2017 året då vi vände hemåt

I dag är julhelgens firande officiellt över och ett nytt firande står runt hörnet. Efter att ha firat julen tillsammans med närmsta familjen ska vi nu fira in det nya året tillsammans med en del av våra närmsta vänner. Vi bjuder in och sätter gamla pausade traditioner på play igen. Vi firar för första gången sedan 2011 nyårsafton i vårt hem, som gått under pseudonymen ”Hemma-hemma”.

En av makens barndomsvänner har vi i många, många år firat nyåret med, de var till och med i Thailand där vi firade in nyåret 2012 tillsammans. Barnen är jämngamla och har följts åt, därför känns det lite extra härligt att kunna återuppta nyårsfirande här hemma igen- nu med de två äldsta barnen som gymnasister. För mig känns det lite extra gott i hjärteroten, då min barndoms nyårstradition just innefattade mina föräldrars barndomsvänner och deras barn (både vid nyårsafton och på midsommarafton). I dag satte vi tillsammans med just denne barndomsvän till maken menyn för nyårsafton, så nu blickar vi framåt men först en liten tillbakablick.

2017 är året då vårt Thailandsäventyr och vår Lillskruttas hela liv avbröts. Vi flyttade tillbaka till Sverige. Efter en stormig omorganisation hösten 2016 och en oändligt lång väntan på vad som skulle ske med makens position, sökte maken och jag tjänster för fullt. När maken blev erbjuden en bra tjänst i Malmö lyfte han frågan med sina chefer vad de hade i åtanke för honom och det mynnade ut i ett nytt uppdrag på huvudkontoret och vi beslöt oss för att vända hemåt så att sonen skulle få lov att börja gymnasiet hemma i Sverige.

Att vända hemåt med ett barn som aldrig bott i Sverige och ett barn som tillbringat hela sin grundskoleperiod i utlandet var jag beredd på skulle bli tufft och det ska inte underskattas att det blir en tuff acklimatisering – självklart är alla personer olika, men vad beträffar vår familj har vi nu upplevt hur båda våra barn mår väldigt dåligt vid stora uppbrott och deras saknad efter sin vardag och sina rutiner och de vänner och personer som  omslutits i deras vardag.

Det är fortfarande tufft i skolan, skiftet i skolsystem (dvs från Nordamerikanskt curriculum till IB curriculum) är väldigt kämpigt för sonen. Så pass kämpigt att han flertalet gånger övervägt att söka in till svenska nationella gymnasieprogram, även om han endast kan bli antagen på fri kvot (och då är hans möjlighet till en plats på ett gymnasieprogram beroende av hur många i samma årgång som ansöker till samma program) då han endast har grundskolans avgångsbetyg från utlandet.

I Bangkok går de flesta skandinaviska barnen på NIST (inne i stan) vilket är en IB skola och de barn som vänder tillbaka efter de klassiska expat-kontrakten på 3 år tvivlar jag kommer att uppleva svårigheter när det kommer till att anpassa sig till de svenska internationella skolorna med IB curriculum.

Om skolsystemet är sonens stora aber är den sociala skillnaden i beteendemönster Lillskruttans stora bekymmer. Hon är och har alltid varit enormt utåtriktad. Hon har aldrig upplevt  ”den nordeuropeiska kylan, reservation och avståndstagande”. Hon är född i Sverige, men flyttade till Thailand endast några veckor gammal och återvänder som blivande 6 åring… Ur hennes perspektiv är det hela hennes liv. Lillskruttan pratar, bubblar, interagerar med människor överallt oavsett om det varit vid poolområdet på en semestertripp eller i kön på affären, i väntan på bussen/tåget etc. Hon är väldigt ”o-svensk” och tycker svenskar är konstiga då de inte ”gör vänner” (make friends).

I den internationella skola barnen går, har vi upplevt hur svårt Lillskruttan haft för att få vänner. Det har varit svårt för henne att komma in i gemenskapen bland flickorna i klassen och hon har gråtit varje dag i flera veckor. Först när jag började arbeta heltid i slutet av september vände det. Då fick hon lov att vara på fritids efter skolan och då blev det bättre. På fritids träffade hon kompisar från andra klasser och årskurser. Hon har uppskattat otroligt mycket att få lov att vara på fritids.

De vänner Lillskruttat skaffat i sin klass är från den stora tyska koloni som är representerad i Malmö. Lillskruttans bästa vänner är tyska flickor och det har inneburit att hon börjat fråga mig om olika ord på tyska, då dessa flickors dominanta språk är tyska och inte engelska. När flickorna kommer samman talar de tyska och inte engelska, vilket betyder att även i den konstelationen känner Lillskruttan att det är svårt att passa in till fullo då flickornas modersmål är fortfarande dominant över skolspråket till skillnad från Lillskruttan där engelskan är hennes dominanta språk och svenska pratas och blir bättre och bättre, men det är fortfarande det språk hon uttrycker känslor och leker på. När hon blir arg stampar hon med sin lilla fot och tittar barskt på oss och säger ”Not funny!”. Så hon har inte svenska som sitt dominanta språk ännu.

Socialt var det inga problem alls för sonen! Han började skolan i en klass med 17 elever. Det är intressant då han alltid uttryckt att han är blyg och tillbakadragen. Sonen vill ”scanna av läget först” så att säg innan han blir kompis med folk… observera att detta är hans egen uppfattning inte min… jag upplever att han alltid haft väldigt många vänner, han har haft lätt för att bli accepterad, är en social, lojal och populär vän både till tjejer och killar. Hursom han fick vänner redan första dagen och han socialiserade redan första fredagen med klasskamrater då det var Malmöfestival i stan och klasskompisar skulle på festivalen. Härligt!

I morgon ska vi träffa gamla vänner från Nichada. De har varit tillbaka i Danmark ett par år och vi är glada över att vi lyckats hålla kontakten med varandra. Det internationella livet innebär många fantastiska möten med underbara människor som en aldrig skulle ha träffat annars- de flesta försvinner dess värre när nya posteringar infinner sig, avskeden avlöser varandra och vardagen går vidare utan varandra. Något som jag upplevt vara påfrestande under vårt liv utomlands och som fått ner mig i svackor är just avskeden och den tomhet som infunnit sig efter vad som varit täta och nära relationer i vardagen. Men som sagt, i morgon ska vi träffa en familj som vi umgicks med innan de flyttade tillbaka till Danmark. Vi ser fram emot en härlig dag tillsammans och det känns skönt att få ett litet kvitto på att vänskap som grundats i en gemensam vardag på andra sidan jordklotet är beständig även efter flera år.

Nu rundar vi av år 2017 och blickar fram emot 2018. Familjen C kan nog redan i dag tillkännage att det kommer innebära stora omvälvande händelser…igen… i synnerhet under våren, men dessa kommer jag att skriva om när de blir offentliggjorda.

Nu knackar 2018 och mitt 45:e år på dörren. Nya utmaningar väntar mig på mitt jobb. Vi är beredda på en del av de förändringar och händelser som väntar och rustar oss, samlar energi under julledighet för att parera dessa så bra som möjligt, de andra förändringarna som kommer är vi ovetandes om och de får tas emot när de kommer.

Jag önskar er alla ett härligt slut och en god fortsättning på det nya året!

Annonser

4 månader sedan containern kom

Efter nästan 4 månader sedan containern anlände kan jag erkänna att det fortfarande finns lådor att packa upp, det finns även nedpackat gods på vinden som inte kommit på sina platser ännu samt att det finns ett par möbler i förråd som inte heller kommit tillbaka än.

Familjens plan att jag skulle vara hemma första terminen av barnens skolår blev omkullkastad i månadsskiftet september/oktober. Jag hade, sedan mitten av september, fått en tjänstgöring som SVA lärare för nyanlända och arbetade endast 2 förmiddagar per vecka. Det kändes som en bra mjukstart efter att ha varit utomlands sedan januari 2012. Det skulle fortfarande kunna finnas stabilitet hemma medan maken jobbade skjortan av sig för att få ordning på sitt nya uppdrag och att finnas för barnen i deras acklimatiseringsfas samt att organisera upp hemmet som legat i träda i 5.5 år.

Jag lämnade och hämtade barnen, organiserade under deras timmar i skolan, skötte hushållsysslor, såg till att marktjänsten fungerade, jobbade två dagar i veckan och fick därför tid att ge Lillskruttan tid att lära känna sitt hemland och sin närmiljö efter skolan  när en av mina kollegor förlorade sin fru och blev ensam med deras tre små barn. Jag var den pedagog på skolan som inte hade heltid och det blev lösningen under hans sjukskrivning att jag skulle arbeta i hans klass. Hastigt blev vardagen inrutad och ekorrhjulet satte fart i ett huj! Jag är tacksam över att jag fått arbete och jag har fantastiska kollegor och allting blev jättebra – men inte som vi planerat!

När en medmänniska råkar ut för denna typ av livstrauma finns inga ord som räcker till – det enda jag känner är beundran. Beundran för hur stark denne man är som tar sig och sina små barn igenom varje dag. Även om jag aldrig träffat hans fru eller hans barn har även jag ofta tänkt på honom när jag sitter framför brasan.

Det var början av ett läsår, en känslig tid för skolbarn. Min kollega hade nyligen tagit emot en klass från lågstadiet och yrkesmässigt ansåg jag att det viktigaste i situationen blev att undvika att ha dussintalet vikarier i denna klass- mina flyttlådor kändes tämligen lågprioriterade. Dessutom har åren i Thailand lärt mig och hela familjen C att ingenting blir någonsin som man tänkt sig – det är bara att gilla läget och ta dagen som den kommer. Det finns alltför många historier där elever råkar ut för dussintalet vikarier och jag är glad över att jag kunde gå in och låta dessa elevers vardagsrutiner fortsätta, visserligen tillsammans med en ny vuxen men dock utan dussintalet vikarier. Vi har varit samma vuxna involverade i klassen sedan deras klasslärare blev sjukskriven och det är ett jättebra team kring dessa elever och jag har lärt mig jättemycket av mina nya kollegor. Deet blir inte alltid som man tänkt sig – men det blir oftast bra!

Att vara tillbaka i Sverige efter flera år i 40 gradig värme och konstant sol kan en kulen höstkväll, efter en promenad vid havet eller efter en stund i bastun kännas superhärligt. Jag saknar fortfarande vårt liv och vardag i Bangkok, i synnerhet saknar Lillskruttan sitt hem även om hon finner sig allt mer till rätta här hemma. Det är trots allt så att hela hennes liv har varit i Nichada, i Rain Tree Residence tillsammans med oss och Khun Puh.

Att jag halkade in i heltidsarbete på ett bananskal fanns inte med i vår planering, det påverkade henne mycket – men det positiva är att hon fick mer lektid med kompisar eftersom hon är tvungen att vara på fritids efter skolan. Det jobbigaste för henne är att hon inte har så många vänner att leka med här hemma. Hon hade haft många kompisar här hemma (precis som sonen har) om hon gått i skola i närområdet. Inför nästa läsår kanske vi gör en annan bedömning, men eftersom engelska är hennes dominanta språk och vi misstänker att vi kommer att flytta utomlands igen är den internationella skolmiljön det bästa för henne… just nu i alla fall. Hon trivs bra i skolan nu och i söndags firades hennes födelsedag med ett kalas på Busfabriken här i Malmö där samtliga flickor i klassen blev inbjudna. Hon hade alla tiders kalas och var jättenöjd! En och annan play date har hon också haft. Planen till våren är att se om hon kan få möjlighet att börja på någon aktivitet här i närområdet så att hon kan börja bygga relationer i grannskapet.

Min kollega är tillbaka halvtid sedan en knapp månad. Vår rektor valde att fortsätta ha mig på heltid i klassen och det är väldigt stort och mycket ansvarsfullt av henne, känner jag. För min del innebär det att vara flexibel och en back up så att säg. Vissa dagar är rena helvetet för honom, men han mår bra av att vara på arbetet, att skingra tankarna och komma tillbaka i rutiner. Det är lyxigt att vara två legitimerade pedagoger i en klass och vi är bra tillsammans vi kompletterar varandra. Jag har lärt mig väldigt väldigt mycket av att vara klasslärare – då jag är ämneslärare. Sedan min kollega är tillbaka har jag lärt mig mycket av honom också och jag är glad att ha fått lära känna honom han är en fantastiskt pedagog och en helt underbar människa. Jag blev också placerad genom detta vikariat  i ett väldigt bra och trevligt arbetslag – där jag trivs ypperligt. Mitt jobb som SVA lärare har också gett mig mycket ny kompetens.

Nu är det snart skolavslutning. Flyttkartongerna med julpynt blir uppackade och huset blir julfint. Vi firar för första gången sedan december 2011 julen i vårt hemma-hemma och det känns väldigt härligt. Det blir Lillskruttans första jul i detta hus (förutom som nyfödd). Lillskruttan föddes med hjärtfel och vi fick inte utsätta henne för bakterier och många människor. Julen 2011 firades således i ensamhet och sedan flyttade vi till Bangkok. Det känns härligt att vi både ska fira hennes 6 årsdag och julafton i huset här.

Tidiga vardagsmorgnar byts snart ut mot sovmorgon. Det har varit och är fortfarande en stor omställning att gå från det amerikanska skolsystemet till det brittiska IB programmet. Betygen har väl inte blivit lysande… men det handlar om många olika faktorer och är ingen enkel ekvation att få ihop – men att sonen behöver jullov är en sak som är säkert.

Det är långa dagar skolan börjar 8.15 och slutar 16.30. Om betygen sjunkit har i alla fall sonens kreativa ådra skjutit i höjden. När det gäller att göra egen musik har han blivit oerhört duktig. Riktigt hög kvalitet på musikproduktionerna och jag är väldigt väldigt stolt över hans låtar. Ja, jag önskar att han kunnat prioritera lite annorlunda åtminstone ett par av sina hundratals timmar i studion hade kunnat tillägnas studier… men visst han har utvecklats desto mer som musikproducent och blir allt mer övertygad om att han vill gå en musikproducentutbildning efter gymnasiet.  Jag ser fram emot jullov och har uppenbarligen lärt mig av mina tidigare perioder av stress för i år har jag för första gången i hela mitt liv sagt nej när personer som jag älskar och faktiskt vill tillbringa tid tillsammans med har försökt bjuda hem under mellandagarna. Jag är så slut att jag orkar inte boka in någonting, även om det är trevliga saker! Jag är matt, slut, dränerad och det har inte riktigt funnits tid att landa in ordentligt eftersom det blev heltidsjobb nästan direkt. Att inte ha arbetat på 6 år och sedan flytta hem och dra igång nästan direkt har frestat på energin och i år ska mitt och barnens jullov få lov att vara just ledighet och tid för återhämtning. Den 21 december är det jullov för mig, barnen slutar den 15 och Lillskruttan får alltså vara på fritids, men så fort jag checkar ut för jullov ska våra morgnar få lov att just vara dagar att vakna upp och se vad dagen erbjuder.