Nu inleds ett par kritiska dygn

Pappas status är drastiskt försämrad och personal på Hospice ber oss stå i beredskap. Pappa kan svara positivt på den förändrade medicinering som skett idag eller inte.
Häromdagen funderade jag över hur jag kan lösa omsorg för en Lillskrutta, som inte är tillräckligt knuten till någon annan om Sankte Pär väljer att hämta pappa innan maken landat om 13 dagar?

Idag fick jag helt enkelt bara lösa det! Farmor tar barnen under morgondagen, jag är på Hospice. På lördag lämnar jag båda barnen, i det hus som vi ska passa medan husägarna är på segelsemester, (där finns även sonens bäste vän vår Katt…) och jag planerar att sova i bäddsoffan på pappas rum natten till söndag (om inte mamma vill göra det). Sedan får vi se vad som väntar oss på söndag.

Annonser

Nu brast det för sonen på riktigt

Sedan ett par dagar tillbaka är vi husvakter till Lillskruttans gudmor. Jag kör till hospice, som vanligt, även från Sjöbo. När sonen skulle somna idag, bröt han samman fullkomligt. Han grät tröstlöst! Så klart resulterade det i att jag också, efter tio minuter med brännande tårar bakom ögonlocket, också kände tårarna rulla ner för mina kinder. NU kom sonens reaktioner. Hittills har han sagt att han vill vara med morfar, men tycker det är jobbigt att se honom tyna bort gång för gång och därför bara går dit varannan dag. I dag sa han att nästa vecka vill han följa med mig varje dag. Sonen räknade dagarna tills maken landar på Kastrup… Sonen sa ”Mamma tänk om morfar inte orkar hålla ut tills pappa kommer.” I kväll kom gråten, sorgen, minnena och tacksamheten. I mörkret rullade tårarna hejdlöst ned för kinderna medan sonen uttryckte tacksamhet över all den värme och glädje som morfar givit sonen. All kunskap som morfar gett sonen tex tog sonen upp minnena från när morfar lät honom hjälpa till med att tvätta fogar på kakelgolvet i sommarstugan, eller när morfar låtit sonen sitta i knät på sig i åkgräsklipparen. Min son uttryckte att han verkligen inte ville att morfar skulle dö! Men att han är glad för allt som morfar gett honom ( trygghet och lugn) att man alltid kunnat lita på morfar, han har alktid ställt upp. I kväll slog sorgen till och vi lät sorgen och tårarna komma i mörkret, denna natt när sonen och jag delade minnen är en tung natt i mitt liv! Jag önskar så att maken kunde klona sig – vi behöver honom! Vi hade kanske egentligen behövt vara på hospice, men det är mitt i natten så det är lite svårt! Jag undrar om det är rätt att hålla tillbaka tårar när man är på hospice? Det har jag funderat på… stressar det pappa? gör vår sorg att han känner sig illa berörd över den maktlöshet som infinner sig när man stirrar döden i vitögat? Jag vet inte vad eller hur jag ska göra snart för att fortsätta stålsätta mig, det är så för jävligt att pappa är döende.
image

Midsommarafton 2013

Jaha, vid samma tid för ett år sedan var Maken kvar och arbetade i BKK medan jag och barnen firade traditionsenlig midsommar hemma hos samma vänner som vi firat med de senaste fem åren. Det är hos sonens dagiskompisar och många av midsommargästerna är ju sonens närmsta umgängeskrets = våra nära vänner med… Maken känner sig väldigt övergiven och ensam hemma i BKK och jag tror att vi måste försöka få hem pappan i familjen för midsommarfirande nästa år minsann eller så får jag och barnen vänta med att resa till Sverige tills midsommardag! Ett år till i förortsdjungeln vill maken inte utstå, ensam!

För ett år sedan körde jag och barnen till sommarstugan på midsommardag och firade lite midsommar med mina föräldrar…som även dom firat traditionsenligt midsommarafton hos samma vänner sedan femtio år tillbaka. I år firar mamma midsommarafton på Hospice, med pappa. Hon äter både lunch och middag där… Det är hennes sista midsommar med sin livskamrat. Mamma var ungefär 16 år när hon träffade min pappa och nu är hon 74.

Jag och barnen kör in till Hospice innan vårt midsommarfirande. I dag var det bara jag och Lillskruttan på besök och vi träffade mormor där vilket var bra. Även om Hospice är jättefint, lugnt och harmoniskt, min pappa mår jättebra och är lugn och fin och välvårdad är det kämpigt för sonen i synnerhet att se sin älskade morfar tyna bort. Men varannan dag ska han följa med och så är jag där varje dag!

Det blir tyngre och tyngre, insikten kommer närmre och närmre, tårarna bränner allt oftare bakom ögonlocken och det känns som en evighet innan maken kommer till Sverige och kan ta båda barnen så att jag kan få lite mer tid med min pappa. Jag bara hoppas att maken hinner hem! Idag funderade jag över hur jag ska hantera vak med Lillskruttan i mitt kjoltyg.

Det finns gott om barnvakter, men problemet är att hon blir fullkomligt hysterisk när hon inte ser mig…därför kan ingen annan ta henne än maken och det var samma sak förra året!

Idag när jag var hos pappa noterade jag att han förlorat ytterligare kilo. Nu är axlar och knäskålar och höfterna som benpipor.

Jag hoppas att denna midsommar ändå blir ett ljust och positivt minne, men fy vad jag tycker att livet är orättvist! Varför just min underbare far?

Hospicebesök

I dag blev det besök på Hospice, Sankt Lars i Lund. Hospicerummet var fint, ingen påtaglig sjukhusmiljö, beläget i vacker omgivning i Sankt Larsparken och i rummet finns en bäddsoffa, där min storebror sovit sedan pappa blev inlagd i gåreftermiddag.

Pappa var lugn, harmonisk och blev glad över att sonen följde med mig idag. Efter en liten stund kom även min andre storebror med sin dotter så pappa hade alla tre barnen och tre barnbarnen hos sig i eftermiddags, tillsammans med sin lillasyster som rest med tåget från Karlskrona över dagen.

Pappa har ont och får starkare medicinering på Hospice, än vad han kan få i hemmet, samt att det ju finns sjukvårdspersonal dygnet runt, som dock inte springer ner honom i sovrummet vilket han upplevde i hemmet, men de finns där och är nog en trygghet. Den trygghet som min äldste storebror ger pappa blev erkänd idag, när pappa tyckte att min storebror väl inte alls behövde åka hem till sin lägenhet i Malmö för att raka sig… inte heller tvätta sig… Det accepterades dock, genom ett litet gruffande, när det berättats att pappas syster var på väg med tåg från Karlskrona och mamma var också på väg, så han skulle inte vara ensam. Med ett löfte om att komma tillbaka senare på eftermiddagen kvällen ”släpptes” storebror iväg motvilligt av vår far, som i hela sitt liv varit en mycket utpräglad ensamvarg.

Som sagt, en märklig och obehaglig känsla av nedräkning har satts i gång… Och det är så obeskrivligt svårt att förklara känslorna kring det som komma skall! Man vill inte att han ska ha ont, man vill heller inte att han skall lida för länge, men man vill heller inte släppa taget och att acceptera att han ska lämna oss…det går bara inte!!!

Ambulanstransport och inläggning på hospice

I dag blev det visst ytterligare ett inlägg… Älskade pappa har blivit inlagd på hospice. Jag och Lillskruttan åkte hem till föräldraborgen utan frukost ( tja lillan fick ju såklart välling…) och hann finnas ett par timmar där innan ambulans hämtade pappa. Pappa var på lasarettet för en vecka sedan, när vi anlände från

image

BKK och kom hem i måndags. Idag söndag blev det dags igen alltså…

Efter att de fem senaste dagarna ha kört varje dag ett par timmar till pappa och sett att han blivit lite sämre för varje dag känns det nu skönt att han blir omhändertagen på hospice ÄVEN om det bara skulle vara tillfälligt. Personligen är det lite knöligare att ha Lillskruttan på sjukhus än hemma hos mormor och morfar, men det måste gå!

Hon är jättetrygg och harmonisk varthän vi än kommer, men lämnar jag henne så att hon inte ser eller hittar mig blir hon otroligt otröstlig! Häromdagen tyckte jag att hon varit hos mormor och morfar tillsammans m morbror J så mycket ( dessutom var det inte så längesedan som hon träffade morbror J i BKK) att jag kunde gå de fem minutrarna till ICA handla och vara tillbaka igen innan hon hunnit blinka. Morbror J satt dessutom och matade henne i trädgården… Efter 15 minuter kommer min bror in på ICA, med min dotter på sin arm skrikandes hysterisk! Inte konstigt alls, även om hon känner igen människor och miljöer har hon ingen relation ännu till Sverige och den välkända trygghbåde Puh och sin pappa kvar i BKK.

En vecka i Sverige

Okej, idag är det söndag. För en vecka sedan i detta nu kom jag och barnen till Skåne och hem till mitt föräldrahem där min mamma välkomnade oss med en fin frukost. Den första dagen kom alla hem till föräldraborgen, men pappa fattades oss han var på sjukhuset.

Efter ett par härliga och fantastiska sommardagar på Österlen, med farmor, kom vi till en av våra vänner, som upplåter sitt hus för oss, vilket är helt fantastiskt och vi är så tacksamma! Att kunna ha basen ”hemma” ger sonen maximala möjligheter att fritt cykla till och från sina vänner och fortsätta sitt vanliga liv… Även om vi träffar morfar varje dag hinner sonen med både fotbollsträning med gamla lagkamrater och att leka med kompisar varje dag. Det hade varit helt uteslutet och fullkomligt omöjligt om vi, vilket vi tänkt från början, skulle bo hemma i Ängatorpet, sommarstugan. Det är 1,5 timmars körning enkel resa.

Jag är övertygad om att i synnerhet sonens sorgearbete blir mer uthärdligt när han givits möjligheten att både träffa morfar och sina vänner varje dag. Om vi bott hemma i mitt föräldrahem hade sorgearbetet aldrig fått bearbetas i lugn och ro. Det tar tid och utrymme att bearbeta sina känslor och tankar. Jag har full rulle med Lillskrutan, som absolut inte förstår vad som är i görningen. Sonen å andra sidan är betydligt mer medveten om vad som händer. Min oro över hur jag ska orka ta hand om allting ensam med både sonens känslor och mina egna känslor känns lite lättare när jag ser, efter hembesök hos morfar, hur sonen cyklar iväg till en bästis. Hos sina barndomsvänner är han i en välkänd miljö och får sin friborg. När sonen kommer hem till sina bästisar omges han av en stor värme och trygghet efter många år i denna stabila miljö som alltid kommer att vara vårt hem! Jag och Lillskruttan tar vagnen och promenerar längs med Öresund, eller obehindrat mellan nära vänners hus. Vår unika möjlighet, i denna tuffa situation, gör nog både sonens och mitt sorgearbete lite lättare. Denna sommar är en tuff sommar! Det är inte möjligt att beskriva i ord vad man känner och tänker när man stirrar döden i vitögat. Pappa… Varför nu? och varför redan? Det är inte okej jag är inte redo än för att bli av med min pappa…pappa är inte ens gammal, varför ska livet vara så jävla orättvist?

Vi har givits en unik möjlighet, en obeskrivlig gästfrihet denna sommar. Tack vare vänner som lånar ut sitt hus under sin semester, eller öppnat sitt hem för oss och gav oss möjlighet att gå och komma i deras hus även om de inte har semester, kan vi köra till pappa på ca 25 minuter och vara där varje dag ett par timmar. Det är ovärderligt!

Min far har nu själv kommit till insikt med att hans dagar är räknade och han funderar och funderar över allt möjligt. Han väntar på körkarlen samtidigt som han i lite förvirrat tillstånd, när mediciner håller på att ticka in, planerar hur huset kan byggas om efter de förändrade livsvillkor som han och mamma lever efter nu.

Vänner: jag vill gärna träffa er, men jag orkar inte köra runt. Ni är välkomna dit jag bor men jag kan inte planera, ge er fixa datum eller tider denna sommar. Denna sommar är definitivt att ta dagen som den kommer och att samla krafter, bearbeta och skapa glada sommarminnen trots att vi stirrar döden i vitögat dygnet runt. Ni får mer än gärna komma och hälsa på mig det är fritt fram, som min husvärd säger, men jag har inte riktigt tankar på något annat än att köra till pappa, helst varje dag. I juli kommer maken hem, fram till dess är jag ensam med barnens känslor och behov samtidigt som jag vill kunna räcka till för min far, min mor och mig själv…

Tillbaka i Sverige

I dag är det början på vår tredje dag i Sverige sedan i augusti förra året.

Lördagskväll 8 juni lämnade jag och barnen maken i Nichada Thani och begav oss i taxi mot flygplatsen och direktlina med Thai Airways kärra mot Köpenhamn. Allting gick bra. Ni som hängt med ett tag kommer kanske kan erinra er att det vid varje flight blivit strul m babyvagga ombord. Den senaste flighten i augusti hade vi vagga men då reste jag ju inte ensam m barnen, men det var ju bra att vi slapp ha henne i knäet hela resan. Denna gång blev jag lovad en vagga till Lillskruttan och det kändes bra! Lite ”Sista minutenshopping” och sedan var det plötsligt dags för boarding.

Det visade sig att Lillskruttan enl kabinpersonalen var för stor för vagga så det blev ingen… Men på Thai är där tre säten vid de sätena där babyvagga kan hängas upp, så hon fick ett eget säte för första gången satt hon inte heller i mitt knä vid take off utan helt i egen stol. Resan gick över förväntan!

På Kastrup väntade min äldste bror och han körde oss till mamna och pappa, där hade mamma ordnat jättefin frukost. Sonen var påtagligt överlycklig av hemkomst till mormor och morfar. Han har tillbringat säkert 45% av sitt liv i ”sin säng” eller emellan mormor och morfar i deras säng. Ibland har han helt enkelt bara velat vara en natt hemma hos mormor och morfar ( även om jag inte haft planer eller om jag och maken inte haft planer) sonen står morfar i synnerhet nära, men såklart är mitt föräldrahem en trygg bas för sonen, även om morfar nu var på sjukhuset när vi anlände, som han tydligt uppskattade att komma hem till!

Efter ett par timmar kom min yngre storebror hem med sin dotter och det blev full rulle i föräldrahemmet! Härligt för min mor att ha alla tre barnen hemma och tre barnbarn hemma på samma gång.

Tanken var att träffa pappa / morfar på lasarettet vilket vi gjorde tidig eftermiddag och efter det besöket skulle jag och barnen till sommarstugan och sova jet lag av oss. Sonen skulle direkt till farmor, som är ca 2 mil från vårt sommarställe. Lillskruttan kände igen morfar och han blev glad över att se oss. I dag fyller min yngre bror år, men vi är rätt förvirrafe i tidsuppfattningen fortfarande och sonen ville hem till Ängatorpet innan vi ska bege oss vidare tillbaka till civilisationen och studentskiva hos nära vänner hemma i Bunkeflostrand.

image

Än så länge är vår hemvändning bara härlig! Sonen och Lillskruttan får Sverige från den idylliska sidan från start!

image

Österlens blomstrande trädgårdar till rödmålade stugor m vita knutar. Sonen har fått hjälpa till på hölassen när höet volmas. Sommarkvällens dofter av nyslaget hö tränger in genom sommarstugans öppna dörrar, sommarkvällarna är lite väl svala för oss ännu men absolut ljuvliga.

image

Jag har träffat min morbror och moster som bor 50 meter längre upp på vägen. Min morbror tog över morfars sommarstuga och mamma och pappa köpte en sommarstuga som ägdes av en släkting till min mormor.

image

Sonen har sovit hos farmor, sedan ankomst i söndags. Vi har varit hos farmor varje dag så att Lillskruttan får lära känna farmors omgivning runt Sankt Olofsgården.

image

Även om sonen sovit hos farmor träffas vi då och äter tillsammans men idag ska vi köra och hämta hem storebror och i morgon checkar vi in hemma hos en av de nära vännerna i Bunkeflostrand.