Nu tycker jag det är dags att resa sig ur sandlådan hemma i Skolsverige.

http://spraktidningen.se/artiklar/2013/11/takten-tolkar-sprakljuden

Dagens finkamning av Facebook ger mig i dag anledning att sätta luppen över Skolsverige!

Jag har tagit del av inlägg där det uppmanas till namninsamling, eftersom det tydligen finns en rädsla för en förändring av lärarlegitimationerna för min lärargrupp. Jag har skrivit på, fast jag egentligen inte riktigt satt mig in i situationen. Det gillar jag inte att göra egentligen. Jag läser igenom alla dokument innan jag sätter min kråka på dokumentet oavsett om det är ett prov från sonens skola eller en blankett som jag ska skriva under. I den här frågan har jag inte heller (lika lite som i frågan kring kaninerna) läst artiklar och utkast från beslutsfattare, ej heller granskat och synat artiklar från fackligt håll så jag är helt oförstående och frånkopplad all eventuell förhandspublikation i ämnet. Jag läste en insändare och utifrån innehållet i den skrev jag under. OM det bara skulle finnas ett uns sanning i den insändare skulle det bli katastrof för Sveriges musiklärare och det vill jag inte veta av! Även om jag sedan drygt 2 år tillbaka är tjänstledig från min tjänst som musiklärare, har jag dock min heder och stolthet men framför allt min sympati och tilltro till mina kollegor hemma i Sverige.

Det som jag däremot inte är så säker på längre är vad jag egentligen ska bilda mig för en uppfattning kring våra skolpolitiker, runtom i landet.

På dagens finkamning av FB fann jag ovanstående artikel. En av mina underbara f.d. kollegor, som liksom jag valde bort musikläraryrket av en hel del anledningar, la upp denna på sin tidslinje.

Återigen vill jag understryka att bara för att man valt bort musikläraryrket i klassrummet, betyder det inte att man inte längre ömmar för sina kollegor, eller fortfarande anser att skolpolitiken berör. Man blir fortfarande lika upprörd över avskalningar i kursplaner som framför allt gäller de praktisk-estetiska ämnena, även om man kanske hade hoppats att man just skulle slippa lägga energi på just dessa frågor när man låste dörren till musiksalen och gav tillbaka nyckeln till vaktmästaren.

Att vara musiklärare för mig, eller ja egentligen att vara lärare över huvud taget för mig är lite grand som jag inbillar mig det vara för en präst – det är liksom ett kall. Jag besitter en hatkärlek till mitt yrke. Jag älskar kontakten med eleverna men jag upplever mig sedan många många år tillbaka bakbunden. Jag upplever att respekten är försvunnen. Det är allt för ofta så att lärare blir utsatta för mycket grova kränkningar både från elever och föräldrar och det enda vi gör är att utföra ett arbete. Stillatigande tar majoriteten av lärarkåren emot påhopp med hatten i hand och bugar. Det hade varit intressant om majoriteten istället stått rakryggade med hatten på och tagit emot påhopp i samlad tropp och låta dem rinna av oss som vattnet på en gås, men det verkar inte vara realiteten för de flesta av oss tar emot, blir ledsna, känner oss kränkta och går hem med ett tungt ok på våra axlar. Här fyller kollegor en otroligt viktig roll, det är i personalrummen som vi ventilerar, skapar styrka mellan oss i en kollegial styrka där vi för det mesta är offer för skolpolitik och stångas mot idioter till tjänstemän, som inte förstår konsekvenserna av sina handlingar och beslut.Den kollegiala värme och styrkan kan jag sakna när jag nu sedan två år tillbaka är tjänstledig.

Även om jag är tjänstledig reagerar jag självklart på en hel del artiklar som sprids bl.a. på FB och jag reagerar också över TVprogram som skildrar skolvärlden i Sverige. och vad är det som gör mig mest förbannad? Jo även om politiker må bära hundhuvud, kasta paj på varandra och köra en retorik som hör hemma i sandlådan är det faktiskt hur alla har så svårt att förstå, oavsett om man är politiker eller vanlig knegare, hur vansinnigt trögt maskineriet ”SKOLA” är. Det är inte så att man ser effekter förrän kanske tio år fram i tiden. Det är så himla lätt att hela tiden kasta paj och finna syndabockar. Att reportrar, oppositionspolitiker, föräldrar, elever, gemene man inte kan förstå hur sakta kvarnarna mal är för mig en gåta!

Det mest intressanta är ju när politiker kritiserar varandras insatser och beslut. Det tar ju liksom aldrig slut på den sandlåderetorik som Sveriges politiker pysslar med. Borde inte alla politiker med viss erfarenhet också besitta kunskap om hur lång tid förändringsarbete tar? Reflekterar sossarna över hur lång tid de satt vid makten och hur många mandatperioder de satt för att genomföra sina största förändringar gällande skolan? Vad ska en allians lyckas genomföra om man vill halshugga dem redan efter två mandatperioder? Ja visst tålmodighet må anses vara en dygd, men otålighet är den vanligaste folksjukdomen.

Jag blir också frustrerad över skolpolitiken. Jag är också irriterad över att alla beslut ska rinna igenom durkslaget innan man kan arbeta och utvärdera. Beslut ska dras upp och ner på ett snöre genom alla instanser tur och retur dvs genom samtliga grundskolors ledningar till samtliga kommuner i landet och därefter vidare upp till regering och styrande politiker och i retur ett antal gånger! Är inte det fruktansvärt trögflytande? Var det inte ett ökat självstyre man ville uppnå genom att kommunalisera skolorna? Hur fungerade det egentligen? Kanske det är just i den ändan av tråden man ska börja nysta upp garnet? Man laborerade med en institution som kanske inte var lämplig att laborera med…

Slagorden ”En skola för alla!” som rungade och har rungat och fortsätter att runga har slagit till med full effekt nu. Man skulle kommunalisera skolan för att varje kommun skulle få lov att styra över sin egen utbildning i sin hemort. Hur gick det med det? Vad har egentligen blivit bättre sedan kommunaliseringen av skolan? Svårt att kort och koncist svara på den frågan – jag ämnar inte heller göra det just nu.

Björklund har haft visioner, det kan ingen anklaga honom för att inte ha haft. Han må kanske inte ha lyckats driva igenom alla sina visioner – det är som bekant en stor demokratisk folkvald regering vi är begåvade med i Sverige inte en diktator som heter Jan Björklund. Det är snarare så att varenda en i beslutsfattande position bär ansvar för att förändringar ska drivas igenom.

Jag har varit i skolans värld som pedagog i 17 år. Under tiden har jag varit långtidssjukskriven vid två tillfällen. Man skyller gärna långtidssjukskrivningar inom skolan på högpresterande personligheter och inte på arbetsmiljön – intressant inte sant? Man anser också att högpresterande personer ska gå i stresshantering inom företagshälsovården. Jag är inte ensam om att ha erfarenhet av långtidssjukskrivning, det är fler lärare än jag kan räkna till, långtidssjukskrivna lärare är många, väldigt, väldigt många!

En av de främsta förutsättningarna för att lyckas som lärare är att man förväntas vara lika empatisk och engagerad som man är distanserad.  Man ska inte ”ta hem sitt arbete”. I stället för att sätta fokus på arbetsmiljön, säger man att den högpresterande läraren är den som ska förändras, om ingen förändring sker på lärarpersonligheten bör man i samråd med läraren sakta men säkert omplacera vederbörande, alternativt avsätta läraren. Det kanske inte är specifikt rådande enbart inom skolvärden. Oavsett är det ett ganska dåligt förhållningssätt att ha mot medmänniskor och sina anställda. Att hävda att det är de inre faktorerna som är anledning till sjukskrivning och så fortsätter man att harva på i dumpningsträsket utan att sätta ner foten och skrika uppåt att de yttre faktorerna och ramverket är det som måste förändras – men det görs inte genom ständiga förändringsprocesser och implementeringsarbete. Implementeringar av nya läroplaner, nya betygskriterier, nya organisationsstrukturer som ska utformas olika i varje kommun eftersom skolan är en kommunalt styrd verksamhet med riktlinjer ställda från staten. Dessa yttre faktorer är de som stressar sönder läraren och skolpersonal i en trögflytande verksamhet. Det är de ständiga skallropen på förändring, omvärldens desperata förhoppning om en ”quick fix” och ett evigt sökande efter en syndabock som ska bära hela skolsveriges misslyckande på sitt samvete som gör att vi inte lyckas uppnå bättre resultat. Vi ska ju hela tiden sitta med förändringsarbete! Alltså snälla människor Rom byggdes inte på en dag däremot kan det raseras på en minut om en atombomb fälls i Tyskland. Effekten nås hundra mil runtomkring. Ringarna på vattnet är oändligt – och beslutet om kommunalisering har givit denna tröga organisation. Alla tiotusentals kommuner och skolledningar i Sverige ska nöta och blöta beslut. Det är nog i den änden man borde påbörja förändringsprocessen för att nå resultat och ”En skola för alla”.

Snälla politiker och av kommunpolitiker tillsatta tjänstemän, föräldrar och gemene man ta ert förnuft till fånga. Sluta kasta paj! Sluta upp med er sandlåderetorik! Sluta upp att ständigt jaga syndabockar! Sluta upp att var och varannan minut lägga fram propositioner och lagförslag om förändringar i skolan. Sluta upp att stå med skalpellen över kursplanen! Sluta upp att skära i timplan och trolla bort all estetisk verksamhet! Respektera att en grundskollärare och en gymnasielärare har minst 4 års universitetsstudier i sin ryggsäck. En förskollärare och fritidspedagog må ha färre högskoleår. men de har i gengäld skrapat i hop värdefull arbetslivserfarenhet och bör respekteras för det. Det har införts en legitimation i en förhoppning att återinföra en status bland oss lärare – nu har jag förstått att man ändå ska reformera detta, vilket återigen drar i gång hjulet som stressar upp tusentals lärare. Det ger inte bättre skolresultat. . Försök att förstå att samtliga begåvningar och kunskaper är sammansvetsade i våra hjärnor. Vi är olika som människor och alla begåvningar måste få plats i skolan. Att stå med en skalpell och skära bort praktiska moment i skolundervisningen är helt horribelt – jag förstår inte hur ni tänker, kombinationen av praktisk-estetisk verksamhet och teoretiska ämnen är oljan i kugghjulet.

Vad är ett bord utan ben? Vad blir ett hus byggt av tegel utan murbruk? Vad blir ett och ett?

 

.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s