Sedan september 2019 är jag heltidsstudent i gen. Under tiden som vi bott i Bangkok har Malmö högskola blivit universitet och rejält utbyggt och har ett stort område centralt beläget vid Malmö Central. När jag äntligen kom fram till vad jag skulle bli när jag blev stor, kom jag in på Specialpedagogutbildningen och hittills är det något av det absolut roligaste jag gjort på många år. Visst har jag studerat under tiden som jag arbetat, men det är första gången som jag tar ett avbrott i arbetslivet för att på heltid studera vid universitetet.
Att vara heltidsstuderande i gen som 40 + are, med alla akademiska poäng som jag redan har efter alla utbildningar och kurser känns för många runtomkring mig som det största frågetecknet på jorden. För mig är det oerhört lyxigt! Jag får grotta ner mig i det akademiska träsket och som jag älskar det – jag njuter verkligen, nästan bättre än choklad dock inte bättre än mousserande, men att det nästan är bättre än choklad är ju för de som känner mig väldigt stort!
Ödmjuk inför det faktum att det är en stor ekonomisk uppoffring då jag inte längre är berättigad till studielån, kämpar jag. I tentaperioder skriker jag ut min ångest, tränar sönder min kropp till blodvite och försöker förstå varför jag aldrig kan bli nöjd med mina insatser och undrar vad det är för fel på mig, men sedan landar jag in och njuter till fullo och ser att jag har två lyxterminer kvar, innan jag ska vara tillbaka i arbetslivet och försöka etablera min nya yrkesroll som Specialpedagog.
Även om jag längtar efter mina kollegor, elever och lönechecken försöker jag verkligen att ta till vara på denna enorma fantastiska nya fas i mitt drygt 45-åriga liv! Att i princip äga sin egen tid är väldigt bra, i synnerhet för Lillskruttan som varit van vid att ha en mamma hemma under hela sin uppväxt. Flytten från Bangkok tog hårt på henne och kanske egentligen hela familjen. Maken var visserligen tillbaka på huvudkontoret i Köpenhamn, men för övrigt skulle vi övriga familjemedlemmar återanpassa oss till livet hemma i Svea.
Första året fick jag bekräftat min känsla av att det är med skolutveckling, förändringsprocesser, psykosocial arbetsmiljö för lärare och elever jag bör arbeta med. Jag sökte väldigt många bitr.rektorstjänster men gick lottlös ur alla anställningsintervjuer. Läsåret 2018/2019 fick jag en tillsvidareanställning i en ny kommun på en skola med stora utmaningar – men ur mitt perspektiv som internationell och med alla år på ISB kom jag hem och trivs otroligt bra både med elever från världens olika hörn och med mina kollegor.
Våren 2019 sökte jag, i samråd med min chef, till specialpedagogutbildningen och mitt i road tripen i USA fick jag antagningsbeskedet och skulle fatta ett beslut om jag skulle studera halvfart i Örebro tre år eller på heltid i Malmö i tre terminer. Som i många fall blev det ekonomin som fick avgöra – en segdragen process på tre år med halvtidslön, med mina prestationskrav som aldrig kan göra något mindre än i 190 kändes lite lätt oroväckande till och med för mig själv… eller tre terminer på vatten och bröd för att sedan kunna gå in på en heltidslön som specialpedagog…ja det blev heltidsstudier, tre effektiva terminer och så försöker jag att vikariera så mycket jag orkar.
Studierna är intensiva och jag upplever mig stå mitt i en mega- tornado där kunskaper, teorier, och processer snurrar runt mig i en oöverskådlig hastighet. Med hänsyn till mitt normala tillstånd, som emotionell trasselsudd, har det stundom blivit extremt svårt att hantera när känslan av att fotfästet sviktar, men samtidigt är jag så obeskrivligt glad att jag vågade satsa – det är sjukt roligt och jag ser verkligen fram emot att få lov att sätta tänderna i en ny yrkesroll vid årsskiftet 2020/2021.
Att ha blivit begåvad med min personlighet är ju inte alltid så himla lätt, men jag tror mig ha börjat lära mig att hantera mig själv…nu ska bara resten av den omgivning som ännu inte lärt sig förstå sig på mig lära sig att hantera mina infall. En mycket utåtriktad, halvgalen, skrattig och flamsig kvinna som på ytan verkar tämligen lättsam, men med ett djup av seriositet och enormt höga prestationskrav på sig själv är komplext, adderar man därtill att jag i tid och otid plötsligt får mina infall och behöver utforska begäret av ny kunskap och tar mig an nya utmaningar och uppslukas med hull och hår av utmaningen blir ju en berg-och-dalbana och borde vara en mardröm för en rektor, egentligen. I synnerhet då jag ibland tar mig vatten över huvudet och ibland räcker inte utmaningen till för att tillfredsställa mitt behov och då blir jag inte lätthanterlig för den sakens skull… som du förstår krävs det en bra chef för att hantera denna komplexa personlighet, vilket var min stora rädsla som nyanställd, hur kommer min nye rektor att balansera och hantera min personlighet? Även om min chef var medveten om att jag sökte utbildningen blir ingenting ett faktum att förhålla sig till förrän man sitter med antagningsbeskedet. Hade jag haft min gamla chef hade jag inte känt någon oro – hon känner mig sedan 15 år tillbaka och är en av många skolledare som pushat mig i riktning mot utvecklingsarbete och kan läsa mig ibland innan jag själv förstått att jag kommit in i mitt sjok av behov för utmaning! Hon har nästan lika lång erfarenhet av att läsa av mig som maken har.
Jag är ganska bra övningsobjekt för många chefer om jag uttrycker mig som så… Min käre make exempelvis har stor nytta av att vara gift med mig i sin roll som chef. Dessa otroligt envisa, karismatiska, prestationsfyllda kvinnor som ska balansera karriär, småbarnsliv, äktenskap, utveckling och självförverkligande på samma gång som livet ska levas till fullo med sociala tillställningar, dans, glamm och bubbel är ibland inbillade hot för en del kvinnor på arbetsplatsen, men vi är egentligen tillgångar! Vi finns här ute, vi är ganska många, vi är ganska svårsmälta men vi behövs och vi behöver få känna att vi bidrar med vår kompetens. Så kära chefer, se oss som er fjäder i hatten – den dagen ni lyckas förstå er på oss lovar jag att du boostat upp ditt chefs-ego genom oss och du har fått din fjäder i hatten! Se oss inte som plågsamma hot för er karriär, då kommer vi aldrig att blir den otroliga tillgången för er. Men en klapp på axeln då och då och ett uppmuntrande ord behöver alla och i synnerhet behöver cheferna ett uppskattande ord från sin personal oftare än vad de kanske får.
underbart e kort 