En skola för alla

Vissa gnällspikar som uttrycker sig i debatten hemma i Sverige blir jag bara så trött på. En gratis skola som finansieras med skatter till stor del och pengar från staten det är en skola för alla. Hade vi, som många andra länder varit tvungna att genom egna intjänade pengar fullt ut betala för skolan i Sverige hade det INTE varit en skola för alla, för då hade inte alla haft råd att gå i skolan.

De internationella skolorna, där vi befinner oss nu, har mycket hög status och de kostar vansinnigt mycket. Det betalas allt från 300.000 s.kr – 550.000 s.kr per läsår. Skolorna har, ur svensk aspekt, elitistisk inriktning och hård disciplin. De har rätten att neka elever plats på skolan, antingen för att eleven inte klarar av de för skolan uppsatta akademiska testerna, eller om det är elever som skolan helt enkelt inte vill ha av någon anledning. Anledningen döljs oftast i svaret ”Vi är ledsna men vi har inte tillräckliga resurser för att hjälpa ert barn.” eller ”Vi är ledsna men den årskursen som ert barn ska gå i är fullt.” Jag säger inte att detta är rätt, men det blir intressant att jämföra tankesätten mellan min vardag som lärare hemma i Sverige och tankesättet som råder i en internationell miljö. Det förstår väl jag det att allt till syvenes och sist bottnar i skolplikt hemma i Sverige och ekonomi. Den fantastiska uppfinningen ”skolpeng”, som varje kommun är suverän att stifta storlek på är en pusselbit i spelet med elevers resurser och behov!

När ett barn kommer till en kommun ska den direkt in i skola, enligt vårt grundlagssystem. Detta oavsett om skolan har resurser att hjälpa till eller inte, det är bara att gilla läget alla barn ska gå i skola punkt slut basta och det är jag den förste att hålla med om. Men att det ska vara upp till den enskilda skolan att se till att fixa resurser och omprioritera mitt i ett läsår ibland, det är ganska orimliga krav att ställa. Även om det finns 4 skolor i en och samma kommun, så är det den skola som har bäst rykte som får den nyanlände eleven och det är väl trevligt att skolorna har olika rykten, men redan här bevisas tesen att vi inte har en skola för alla.Vissa skolor har rykte om sig att ta väldigt väl hand om alla elever och vrida in och ut på sig själv för elevernas skull och den skolan är oftast den som har fullt, men är antagligen den som blir tvingad att ta in ytterligare nyanlända elever pga föräldrarnas val av skola.

Vår son kom till detta land och all engelska som han kunde hade jag och min man själv suttit och pluggat in tillsammans med honom. Vi läste godnattsagor på engelska, vi lånade studiematerial på engelska, vår son satt själv en timme varje dag 7 dagar i veckan i tre månader framför datorn med ett program som heter Rosetta Stone och pluggade engelska. Denna ansträngning lades parallellt med 14 timmars hockeyträning, och ingen bortgallring av den normala arbetsinsatsen i skolan, trots att han visste att han inom en snar framtid skulle lämna allting och vara tvungen att sätta sitt liv i Sverige i pausläge. Han var så jätteduktig och kämpade så fantastiskt och idag med facit i hand var det tur annars hade det blivit ännu tuffare för honom i hela omställningen!

Han var jätteduktig, han svor och gnisslade tänder och fick raseriutbrott vilket inte var så konstigt… detta är absolut inte hans val! Han har blivit tvingad till detta, vem vill självmant  lämna sina klasskamrater, sin vardag och sina hockeykompisar, sitt hus och hem, sin katt och sin trygghet i mor-och farföräldrar, en hel familj och fantastiska vänner? Vi fick minst en gång om dagen höra och känna hur hatet riktades mot pappas jobb och att pappa var dum som inte slutade jobba och tog ett vanligt jobb. Det kan komma fortfarande, efter 9 månader, men absolut inte som tidigare.

Vår sons upplevelse av denna utsationering kommer aldrig att suddas ur hans minne. Det har format honom för resten av hans liv. Vi har inte flytt från ett krigsdrabbat land. Vi har inte ens lämnat vårt land, vi är bara utsända på arbetsuppdrag och det går inte att jämföra med flyktingar, men snarlika erfarenheter ser jag nu med invandrare.

Att komma till en kultur där man måste lära sig allting från grunden, språket, statsapparaten, de  oskrivna reglerna m.m. har tillfört ytterligare en dimension hos mig. Jag kan känna att jag nu ser mina invandrarelever ur en annan synvinkel. Och min sons erfarenheter bör kunna jämföras och liknas med en hel del elever jag mött genom åren. De som kommit till Sverige utan ett ord svenska och inte heller någon engelska, de blir väldigt isolerade pga språket. Min son fick ett jättebra stöd direkt ifrån skolan. Han kom in i en väldigt bra klass, där det fanns en dansk pojke. Som skåningar är vi välbekanta med danska språket, vilket hjälpte vår son oerhört mycket. Skolan tilldelar de nyanlända ”buddies” direkt och deras uppgift är att hjälpa till den första veckan t.ex. att hänga på rasten, visa hur skolan funkar, sitta tillsammans i matsalen m.m.

Hur tar vi emot nyanlända elever i skolan i Sverige? Vissa av dem får inte ens svenska 2 undervisning för att resurserna inte räcker till, eller så släpps elever för tidigt från svenska 2 för att ge plats åt nyanlända som anses behöva svenska 2 undervisningen bättre. Är det en skola för alla? Ja, enligt mig får alla plats och alla har råd att gå i skolan alltså en skola för alla men det är inte det uttrycket ”en skola för alla” handlar om utan snarare att du inte får det stöd som du behöver! Det är min grundläggande poäng: i Sverige har vi en skola för alla – men vi har inte resurser att möta de krav som ställs på oss i skolan.

Den skola som vår son går på har som policy att bryta klasserna varje årskurs. Det betyder att efter en årskurs tar en ny lärare vid och får en ny klass. Detta kan upplevas som dåligt, men eftersom det sker så stora in och utflyttningar blir det vid varje läsårsstart ny positionering och då har man valt att låta lärare specialisera sig på årskursernas kursinnehåll och eleverna blandas varje läsår. Det är väl jättebra om du inte har en personkemi som fungerar ihop med din klasslärare. Varför gör inte vi så i Sverige? Det borde ju ge eleverna bättre förutsättningar att alltid starta om på nytt, med nya friska tag! Då kan man kanske anse att vi har ”en skola för alla” ur aspekten ”alla får chansen att börja om från början.

I den skola som min son går, jag misstänker att det är det samma oavsett var du befinner dig i världen förutom i Sverige, förväntas eleverna visa respekt oavkortat och odiskuterat! Det bara är så, du inordnar dig i skolans gällande regler. Du visar respekt mot skolan. Lika lite som skolan skulle lägga sig i en förälders utförande av sitt yrke lägger du dig som förälder i hur skolan och skolans anställda utför sitt jobb. Du respekterar människor genom att i första hand visa respekt för deras profession. Att sätta sig över regelverk oavsett vad man tycker om det är inte någonting man gör. Man tycker vad man tycker och det har man rätt till att tycka, men du kritiserar inte och attackerar inte på det sätt som man tillåter föräldrar och elever göra i den svenska skolan. Du gillar läget eller så blir du relegerad om det går för långt. Direkta konsekvenser ges vid brott för skolans regler, klassrummsregler och allmänt vedertagna vett och etikettsbrott. När man ifrågasätter gör man det på ett intellektuellt sätt och då ska syftet vara att framföra sin egen åsikt om ett alternativt sätt att genomföra någonting som ska genomföras. Att presentera kreativa lösningar uppmuntras det handlar om att ge andra synvinklar på möjliga lösningar då uppvisar man mått på egen förmåga till kreativt tänkande och problemlösning.Vad du däremot inte ifrågasätter är ämnets innehåll eller till vilken nytta man ska göra någonting. Varför har vi tillåtit offentligheten berätta för oss hur vi ska sköta vårt jobb hemma i Sverige?

Många tankar kommer när man har en paus ifrån vardagen hemma i Sverige – men en sak som är säker…. vardagen kommer var du än befinner dig, men du måste tackla den på olika sätt beroende på vilken miljö du befinner dig i. Att inordna sig i rådande kultur är inte helt enkelt. Det är enkelt att kritisera t.ex. våra invandrare hemma i Sverige och hävda att de inte anpassar sig efter rådande kultur, men hur lätt är det att anpassa sig till rådande kultur om man inte har språket med sig? Det tar tid att bearbeta sin nya tillvaro. Det är spännande att uppleva nya kulturer men det är också väldigt påfrestande att försöka förstå när man inte kan göra sig förstådd.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s