Första och sista midsommar i Bangkok

Midsommar 2012 reste jag och barnen hem direkt samma natt som skolorna slutat. Sonen hade så smått acklimatiserat sig men fortfarande var det jättetufft för honom att acceptera att pappa blivit placerad för att utföra ett uppdrag som innebar mellan 1-3 år i Bangkok – sonen ville hem till vårt underbara hemma-hemma, till morföräldrar, kompisar, välkänd miljö etc. Vi reste hem jag och barnen samma dag som skolorna slutade och hem till vårt ”hemma-hemma” som vi kallade det då.

Maken var kvar och firade midsommar ensam i Bangkok. Han gick ensam på first class movie. Medan vi andra njöt av midsommar tillsammans med våra vänner i Bunkeflostrand.

Sommaren 2012 skulle vi förbereda huset och färdigställa för uthyrning, då det inte hunnits med innan jag skulle flytta ensam ner på februarilovet med barnen. Maken hade redan påbörjat arbetet i BKK i januari. Sommaren 2012 blev lite hektisk Lillskruttan var bara 6 månader och jag hade inte så mycket tid för att lämna henne obevakad eftersom hon redan börjat fara runt på golvet snabb var hon i sin krypning. Det funkade hyfsat, men vi valde att ta in en firma som magasinerade och packade efter att jag och barnen rest tillbaka efter sommarlovet i Sverige.

Varje sommar sedan vi flyttade har jag och barnen varit hemma i Sverige till midsommar men i år är vi alla kvar här hemma. Vi har alla längtat hem till Sverige från slutet av april och kört count down valt att åka så fort som möjligt och lämna Sverige så sent som möjligt. Sommaren 2015 vände det helt och hållet, då fick vi stabilitet på hemmaplan i Skåne. Vi hade vårt hemvändarhus och då upphörde även en stor del av den önskan om att återvända dvs att flytta ifrån BKK tillbaka till Sverige. Vårt underbara lilla hus på Söderslätt – dit längtade vi ofta men vi hade fått balans och hade ett Sverigehemma och ett hemma.

Sommaren 2016 hade Lillskruttan blivit så stor att hon inte ville vara i Sverige lika länge som jag och sonen ville. Men även sonen satt och sa vår sista natt ”Mamma nu är det skönt att komma hem i gen. Det har varit en underbar sommar, men nu vill jag hem igen.”

Hösten 2016 kom det besked om sammanslagning och omorganisation som vi väntat på och det blev oro. Jag blev jättebesviken på hur en del av människorna i vår närhet uppförde sig gentemot oss, vi blev exkluderade från ett umgänge utan förklaringar och som toppen på moset skötte organisationen hela processen under all kritik. Jag blev så besviken, kände mig så lurad och ledsen, det fanns ingen känsla av lojalitet kvar i mig. Jag förberedde för hemflytt, åtminstone avflytt och/eller avsked från organisationen!

När jag väl kommit över den värsta chocken och började söka jobb i BKK, för att vi skulle kunna fortsätta vårt liv i BKK, men inte vara beroende av makens arbetsgivare och jag kopplade bort de människor som visat sig inte vara vänner även om jag investerat i dem men det kom ingenting tillbaka mer än undanflykter vid förslag om att äta middag tillsammans etc helt enkelt jag kopplade bort de negativa krafterna och fokuserade på annat … när det väl vänt och jag kände att okey då stannar vi och ser till att lösa situationen på bästa sätt…då tar hela vår arbetssituation en ny svängom och allting ställdes på sin spets! När jag inte längre ville hem då skulle jag hem… till vad?

Så summa sumarum under våra 5.5. år har jag haft en tuff acklimatiseringsperiod det första halvåret-året sedan har jag varit tacksam glad och positiv till våra möjligheter i denna miljö. Året 2013/2014 var ett tufft år, av många olika anledningar och främst handlade det om att vi var hemlösa i Sverige och  många vänner flyttade ifrån Nichada det året. Men som sagt vintern 2015 vände den känslan helt då vi investerade i ett eget litet radhus som alltid kommer att stå och vänta på oss.

Det är midsommarafton 2017, för första gången på 5.5 år har jag ingen hemlängtan…mycket märkligt….jag ser inte fram emot detta! Jag hade helst sett att vi åkt hem till Sverige som vanligt för sommarlov men återvänt till vår vardag och den miljö som vi byggt upp under våra år här i augusti igen. Nu är det slut…snart…snart…snart…jag vill inte…Lillskruttan vill inte…sonen har kluven känsla och maken ser fram emot nytt uppdrag, nya utmaningar och hemflytt…nu är det som det är…underbart e kort!

I dag sluter vi cirkeln genom att avsluta som maken påbörjade för 5.5 år sedan skillnaden är att i dag är maken inte ensam på first class movie utan han och jag går tillsammans för middag och bio på något av de favoritstsälle som vi fått under vår tid här i BKK. Vår underbara maid som vi haft alla åren stannar här hemma med Lillskruttan. Sonen kramar ut det absolut sista av den sista tiden med de få kompisar som fortfarande är kvar. Det känns fortfarande overkligt att vi ska lämna fastän huset och skåpen blir allt mer tomma för varje dag som går.

Glad midsommar, jag ska fira min första och sista midsommar i Bangkok – utan hemlängtan till Skåne…mycket märklig känsla.

Annonser

Rekvisit: tillfälligt

Det finns olika anledningar att lämna sitt hemland men gemensamt är att alla som lämnat sitt hemland är invandrare i den nya nationen. Jag är invandrare och utlänning i Thailand! Min familj lever på rekvisit  – åtminstone var det avsikten när vi blev förflyttade pga arbete i januari 2012. Resultatet efter 5 år i Bangkoks förortsdjungel är att vi för första gången, sedan 1997, bott sammanhängande längst tid i ett och samma hus, men vi är fortfarande utlänningar som lever på rekvisit tillfälligt uppehållstillstånd och arbetsvisum i Thailand.

Det var inte riktigt planen att vi skulle bli kvar i BKK längre än 3 år, men maken fick nytt kontrakt och ny position 2015 därmed förlängdes vår vardag i Thailand. Faktum är att om vi skulle få en möjlighet till ett permanent uppehållstillstånd, eller makens chef/organisation skulle skaka fram ett nytt kontrakt för en ny position och nya arbetsuppgifter på kontoret i BKK skulle vi inte kunna svära på att vi skulle välja att avsluta vår vardag och det liv vi byggt upp efter 5 år i Thailand.

Sverige kommer alltid att vara mitt hemland. Det kommer alltid att vara dit jag återvänder oavsett om det är för semester eller om jag flyttar hem i gen – men faktum kvarstår jag har ett barn som liksom många invandrare i Sverige aldrig bott i sitt hemland. Hon är utlänning i det land som är hennes hem. Vi, precis som de flesta invandrare i Sverige/skandinavien har byggt upp ett liv i vårt nya hemland. Vår yngsta har aldrig bott i Sverige, även om hon är svenska. Vår yngsta ser sig inte som thailändska trots att hon pratar och förstår thailändska (i bland bättre än svenska). För vår son blir en hemflytt (ur skolperspektivet) en väldigt stor och omvälvande situation, även om han och många andra är av åsikten att det borde inte vara  några problem att återvända till svenskt skolsystem han är ju svensk och talar svenska… förvisso, men han kom i klass 3 och avslutar i juni klass 8 vilket i detta internationella skolsystem betyder att han avslutar grundskolan. Vår son har alltså gått fler år i skolan i Thailand än i Sverige. Utifrån den aspekten ställde jag mig själv frågan, när jag vaknade häromdagen: ”Vad skiljer mig (och min familj) som invandrare i Thailand, från en del av invandrarna i våra skandinaviska länder?”

Den generalisering som oftast används när det kommer till invandrarfrågan är en argumentationsteknik som ur mitt perspektiv känns väldigt ogenomtänkt. Låt oss reflektera över och kika lite grand på perspektivet västerländsk man i Thailand… När en thai tittar på min son, eller på min man vad ser dennes ögon? Hur kan thailändaren, vid första anblicken, urskilja min make eller min son från andra manliga västerlänningar i Thailand?

I bland är invandrarna i Thailand småfifflare, men det finns även grovt kriminella individer som flyr sitt hemland för att överleva. En del av småfifflarna fortsätter att leva utanför systemet i Thailand, en del av de grovt kriminella har definitivt inte för avsikt att avsluta sin karriär som kriminell, medan en del av småtjyvarna och underhuggarna lyckas bryta sig loss och försöker bygga upp en ny tillvaro i Thailand.

I bland är invandrarna till Thailand olyckliga ensamma män, som längtar efter värme och omtänksamhet. I bland är det pensionärer som invandrar. I bland är invandraren inflyttad till Thailand för att utföra ett arbete osv. Oavsett anledning till vistelse i Thailand för den vite västerländske mannen är den gemensamma nämnare för oss alla (oavsett kön) att vi är utlänningar och/eller invandrare i Thailand. Alltså oavsett anledning är vi utlänningar!

Vad som är ledsamt är att småfifflare och kriminella ger sina landsbröder dåligt rykte! De dåliga attityderna och förhållningssätt som ibland kan uppvisas från västerlänningar klumpas ihop och blir en generell åsikt/inställning/uttalande och riktas till kollektivet ”vita män/västerlänningar”. Denna generaliseringsretorik blir orättfärdig gentemot de andra västerlänningar som tex den ensamme kärlekskranke vite  mannen, eller den yrkesverksamme inflyttade vite mannen, eller den vite äldre mannen som är pensionär, eller den unge vite mannen som är utbytesstudent, de vita männen som är turister utan ont uppsåt etc.

Det finns så många olika anledningar till att västerlänningar invandrar till Thailand. Att generalisera den vite mannen och anklaga alla vita män för att vara pedofiler, sexturister eller kriminella anser jag vara jämförbart med den generalisering av invandrare som finns i Skandinavien. Sedan ett par år tillbaka strösslas uttalande som bottnar i generalisering runt där hemma i den skandinaviska argumentationstekniken avseende invandrare.

Att arbeta och bo på kontrakt är en gemensam nämnare för majoriteten av de som vi umgås med. Majoriteten av de som bor i Nichada, eller av de som vi umgås med i Bangkok med omnejd, har lämnat sitt hemland på grund av arbete. Det finns självklart en del som bryter upp sin vardag för att starta upp ett nytt liv i Thailand, lite grand som gamla tiders ”DRÖMMEN OM AMERIKAT” men oavsett anledning är vi invandrare och utlänningar i Thailand och vid diskussioner eller debatter där jag hör generaliseringsretorik användas har jag väldigt svårt att låta bli att reagera. Det kanske är för att jag själv hamnar i facket ”alla invandrare…”  trots att jag inte tillhör kategorin som avses när uttalande som ”alla invandrare” används. De som sköter sig, försöker anpassa sig och acklimatisera sig till rådande norm i gästnationen ska inte behöva känna skuld eller skam för de rötägg som inte uppför sig eller försöker anpassa sig. Problemet är att bra och skötsamma invandrare känner sig oskyldigt anklagade och skäms över sitt ursprung oavsett om generaliseringsretorik används i Skandinavien eller Thailand och oavsett om du är invandrare/utlänning i Skandinavien eller Thailand eller annan nation!

 

Händelserik eftermiddag

I går när jag hämtat Lillskruttan och vi hade fikat var det precis som om regnet skulle ankomma. Det blev, som vanligt extremt fuktigt likt en ångbastu, vindstilla och det tropiska klimatet slog i taket. Luftrören fick känningar av lite trängre diameter och det blev dags att stänga dörrar och försöka få AC att kyla ner huset illa kvickt. Bara att få våra AC från istiden att kyla ner vårt hus är en utmaning men som toppen av isberget upptäcker jag att vår katt är ockuperad med en ny lekkamrat.

Paris var inte ett dugg intresserad av att komma in, när jag kallade på henne. Lillskruttan försökte vid ena dörren och jag runt hörnet vid terrassdörren men icke. Paris stod som fastklistrad nedanför altanen, invid muren ut mot regnskogen och jag fick då se vad hon lekte med…en grön orm.

Ni vet den ljusgröna färg som gör ont i ögonen om våren. Den där vackra grönskan som utsöndrar endorfin och serotonin när vi är ute och rör oss i en lövskog som är i lövsprickning. Den färgen gör ont i ögonen precis när våren börjar slå ut – den gröna färgen älskar jag i alla lägen utom när det kommer till att den omsluter en smal lång orm slingrad runt en av mina palmer i min trädgård! Även om jag måste erkänna att det är en vacker ljusgrön färg även på en orm däremot är ormen definitivt inte vad jag kopplar samman med endorfinutsöndring och absolut inte som önskvärd lekkamrat till min katt…men där stod jag alltså inför detta faktum min katt lekte med en illgrön låååååång smal orm en meter från mig, Lillskruttan inne i huset, katten ömsom en centimeter från ormens käkar ömsom två decimeter från ormens svans…jag hade fullt sjå med att få mina två hjärnceller att fungera och hitta en lösning på problemet.

Medan jag tog en kvast och schasade iväg katten, kommenderade jag Lillskruttan att springa till vakten och skrika så högt hon bara kunde hela vägen till vaktkuren ”Snaaaaaake, Snake, Snake” och jag stod stilla och höll ett getöga på den gröna varelsen.

Detta var tämligen paralyserande och emotionellt då det är nästan 5 år sedan jag såg en orm i min trädgård senast.

När väl trädgårdsmästaren kom med en stor träpåle och en liten kvist började jag förstå att det är nog ingen särskilt snäll orm min katt leker med… Thaimänniskorna brukar normalt sätt alltid fånga ormarna med ormsnara och lägga dem i en påse, köra dem utanför vår gated community och släppa den i något träsk eller nära någon liten kanal i närområdet men inte inne i Nichada. Den lilla kvisten användes för att rikta ett slag mot huvudet för att knocka ormen för att kunna få ner ormen på marken. Den stora pålen stöttes likt en pilspets flertalet gånger mot ormens huvud och sedan bars en död orm ut från min kaffehörna.

Jag var lite skakig efter detta – men i dag är det lite bättre. Jag skrev ett mail till fastighetsbolaget och berättade om ormen och att jag hoppas att de kan komma hit och smälla lite smällare i regnskogen, som angränsar till vår trädgård. Vi har en fantastiskt vacker utsikt från kontoret (gästrummet) och sonens rum då dessa vätter ut mot regnskogen. Nu ser jag att katten ligger på AC trumman utanför köksfönstret – antagligen väntar hon på en ny liten grön lekkamrat… Men det hoppas jag att vi slipper i dag!!!

 

 

Nu börjar det bli riktigt varmt i Nichada och Ture och Tora Turist börjar bege sig hem till kalla Norden igen.

När sportlovet är över hemma i Sverige och många av Thailandsresenärerna börjar se slutet av sin vistelse på 15 breddgraden, stiger kvicksilvret och det börjar bli olidligt varmt i Thailand för den skara av oss västerlänningar som har sin vardag på ett eller annat sätt här. Än så länge är det uthärdligt åtminstone om man bott en lite längre tid i Thailand, även om timmarna mellan 12 och 14 fortfarande kan få mig att krokna.

Just nu ligger dagstemp mellan 36-38 grader Celsius och jag är tacksam för att kvällarna fortfarande kan upplevas som svala, när kvicksanden sjunker från 36 till 30 grader. Sällan, men någon enstaka kväll, har dock temp sjunkit så lågt som till 28-26 grader och då är det oftast mycket behagligt.

Smärtsamt medveten om att vi om ytterligare några veckor är inne i april månad, den månad då solen står i Zenith och de thailändska skolorna har 2 månaders lov emedan de internationella skolorna tuffar på i hettan och lärare, elever samt Nichada residents räknar ned inför hemvändning och sommarlov 2016. Nichada töms i princip den 10-12 juni och de 6000 invånarna återvänder och fyller byn igen mellan den 3-11 augusti. Jag har gett upp att jag någonsin kommer att bli så pass acklimatiserad att jag kommer att njuta av ”the hot season”. Jag längtar hem till Skåne från mitten av mars och lider av sjuk hemlängtan från mitten av april och fram till skolavslutningen. Nåväl tillbaka till väderleksrapportering och inlägg.

Differensen på ca 10 grader, som fortfarande kan infinna sig på dag- och kvällstemp gör att många thaiare är superförkylda. Vår maid blev sjuk när vi kommit hem från Ko Chang, tack och lov är hon nästan återställd nu, men vi kämpar själv fortfarande med en envis djuplodad hosta.

Många tror att sjukor bara grazerar på nordligare breddgrader, men på sydligare breddgrader kommer många baciller med regnvattnet, myggor sprider inte bara denguefeber och malaria utan även tex zikavirus, insekter vars bett ger influensasymptom och febervärk, för att inte tala om matförgiftningarna som ökar under den heta perioden. Koltabletterna trängs med vätskeersättning och antibiotika vilka har en reserverad plats i medicinskåpet under den heta perioden. Pik är i mitten av april men den heta perioden påbörjas redan i mars och håller i sig genom hela maj månad.

I turismhögsäsong kommer västerländska bakterier med turisterna på flygplanen dvs när Kung Bore har sitt grepp om nordborna och västvärlden flyr de nordligare breddgraderna kommer många bakterier till Thailand…såsom vinterkräksjuka och influensa. Dessa slår hårt mot lokalbefolkning i serviceyrken i synnerhet. Lokalbefolkningen har inte ett immunsystem som är uppbyggt efter västerländsk bakterieflora. Vilket visserligen inte Ture och Tora turist heller har när det gäller motsatsen. Sjukorna får vi således även i paradiset! Dock slår sjukorna olika hårt mot olika individer.

Den senaste tiden har familjen C diskuterat väldigt mycket kring mänskliga rättigheter, den enskilda individens skyldigheter inte bara gentemot värdnationens lagrum utan även jämfört det liv som vi har i Sverige. Lagar och förordningar skiljer sig väldigt mycket åt, inte bara när det kommer till tex straffsatser, utan vad vi bevittnar dagligen är främst det sociala grundskydd och mänskliga rättighet som inbegriper vård, läkarvård, medicin, och skolgång.

Lokalbefolkningens arbetsrätt och arbetsmiljölag är definitivt inte något att hurra för i Thailand. Arbetsdagarna är mellan 14-16 timmar per dygn, i synnerhet under turistsäsongen. En minimidagslön (från regeringen utfärdad som krav) om ca 400 THB och en arbetsvecka på 6 dagar i veckan är jag tveksam till om säsongsarbetare i hotellbranschen verkligen regleras av. Thailändarna lever i största utsträckning på turistnäring och högsäsong är främst december-februari, med pik i december och fram till mitten av februari.

Lokalbefolkningen har inte heller självklar tillgång till läkarvård vid sjukdom. I Sverige kanske vi knaprar i oss en Alvedon när vi har 38 graders feber och så går vi till jobbet ändå för att vi vill slippa karensdag, alternativt arbetas halva dagen på Alvedon sedan avslutas arbetsdagen vid lunch utan karensdag. I Thailand går hen till jobbet oavsett. Hen tar först antibiotika efter flera dagars sjuka. Medicinering förutsätter att hen har haft tid att smita ifrån jobbet, men framförallt att hen har haft råd att gå in på apoteket och köpa receptfri antibiotika / medicin. Denna baksida och orättvisa är ganska svår att hantera för mig, och tar sig uttryck i att jag ofta blir ledsen, irriterad, förbannad och besviken när det klagas och gnälls i Sverige över välfärdssamhällets nedmontering.

Ja – utifrån den svenska folkhemskontexten är det hemskt att det blivit så mycket sämre i Sverige, men sett ur mitt perspektiv har Sverige fortfarande ett otroligt bra socialt grundskydd, åtminstone för majoriteten av individerna i Sverige. Genom skattesatser hemma har samtliga barn tillgång till fri skola och samtliga människor (inklusive de som är papperslösa och de som uppehåller sig enligt Schengenavtal eller andra uppehållsavtal) tillgång till läkarvård.

Däremot som utskriven har du inte tillgång till det sociala grundskyddet i Sverige, även om du är svensk medborgare. Vi har privat läkarförsäkring tecknad, som gäller globalt. Det blev vår räddning hemma i Sverige. Vi betalar varenda dollar ur egen ficka, men som sagt utan den hade sonens brutna arm fått läka i hop med hjälp av några täljda pinnar och någon linda. Att vara försäkrad är superviktigt. I synnerhet som gäst i ett annat land.

Att Ture och Tora turist uppför sig som utomjordingar och släpper alla sina normala koncepter när hen passerar passkontrollen på Kastrup har jag inte svårt att förstå – hen är på väg på semester, garanterat en efterlängtad semester till paradiset solklart! men vad jag har svårt att acceptera är att hjärnan och omdömet lämnades i passkontrollen, tillsammans med en uppdaterad sjukförsäkring och en liten dummie om Thailand ”Dos&dont´s”.

Även om Samir och Viktor uppmanar oss alla till att bada nakna på Sergels torg och leva livet utan sorg – är det nog en majoritet som endast skulle leva livet utan sorg under semesterveckorna på sydligare breddgrader…Svensson vet att farbror Blå skulle plocka hen för civil olydnad och förargelseväckande beteende, därmed avstår majoriteten från att bada nakna på Sergels Torg men följer gärna Markoolios uppmaning å drar en vecka till Phuket, när livet känns surt i Svealand.

Att visa mått på avsaknad av respekt och förståelse för lokalbefolkningen kan bevittnas i olika situationer och på olika sätt. Exempelvis är det kanske inte alltid så oerhört viktigt att pruta på redan billiga Flip-Flops på marknaden i Phatong. Ett par flipflops kostar i storleksordningen maximalt 30 skr… jag menar…att pruta ner dessa för sakens skull till 50 baht dvs ca 12 skr är inte nödvändigt, enligt mig och det är absolut inte respektfullt eller ödmjukt.

Men att uppvisa mått av ansvarslöshet, idioti och dumhet är en helt annan sak. Hit hör tex att låta bli att se över försäkringarna, det är nog det absolut mest viktiga ur mitt perspektiv. Min upplevelse är att även om hen utvandrat på obestämd tid till Thailand vill de flesta fortfarande hålla kvar vid sitt svenska medborgarskap och en dörr öppen tillsammans med en returbiljett till Sverige den dag då paradiset rämnat. Om något inträffar under drömresan i Thailand (eller någon annanstans vad det beträffar) finns det ingenting någon kan göra om Ture eller Tora Turist hamnar på sjukhus, i häktet efter ett fylleslag, på turistpolisstatationen efter ett rån, eller hos migrationsdepartementet för överträdelse av uppehållstillstånd, eller på transportdepartementet för tex en trafikförseelse etc. Det åligger varje enskild individ att försöka förstå och respektera rådande norm och lagrum, sed och kultur. Du har inte rätt som enskild individ att kräva att rådande norm och gräns ska tänjas till din fördel, bara för att du är på din drömsemester.

Att köra motorcykel utan hjälm gör ingen hemma i Sverige, av vilken anledning gör Ture och Tora Turist det på paradisöarna i Thailand?

Att sprätta upp en ung gosses anus med en sönderslagen flaska händer hemma i Sverige det vet jag – men jag skulle vilja hävda att det antagligen sker allt oftare och utförs av människor som aldrig skulle komma på tanken hemma i Sverige, men i Thailand går det…varför?

Få är nog de som skulle ha sex öppet på stranden hemma i Sverige…varför blir det okej i Thailand?

Hemma i Sverige hade säkerligen Ture och Tora haft stort kontrollbehov på sina väskor och tillhörigheter och vidtagit maximala försiktighetsåtgärder – men i Thailand ”det leende landet” där tappar man omdömet och går rakt in i de slipade bedragarnas fälla.

Jag har bott här i 4 år nu, jag har fortfarande inte koll på hela kulturens kontext, men jag har ansträngt mig att lära mig thai, att försöka förstå i den mån det går att förstå den komplexa kulturen, jag har pluggat mina ”Dos and Donts” men framförallt jag anstränger mig för att hålla mig ödmjuk inför nationens seder, bruk och folk.

För en dryg månad sedan blev min man påkörd av en motorcykeltaxi. Till saken hör att vi kör blåregistrerad bil, dvs vi har diplomatstatus och det innebär en väldig massa administrativt klydd så fort någonting händer med vår bil. Vad som sker när motorcyklisten kör på min man är typiskt ”The land of smile”.

5 stycken lokala thaiare rusar rakt ut på gatan, i en millisekund och lyfter bort motorcykeln. (Bevismaterial bortfört). Försäkringsbolag kontaktas. Thaiarna vill bjuda min man på öl, som en god gest i väntan på polisen som de uttrycker det. (Det råder nolltolerans numera i Thailand vad gäller drive and drink). När polisen äntligen kommer pratas det på thai och min man får höra att det var hans fel. Min man håller masken, säger ingenting utan lämnar platsen efter besked att försäkringsreglerare kommer att komma personligen hem till vårt hus dagen efter och göra bedömningen på skadan.

Vad som hände var att min man skulle göra en vänstersväng och zick-zackande mellan fyra bilar kom mc:n bakifrån. Motorcyklisterna kör här i Thailand i vansinnigt hög hastighet och när min man är över i motsatt färdriktnings vägbana smaschar mc:n rakt in i framhjulet. Rätt eller fel?

Som avslutning på detta långa inlägg rekommenderar jag varmt läsning av följande böcker ”Private Dancer” och J.Månvinges självbiografi ”Den senila skalbaggens tröst”.

 

 

 

 

En minisemester i Cha Am

I onsdags åkte mamma till Regent Beach Chalet och när det var helg körde vi ner och övernattade och hämtade hem henne. Nu är vi hemma, nattade barn och sängen kallar även för mig.

Kan rekommendera stuga 133 med fin havsutsikt och sovloft. Hotellet passar nog mer än utmärkt för pensionärer att stanna länge, för barnfamiljer var ett par nätter perfekt!

Mormor njöt och har haft det väldigt bra, nu är hon hemma igen och ordningen återställd 😉 Om en vecka flyger hon hem till Sverige, men har då fått rehab i lyxmiljö 💖

2015/02/img_0378.jpg

2015/02/img_0377.jpg

2015/02/img_0376.jpg

2015/02/img_0375.jpg

Årets sista och första veckor, i backspegeln.

Ja, när jag var hemma i Skåne första veckan i december fick jag ta emot lite gliringar om hur dåligt uppdaterad ”Underbartekort” är. Det gläder mig att ni uppmärksammat detta- det betyder att ni är fler läsare än vad jag varit medveten om 😉 Därmed inte sagt att jag kommer avge 2015 års nyårslöfte, som föreslaget av kollegor, med daglig uppdatering men jag ska försöka bli bättre med tätare uppdateringar i alla fall!

Mammas flytt blev slutligen lagd till handlingarna och hon har fått ett mycket, mycket trivsamt nytt hus. Det är synd att pappa inte får vara med om detta ljuvliga lilla nätta hus, med ett fantastiskt härligt uterum och en liten täppa att njuta solen i lä. Det intressanta är att jag känner hans närvaro, så på sätt och vis har han givit sitt godkännande till mammas husköp. I bland när jag steg ut i uterummet var det som om jag bara väntade mig att pappa skulle sitta där i en av fåtöljerna, med radion på och en kaffekopp bredvid sig och tidningen, eller korsordet i handen. Men han är ju borta, min pappa… Även om saknaden fortfarande finns är hans närvaro fortfarande tydlig för mig hemma i mammas nya hus. Han är tillsammans med mamma i hennes nya hus- han har inte försvunnit. Men jag skulle fortfarande helst ha honom kvar- det vill vi väll alltid med de som vi förlorat?

Statusen på mammas lymfkörtelcancer är stabil och läkarna har gett henne tillstånd att resa ner till oss här i Bangkok och för det är vi alla obeskrivligt glada, sonen i synnerhet som längtar efter sin mormor – men jag längtar ju efter min mamma 🙂 Den 19 januari anländer mamma, då kommer hon mellan två cellgiftsbehandlingar. Hon får numera inte en i månaden utan nu är det nästan två månader mellan behandlingarna och nästa behandling är runt den 9 februari.

När jag vände hemåt till Bangkok hade jag svärmor med mig. Efter ett par dagars sjukhusvistelse fick hon boka om sina biljetter och reste således på samma flight som jag. Lillskruttans födelsedag, makens födelsedag och julen firades med farmor sedan reste hon hem på Annandag Jul. En resa till Chiang Mai gjordes med farmor och vi fick härlig naturupplevelse, kall och hög luft, mycket behaglig temp och det kändes nästan som en sommardag hemma i Skåne i vissa avseende. Julafton sjöng jag i kyrkan på den skandinaviska julbönen och efter det blev det julfirande med ett par av de vännerna som var kvar över julledigheten.

Efter farmors avresa blev ett par dagar där jag satt med huvudet djupt försjunket i min kurslitteratur och läste ikapp. Allt för rörig höst har inte varit bra och jag hoppas att jag slipper omtenta på kommande ordinarie kurs – för det är inte ett stressmoment jag önskar bygga på berget…framför allt hoppas jag att jag klarade den omtenta som gjordes i går…

Nyårsdagen välkomnades sonens ena hockeykompis och barndomsvän med familj. Tillsammans med dem har vi haft et par härliga dagar och det har varit både Bangkokupplevelser, och förortsdjungeln har välkomnat de frusna nordborna med behaglig temp, poolbad, semesterslapp och en kompott av upplevelser och nedvarvning.

Nyårsafton firades med en svensk familj och när vi firat vårt nyår färdigt, skypade vi först med mamma och jag fick då prata med de nära och kära som fanns hemma hos mamma och ringde in det nya året. Efter Skype med mamma blev det Skype med makens barndomsvänner – de var på huvudrätten och vi fick en trevlig stund genom Skype. Vi beslöt att skåla in det svenska nyåret också innan de skulle bli hämtade av taxin. Det betydde att vi först skålade in thailändska nyåret och när vi satt vid frukostbordet skålade vi in det svenska nyåret med dem – och det var en absurd känsla. En av vännerna hade så svårt att få in att vi faktiskt sovit, medan de festat och nu ”träffades” vi igen liksom… Ja tidszonerna är märkliga!

Tiden som kommer fram till fredag den 16 handlar om att tentaläsa igen och det är intressant men tufft. Jag läser faktiskt avancerad nivå, enl kursbeskrivningen, internationell juridik med mycket svår byråkratengelska. Många gånger känns det som att jag verkligen tagit mig vatten över huvudet – men samtidigt har jag nog hittat min nisch och hoppas kunna väva in min Lärarexamen, Masters i skolutveckling och organisationsutveckling, tillsammans med juridiken som består av arbetsrätt och International Human Rights Law samt Childs Rights. Kursen som jag verkligen ser fram mot är flyktingbarnet i politik och praktik. Jag blir drillad i lagtexter, UN systemet och hoppas att jag vid något tillfälle när jag kommit hem till Sverige kan arbeta som Skolutvecklare med inriktning mot internationalisering och ensamkommande flyktingbarn utifrån Barnkonventionen och andra Mänskliga rättigheter. Jag vill inte vara rektor, därför har jag inte valt rektorsutbildningen – jag vill arbeta på kommunal och övergripande instans därav min långa vandring genom de postakademiska kurserna.

 

 

När jag var hemma i Skåne fick jag möjligheten att vikariera på min arbetsplats. Det är bara en del av niorna som vet vem jag är, men det var väldigt intressant att hoppa in i yrkeskläderna igen efter tre års tjänstledighet. Framför allt var det så otroligt roligt att träffa mina kollegor igen!

Jag har förändrats mer än vad jag trodde. Jag ser på elevernas uppförande i synnerhet, med helt annan skärpa på glasögonen efter mina år i internationell elitskola. Det är väldigt bra att vårt land arbetat effektivt och drivit barnkonventionen in i våra ungdomars arbetsmiljö, och vi ska vara stolta över det politiska jämställdhetsarbete som drivs i Sverige, men felet vi gjort i skolan vid implementering av nya skolreformer är att vi låtit disciplin ställas som likvärdigt med de gamla auktoritära magistrarna. Vi kämpar med föraktet mot de metoder som hörde den ”gamla skolan” till, i våra skolreformer, med resultatet att vi tappat fotfästet.

Det är och ska vara skillnad mellan vuxen och barn! Det handlar om livserfarenhet, våra erfarenheter bygger upp ett analytiskt verktyg inom oss vilket ger bättre förförståelse av konsekvens utifrån val och agerande. Ett barn är ett barn, även om det kan vara moget i vissa avseende är den vuxne dock alltid mer rustad för att ha en vidare överblick vilket ger bättre förutsättningar för en riskanalys, konsekvensanalys och därigenom blir den äldres uppgift att vidarebefordra och guida (eller om du hellre vill använda ordet vägleda). De växande barnen är allas vårt ansvar i samhället, medan det enskilda barnet är den enskilde förälderns primära ansvar. Vi (skolan) är bundna även enligt barnkonventionen, att sätta ”barnets bästa” i första rummet, men det är inte likställt med att låta barnet bestämma genom att sätta sig över den vuxnes beslut, som oftast är grundat i livserfarenhet och noga avvägd innan deklarerande och verkställande beslut.

Jag verkligen älskar mitt lärarjobb, och jag har alltid varit väldigt förtjust i alla mina elever. Jag har ställt mycket höga krav, på de elever som jag sett inte lagt tillräckligt med sin kunskap i sina inlämningsuppgifter. Jag har ställt krav på de elever som haft sina begåvningar i annat ämne än mitt -men jag har också upplevt hur de flesta av mina elever klarat gymnasiet bättre än andra. Jag har delvis använt mig av elevdemokrati i dess bemärkelse att jag presenterat vilka arbetsområden som ligger under läsåret och givit eleverna möjlighet att på olika sätt göra sin röst hörd i frågan som ”när ska vi arbeta med detta området” och ”hur vill ni presentera er kunskap”. Jag har också använt mig av lektionsplanering där eleverna i arbetsområde får på egen hand beta av arbetsuppgifter och bocka av när uppgiften är avklarad och jag har också använt mig av elevutvärderingar där jag alltid får samma kommentarer; ”ställer för höga krav”, ”vi får inte sitta hur vi vill (dvs med fötterna på bänkar och stolar, med neddragna hoods och solbrillor, oftast inte heller med mobiltelefon i fickan utan dessa inlämnade vid katedern), ”hon snor mobilerna”, ”när jag kom en minut försent hade hon redan låst dörren” (har alltid älskat tonåringarnas tidsuppfattning)

Jag har två ickeförhandlingsbara regler som gäller i undervisningssituation med mig 1) alla elever ställer upp utanför klassrummet, jag ser var och en in i ögonen och tar i hand och hälsar med förnamn. 2) 5 minuter efter utsatt lektionsstart låser jag dörren och den förblir låst tills det passar i undervisningssituationen att öppna och släppa in de som inte passat tiden.

Japp, och jag erkänner härmed att jag begår brott mot barnkonventionen eftersom det är beslut fattade enkom av mig! Men anmäl mig då, det är ju Barnets rättighet att anmäla kränkande behandling, inte sant! Ett barns rättigheter har dessvärre blivit feltolkade av många ungdomar i Sverige.

Vad jag kräver är ordning, uppförande och respekt av mina elever! Det kan omöjligt vara kränkande att barnet tvingas mot sin vilja att titta en medmänniska i ögonen, ej heller är det en kränkning att låsa dörren fem minuter efter lektionsstart. Men här kommer tonåringarnas egofix och förvrängning av ansvarstagande ”Barnet har blivit kränkt då det inte kommit in i klassrummet.” Huaenemej! Barnet har blivit exkluderat och bestraffat för att det inte släckte sin cigg (den som de ändå inte får lov att röka i åldern under 15 år) i tid och hann inte heller hänga av sig sitt  rökstinkande utanpåplagg. Alltså…barnet har blivit kränkt och diskriminerat pga att det ensam i gruppen är rökare, vilket var anledningen till att barnet inte kunde passa tiden! Efter kränkande behandling utsätter den försenade eleven majoriteten i klassrummet dvs icke-rökarna för passiv rökning och som toppen på isberget läggs kronan på verket genom den välriktade preventiva välviljan av svensk omsorgsmetod; elevhälsovård… för att kamouflera den äckliga röklukt i andningen ska ett nikotintuggummi (utdelat av skolsköterskan och ”sluta röka-gruppen”) stoppas in i munnen och sedan ska vi alla få lida av ett smaskande under resterande 60 minuter… Vari ligger kränkningen Vi är enligt barnkonventionen, skyldiga att se till barnets bästa och låta barnen aktivt delta vid beslut som påverkar barnet direkt. Här kommer det intressanta… Hur kan det vara barnets bästa att släppa in en rökare bland ickerökare? På vilket sätt har vi väglett barnet att sluta röka genom att istället ge dem nikotintuggummi – det röker ju ändå och resultatet blir för stort intag av nikotin genom att både röka och tugga tuggummi.

Att överlägga tillsammans med ett barn och vägleda i beslut för att barnets rätt att bli hörd ska leda fram till ett barn som kan se konsekvenser och dra analyser av ett val och därmed fatta beslut som bottnar i barnets bästa är enligt barnkonventionen författat ”utifrån barnets mognad” det betyder att vuxna inte ska överlåta beslutsprocess utan endast övervaka och vägleda beslutsprocesser. Min upplevelse är att samhället (dvs vi alla) överlåtit och givit det omogna, växande barnet för stort inflytande. Detta är gjort i all välmening, med avsikten att visa och inkludera, och kanske ett försök att visa respekt för det växande barnet och försöka uppnå jämlikhet inför de mänskliga rättigheterna, resultatet blev att Pandoras ask öppnades.

Jag skulle vilja lägga många av de artiklar och konventioner, tilläggsprotokoll etc som jag läst inom mina kurser i international Human Rights Law som arbetsmaterial för lärare hemma i Sverige och lyfta diskussionen kring UN:S intention, the UN Committee of Child Rights tolkning, samt konventionens syfte. En relevant arbetsmiljöfråga, om så önskas. Diskussionens syfte skulle initiera reflekterande samtal gällande förståelse och tolkning av grundläggande syfte och barnkonventionens andemening så att säga ”barnkonventionen i teori och praktik”. I synnerhet skulle jag vilja lägga rapporten kring barnfattigdom, och de anledningar som barn själv uppger som stressande i sin utsatta position som fattiga, i händerna på er alla som är emot skoluniform! Just policies kring skoluniform minskar barn och ungdomars inre stress av att vara exkluderade- tack vare uniformen ser alla likadana ut i den gemenskap som skolmiljön ger. Detta uppger barn själv! Skoluniform är av UN upptagen som en framgångsfaktor i kampen mot barnfattigdom, angivit i rekommendationer till medlemsstaterna. Jag har aldrig undanhållit min inställning och den har enbart blivit än starkare sedan jag lämnade Sverige. Skoluniform är bra, otvivelaktigt! Argument som att barnets identitet riskerar gå förlorad är rena rama skitsnacket – identitet och inre trygghet ska inte sitta i kläderna det ska byggas upp inifrån! Mobbningen ligger oftast i de synliga tecknen som kläder. Varför har sportlag gemensam klädpolicy – jo för att bekräfta varandra i gemenskap och grupp. Inför skoluniform och skärp till er därhemma i skolmiljön så tror jag att ni kommer att få en bättre arbetsmiljö och eleverna bättre studiero och skolmiljö. Vi måste värna om den unika möjlighet som vårt samhälle erbjuder – gratis och obligatorisk skola. Men vi måste försöka balansera jämställdheten och rättvisan för den är kantrad.

Above 40 in BKK

Att fylla år betyder för oss alla olika mycket. För mig är födelsedagar viktiga! Det är inte åren, nollorna eller femmorna som är relevanta, utan ur mitt perspektiv och som jag ser på saken är födelsedagen en glädjens dag. Födelsedagen är den dagen då det lilla barnet äntligen kom, efter nio långa månaders väntan är den lilla krabaten äntligen hos alla i sin närhet och alla ges efter födelsedagen möjlighet att lära känna ett nytt litet liv, en ny liten individ som ska utforska världen och genom det nya livet, den nya individen lär omgivningen sig också nya saker. Ur en annan aspekt kan även din födelsedag, senare i livet, innebära att det är den enda dagen på året då du, med odelad uppmärksamhet, kan få lov att samla och bli firad av dina nära och kära och allt ljus ska vara på dig. Din födelsedag är din dag helt enkelt!

Att vara expat innebär med stor sannolikhet att man är långt ifrån nära och kära när man fyller år. Det kan innebära att du inte ges möjligheten att bli firad av dina närmsta vänner och släkten jag vet att min första födelsedag som expat var till en början lite lätt ledsam. Jag har ju alltid firat mig och det året skulle mina bröder, mina föräldrar, min svärmor och makens övriga släkt och min släkt inte finnas hos mig. Jag skulle inte ha möjligheten att samla mina nära och kära. Det kändes ledsamt att fylla år i sin ensamhet även om jag ju självklart har maken, sonen och LIllskruttan här så fattas ju mig mina närmsta väninnor, min familj etc. Visst vi är alla olika, men min övertygelse är att varje människa mår bra av att få lov att känna att i dag är det min födelsedag.

 

Att leva som expat innebär som jag ser det, ur aspekten vänskap, att du träffar människor som berikar ditt liv och bringar dig glädje och samvaro under den tid som ni befinner er på samma ställe. Vi är alla kringflyttande i olika intervall och tiden vi får tillsammans förvaltar du självklart utifrån hur du vill forma din tid som internationell. För mig har det varit lite tufft att bygga upp en samvaro på ”lösa grunder” som jag har sett det tidigare, men jag har tack vare de internationella väninnorna som finns här i Nichada lärt mig att snabbare och snabbare bygga en relation. Det är en relation som är annorlunda än de relationer jag har med mina närmsta väninnor hemma i Sverige, eller mina manliga nära vänner för ni finns också.

Även om det går lättare och fortare desto mer rutinerad man blir som internationell förtäljer också de absolut mest rutinerade internationella rävarna att uppbrotten alltid är lika kämpiga.

Att försöka anpassa mig och tänka att oavsett om vi träffas någon annan gång, på ett annat ställe, i en annan del av världen, är vi här tillsammans just nu och det är det som spelar någon roll, har varit en lång process för mig. Jag har blivit begåvad med ett härligt internationellt nätverk av fantastiska människor, som kanske inte delar min värdegrund och mina ursprungliga normer och värden – men det är ju just det som är poängen… vi kanske inte skulle umgås hemma i Sverige, men det är just här och nu vi lever sida vid sida och det är just här och nu som vi delar vardagen som binder oss samman och det är därför vi bygger en gemenskap som bygger på de erfarenheter och upplevelser som vi gör i den här miljön. Våra erfarenheter kan visa sig vara svåra att förklara, berätta eller få någon av våra närmsta vänner hemma i Sverige att förstå därför är det viktigt att att skapa goda, positiva minnen tillsammans med de människor som du delar din vardag med. När du inte har din bästa barndomsväninna att ventilera livsöden med, finns din internationella väninna.

Vem vet, det kan visa sig att din internationella väninna och du byggt en så stark relation under er gemensamma tid att man prioriterar att träffas vid en lay over på någon flygplats runtomkring i världen, somliga har ju tur att träffa landsmän från samma del av sitt land och kan fortsätta träffas vid hemvändningarna oavsett var man är utstationerad pga jobbet.

Det internationella livet innebär att träffa människor, som du kanske aldrig skulle umgåtts med hemma i Sverige eller så hade du gjort det under förutsättningen att du träffat dem i Sverige… oavsett… jag menar att det är relevant att under den gemensamma tid som man har tillsammans, är det viktigt att man försöker visa glädje, uttryck och uppmärksamhet vid tex födelsedagar och olika högtider då det kan finnas extra stor risk att man som internationell drabbas av en dos hemlängtan. Man längtar kanske lite extra mycket efter bästa kompisarna, föräldrar, syskon, kollegor osv. En av de svenska flickorna fyller 40 i morgon och när vi alla above 40 välkomnade henne in i klubben har vi en svenska kvar som nyss fyllt 30… vem vet, hennes 40 årsdag kanske vi alla kommer att stråla samman och fira hennes 40 årsdag och vår vänskap, kanske inte…. Vi lever ett liv långt från nära och kära och tanken är inte att ersätta någon utan det som är viktigt är att berika och komplettera de människor som du delar din vardag med. En av många lärdomar jag fått på min tid som internationell UNSpouce i den fantastiskt magiska och underbara förortsdjungeln till Bangkok. Vår kväll på Above 11 en av de många Roof Top barerna i Bangkok var en toppenkväll!

 

Detta bildspel kräver JavaScript.