Rekvisit: tillfälligt

Det finns olika anledningar att lämna sitt hemland men gemensamt är att alla som lämnat sitt hemland är invandrare i den nya nationen. Jag är invandrare och utlänning i Thailand! Min familj lever på rekvisit  – åtminstone var det avsikten när vi blev förflyttade pga arbete i januari 2012. Resultatet efter 5 år i Bangkoks förortsdjungel är att vi för första gången, sedan 1997, bott sammanhängande längst tid i ett och samma hus, men vi är fortfarande utlänningar som lever på rekvisit tillfälligt uppehållstillstånd och arbetsvisum i Thailand.

Det var inte riktigt planen att vi skulle bli kvar i BKK längre än 3 år, men maken fick nytt kontrakt och ny position 2015 därmed förlängdes vår vardag i Thailand. Faktum är att om vi skulle få en möjlighet till ett permanent uppehållstillstånd, eller makens chef/organisation skulle skaka fram ett nytt kontrakt för en ny position och nya arbetsuppgifter på kontoret i BKK skulle vi inte kunna svära på att vi skulle välja att avsluta vår vardag och det liv vi byggt upp efter 5 år i Thailand.

Sverige kommer alltid att vara mitt hemland. Det kommer alltid att vara dit jag återvänder oavsett om det är för semester eller om jag flyttar hem i gen – men faktum kvarstår jag har ett barn som liksom många invandrare i Sverige aldrig bott i sitt hemland. Hon är utlänning i det land som är hennes hem. Vi, precis som de flesta invandrare i Sverige/skandinavien har byggt upp ett liv i vårt nya hemland. Vår yngsta har aldrig bott i Sverige, även om hon är svenska. Vår yngsta ser sig inte som thailändska trots att hon pratar och förstår thailändska (i bland bättre än svenska). För vår son blir en hemflytt (ur skolperspektivet) en väldigt stor och omvälvande situation, även om han och många andra är av åsikten att det borde inte vara  några problem att återvända till svenskt skolsystem han är ju svensk och talar svenska… förvisso, men han kom i klass 3 och avslutar i juni klass 8 vilket i detta internationella skolsystem betyder att han avslutar grundskolan. Vår son har alltså gått fler år i skolan i Thailand än i Sverige. Utifrån den aspekten ställde jag mig själv frågan, när jag vaknade häromdagen: ”Vad skiljer mig (och min familj) som invandrare i Thailand, från en del av invandrarna i våra skandinaviska länder?”

Den generalisering som oftast används när det kommer till invandrarfrågan är en argumentationsteknik som ur mitt perspektiv känns väldigt ogenomtänkt. Låt oss reflektera över och kika lite grand på perspektivet västerländsk man i Thailand… När en thai tittar på min son, eller på min man vad ser dennes ögon? Hur kan thailändaren, vid första anblicken, urskilja min make eller min son från andra manliga västerlänningar i Thailand?

I bland är invandrarna i Thailand småfifflare, men det finns även grovt kriminella individer som flyr sitt hemland för att överleva. En del av småfifflarna fortsätter att leva utanför systemet i Thailand, en del av de grovt kriminella har definitivt inte för avsikt att avsluta sin karriär som kriminell, medan en del av småtjyvarna och underhuggarna lyckas bryta sig loss och försöker bygga upp en ny tillvaro i Thailand.

I bland är invandrarna till Thailand olyckliga ensamma män, som längtar efter värme och omtänksamhet. I bland är det pensionärer som invandrar. I bland är invandraren inflyttad till Thailand för att utföra ett arbete osv. Oavsett anledning till vistelse i Thailand för den vite västerländske mannen är den gemensamma nämnare för oss alla (oavsett kön) att vi är utlänningar och/eller invandrare i Thailand. Alltså oavsett anledning är vi utlänningar!

Vad som är ledsamt är att småfifflare och kriminella ger sina landsbröder dåligt rykte! De dåliga attityderna och förhållningssätt som ibland kan uppvisas från västerlänningar klumpas ihop och blir en generell åsikt/inställning/uttalande och riktas till kollektivet ”vita män/västerlänningar”. Denna generaliseringsretorik blir orättfärdig gentemot de andra västerlänningar som tex den ensamme kärlekskranke vite  mannen, eller den yrkesverksamme inflyttade vite mannen, eller den vite äldre mannen som är pensionär, eller den unge vite mannen som är utbytesstudent, de vita männen som är turister utan ont uppsåt etc.

Det finns så många olika anledningar till att västerlänningar invandrar till Thailand. Att generalisera den vite mannen och anklaga alla vita män för att vara pedofiler, sexturister eller kriminella anser jag vara jämförbart med den generalisering av invandrare som finns i Skandinavien. Sedan ett par år tillbaka strösslas uttalande som bottnar i generalisering runt där hemma i den skandinaviska argumentationstekniken avseende invandrare.

Att arbeta och bo på kontrakt är en gemensam nämnare för majoriteten av de som vi umgås med. Majoriteten av de som bor i Nichada, eller av de som vi umgås med i Bangkok med omnejd, har lämnat sitt hemland på grund av arbete. Det finns självklart en del som bryter upp sin vardag för att starta upp ett nytt liv i Thailand, lite grand som gamla tiders ”DRÖMMEN OM AMERIKAT” men oavsett anledning är vi invandrare och utlänningar i Thailand och vid diskussioner eller debatter där jag hör generaliseringsretorik användas har jag väldigt svårt att låta bli att reagera. Det kanske är för att jag själv hamnar i facket ”alla invandrare…”  trots att jag inte tillhör kategorin som avses när uttalande som ”alla invandrare” används. De som sköter sig, försöker anpassa sig och acklimatisera sig till rådande norm i gästnationen ska inte behöva känna skuld eller skam för de rötägg som inte uppför sig eller försöker anpassa sig. Problemet är att bra och skötsamma invandrare känner sig oskyldigt anklagade och skäms över sitt ursprung oavsett om generaliseringsretorik används i Skandinavien eller Thailand och oavsett om du är invandrare/utlänning i Skandinavien eller Thailand eller annan nation!

 

Nytt år och en rivstart på sonens sista termin som Middle Schooler.

Då har skolan varit i gång en dryg vecka! Efter en rivstart som inte är över ännu på länge känns det som jag är närmre ett nervöst sammanbrott än på 5 år och hade behövt den inbokade strandsemestern redan nu…Nej, skämt å sidor det är en himla händelserik tid för hela vår familj på otroligt många plan och även om det är energikrävande att befinna sig i vår fas av livet är jag väldigt tacksam över möjligheten att få ge mina barn denna upplevelse av en fantastisk skola, att få vara närvarande och aktiv i deras skola, liv och fritid. Vi har våra barn till låns en kort tid och jag är så glad för att inte jag är yrkesverksam just nu, här i denna expatmilijö och under barnens perioder där hormoner snurrar rundor och utveckling sker i en hisnande fart – helt fantastiskt att slippa gå till jobbet varje morgon!!! Det är bara å tugga taggtråd och ta topparna av hyperaktivitet som infinner sig i bland.

Med ett av ISBs största händelser på läsåret IFF (International Family Fair) som går av stapeln på lördag har det blivit intensiva dagar och dessa är icke över ännu… När vi ankom för 5 år sedan hette det International Food Fair och det var ett lika stort evenemang (dock var vi fler elever på ISB och fler invånare i Nichada då som nu) så jag förstår inte riktigt varför de skulle byta namn på det – men det är i alla fall så att skolans alla nationaliteter sätter upp ett bås med sina nationalrätter. På Campus är det lekar, utmaningar, tävlingar, uppträden och hela festen invigs med en stor flaggparad. I år, eftersom vår son är avgångselev, kommer han att vara Sveriges fanbärare tillsammans med en danska som är avgångselev och en norska som är avflyttande elev. I dag har jag varit i väg med en av norskorna och fixat t-shirts som ska broderas med de skandinaviska flaggorna på bröstet och egen landsflagga på ryggen.

Förutom IFF är veckan fullspäckad, som vanligt men det känns extra mycket just nu…Det har varit styrelsemöte i går på ISB och i dag har jag försökt rodda med allting praktiskt som behöver göras och som bara blivit uppskjutet under alla trevliga månader som vi varit berikade med gäster – hopningseffekten känner ni väl alla till… den upphör inte bara för att arbetslivet pausas tro inte det! I morgon ska jag in till stan och träffa ett par härliga vänner, samtidigt som jag ska leverera en del ungdomsböcker till SWEOR som har barn som vuxit in i sonens utlästa och direktimporterade böcker från Sverige genom åren. På torsdag ska jag både på infomöte om sonens fieldtrip till Chiang Mai en vecka i februari, på födelsedagskalas och påbörja bak av 4 saffransbröd till IFF…jag inser att jag kommer att behöva baka på fredagen också…jag saknar verkligen mammas hushållsassistent. Jag har aldrig ägt någon själv, men jag har haft så enkel tillgång till mammas eftersom jag arbetat i samma ort som mitt föräldrahem. På min checklista står att investera i hushållsassistent!!! På torsdagskväll är det årets första Ärtsoppaträff för herrarna och maken ska njuta av ärtsoppa och punsch. På fredag är det bakdag…jag kommer antagligen att slockna när jag nattar Lillskruttan… På lördag är det då den stora dagen öppen för allmänheten det är bara å kom! Jag ska redan nu beställa helkroppsmassage för lördagskväll… efter att vi packat ner allting behövs en rejäl genomgång av alla trötta muskler. På söndag är det att förbereda gästrummet igen inför måndagen. Full rulle och plattan i mattan kan man säg…

Ja, jullovet hade vi min yngste storebror med dotter på besök och det var fantastiskt trevligt att se hur småkusinerna, som egentligen inte känner varandra då vi bott utomlands hela Lillskruttans livstid trots allt, har så starkt band och trivs så bra tillsammans. Det blev ingen strandtripp med dem, men vi gjorde små upplevelser för barnen här i omnejden och farmor/mormor tyckte det var trevligt att ha barnbarn samlade för julaftonsfirande.

I veckan kom en av de mest fantastiska nyheterna på länge – en av mina närmsta väninnor kommer med sin dotter för tio dagars vistelse i mars månad. Vi är alla så otroligt glada över detta. Hennes dotter är född samma år som vår son och de fungerar superbra tillsammans. De har sin egen relation vid sidan av vår, så det är faktiskt som att en av sonens kompisar kommer på besök och inte en dotter till en av mina kompisar så att säg… Mammor och äldsta barn har bokat en tripp till Ko Samed och favorithotellet Vongdeuan. Maken och Lillskruttan får kvalitetstid hemma – en riktigt härlig tjejhelg för oss där ungdomarna får njuta av backpackerlivet och vi kan sitta och babbla och ta igen förlorad tid.

 

Hemma i Nichada i gen

Nu börjar det bli kallare hemma Sverige förstår vi. Det blir kallare även i Thailand och vi ser fram emot en lite kyligare period. Vår semester på Ko Lanta var mycket behaglig i temperaturmässigt. Semester vid stranden innebär oftast fler av dygnets vakna timmar utomhus och i synnerhet när kvicksilver visar 24 grader då är det fantastiskt behagligt med sjöbris och att spela volleyboll på stranden, promenera och ta en löprunda-trevligt helt enkelt. Nu är vi tillbaka i Nichada och utomhusträning sker främst runt sjön i Nichada, simning i pool och för sonen som vanligt rugby och fotboll och en hel del cykelturer i byn med kompisarna.

När det är kallt hemma i Sverige vill människor fly till värmen och då är det populärt att ha vänner som bor på sydligare breddgrader som man kan besöka. Vi tycker det är väldigt trevligt och roligt att ta emot besök och har ett par månader framför oss, med besökare i olika omgångar.
En av de trevligare upplevelser med besök i Nichada tycker vi åtminstone är en båttur från vår pier in mot stan och detta genomfördes i lördags med de Lundavänner som ankom i fredags. Vad vi sett fram emot visade sig inte överensstämma med verkligheten. Båtturen var som vanligt, däremot stadsbilden var påtagligt förändrad. Tempel utmed floden var inte upplysta, inne i stan (efter att vi ätit middag och skulle visa skybar) var Bangkok skyline absolut inte vad vi förväntat oss att stolt visa upp för våra vänner. Vi som uppskattar väldigt, väldigt mycket att åka in till stan, äta middag, njuta av en brunch, en runda på en skybar, men framförallt pratat varmt om ”vår stad” med vänner i snart 5 år börjar känna att det är lite dött i dubbla bemärkelser, luften har gått ur, pulsen en lördagskväll påminner om pulsen vid en Sibylla i norra Skånes mindre städer… det är lite anmärkningsvärt må jag säg. Det känns lite snopet att visa vänner, som ansträngt sig och prioriterat att spara pengar för att kunna ha råd och möjlighet att komma och besöka denna fantastiska stad, Bangkok i 2016 års upplaga…

Mest intressant tycker jag faktiskt att det är att Thailands turismminister gått ut på offensiven och påtalat att religiösa firanden, och traditionsenliga högtider måste få tillåtelse att genomföras under landssorg. Dock förväntas diskretion, mindre uppsluppen anda, lite mindre dans och sång och kaaraoke i det offentliga rummet. I det privata rummet ombeds människor att visa respekt genom att vara lite återhållsamma men absolut inte avstå från firande som förenar folket.

Jaha, vad händer hemma i Nichada då? En gated community bakom murar och med tre ingångar- majoriteten av befolkningen är internationella. Då avblåses den enda stora högtiden som förenar hela byn i en otrolig folkfest- det är i dag som det är Halloween och det får inte firas. Ja… vad är Nichada om inte ett enda stort slutet sällskap?  Det är tillochmed en egen styrelse detär en klubb, en sluten förening. Att inte göra en stor folkfest och att låta bli att ha liveband, alkoholförsäljning anser jag vara otvivelaktigt och helt utan diskussion definitivt korrekt,  men att gå ut med ett stort förbud mot firande… när dessutom en stor andel av amerikanska ambassadens uppdrag innefattar att flyga in amerikanskt godis till Halloween kan jag tycka vara et lite för stort steg att ta i en så tydligt avgränsad miljö.

I dag nåddes jag också av beskedet att en av de trevligare händelserna, för oss svenskar som bor i Bangkokområdet, är avblåst. En händelse som definitivt ger svenskar i utlandet en gemenskap och tradition från hemlandet. Den svenska julbasaren ska inte genomföras av respekt för den situation som råder i landet.

Ja, jag har inget annat att tillägga än att jag tycker det är ett galet och felaktigt beslut. Jag har rätt att tycka vad jag tycker! Jag kommer också att för alltid komma i håg känslan av hur detta känns. Kanske inte bara för att jag är en total julnörd, eller för att det sociokulturellt blir en intressant upplevelse utan även om jag sätter detta beslut i relation till de mänskliga rättigheterna…religionsutövande. Detta blir dubbelmoral!

Definitivt en skarpladdad koppling till hur debatter går i Sverige, kring de oika religiösa högtiderna som inte är kristna högtider men som respekteras i dagens Sverige. I synnerhet då Sverige tar en aktiv del i arbete för de mänskliga rättigheterna globalt och nationellt går inte detta beslut att förstå logiskt för mig. Plötsligt ska de mänskliga rättigheterna inskränkas…det blir ju ironiskt när Sverige som land är i bräschen för Human rights…

Jag hade förstått om detta inträffat inom den akuta månadens utlysning – vi är svartklädda här hemma i Nichada och det har vi varit sedan den 13 oktober. Har vi blått på oss finns ett svart sorgeband på vårt vänstra bröst. Inga röda kläder så långt ögat kan nå i Nichada. Tillställningar är inställda och skolmiljön har också anpassat sig efter sorgeperioden. Men att avstå från att få lite julkänsla på andra sidan jordklotet…kom igen… lite grand känner jag nog att det får räcka med anpassning. I synnerhet när det är i ett slutet sällskap. Nu känner jag att det har blivit lite för mycket!!!  Även om jag anser att svensken i förhållande till många andra nationaliteter runtomkring vår jord anpassar sig både för att ta emot hemma i Sverige, men också för att anpassa sig efter rådande norm och kulturell kontext som internationell i värdlandet och försöker visa respekt i mycket stor utsträckning får det finnas lite gränser för var en sluten community och organisationer som uttryckligen har i sitt uppdrag att befrämja, bibehålla och stötta svenska traditioner och kultur för de utlandssvenskar som finns runtomkring vår jord avblåser tradition och kultur.

Ja, det är ett land i sorg – det märks på många plan. När vi var inne i stan var det häftigaste blixtar över Bangkok city, det skojades om ”detta är som taget ur en scen av Bladerunner” men det var påtagligt färre bilar, inga av de berömda höga skyskraporna var tända och det kändes som att stan blivit en spökstad – en besvikelse helt enkelt. Denna landssorg… ja den är intressantatt uppleva men i dag  känner jag att det blir lite för mycket drama även för mig som är en extrem dramaqueen och emotionell trasselsudd.

Händelserik eftermiddag

I går när jag hämtat Lillskruttan och vi hade fikat var det precis som om regnet skulle ankomma. Det blev, som vanligt extremt fuktigt likt en ångbastu, vindstilla och det tropiska klimatet slog i taket. Luftrören fick känningar av lite trängre diameter och det blev dags att stänga dörrar och försöka få AC att kyla ner huset illa kvickt. Bara att få våra AC från istiden att kyla ner vårt hus är en utmaning men som toppen av isberget upptäcker jag att vår katt är ockuperad med en ny lekkamrat.

Paris var inte ett dugg intresserad av att komma in, när jag kallade på henne. Lillskruttan försökte vid ena dörren och jag runt hörnet vid terrassdörren men icke. Paris stod som fastklistrad nedanför altanen, invid muren ut mot regnskogen och jag fick då se vad hon lekte med…en grön orm.

Ni vet den ljusgröna färg som gör ont i ögonen om våren. Den där vackra grönskan som utsöndrar endorfin och serotonin när vi är ute och rör oss i en lövskog som är i lövsprickning. Den färgen gör ont i ögonen precis när våren börjar slå ut – den gröna färgen älskar jag i alla lägen utom när det kommer till att den omsluter en smal lång orm slingrad runt en av mina palmer i min trädgård! Även om jag måste erkänna att det är en vacker ljusgrön färg även på en orm däremot är ormen definitivt inte vad jag kopplar samman med endorfinutsöndring och absolut inte som önskvärd lekkamrat till min katt…men där stod jag alltså inför detta faktum min katt lekte med en illgrön låååååång smal orm en meter från mig, Lillskruttan inne i huset, katten ömsom en centimeter från ormens käkar ömsom två decimeter från ormens svans…jag hade fullt sjå med att få mina två hjärnceller att fungera och hitta en lösning på problemet.

Medan jag tog en kvast och schasade iväg katten, kommenderade jag Lillskruttan att springa till vakten och skrika så högt hon bara kunde hela vägen till vaktkuren ”Snaaaaaake, Snake, Snake” och jag stod stilla och höll ett getöga på den gröna varelsen.

Detta var tämligen paralyserande och emotionellt då det är nästan 5 år sedan jag såg en orm i min trädgård senast.

När väl trädgårdsmästaren kom med en stor träpåle och en liten kvist började jag förstå att det är nog ingen särskilt snäll orm min katt leker med… Thaimänniskorna brukar normalt sätt alltid fånga ormarna med ormsnara och lägga dem i en påse, köra dem utanför vår gated community och släppa den i något träsk eller nära någon liten kanal i närområdet men inte inne i Nichada. Den lilla kvisten användes för att rikta ett slag mot huvudet för att knocka ormen för att kunna få ner ormen på marken. Den stora pålen stöttes likt en pilspets flertalet gånger mot ormens huvud och sedan bars en död orm ut från min kaffehörna.

Jag var lite skakig efter detta – men i dag är det lite bättre. Jag skrev ett mail till fastighetsbolaget och berättade om ormen och att jag hoppas att de kan komma hit och smälla lite smällare i regnskogen, som angränsar till vår trädgård. Vi har en fantastiskt vacker utsikt från kontoret (gästrummet) och sonens rum då dessa vätter ut mot regnskogen. Nu ser jag att katten ligger på AC trumman utanför köksfönstret – antagligen väntar hon på en ny liten grön lekkamrat… Men det hoppas jag att vi slipper i dag!!!

 

 

Bibliotekslektion och förberedelser inför Peace day

I dag när jag lämnade Lillskruttan på ISB var den första lektionen för hennes grupp bibliotek. Jag följde med in på biblioteket – det var ganska många år sedan jag var med och aktiv i Elementary school. När sonen var i Mellanstadiet var jag väldigt aktiv i både föräldraföreningen, förälder-lärare-undervisning, klassmamma m.m. men sedan sonen slutade 5.an har jag varit mer involverad i Middle school och Booster hut.

p_20160906_074943.jpg

Nu blir det väl kanske lite mer utrymme i gen för att aktivera och engagera mig i Elementary school, eftersom Sonen är sista året i Middle school (8:an).

Det som slog mig i gen när jag så att säga återvände till Elementary school library var hur imponerande Mr Whitmans engagemang och drivkraft slår igenom.

p_20160906_082055.jpg

När bibliotekslektionen var över – vilken innehöll välkomstvisa och fingersaga, rim ramsor, boktips och högläsning innan barnen fick kila till en liten läsvrå där de kunde titta, bläddra och läsa för att avsluta sin lektion med att låna böcker till nästa vecka, gick jag en liten runda på skolområdet. De rustar och förbereder för ”Peace day”. I ämnet Art har ett tält konstruerats för att få oss alla att värdesätta och uppskatta vår frihet och stabilitet och tänka på de många flyktingar som finns utspridda i hela världen. På lördag är det konsert och i ämnen läser eleverna olika artiklar, noveller, skriver och bearbetar stoff som berör mänskliga rättigheter, fred och humanitärt arbete.

p_20160906_082111.jpg

I läxa i spanska hade sonen i dag en artikel om Mafalda (en seriefigur) och författaren till serietidningen. Upphovsmannen fick i uppdrag, långt efter att tidningen lades ned, av UNICEF att illustrera Barnkonventionen. SÅ skolan börjar förbereda Peace Day.

 

Knappt en månad hemma

I dag är det den 2 september 2016 och Familjen C har varit tillbaka i Bangkoks förortsdjungel knappt en månad. Båda barnens skola har varit i gång i 2 veckor men det känns som mycket längre. Det känns också som mycket längre sedan som jag packade i hop efter sommarsemester, vägde mina och barnens resväskor,  vintersäkrade trädgården, och tvättade samtliga tvättar för att inte ha smutstvätt väntades i juni 2017 där hemma.

Lördagen den 6 augusti kom barnens mormor och hämtade oss och jag och barnen gav oss av mot 15.e breddgraden för att inte komma hem i gen på 10 månader. I år var avskedet med Sverige svårare än någonsin! Förra året hade vi jullovet inbokat i Sverige, tack vare makens arbetsmöjlighet på kontoret i Köpenhamn och då var det inte så svårt att resa hem till Bkk. I år inväntas besked efter omorganisation vilket kan betyda att han inte har något arbete längre vid årsskiftet och det är knappast läge att resa till Sverige när en väntar på den typen av besked…

Även om båda barnen ville hem till sitt liv i Bangkoks förortsdjungel, var det alltså svårt för oss alla när vi på vår absolut sista dag hemma i Skåne besökte och fikade med barnens gammelfarmor. Hon fyller 100 år i december och som det ser ut för oss nu är det endast maken som kan resa hem och fira henne. Vi andra 3 hoppas på att hon orkar hänga med till juni 2017 men hon grät och vi var ledsna när vi skiljdes åt. Barnens gammelfarmor är en obeskrivligt fantastisk person, positiv och helt underbar och maken har henne väldigt nära sitt hjärta.

När vi kom hem till Rain Tree var vår underbara maid Puh här och tog hand om Lillskruttan hela dagen – som hon längtat efter sin Puh! Den första tiden fylldes dagarna med förberedelser inför skolstart uniformer skulle inhandlas, jet lag skulle bekämpas m.m. Första helgen var vi alla iväg på minisemester i Hua Hin… för att boosta energi inför skolstarten. För den skarptänkte observeras nu att vår semester inföll med terrordåd…

Skolan startade och sedan dess har rutiner och aktiviteter rullat i gång. Fotbollen är i gång. Maken är coach i gen tillsammans med en av våra svenska vänner som är f.d. elitfotbollsspelare. Första matchen redan spelad och andra matchen i morgon. Rugbyn är också i gång och första matchen är på måndag mot NIST (en av de internationella skolorna i stan där väldigt många skandinaver har sina barn).

Vad det gäller mina åtagande har jag både hunnit med SELMA bokklubben i Nichada och månadslunchen med SWEA nere i stan, första POKeNOkvällen med skandinaviska gänget här i Nichada samt två möten på skolan så det är full rulle nu.

Sonen fick hämtat Lillskruttan en dag från skolan då jag var nere i stan. Hela skolan hade early dismissal och slutar då klockan 13.00. Lillskruttan tyckte det var hur coolt som helst att storebror kom och hämtade henne…att hon har en såååå stor och fin storebror gör henne (och oss stolta). Han cyklade med henne i barnsadeln hem ifrån skolan och sedan tog Puh emot barnen med eftermiddagsfika.

I går blev vi informerade om att sonen blivit uttagen för att representera vid det årliga volontärarbetet i Khao Lak på vänskolan som ISB har hjälpt till och bidragit med att bygga upp efter Tsunamin. Det är självklart superskoj! Sista helgen i september reser han iväg fredag till söndag med skolorkestern dels för att hålla konsert för barnen men även för att umgås, knyta kontakter och göra ”community service” med thaibarnen på skolan.

Nedräkning

På FB postas vackra bilder på rapsfält, uppdateringar om att grillen äntligen är ute och att uteplatsen är avdammad, krukorna framtagna och planterade avlöser varandra – Skåne och Sverige rustar sig för sommarsäsong och sommarlov. Svensken vaknar ur vinterdvala och semesterplaner smids, semesteransökningar och semesterschema fylls i med andra ord det rör på sig där himma…men även här hemma!

I Nichada avlöser slutprov varandra och elevers slutproduktioner repeteras om eftermiddagar och visas på kvällar. Teatern på skolan är fylld av stolta föräldrar som sitter packade likt sardiner i bänkraderna och njuter av sina barns framgångar.

FB har också många statusuppdateringar från Thailand om att det är den hetaste och varmaste årstiden! Denna vår är den varmaste sedan 1960…det känner jag att jag nog definitivt kan skriva under på. I år upplever familjen C den femte heta säsongen i Thailand och har ansett den vara fruktansvärd varje år, men i år är det faktiskt ännu värre!!! I år orkar inte AC:n årets hetta tillfredsställande.  Nedräkningen har börjat inför ”the rainy season”.

Normalt sett brukar jag i alla fall kunna vara utomhus och bada i poolen, men när poolens vatten skållar min hud, och solens strålar skär och sticker huden då håller åtminstone jag mig inomhus… och längtar lite extra mycket efter min cykel, skånska sädesfält, långa ljusa sommarkvällar, frisk luft, god fisk, räkor och inlagd sill, Mellbykavring, Bregott, ost, gammeldags lantmjölk, jordgubbar och mammas rabarpaj, svärmors jordgubbssylt – medan thailändaren börjat nedräkning inför regnperiod och svalare väder är familjen C i full nedräkning inför årets hemvändning.

För familjen C och Nichada närmar sig avresa med stormsteg, det betyder också att avskeden närmar sig med stormsteg. I år lämnar de svenskfamiljer som vi välkomnat till Nichada och det känns extra sorgligt! I fredags hade vi en avslutande middag tillsammans med respektive – onsdagen den 25 maj är det tjejträff med champagne och sedan är det bara flyttkartonger och relocationfirmor för hela slanten för de 4 svenskfamiljer som lämnar oss efter cirka 3 år. Nedräkning inför nya jobbmöjligheter i England, Sydafrika, Houston och Göteborg står runt hörnet för våra vänner från Nichada.

När vi flyttade in i Nichada (vintern 2012)  blev vi 3 svenskfamiljer, augusti 2012 kom ytterligare en familj då blev vi 4 svenskfamiljer. Det fylldes på augusti 2013 och vid hemvändningen 2014 hade vi en kräftskiva i Nichada, bland svenskarna, då var vi  15 familjer!!! Den största skandinaviska kolonin i Nichada. När vi återvänder i augusti 2016 är vi 4 familjer kvar och den minsta skandinaviska kolonin i Nichada. Många avsked har det blivit och jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid att resa mig efter varje avsked, ladda om, gå ner på djupet, investera i nya relationer för att sedan ta ytterligare ett ”på återseende”. Expatlivets ekorrhjul är psykiskt påfrestande samtidigt som det är obeskrivligt berikande!

Nedräkning har också börjat inför slutet av Lillskruttans ansökningsprocess till skolan. I juni är det slut med dagis och hon börjar i förskolan, på ISB i augusti. Att bli inskriven, antagen och få en plats på de internationella skolorna är en administrativ process, värre än en långflight (jag har bloggat om det tidigare) men det är helt otroligt. Det ska genomföras grundliga och omfattande läkarundersökningar såsom TBC-röntgen av lungorna, ultraljud av hjärtat, vaccinationsprogram måste vara helt komplett, vilket kan vara lite trixigt eftersom vi inte har samma vaccinationsprogram i Sverige etc. Om någon nu då vill få mig att se det positiva såsom att ”det är väl skönt när det är gjort” erkänner jag gärna att ”jo, det är det visserligen men detta är rutin inför varje läsår”. Även som återvändande elev måste man genomföra läkarundersökning. Det var dags för sonen också att bli komplett i sitt immunsystem i år, så för en vecka sedan fick båda barnen vaccinationspruta och i går fick alltså Lillskruttan den sista sprutan och nu är allting klart – åtminstone när det gäller den medicinska processen för båda barnen.

Den administrativa process som har att göra med pass, visumprocesser, bosättning samt registreringsavgift är fortfarande i rullan. Det ska stämplas kvitton, dokument, passkopior, provresultat etc. i evigheters evighet. Siste juli ska den slutliga summan betalas dvs årsavgiften. Detta blev lite trixigt för oss i år, eftersom våra pass går ut i december, visum gick ut slutet av april, samtidigt som makens tjänstgöringskontrakt förnyas i slutet av juni. Vi är på undantag här just nu och sitter i en liten frysbox så att säg. Makens arbetsgivare håller tack och lov i den processen med thailändska immigrationsministeriet- men vi blir stressade av att vi inte kan påverka den, framför allt kan vi inte resa in och ut ur landet.

Det var inte helt lätt att få tid för att få nya pass utfärdade hemma i Sverige i sommar heller, men vi tackar Kristianstadpolisen ödmjukast, som hade tid att ta emot oss och är evinnerligt tacksamma över att trafiksituationen i Skåne inte är jämförbar med Bangkoktrafik, även om hela Sverige bestämmer sig för att genomföra omfattande vägbyggen semestertid.

Ja, alltså den administration som föregår skolstart är tidsödande, även de psykologiska testerna, kognitiva tester etc. ska vara stämplade godkända och inlämnade och allting tar sådan tid. Listan är oändlig på hela denna process av dokument. Det är nästintill heltidssysselsättning att ansöka till skolor. För ett år sedan satt vi med dubbla skolansökningar, eftersom jobbsituationen var oviss. Det var ansökningshandlingar insända till Wien samtidigt som vi var tvungna att lämna in för reservation till ISB. I år har vi i alla fall bara en skola att ansöka till. När alla papper är inlämnade och årsavgiften är betald kan ny nedräkning påbörjas – skolstarten…

Men just nu befinner vi oss i nedräkningen av de slutliga proven för sonen. Skolårets kunskap provas i ”final exams” i dag är det science och nästa vecka är det matematik. Vi skulle ha rest iväg med en svenskfamilj till Phuket – det är nämligen nedräkning inför Visaka Bucha helgen på torsdag, men vi behöver ha sonen hemma för att säkerställa pluggande. Dessutom är det många avskedskalas bland sonens umgänge nu och det betyder att han är mindre intresserad av att resa iväg – även om han uttryckte att han gärna ville resa med just den familjen.

När vi kommer tillbaka till Nichada efter sommarlovet blir det nedräkning inför söndagsbruncher, långweekends m.m. Vi kommer att kunna ta igen den förlorade möjligheten till gemensam semester, med den familjen för de är tack och lov en av få familjer som är kvar till hösten när vi kommit tillbaka till vardagen i Nichada.