Ordning och reda pengar på freda´

Jag är lärare, om någon som läser denna blogg inte är medveten om det. Jag tillhör en exklusiv skara av lärarskrået. För att komma in på den lärarutbildning som jag gick var vi tvungna att avlägga antagningsprov, lämplighetsprov och vi blev också rangordnade efter våra slutbetyg från gymnasieskolan. Trots att det fanns 10 platser vikta för svenskämnet var vi endast 6 stycken som kvalade in.

Min lärarutbildning, tillsammans med ett par andra estetisk-praktiska utbildningar, hade förr i tiden (dvs fram till slutet av 1990-talet) antagningsprov. Jag tillhör dessutom den exklusiva skara av tvåämneslärare, som utexaminerades från Musikhögskolan. Vi hade lägst status på Musikhögskolan (bland musikstudenterna) eftersom vi var tvåämneslärare och inte musiker eller ettämneslärare. Jag är stolt över den utbildning som jag gick och jag erkänner villigt att jag är definitivt mindre stolt nu, 17 år efter att jag mottog mitt examensbevis och 3 år efter att jag fick min lärarlegitimation godkänd. ag upplever att det blivit obalans i utbud och efterfrågan, man har skapat allt för många antal studieplatser vid lärarhögskolorna runtomkring i Sverige och därav kan ”vem som helst” komma in på en lika viktig utbildning för samhällsmedborgaren som läkarlinjen för att ta ett exempel bland utbildningarna som erbjuds i Sverige.

Förändringar är orosskapande för de allra flesta människor, även för studenter vid ”elitskolorna”. I början av 1990talet följde i förspelet till skolreformen Lpo94 en ny lärarutbildning – tvåämneslärare.

Vad säger ni, tvåämnes-vaddå… två-ämneslärare. Vilket påfund, dessa nymodigheter, vad ska det vara bra för? ska de verkligen få lov att svärta ner musikhögskolans goda rykte med sattyget svenska eller engelska (ett par år senare blev det även möjligt att läsa historia eller spanska som tvåämneslärare)?

Prefekter för tvåämnesutbildningen gjorde och fick stå emot ett massivt motstånd och jag beundrar dem än i dag när jag tittar tillbaka på mina 5 år på Musikhögskolan. Vilken fight de tog för oss! Framför allt vilken pepping inför vår yrkesframtid. Vi hade riktigt bra lärare- vi fick ta del av de fantastiskt duktiga lärare som undervisade även musikerna. På min musikhögskola hade vi de tunga namnen som professorer, namn som tex Håkan Hardenberger kanske väcker en och annan klocka i gemena mans musikaliska repertoar. Nu var det ju inte så enkelt som att det bara var tvåämneslärarna som det spottades på, hierarkin och statusen var betydligt mer utbredd och etablerad bland ettämneslärarna. Vi var ju egentligen inget hot för vi blev ju inte ”riktiga musiklärare”, vi skulle ju undervisa även i engelska eller i svenska. Vi var ju å andra sidan upphov till att en ettämneslärare inte fick heltidstjänst eftersom skolreformen åsyftade att öka lärartätheten och förbättra den allt tyngre arbetsmiljö som läraren och samhället gick till mötes.

Jag kanske inte hade valt att bli musik-svenskalärare i dag, men för 17 år sedan kändes det helt rätt och det var en tuff utbildning. Än i dag är jag mycket mycket hängiven i synnerhet är jag en väldigt bra lärare i svenska fortfarande.

Mina år på Musikhögskolan var hårda. De antagningskrav som fanns för oss fanns inte för övriga lärarstudenter som studerade vid Lärarhögskolan. Musikhögskolans lärarstudenter hade ett väldigt högt studietempo och vi skulle hålla i gång klassrummsinstrument (trummor, bas, gitarr och piano) samt våra egna individuella instrument (för mig var det tvärflöjt och saxofon) sånglektioner var obligatoriskt för samtliga studenter och kören med Sven-Inge Frisk skubbade du fan inte i från för då åkte du käpprätt utför. Utöver instrument fanns även ämnen som improvisationspiano, klassisk piano, ensembleledning, musikhistoria, musikteori m.m. våra skoldagar var från 8.00 till 17.00 och du skulle även förbereda en examenskonsert utöver din praktikperiod. Lite grand filosofin ”det som inte dödar det härdar” hägrade i övningsrummen och korridorerna på Musikhögskolan. Men en riktigt varm och god stämning, varm kärleksfull och omtänksam.

Kan du förstå att när vi hade våra föreläsningar inne i Lund kändes det som rena rama sommarlovet, jämfört med tempot och kraven från musikhögskolan. Så här i efterhand kan jag inte säg annat än att den lärarutbildning jag fick var en riktigt riktigt tuff utbildning med enormt höga krav. Vi var eliten, tillsammans med de andra musikhögskolorna runtomkring i Sverige. Vi hade avlagt lämplighetsprov och antagningsprov för att bli antagna till Musikhögskolan Av de 20 platser som fanns på tvåämneslärarutbildningarna på vardera Musikhögskola (5 till antalet) vilka dessutom var fördelade på tio tvåämneskombinationsstudieplatser per läsår. I Malmö 10 med svenska/musik och 10 studenter som skulle få lärarbehörigheten engelska/musik. Hur många studieplatser som fanns till SV/SO, MA/NO, SV/språk osv har jag verkligen ingen aning om – men faktum kvarstår de blev inte utgallrade lika hårt som vi blev i alla fall!

Kontenta: Snobbismen innanför musikhögskolans väggar är ristad i sten och väletablerad. Konkurrensen är enorm och knäckande. Under 5 år måste du, likt jurister, handelsstudenter och läkare ligga i topp som kursetta. Kanske du anser mig prata gojja, men försök se parallellen jag drar: det finns inte 5 stycken förstaviolinister, eller kapellmästare ej heller finns det mer än en dirigent för en orkester, inte sant?

Det finns inte heller en uppsjö med specialister på ett sjukhus. Lagar och förordningar är alltför komplexa för att en person ska kunna besitta samtliga balkar och fördjupningar inom Svea rikes lagar därav finns specialister bland juristerna tex skattejurister, familjerättsjurister osv.

Musikhögskolans studenter präglas också av ett elitistiskt förhållningssätt i betydligt större utsträckning än vad gemene man kanske reflekterat över (och i synnerhet mer än lärarhögskolans studenter) Varför? Jo dra parallellen till utbud och efterfrågan.

Elitismen som råder på Handelshögskolan i Stockholm har delvis sin grund i ett mycket begränsat antal studieplatser. Ett samhälle måste ha vissa idioter som vill gå över lik för att nå sitt mål – om alla står och väntar på att någon annan ska flytta berget så står berget kvar där i all evighet. Alla har inte de förutsättningarna, alla är inte chefsmaterial därför måste det ske en utgallring. Hela livstiden miljontals år tillbaka bottnar i överlevnad. Jag måste anpassa mig efter en hierarki, jag måste accetera att jag är bra på det jag är bra på, medan en annan person kompletterar mig och är duktig på något annat – detta är min fundamentala övertygelse. Jag vill hävda att en utgallring inför en universitetsutbildning är mer human än en förnedring och ett nederlag under din studietid och än värre när du ska stå som professionell i yrkeslivet. En universitetsutbildning måste spegla samhället, och verkligheten utanför universitetsbyggnaden. Det finns inte 4 stycken musiklärartjänster på en kommunal grundskola, däremot kan det finnas 12 stycken lärare i svenska (plus annat ämne tex svenska/engelska/franska, eller svenska/ SO) på en grundskola men det finns definitivt inte 24 lärartjänster i svenska på en grundskola.

I början av 1990 genomfördes en skolreform till enhetsskolor de så kallade 4-9 skolorna och 1-7 skolorna skulle slås samman till 1-9 skolor. Sveriges regering och Riksdag har så länge jag minns älskat att reformera och vad beträffar skolvärlden är nog de flesta svenskar överens om att nu får det nog räcka med reformer. Den senaste var 2011 och nu är det någon revidering på gång, som berör betygen. Vi måste stanna upp och reflektera, analysera, det tar kanske tio år innan man kan se resultat av en så stor apparat som är nationellt omspännande – det är inte en liten enhet på en liten firma i privata näringslivets regi vi reformerar utan det är hela Sverige som reformeras när man bryter upp och instiftar nya läroplaner och utbildningar. Visst ska man förnya sig, våga mäta och prova men inte genomföra experiment som får förödande konsekvenser i tiotalet år efter. En skolreform är en lång implementering för att samtliga skolor i Sverige ska vara inkopplade i systemet. Implementeringen sker samtidigt som ordinarie verksamhet bedrivas och det är inte så himla bra!

Jämfört med när våra stora internationella företag omorganiserar hemma i Sverige blir det förstasidesnyheter ett par veckor maximalt. SAAB och Bofors, Ericson köps upp och slås samman och förändras etc men inte fasiken är det meterlånga kolumner i samtliga svenska dagstidningar från Kreti och Pleti, eller forum på Facebook som höjer sina röster och lägger sig i bland mängden proffs och förståsigpåare… Varför? Kan det månne vara så att Skolan just är grundstommen i Sverige? Är det svensk skola som drar in pengar till statskassan och får landet att gå runt? eller vad är det som gör att skolan och samhällsdebatten kring skolan fortgår år ut och år in? Nu ska betyg i ordning och reda införas – bra tycker jag! Mindre bra att hela Sveriges befolkning spottar och sparkar på skolan när man äntligen inser att i ett demokratiskt samhälle har små besserwissrar frodats genom att lärarkåren blivit utrustade med filttofflor sedan 15 år tillbaka. Säg mig, hur kan vi ha så dålig skola hemma i Sverige med så dåliga resultat att den måste reformeras vartannat år när vi uppenbarligen har 8 miljoner lärare som vet hur skolan ska styras, skötas och hur resultaten ska bli internationellt jämförbara?

Tänk vilka bra förutsättningar vi har hemma i Sverige med så många lärarutbildade, specialister i metodik och pedagogik och inte minst med fördjupade ämneskunskaper och lärarleg…

Ha en bra dag där hemma!

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s