Höga krav nästintill absurda krav

Internationellt sett ligger Sverige väldigt långt ner gällande studieresultat och kunskapskrav. Jag tror till och med att vi faktiskt lyckats ramla utanför 10-topplistan för ett år sedan eller liknande (jag ska kanske låta det vara osagt för jag är ganska osäker). Däremot, att vår skola i Sverige är långt under internationella kunskapsresultat gällande internationella tester är otvetydigt. Det finns alltid den ena sidan inom forskning och den andra sidan inom forskning, i det här fallet är båda sidor överens om att svenska elever uppvisar internationellt sett mycket svaga resultat i synnerhet inom naturorienterande ämnen (och matematik).

På ISB har eleverna krav att arbeta med ett datorprogram som heter xtramath och det är ett jättebra program för huvudräkning – men vansinnigt tufft. Man har 2 sekunders svarstid och knappt 80 tal i ”race the teacher”. Sonen här hemma är som sin far matematiskt begåvad, men han sliter sitt hår, tårarna forsar ner för kinderna och hans frustration går inte att ta miste på när han inte kommer vidare till nästa nivå. I går brast det fullkomligt för sonen och när maken kom hem i går satte de sig tillsammans och försökte nå nästa nivå. Sonen sa svaren maken tryckte in dem på tangentbordet (i många fall blir det snedtryckning i rena stressen så vi försöker hjälpa sonen genom att avlasta ett stressmoment ”att hinna trycka i tid”). Alla rätt 3 gånger i rad, blev resultatet. I dag efter middag var det dags igen och redan efter fem tal svarade sonen fel och det blev stort vredesutbrott, tårar som strömmade, sonen skrek och slog båda nävarna i bordet så att porslinet hoppade och vi satt som två tysta möss och lät honom hållas.

Som lärare funderar jag seriöst över om detta verkligen kan bära frukt, när du dag ut och dag in enbart känner frustration för att kraven är för höga och du inte når upp till dem. Hade det i alla fall varit så att sonen uppenbart inte hade kunnat mattetalen hade det varit en helt annan sak, men han kan dem! Kraven är ställda så att det gäller att ha ALLA rätt utan pardon. Du ska dessutom ha det tre dagar i rad OCH det är endast det första försöket som räknas PER DAG! Råkar du trycka snett på tangenterna och det blir fel är du alltså borträknad för uppgradering den dagen!

Vad jag vet, är det inte alla lärare på ISB som lagt denna uppgift som ett obligatorium. Det får mig att undra över om det kan vara pga att de, liksom jag och maken, anser kraven vara för högt ställda. Även om eleverna blir vansinnigt duktiga i huvudräkning i våra fyra vanligaste räknesätt (det behöver liksom inte ens diskuteras för det finns det inga tvivel kring) är vägen dit frustrerande för barnen som kämpar och kämpar men aldrig riktigt når fram.

Balansen mellan misslyckande och lyckande är som en tunn spindeltråd – det vet jag av erfarenhet som lärare. Jag har fått höra att jag kräver mycket av mina elever, men de skulle bara veta hur lågt ställda krav jag har utifrån ett internationellt perspektiv!

En annan erfarenhet jag gör nu, när jag får distans till mitt arbete och livet hemma i Sverige, är hur fruktansvärt stora björntjänster majoriteten av föräldrarna gör sina barn genom att ifrågasätta och tillåta barnen att ifrågasätta skolan och lärares yrkesexpertis.

Det finns en fruktansvärt dålig inställning till skolan hemma i Sverige, generellt sett. Alla är överens om att det är stökigt, odisciplinerat, många elever i varje klass, lärare är stressade och barnen likaså, men det som blir glömt i klagosången är att grundproblematiken är just att det klagas och gnälls hela tiden. Det finns liksom ingen hejd i gnällandet! I alla forum kritiserar man! Det är så vansinnigt löjligt i bland att man förvånas över mänskligheten! Ta bara exemplet genusvetenskap, vilket genomsyrar skolvärlden sedan ett par år tillbaka, tätt följt av debatten kring rasism och vid varje terminsavslut är det religionsfriheten som debatteras. Svensken tiger inte längre det är helt okej, men för mig är det en enorm skillnad på att vråla klagosånger, kränka och förnedra, spotta och fräsa och tvinga din vuxna åsikt på ett oförstört barn. Ett barn lägger inte en värdering i att barnboksfiguren ”lilla Hjärtat” är mörkhyad, med största sannolikhet har barnet minst en mörkhyad kompis, eller klasskamrat. Det är den vuxna människan som lägger de värderingarna i det oskyldiga barnet. Barnet upplever inte heller att det är fel att ha en härlig julavslutning med mycket sång och värme från en julsmyckad kyrka,  det är den vuxne som ser religionen bakom och hävdar sin egen religionsfrihet före barnets upplevelse av gemenskap med sina skolkamrater. Att tvinga barnen att säga HEN i stället för att enkelt lära dem att vi alla är olika och ska respekteras för våra olikheter… Efter snart ett år i Thailand blir jag allt mer förundrad över de floskler som sprids från mitt hemland. Det är synd om människan!

Jag ifrågasätter en metod, inte en hel lärarkår. Jag har en son som blir frustrerad över den metod som en lärare valt att använda och är medveten om att många av sonens klasskamrater inte överhuvudtaget upplever frustration över uppgiften. Det handlar om den personlighet som min son har, han är en vinnarskalle! Vi måste finna en väg att stötta och hjälpa honom. Han måste lära sig att använda vinnarskallen på rätt sätt. Han är begåvad och har lätt för att lära, är duktig i skolämnen, men hastig allt ska gå snabbt, snabbt för då får man tid över för annat. Det är där skon klämmer!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s