Pappas begravning

image

Titta så fantastiskt vacker sommarkvällens himmel är! Det är för att idag tar man emot min fantastiske, varme, omtänksamme, trygge, lugne, dansante ovh vackre far!

image

Begravningen idag var fin. Jag sjöng för pappa. Jag sjöng en av pappas favoritjazzstandards. Den sjöng jag även som 15 åring på en bal i Berlin för min pappa, som hade födelsedag i samband med balen. Jag sjöng i Berlin, min pappa blev tagen på sängen, ett storband kompade mig och pappa blev rörd- därav Summertime idag ( med viss strofförändring, för att det skulle bli till Pappa). Den dag då pappa lämnade oss spelades mellan 12.45 och 13.00 på ett ungefär både Summertime, Fly me to the moon men märkligast av allt Fascination…(svensk översättning ”Det är premiär”) vilket är mamma och pappas bröllopsvals. Fascination tror jag aldrig jag har hört på radio tidigare… men den 28 juni, när pappa lämnade sin stund på jorden spelades den. När mamma kom in på rummet och vi lyssnat en stund på Sommarprataren i P1 ville mamma att pappa skulle få lyssna på SIN musik; dansband. Det blev till en dansant folkvisa i dansbandstappning som pappa dansade bort från oss kl 15.06 fredagen den 28 juni 2013. Idag i kyrkan spelade dragspelsmusiker folkmusik tjugo minuter före klockringningen (dvs medan familj, släkt och vänner kom in i kyrkan och tog plats). Efter klockringningen blev det Adagio, mina ögon tåras alltid vid tonerna och jag vet att pappa också uppskattade den. Därefter skulle jag ta ton och sjunga Summertime acapella. Det gick bra! Pappas begravning fyllde Kyrkan med sång och musik. Dragspelsmusik bla ett ljuvligt arr av La Paloma (som var klockren för min dansante pappa som enda in i det sista dansade). Två månader innan han gick bort, hade han varit och dansat med goda vänner till mina föräldrar, medan mamma hade politiska uppdrag. Vännerna körde pappa och när de lämnade honom berättade de att han dansat varenda dans!!! Pappa var då väldigt angripen av cancern och döende, men han dansade för livet, det bästa han visste var att dansa. Han älskade att låta radion skvala musik medan han visslande gick runt i huset och plockade, dammsugade, eller målade någon vägg eller snickrade på något av mammas alla projekt i husen. Det var alltid en fröjd att se mina föräldrar på dansgolvet, pappas visslande gav en trygg, lugn och avslappnad atmosfär i min föräldraborg under hela min uppväxt! Tack pappa, för all värme och trygghet! Som avslut sjöng jag första versen på Härlig är jorden och sedan stämde församlingen in och barn till mamma och pappas barndomsvänner, bar pappas kista ut ur kyrkan tillsammans med min make, svåger och nästkusin! Vi sjöng pappa ut i bilen hela begravningsföljet tog farväl och pappa åkte iväg i bilen och kvar stod vi!

image

Nu har du lämnat oss älskade pappa. Jag hoppas att din själ flyger fritt över Österlens dalar, att du kommer och hälsar på mig någongång emellanåt. Att din vishet numera förhoppningsvis besöker osd i våra drömmar! Det gör ont! Det är tomt! Det är jobbigt att förstå att jag aldrig mer ska få njuta av din närvaro. DU fattas mig! Jag ska nu försöka finna balans och hitta och forma mitt liv som faderslös! Jag vet att du inte kände oro över mig. Men du ska veta att det är inte lätt att hantera det tomrum som uppstått efter dig!

image

Annonser

Äggakaga och barndomsminnen

I dag har det blivit dags för en natt i sommarstugan. Middag på Brösarps Gästis och i morgon Kiviks marknad. Alla mina somrar är tillbringade här i nejden. Min pappa, har lagt ner sin själ i renoveringar först på mitt morföräldrahem och senare i den stuga som mina föräldrar köpte för trettio år sedan.

För ett par år sedan började jag och maken hjälpa min pappa med ett nytt hus, på marken där mamma och pappa har sin stuga. Det skulle bli barnens sommarminnen… Allt innan vi blev utstationerade och innan sommaren då morfar lämnade oss!

image

En vecka på dagen

I dag är det precis en vecka sedan som vi förlorade vår pappa! Mina barn förlorade sin morfar, min make sin svärfar och min mamma blev änka. Då var jag i en av min barndomsväninnors hus, som husvakt, i dag är jag i en av makens närmsta barndomsvänners hus. Jag är husvakt och kattvakt till vår egen älsklingskatt som är ”adopterad” av denna familj.

Just nu sitter jag i vinterträdgården, med skjutdörrar öppna ut mot Öresund. Jag hör trafiken på Öresundsbron som ett sus i fjärran, absolut inte störande, flygplanen hörs mer… Ljuvligt fågelkvitter, vindarnas sus i lövträden utanför, fåren bräker på strandängarna, solen håller på att gå ner över sjön (som ursprungsbefolkningen i denna del av staden säger), Lillskruttan sover, sonen är ute med kompisar och spelar inlineshockey de enda som fattas mig nu är maken och min pappa. Maken kommer om tre dagar, pappa kommer aldrig mer tillbaka…

Idag har vi, en stund på kvällen, varit hos makens farmor och dit kom även min mamma. Sedan i morse har jag packat om resväskor och i omgångar gått med resväskor och kläder från det hus som vi haft som bas fram till nu och det hus som blir vår bas nu fram till månadsskiftet. Handlat och försökt bunkra upp kyl och frys. Dagen har, som alla dagar sedan jag och barnen kom till Sverige gått i 190… jag är slut! jag känner inte att jag fått utrymme att bearbeta saknad och sorg eftersom jag är ensam med barnen. I kväll känner jag nu hur allt rinner över… katten min ligger på fotänden, ljusen är tända i den lilla hörnan av vinterträdgården som husets fru byggt upp likt en tempelplats.

Jag har kämpat med att hålla hop mig själv och räcka till och tillfredsställa allas behov, men snart spricker jag! Jag vill fortfarande, varje dag, att pappa ska vara här. Trots allt är jag både glad och ledsen. Glad för att han slapp lida, glad att jag hann hem, glad att vi har så fantastiska vänner som ger oss husrum, så att det var möjligt för mig att köra till och från föräldrahemmet och senare till och från Hospice (nu framöver handlar det om att kunna komma och hjälpa mamma i efterarbetet i huset), glad över att kunna ge sonen ytterligare en sommar sprängfylld med glada sommarminnen tillsammans med sina kompisar i sitt HEMMA även om denna sommar alltid kommer att förknippas med sommaren då livet ändrade riktning. Sedan är jag så obeskrivligt ledsen enda in i den djupaste hjärteroten…

En vecka på dagen… Jag kommer alltid att sakna dig pappa. Jag kommer alltid att älska dig. Jag kommer också alltid att vara dig förevigt tacksam för den kärlek och styrka du gav mig och barnen i dina två veckor hemma hos oss i BKK bara en dryg månad innan du lämnade din stund på jorden. Nu ska jag fortsätta titta på ljusen och minnas min tid med dig, älskade pappa! Vila i frid…jag kommer nog aldrig att riktigt acceptera att du inte längre är hos mig levandes.

20130705-223424.jpg