”I min lilla lilla värld av blommor, finns det plats för alla och envar /…/” (ur filmen Rännstensungar).
I morse när jag vaknade kom strofen till mig och det är mycket länge sedan jag sjöng den visan. Jag kan inte ens minnas när jag senast spelade den på piano…15 år sedan, kanske 10 år sedan…jag minns inte! Vad jag däremot minns är att ”I min lilla lilla värld av blommor” är en av många, många melodier som jag hört min mamma sjunga och nynna på under min uppväxt. Min mamma sjöng ofta, hon har sjungit mina barn till sömns med samma visor som hon sjöng för mig (och antagligen även för mina två äldre storebröder, när de var små).
För er som aldrig sett filmen ”Rännstensungar”, kan jag kortfattat berätta att det är en gripande svensk svartvit film. Den utspelas i de, på den tiden, mindre välbärgade kåkarna på Stockholms söder. Den mindre framgångsrike konstnären Fahlén har lovat att ta hand om den föräldralösa och rullstolsbundna lilla flickan Ninni. Fahlén har som högsta önskan att sälja tillräckligt många tavlor för att kunna betala en operation för Ninni, som förhoppningsvis ska leda till att Ninni ska kunna få ett likvärdigt liv och springa, hoppa hopprep och leka kurragömma på Stockholms bakgårdar med sina kompisar i grannkåkarna. Till skillnad från verkliga livet, som inte alltid slutar i ett lyckligt slut, slutar tack och lov denna film lyckligt. Fahlén får tavlor hängda i ett galleri. Pengarna går till operation. En vacker sommardag organiserar han en busstur ut på sommarängarna för barnen och Ninni följer med i sin rullstol. Medan de andra barnen springer och tjoar på sommarängen börjar sakta Ninnis tår rycka under den hemvävda yllefilten i brunt och stor uppståndelse och sann glädje sprider sig när Ninni i sin vita tunna sommarklänning reser sig upp och sakta likt Bambi på is tar det ena fotsteget efter det andra. Barfota i det gröna sommargräset bland sommarblommor ser vi en obeskrivlig glädje när Ninni springer rakt in i famnen mot Fahlén och han svingar henne i luften och sedan springer hon med de andra barnen barfota i det klargröna sommargräset. Filmen belyser även mina hjärtefrågor och varför jag valt att arbeta med det som jag arbetar med.
Detta är en film, som åtminstone får mig att dra paralleller till mitt sociala och biologiska arv. Mamma är socionom i botten, med hundratals akademiska poäng i olika vidareutbildningar såsom familjerådgivare, psykoterapeut där hon arbetat som individual- och parterapeut, alla stegutbildningar för handledning osv. käre tid bara Gud vet all kunskap hon skaffat sig på universitetet i princip hela sitt liv. De som känner mig väl, ser att jag går i min mors fotspår! Nu står jag inför det faktum att min mamma lämnar oss. Om några veckor, kanske någon månad, men vi snackar inte flera månader och absolut inte år! Det finns ingen Fahlén som kommer ge min mamma ett bättre liv!
Till skillnad från Ninni och många barn har både jag och min mor hela livet kunnat springa barfota i sommargräset. Min mamma är lite som herr Fahlén. Hon har värnat om och kämpat för barnens förutsättningar. Hon har organiserat ungdomsläger, aktiviteter för ungdomar, familjekurser på kursgårdar i natursköna omgivningar, varit klassförälder och åkt på åtskilliga lägerskolor, tagit strider för barns utbildningsmiljö, hon har suttit i kommunfullmäktige och arbetat för medborgares förutsättningar. Hennes roll inom folkrörelsen är ett kapitel som är livslångt, bokstavligen och listan på mammas hjärtefrågor kan göras lång, men nu lämnar hon över stafettpinnen. Oavsett hur jag vänder mig står jag likt förbannat och stirrar cancerhelvetet i vitögat, på mer än ett plan. Cancern tar inte alla personer, det finns överlevnad även i en sjukdom som är så hemsk. Denna gång tar cancern mamma, det vet vi om. Jag kämpar vidare och försöker finna styrka att ta mig igenom de faser jag går igenom. Hjärnan säger till mig att det är dags för mamma att lämna. Jag hör vad min mor säger till mig ”Jag har haft ett långt och innehållsrikt liv. Jag är 81 år gammal och helnöjd!”
Mitt hjärta brister, det sliter och river inuti mig, jag bryter samman, jag rasar i hop, jag drar mig undan till min lilla vrå där jag slickar mina sår, kör en klassisk quick fix som så många gånger förr av läkning, reser mig upp igen… om jag vågar tatuera mig någon gång i framtiden ska det bli fågeln Fenix. Mitt hjärta säger ”Snälla låt henne slippa ha ont! Låt det gå fort!”. Samtidigt flödar känslan inom mig att ”Fan också… inte än… det jävligt stora tomrum du kommer att lämna efter dig är för fan större än universum och jag är inte redo att fylla det än!”
De senaste två veckorna har så många människor besökt mamma. När jag körde mamma in till lasarettet i förra veckan uttryckte hon att hon aldrig förstått hur många människor som uppskattat henne, hon har verkligen inte förstått hur hon påverkat och berört så många människor – hon har ju bara varit hon! Nu förstår även jag hur hon, när hon sjunger på sista refrängen, på riktigt står obalanserad inför den bekräftelse hon får. Hon är faktiskt överväldigad och oförstående och har svårt att ta in informationen när människor uttrycker hur hon har berört dem. I min mors, tidigare gröna ögon som med sjukdomen blivit ljusare och ljusare och nu är lätt genomskinligt lavendelblå, gömmer sig ofta en tår i ögonvrån när vänner och bekanta berättar för henne om deras första möte och hur hon genom åren berört, påverkat och inverkat på dem. Jag kommer närmre och närmre att förstå att hon känner sig färdig och att hon dag för dag kommer närmre en total ro och trygghet i att hon har uppfyllt många av sina stora hjärtefrågor och mål i livet.
Mamma är en mycket stark kvinna, som kämpat för sina hjärtefrågor i ur och skur. Hon har tagit ställning, varit stark i sakfrågor, upplevts mycket obekväm eftersom hon vågar stå på sig och inte viker undan blicken. Mamma står rakryggad med en intensiv blick, och uttrycker var hon anser skåpet bör stå och varför skåpet står bättre där hon anser det bör stå! Men min mor är inte hård eller arrogant, hon är påläst och viker sig när hennes motståndare med god retorik och hållbar argumentation (gärna inbegripen i olika paragrafer) kan förklara varför skåpet bör stå på ett annat ställe än där min mor anser det bör stå. Hon har hjärtat med sig, sitt stora medmänskliga varma hjärta som slår för medmänniskan: där det finns plats för alla och envar. Hon har berört så många människor både yrkesmässigt och i sitt ideella arbete i föreningslivet, politikerkollegor, vänner och bekanta.
I går när en vän var på besök sattes många typiska personlighetsdrag för min mor på kartan. En vän som till mig är kopplad till min tid som dansare, danslärare och artist och som efter mitt ”avhopp” fortsatte arbeta med mamma i föreningslivet tillbringade dagen med oss i går. Det skojades och skrattades. Mamma slöt ögonen då och då men fortsatte höra vad Richard och jag pratade om. Då och då såg vi hur hon drog på munnen och ibland fångade hon upp en tråd och uttryckte hur mycket hon uppskattade att höra våra diskussioner om allehanda ämnen, ibland kom klassiska mammakommentarer som visade att hon inte fullt ut delade vår åsikt och så skrattade vi lite grand. ”Mi, till och med när du ligger i kistan kommer du att resa dig upp och peka med hela handen och säga ”Votering! om inte begravningen blir som du önskar!” sa Richard vid ett tillfälle och som vi skrattade, mamma skrattade så innerligt hjärtligt som är så typiskt henne. Vid ett annat tillfälle skulle mamma säga någonting och eftersom morfindosen i går ökades lite grand, eftersom hon får allt mer ont av de tumörer som hon numera känner klämmer under revbenen, är hennes hjärna fortfarande snabbare än vad talet är nu och då kom en så klockren kommentar från Richard, som ju sett mamma i podiet på kongressser och möten i föreningslivet ”Du Mi, detta trodde jag aldrig jag skulle få uppleva, hur bibliotekarien där uppe inte springer lika snabbt längre! Bibliotekarien har nog ställt joggingskorna.” Än en gång brast det för mamma hon skrattade så tårarna rann och hon sa: ”Den kommentaren är nog den bästa jag hört någonsin… bibliotekarien!”
Newsflash: Jag är inte redo än! Mammas sjukdomsförlopp går lite väl fort och även om min hjärna förstår att hon är på väg, hon är färdig och hon har förlikat sig med att hennes stund på jorden är över, står min hjärna och hjärta i kollision. Hon roddar än i dag i alla förberedelser, skriver fullmakter, granskar paragrafer för att allt ska bli rätt. För henne är det viktigt att det viktigaste är gjort, innan morfinet tar över hennes hjärna. Ärligt talat vet jag inte vad som kommer att vara värst för min mor att morfinet tar hennes skarpa paragrafhjärna eller smärtan från tumörerna… jag tror att det är när hon själv känner och upplever att bibliotekarien där uppe har checkat ut!
underbart e kort 