Nu börjar det bli riktigt varmt i Nichada och Ture och Tora Turist börjar bege sig hem till kalla Norden igen.

När sportlovet är över hemma i Sverige och många av Thailandsresenärerna börjar se slutet av sin vistelse på 15 breddgraden, stiger kvicksilvret och det börjar bli olidligt varmt i Thailand för den skara av oss västerlänningar som har sin vardag på ett eller annat sätt här. Än så länge är det uthärdligt åtminstone om man bott en lite längre tid i Thailand, även om timmarna mellan 12 och 14 fortfarande kan få mig att krokna.

Just nu ligger dagstemp mellan 36-38 grader Celsius och jag är tacksam för att kvällarna fortfarande kan upplevas som svala, när kvicksanden sjunker från 36 till 30 grader. Sällan, men någon enstaka kväll, har dock temp sjunkit så lågt som till 28-26 grader och då är det oftast mycket behagligt.

Smärtsamt medveten om att vi om ytterligare några veckor är inne i april månad, den månad då solen står i Zenith och de thailändska skolorna har 2 månaders lov emedan de internationella skolorna tuffar på i hettan och lärare, elever samt Nichada residents räknar ned inför hemvändning och sommarlov 2016. Nichada töms i princip den 10-12 juni och de 6000 invånarna återvänder och fyller byn igen mellan den 3-11 augusti. Jag har gett upp att jag någonsin kommer att bli så pass acklimatiserad att jag kommer att njuta av ”the hot season”. Jag längtar hem till Skåne från mitten av mars och lider av sjuk hemlängtan från mitten av april och fram till skolavslutningen. Nåväl tillbaka till väderleksrapportering och inlägg.

Differensen på ca 10 grader, som fortfarande kan infinna sig på dag- och kvällstemp gör att många thaiare är superförkylda. Vår maid blev sjuk när vi kommit hem från Ko Chang, tack och lov är hon nästan återställd nu, men vi kämpar själv fortfarande med en envis djuplodad hosta.

Många tror att sjukor bara grazerar på nordligare breddgrader, men på sydligare breddgrader kommer många baciller med regnvattnet, myggor sprider inte bara denguefeber och malaria utan även tex zikavirus, insekter vars bett ger influensasymptom och febervärk, för att inte tala om matförgiftningarna som ökar under den heta perioden. Koltabletterna trängs med vätskeersättning och antibiotika vilka har en reserverad plats i medicinskåpet under den heta perioden. Pik är i mitten av april men den heta perioden påbörjas redan i mars och håller i sig genom hela maj månad.

I turismhögsäsong kommer västerländska bakterier med turisterna på flygplanen dvs när Kung Bore har sitt grepp om nordborna och västvärlden flyr de nordligare breddgraderna kommer många bakterier till Thailand…såsom vinterkräksjuka och influensa. Dessa slår hårt mot lokalbefolkning i serviceyrken i synnerhet. Lokalbefolkningen har inte ett immunsystem som är uppbyggt efter västerländsk bakterieflora. Vilket visserligen inte Ture och Tora turist heller har när det gäller motsatsen. Sjukorna får vi således även i paradiset! Dock slår sjukorna olika hårt mot olika individer.

Den senaste tiden har familjen C diskuterat väldigt mycket kring mänskliga rättigheter, den enskilda individens skyldigheter inte bara gentemot värdnationens lagrum utan även jämfört det liv som vi har i Sverige. Lagar och förordningar skiljer sig väldigt mycket åt, inte bara när det kommer till tex straffsatser, utan vad vi bevittnar dagligen är främst det sociala grundskydd och mänskliga rättighet som inbegriper vård, läkarvård, medicin, och skolgång.

Lokalbefolkningens arbetsrätt och arbetsmiljölag är definitivt inte något att hurra för i Thailand. Arbetsdagarna är mellan 14-16 timmar per dygn, i synnerhet under turistsäsongen. En minimidagslön (från regeringen utfärdad som krav) om ca 400 THB och en arbetsvecka på 6 dagar i veckan är jag tveksam till om säsongsarbetare i hotellbranschen verkligen regleras av. Thailändarna lever i största utsträckning på turistnäring och högsäsong är främst december-februari, med pik i december och fram till mitten av februari.

Lokalbefolkningen har inte heller självklar tillgång till läkarvård vid sjukdom. I Sverige kanske vi knaprar i oss en Alvedon när vi har 38 graders feber och så går vi till jobbet ändå för att vi vill slippa karensdag, alternativt arbetas halva dagen på Alvedon sedan avslutas arbetsdagen vid lunch utan karensdag. I Thailand går hen till jobbet oavsett. Hen tar först antibiotika efter flera dagars sjuka. Medicinering förutsätter att hen har haft tid att smita ifrån jobbet, men framförallt att hen har haft råd att gå in på apoteket och köpa receptfri antibiotika / medicin. Denna baksida och orättvisa är ganska svår att hantera för mig, och tar sig uttryck i att jag ofta blir ledsen, irriterad, förbannad och besviken när det klagas och gnälls i Sverige över välfärdssamhällets nedmontering.

Ja – utifrån den svenska folkhemskontexten är det hemskt att det blivit så mycket sämre i Sverige, men sett ur mitt perspektiv har Sverige fortfarande ett otroligt bra socialt grundskydd, åtminstone för majoriteten av individerna i Sverige. Genom skattesatser hemma har samtliga barn tillgång till fri skola och samtliga människor (inklusive de som är papperslösa och de som uppehåller sig enligt Schengenavtal eller andra uppehållsavtal) tillgång till läkarvård.

Däremot som utskriven har du inte tillgång till det sociala grundskyddet i Sverige, även om du är svensk medborgare. Vi har privat läkarförsäkring tecknad, som gäller globalt. Det blev vår räddning hemma i Sverige. Vi betalar varenda dollar ur egen ficka, men som sagt utan den hade sonens brutna arm fått läka i hop med hjälp av några täljda pinnar och någon linda. Att vara försäkrad är superviktigt. I synnerhet som gäst i ett annat land.

Att Ture och Tora turist uppför sig som utomjordingar och släpper alla sina normala koncepter när hen passerar passkontrollen på Kastrup har jag inte svårt att förstå – hen är på väg på semester, garanterat en efterlängtad semester till paradiset solklart! men vad jag har svårt att acceptera är att hjärnan och omdömet lämnades i passkontrollen, tillsammans med en uppdaterad sjukförsäkring och en liten dummie om Thailand ”Dos&dont´s”.

Även om Samir och Viktor uppmanar oss alla till att bada nakna på Sergels torg och leva livet utan sorg – är det nog en majoritet som endast skulle leva livet utan sorg under semesterveckorna på sydligare breddgrader…Svensson vet att farbror Blå skulle plocka hen för civil olydnad och förargelseväckande beteende, därmed avstår majoriteten från att bada nakna på Sergels Torg men följer gärna Markoolios uppmaning å drar en vecka till Phuket, när livet känns surt i Svealand.

Att visa mått på avsaknad av respekt och förståelse för lokalbefolkningen kan bevittnas i olika situationer och på olika sätt. Exempelvis är det kanske inte alltid så oerhört viktigt att pruta på redan billiga Flip-Flops på marknaden i Phatong. Ett par flipflops kostar i storleksordningen maximalt 30 skr… jag menar…att pruta ner dessa för sakens skull till 50 baht dvs ca 12 skr är inte nödvändigt, enligt mig och det är absolut inte respektfullt eller ödmjukt.

Men att uppvisa mått av ansvarslöshet, idioti och dumhet är en helt annan sak. Hit hör tex att låta bli att se över försäkringarna, det är nog det absolut mest viktiga ur mitt perspektiv. Min upplevelse är att även om hen utvandrat på obestämd tid till Thailand vill de flesta fortfarande hålla kvar vid sitt svenska medborgarskap och en dörr öppen tillsammans med en returbiljett till Sverige den dag då paradiset rämnat. Om något inträffar under drömresan i Thailand (eller någon annanstans vad det beträffar) finns det ingenting någon kan göra om Ture eller Tora Turist hamnar på sjukhus, i häktet efter ett fylleslag, på turistpolisstatationen efter ett rån, eller hos migrationsdepartementet för överträdelse av uppehållstillstånd, eller på transportdepartementet för tex en trafikförseelse etc. Det åligger varje enskild individ att försöka förstå och respektera rådande norm och lagrum, sed och kultur. Du har inte rätt som enskild individ att kräva att rådande norm och gräns ska tänjas till din fördel, bara för att du är på din drömsemester.

Att köra motorcykel utan hjälm gör ingen hemma i Sverige, av vilken anledning gör Ture och Tora Turist det på paradisöarna i Thailand?

Att sprätta upp en ung gosses anus med en sönderslagen flaska händer hemma i Sverige det vet jag – men jag skulle vilja hävda att det antagligen sker allt oftare och utförs av människor som aldrig skulle komma på tanken hemma i Sverige, men i Thailand går det…varför?

Få är nog de som skulle ha sex öppet på stranden hemma i Sverige…varför blir det okej i Thailand?

Hemma i Sverige hade säkerligen Ture och Tora haft stort kontrollbehov på sina väskor och tillhörigheter och vidtagit maximala försiktighetsåtgärder – men i Thailand ”det leende landet” där tappar man omdömet och går rakt in i de slipade bedragarnas fälla.

Jag har bott här i 4 år nu, jag har fortfarande inte koll på hela kulturens kontext, men jag har ansträngt mig att lära mig thai, att försöka förstå i den mån det går att förstå den komplexa kulturen, jag har pluggat mina ”Dos and Donts” men framförallt jag anstränger mig för att hålla mig ödmjuk inför nationens seder, bruk och folk.

För en dryg månad sedan blev min man påkörd av en motorcykeltaxi. Till saken hör att vi kör blåregistrerad bil, dvs vi har diplomatstatus och det innebär en väldig massa administrativt klydd så fort någonting händer med vår bil. Vad som sker när motorcyklisten kör på min man är typiskt ”The land of smile”.

5 stycken lokala thaiare rusar rakt ut på gatan, i en millisekund och lyfter bort motorcykeln. (Bevismaterial bortfört). Försäkringsbolag kontaktas. Thaiarna vill bjuda min man på öl, som en god gest i väntan på polisen som de uttrycker det. (Det råder nolltolerans numera i Thailand vad gäller drive and drink). När polisen äntligen kommer pratas det på thai och min man får höra att det var hans fel. Min man håller masken, säger ingenting utan lämnar platsen efter besked att försäkringsreglerare kommer att komma personligen hem till vårt hus dagen efter och göra bedömningen på skadan.

Vad som hände var att min man skulle göra en vänstersväng och zick-zackande mellan fyra bilar kom mc:n bakifrån. Motorcyklisterna kör här i Thailand i vansinnigt hög hastighet och när min man är över i motsatt färdriktnings vägbana smaschar mc:n rakt in i framhjulet. Rätt eller fel?

Som avslutning på detta långa inlägg rekommenderar jag varmt läsning av följande böcker ”Private Dancer” och J.Månvinges självbiografi ”Den senila skalbaggens tröst”.

 

 

 

 

Annonser

Att hjälpa på plats utesluter inte andra insatser

När jag växte upp  var det väldigt populärt med stora stödgalor – internationella TV-sända musikgalor tex Band Aid, Live Aid och häromdagen var det då tydligen en stödgala hemma i Sverige till förmån för flyktingkatastrofen och Syriens krigsbarn, med flera.

12072795_10153649257364793_7646618787905797968_n

Min personliga åsikt är att den här typen av journalistik och socialt drev och mediabevakning,  är väldigt farlig – det kommer för stort massivt pådrag, en punktinsats utförs så att säg. Insatser som tillfälligt uppmärksammar krisen. När stormen bedarrar är risken stor att verkligheten försvinner i svallvågorna och Svensson återgår till sin vanliga trall och livet utanför Sveriges gränser faller i glömska, för vilken gång i ordningen är inte ens aktuellt att försöka nämna.

01

Hållbara lösningar ”Sustainable solutions” vad är detta egentligen? När jag läste Childrens Human Rights Law, Refugee Law och Humanitarian Law var detta uttryck ett mantra. I kombination med ekonomi, natur, lokalbefolkningens kompetens och genom socialisering uppmanades alla att stanna upp och reflektera, analysera sina handlingar och försöka se vilka konsekvenser våra handlingar kan få. Alltid arbeta efter ett barnrättsperspektiv och bygga upp hållbara lösningar – barnen är nämligen de som drabbas hårdast vid förändringar och kriser. Hållbara lösningar är ett krav, ställt från omvärlden och vilar i på fundamentet mänskliga rättigheter.

Argument som att hjälpa på plats spottas ur var och varannan människa – oftast människor som befunnit sig i sitt välfärdssamhälle största delen av sitt liv. Jo det är väldigt viktigt att hjäpa på plats men det görs redan – i otroligt stor utsträckning. Bistådsarbetare, emergency rescue team, läkare utan gränser, Röda korset och Rädda barnet det kryllar av volontärarbetare m.fl  på fältet i krigszonerna. FN:s tält finns redan på plats. Kvadratmeterytan som varje enskild individ har till sitt förfogande, i ett flyktingläger eller i ett tillfälligt läger i naturkatastrofdrabbade område, är i de allra flesta fall långt under humana. Det går att leva så temporärt, men allt fler flyktingläger ter sig som permanenta lösningar på de drabbades boendesituation.

Fotot på det döda barnet är lånat från en fotograf. Det är inte från krigets Syrien utan från Nepal. Tycker dock att det är intressant att lyfta upp fotot igen i denna blogg och ställa frågan ”Hur många av er där ute kommer ihåg katastrofen i Nepal för mindre än ett halvt år sedan?” Jag gör det!

Varför kommer jag i håg det? kanske för att jag var med och volontärade för att hjälpa de drabbade, eller för att jag befinner mig utanför Sverige och bor tillsammans med många nationaliteter med olika erfarenheter och där någon jag känner alltid känner någon i ett drabbat område. Det är irrelevant egentligen då min poäng är att uttrycka min personliga oro över att punktinsatser inte bygger hållbara lösningar. Även om en stödgala är en punktinsats är det fantastiskt bra – det är en trevlig tillställning och insamlingen är ämnad hjälp på plats… jättebra! hjälp på plats är ju också vad Sverigedemokraterna och en del andra människor hävdar och förespråkar. Kritisera då inte initiativet och för helvete visa inte din dumhet genom att fortsätta upprepa ditt mantra ”Hjälp ska ges på plats! Här ska inte skänkas en spänn, Sverige skickar redan så mycket pengar.”

Min nästa poäng är fortsatt en reaktion på argument… De insatser som vi i vår community engagerade oss i, vid naturkatastrofen i Nepal (men även vid naturkatastrofen på Filipinerna, eller andra naturkatastrofer i Sydostasien) var många. Det var allt från att våra barn bakade kakor och sålde vid de lokala affärerna och fiken i byn, till att lärarna anordnade auktion på elevers alster i Bild, eleverna anordnade konserter, spelade in DVD-skivor och sålde, satte upp improvisationsteater/dramaföreställningar där biljettpriset gick till insamling men hela communityn slöt upp och gick man ur huse för att packa lådor med skor, filtar och kläder, rent vatten, tändstickor, batterier, ficklampor, konservburkar med mat etc. etc. Den första volontära räddningsaktionen lämnade Don Muang flygplats 48 timmar efter första skredet. Visserligen cirklade planet runt, runt, runt för det var väldigt svårt att landa, men hjälpen kom fram och alla nationaliteter slöt upp för Nepal. I debatten hemma i Sverige känner jag att det inte är allt för ovanligt förekommande att människor säger ”Vi måste först ta hand om våra egna.” Det är ganska korkat faktiskt tycker jag… för det är inte ”våra egna” som blivit drabbade av en bombräd, eller en naturkatastrof som resulterat i att vägar sköljts bort, husen rasat och familjemedlemmar omkommit och försvunnit ner i ett jordskred eller i havets djup. Det är inga av ”våra egna” som fattas rent vatten. Så därför tycker jag det är ett dumt argument.

I Nichada finns många FN-tjänstemän och de olika FN-organisationerna har olika arbetsområden. Den organisation som vi tillhör är en organisation som kommer in i skedet där infrastrukturen ska byggas upp, men de är också med i hela processen då de hela tiden finns som stöd för alla de andra FNorganisationerna tex genom att övervaka logistiken så att mediciner som finns i Indien kommer fram till Nepal (om vi nu tar Nepal som exempel), att tält som kanske finns i Sydamerika kommer till Nepal m.m. en samordning helt enkelt för att de FNtjänstemän som finns på plats kan utföra sitt arbete tillsammans med andra jätteviktiga organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, Läkare utan gränser mfl. En av mina väninnors make arbetar i det akuta nödläget, dvs hans Emergency Team ska vara på plats helst 12 timmar efter nödsituationen. I det akuta skedet är det mycket som ska falla på plats – det ska spåras människor, säkras upp safe-havens för barnen, rent vatten och medicin ska in m.m. i samarbete med lokalbefolkningen ska temporära skydd skapas, befolkningen ska räknas in, en dräglig akutsituation ska växa fram under de första dygnen i kombination med röjningsarbete m.m. Vår granne arbetar för World Bank (inte ett FN organ men arbetar i nära samarbete med FN) vilka är med i ekonomiska lösningar och dessa behövs både i det akuta skedet och under processen. Det finns ett väldigt omfattande praktiskt, tekniskt och diplomatiskt arbete som utförs på plats redan – med detta vill jag understryka att det är visst viktigt att hjälpa på plats, men käre tid det finns väldigt mycket hjälp redan på plats och nu behöver hjälpen komma från omvärlden.

Många verkar tro att bara FN viftar med sitt trollspö lite grand så fixar sig allting. Problemet är att FN innefattar drygt 50 olika organisationer. Jag upplever allt oftare i debatter att missnöjet är starkt och det är väldigt hård kritik som riktas mot FN. Det är sorgligt! FN är inte bara de organisationer som de flesta människor kanske kommer i kontakt med via insamlingar, reklam etc. det finns en uppsjö av organisationer. Det finns specialenheter som granskar allt möjligt från atomvapen och nukleär industri, till miljö och population, ekonomi, medicin, nutrition etc. Så alltså ytterligare en poäng är att försöka understryka argumentationen som förs och ha i åtanke att FN är drygt 50 olika organisationer! Kritik som riktas mot FN blir helt befängd, det riktas då kritik som om FN vore ETT organ. Det är en generalisering människor gör när de drar FN över en kam. Att dra drygt 50 olika organisationer OCH generalsekretariatet (vars uppgift är att administrera de olika organens verksamhet) och klumpa i hop det och säga att FN gör ett dåligt jobb är katastrofalt.

Slutligen, hela poängen med detta inlägg har varit att påtala dålig retorik och argumentation enligt mig! När människor hävdar och för retoriken ”att hjälpa på plats” blir bara hälften av en hållbar lösning uppfylld eller utförd. Att skapa en dräglig vardag i krigszoner är en livserfarenhet som väldigt få människor drabbas av. Jag tänker inte ens försöka skriva om det, men jag kan förstå att många människor saknar perspektiv. Var gång det byggs upp ett nytt sjukhus bombas det sönder och samman igen. FN-personal mfl åker kana tillbaka till ruta 1. Detta pågår år ut och år in i olika länder där samhällsapparaten inte fungerar . Det är just i dessa länder dvs i de länder där ingen annan kan vara verksam, ingen annan kan agera därför att samhällsapparaten är gravt dysfunktionell som FN har tjänstemän. Dessa arbetar dag ut och dag in och stirrar verkligheten, kriget, misären, döden i vitögat medan du och jag i lugn och ro sitter med vår tidning och kaffekopp på väg till vår vardag som flyter på i en samhällsstruktur som fungerar. Många tjänstemän kämpar redan för att hjälpa civilbefolkningen till en dräglig vardag på plats. Det finns hjälp på plats, fältet kryllar av proffs som försöker hjälpa civilbefolkningen till en dräglig vardag i ett dysfunktionellt land.

Hoppas att du njuter av din frukost, att du sitter bekvämt i din stol, att du sovit gott i din säng i natt och att du har en härlig middag att se fram emot i kväll- uppskatta din vardag för alla har det inte lika bra som vi har det.