TG950 har landat med storebror och pappa ombord

I går kväll åkte jag och sonen med i taxin till flygplatsen i Bangkok, för att lämna pappa och min storebror, jag hade tänkt skriva då – men orkade inte när jag kom hem känslor tog över och gjorde det för svårt för mig att blogga.

Jag har fått 2 underbart lugna och harmoniska veckor här tillsammans med min far och min storebror. De är över nu och lika underbart och härligt som det varit att ha blivit välsignad med all den kärlek och envishet min far uppbringade för att kunna resa ner till barnbarnen på andra sidan jordklotet är det tungt i hjärteroten nu. Tack vare att vi har vår maid Puh som tvättar och stryker och lagar mat och städar har jag kunnat  ta hand om pappa och tillbringat tid med honom. När maken inte arbetat har han tagit största delen av uppsikten av Lillskruttan, som far som ett yrväder! Vi har alltså haft mycket tid för att ta hand om pappa och den glädje som livet här gett honom med barnbarn som springer in och ut ur hans rum och vinkar och klättrar upp i sängen och interagerar med honom och sonen som står morfar väldigt väldigt nära har svängt inom före och efter skolan och sagt ”Tjenna morfar, hur e det i dag?”. När sonen varit hemma och färdig med läxor har han tillbringat stor del i gästrummet och alltså varit nära morfar. Det är en glädje som pappa saknar i mitt föräldrahem och därför har han haft det extra bra här nere hos oss och han var väldigt ledsen när han skulle lämna oss i går. Han ville absolut inte resa tillbaka till Sverige och kylan och en 15 timmars resa är inget man i friskt tillstånd längtar efter och än mindre i det tillstånd som min pappa befinner sig i med utspridd cancer i hela kroppen. De senaste två dagarna var det tydligt att han förlorade ytterligare kraft i ben och när han skulle resa i går var vi 3 vuxna som hjälpte honom, benen bar honom knappt.

Vi var väldigt oroliga över huruvida flygbolaget skulle ta ombord pappa, men jag var med vid incheckningen och assistans fanns på plats, de ordnade även en liten rullstol som skulle hjälpa pappa ombord i kabinen och pappa och storebror flyttades fram ca 20 platser för att undvika så lång transportsträcka i planet som möjligt.

På Kastrup finns bärhjälp från kabinen ut till taxin och mamma är hemma i föräldrahemmet och väntar med en tallrik rabarberkräm till pappa – en av hans favoriter!

Pappa var väldigt ledsen och nedstämd i går när han skulle resa hem till Sverige. Han ville absolut inte resa och det var tungt i hjärtat när vi skildes åt. Pappa har haft det väldigt bra och för första gången i hans snart 80åriga liv har han njutit av värme!!! Att pappa ville stanna handlar säkert inte om att han tror att han skulle ”leva längre” här, utan om att livsglädjen får lite hjälp när man har barnbarnen runtomkring sig och en långresa är inget någon ser fram mot, än mindre i pappas allmänhälsotillstånd.

Jag är oändligt tacksam över att min bror följde med ner och gjorde denna resa möjlig för oss alla. Jag är så glad över att mina barn fick härliga minnen tillsammans med pappa. Jag kommer aldrig någonsin att glömma den otroliga ansträngning min far gjorde för sina barnbarn. Jag kommer alltid att minnas min fyrtioårsdag med blandade känslor men främst med enorm lycka. Lycklig över att mina bröder och min mamma gav sitt totala medtycke i att leva så vanligt som möjligt så länge det över huvud taget är möjligt, trots att cancern är utspridd, pappa är sämre och han blir inte bättre valde min mamma att hålla fast vid sin övertygelse om att ett normalt liv så långt som det bara är möjligt är det bästa och lyckligaste sättet att leva sitt liv!

Störst av allt är kärleken och det sista som överger oss är hoppet!

Nu inväntar vi meddelande från föräldraborgen att pappa och storebror har anlänt. Jag vet att planet landat. Kusinen är på plats för att hämta hem storebror och pappa till mamma, som väntar med rabarberkräm till frukost. Om två veckor är vi hemma i Sverige, samma plan som pappa och min storebror reste med anländer vi med om 14 dagar.

Sista kvällen m pappa

Idag är det fredagskväll i Bangkoks förortsdjungel. Jag och sonen är i gästrummet, där min far sedan knappt två veckor tillbaka bott. Sonen har sedan han kom hem från skolan suttit ( visserligen vid TV:n)  i gästrummet och ibland sagt ett par ord till morfar när morfar varit vaken.

Jag ligger i samma säng som min far och läser. Min pappa ligger och lyssnar på gamla schlagers och ber än om kall dricka, än om medicin än om voltarenkräm till muskelfästena. Han frågar om min make är på kontoret, om sonen är i skolan… trots att det är beckmörkt utanför fönstret. Han slumrar till och vaknar med ett ryck och undrar vilken dag det är. Pappa pendlar i närvaron, han säger ” jag har liksom tappat tiden nu!”

Pappas metastaser kilar in sig i bindväven och en hel del av metastaserna har blivit allt synligare de gångna 10 dagarna. De två senaste dagarna har pappas allmänhälsotillstånd blivit påtagligt försämrad. Min bror drar slutsatsen att metastaserna, som kilar sig fast i bindväv och muskelfästen påverkar gången negativt.

Pappa har fram tills för två dagar sedan ätit okej, utifrån sina förutsättningar, men sedan 2 dagar tillbaka hjälper det inte ens när jag matar honom. Pappa äter bara en portion lagad mat om dagen och vi får inte längre i honom ens proteindryckerna…

I morgonkväll ska jag lämna min bror och min far vid flygplatsen för hemresa till Sverige där mamma väntar på honom. Vi är tre syskon, jag är lillasyster och bor med mina två barn på andra sidan jordklotet. Jag är obeskrivligt tacksam över att min pappa uppbringade sina, antagligen sista, krafter och reste till oss i 2 veckor. På söndagsmorgon, svensk tid, väntar mamma på pappa i mitt föräldrahem och om 2 veckor reser jag hem m barnen.

Pappa kom ner till lunch idag och sa att han inte riktigt ville resa hem, han har det bra här sa han.

image

Vi är helt överens, alla, om att även om pappa blivit påtagligt sämre de senaste dagarna. Han sover mycket och orkar allt mindre för varje dag som går, har resan och vistelsen här gjort honom glad, lugn och harmonisk.

Lugn och ro i sömnen

image

Idag spikades våra respektive masker från Sri Lanka upp över sovrummen. Över gästrummet skyddas man hädanefter och ges god inre styrka, lugn och harmoni i själen. Över Lillskruttans rum hänger en blå påfågelmask, som ska ge ett gott och bra liv.

image

Sonens mask

Över sonens rum hänger den helt makalösa medicinmansmasken. Har pappa en medicinmansdräkt ska sonen ha en medicinman som skyddar sonen mot allt… Över vårt sovrum hänger kobramasken, som sägs skydda oss från ondska, mörker och vemod.

image

Kobramasken

Vårt hem tog ytterligare form när maskerna kom på plats.

image

Påfågelmask

I morgon lyfter planet från Kastrup med pappa och storebror som pax.

I morgon har äldsta storebror och pappa biljetter till Bangkok och ska tillbringa två veckor tillsammans med oss, det ska bli riktigt mysigt och trevligt. Min fyrtioårsdag infaller under deras vistelse här och det är den bästa present jag kunde få, att pappa kommer hit.

Det har varit oroligt kring resan eftersom vi i början av mars fick beskedet att pappa har lungcancer. Man satte in bromsmedicin för att hämma tillväxten efter kontroll och i måndags var han, storebror och mamma på sjukhuset för kontroll. Doktor beslutade att ta bort bromsmedicinen, pappa svarade inte riktigt som man hoppats på. Modertumören hade vuxit sedan kontrollen i april.

När vi skypar säger pappa att han orkar resa, det är han inte så orolig för, men att vi nog ska räkna med att han kommer att ligga och sova, eller åtminstone vila, den mesta tiden. Pappa har inte så mycket aptit kvar längre, maten smakar inte så han har fått proteindrycker som komplement och dessa gillar han. När man inte har så mycket matlust kvar blir det ju också en bidragande faktor till att man blir vansinnigt trött, man får ju mindre energi… Vad pappa påtalar som den jobbigaste delen i sjukdomen är just att han är vansinnigt och obeskrivligt trött. Han tycker inte det är så roligt att han inte har någon ork att göra några insatser, utan tillbringar största delen av dagen i sängen.

Sonen ser fram mot att morfar ska komma. Jag känner att det blir den bästa 40 årspresent jag kunnat få och trots sjukdom känns det viktigt att fokusera på de positiva stunder och glädjeämnen som vi kommer att skapa tillsammans, när pappa och storebror är här.

Storebror behöver också sol och värme och rhabilitering, han kan ligga vid poolen hela dagarna och läsa om han känner för det, eller åka in till BKK och titta på palatset, ta en flodtur, besöka diverse sevärdheter helt enkelt göra vad han känner för – så det blir nog 2 trevliga familjeveckor framöver tror jag. Vi ser fram mot besöket.

Begravning i paradiset

image

För en vecka sedan lamslogs Nichada Thani och ISB, då en ung begåvad fotbollsspelare avled efter kolaps. Patrick deltog i en speciell kvalmatch när han plötsligt singlade ner på fotbollsplanen på ISB. Han dödförklarades ett par timmar senare på sjukhuset och varje dag denna vecka har det varit kvällsbön i buddhisttemplet strax utanför Nichada Thani. I dag var det begravning och samtliga aktiviteter har varit inställda.en i fredags kom ett mail från ISB att samtliga evenemang under helgen ställdes in, av respekt för buddhistisk sorgeperiod. Kristeamet på ISB har varit, som det mesta med den skolan, makalöst och enastående professionellt! Det har dessutom förstärkts med experter från UN, Chevron (oljeföretag) och amerikanska ambassaden. Tjänstemän som dagligen arbetar m riskanalyser, riskbeteende i förebyggande syfte samt experter i krishantering och ett par disputerade psykologer (både som är anställda på ISB men även inhyrda tjänstemän från näringslivet) har lagt sina ordinarie uppdrag åt sidan och slutit upp i arbetet kring våra ungdomar på ISB. Vi är många fotbollsföräldrar som känt känslan… det kunde varit vårt barn. Det är tuff värme för ungdomarna att spela fotboll i, många förstår fortfarande inte vikten av att dricka…  Vår son dricker dåligt han tycker att han får kräkkänsla i kombinationen ansträngning och vatten i magen. Fotbollsplanerna är oskyddade, dvs där finns inget solskydd och konstgräset är stekhett och ibland när de glider eller skrapar hud mot gräs uppstår brännskador… Nu visade obduktion visderligen att Patrik hade ett mycket ovanligt och oupptäckt hjärtfel som antagligen var den största anledningen till att hans hjärta stoppade i värmeslagsattacken…oavsett är det en tragedi! Vi fick oss återigen en tankeställare kring hjärtfelet som Lillskruttan har… jag ska kolla det i sommar när jag kommer hem. Likaså blir det att fortsätta påminna sonen om vikten av vatten… Godnatt från paradiset! RIP Patrick!

Första maj och 45 grader i skuggan

Har idag kommit på ytterligare en fantastisk fördel med att ha en thailändsk maid – det är bara hon som klarar av de riktigt heta dagarna och kan aktivera Lillskruttan, som självklart inte lider av värmen, eftersom hon bara var knappt 2 månader gammal när vi kom hit.

De senaste dagarna har maken och jag inte klarat av att stänga av AC:n under nattetid. Det har vi kunnat väldigt länge fram tills nu, men nu tar det 30 minuter så har kylan ersatts och stigit till 37 grader i sovrummet, det är ingen trevlig rumstemperatur att försöka sova i, kan jag avslöja. Definitivt inte när du har en skoldag eller arbetsdag som kräver att du är utvilad. Vår elräkning lär ju vara skyhög i slutet av maj månad, eftersom vi får köra AC även under dagarna när Lillskruttan ska sova middag. När hon ska sova lider hon av värmen och sover dåligt, men en rumstemperatur på mellan 35-40 grader kan hon obehindrat springa runt klättra på möblerna, hoppa skutta och dansa i….

Idag är det väldigt varmt och det som min thailärare sa att efter 29 april vänder det och blir svalare har vi inte erfarit ännu… vi hoppas dock fortfarande och välkomnar ett regn idag så att det rensar upp lite grand i hettan!