Om suburbianwife

FN-hustru, eller medföljande som det också heter. Gift sedan 2001. Mor till 2 barn varav det yngsta var nyfödd när maken blev utstationerad för FN i Bangkok och hela familjen lämnade sin välkända, trygghet hemma i Sverige.

Höstfärger och doften av skånsk mylla, hav och tång

I dag är det den 13 september 2017 och det är precis 6 år sedan maken kom hem och berättade att vi skulle flytta till Bangkok, där han skulle starta upp en ny ICT Dev unit.

Jag var gravid i nionde månaden, hade börjat få problem med foglossning och började också känna att det var lång tid att vänta på den lilla Vilda Bebisen som låg därinne.

Allmänhälsotillståndet var lite dassigt, jag hade kräkts sedan april månad och även om det var bara morgon och kväll sedan augusti ungefär så blev det oftare igen desto tröttare jag blev och med foglossning blev nattsömnen inte toppen precis… så jag var ganska slut. Dålig sömn, upp och få iväg sonen till skolan, ta mig till jobb, arbeta i 190, hockeyträning och fotbollsträning, vardagsbestyr … ja allt som det berömda vardagspusslet och ekorrhjulet erbjuder oss med karriärsdrivna respektive… men det var mitt liv då och jag hade inte tråkigt eller var sysslolös på något sätt – det var nog bara så att foglossning på en graviditet gjorde vardagslivet lite tuffare än utan foglossning så att säg. Vad som däremot alltid fick mig att må bättre var att insupa de Skånska höstdofterna. Det var och har alltid varit min energiboost.

I dag är jag sedan 10 veckor tillbaka i Skåne. Jag upplever Skånehöstens dofter igen- för första gången sedan 2011. Skillnaden är att jag nu har en blivande 6 åring, som upplever allting för första gången i sitt liv och ser årstidernas växling. Hon upplever skillnader i luften och försöker definiera begreppen krispig luft, klar himmel, hög luft, regntunga skyar, höstväder, busväder, snålblåst, sensommarkväll etc. Hon får lära sig att äta svenska höstfrukter och häromdagen kom hon och sa ”Kan jag ha ett äpple?” ”Javisst, säger jag, de finns nyköpta äpplen i kylskåpet.” Efter en stund hörde jag henne säga ”Mamma, detta ser ut som äpple men smakar inte riktigt som äpple…faktiskt…den ser inte riktigt ut som ett äpple.” Jag går in i köket och svarar henne ”Nej det är helt rätt, vad bra att du såg eller kände skillnaden. Den smakar inte riktigt äpple för det är inget äpple det är en Nektarin.”

Ja… att återvända med ett barn som är helsvensk, men som aldrig bott i Sverige är en ny lärdom i sig. Jag har alltid sagt till mina elever ”Jag är förvisso er lärare och jag kan väldigt mycket, men jag kan inte allt och framförallt – jag lär mig något nytt varje dag av er. Tack vare er lär jag mig nya saker och tack vare er utvecklas jag. Snälla ni, glöm aldrig att varje människa har något att lära sin medmänniska alltid – det kallas livserfarenheter och dessa ser olika ut beroende av vilken fas i livet vi befinner oss.”

Jag får på nära håll uppleva hur saker, dofter och begrepp som är självklara för många är nyheter för henne. Hur många förutsätter att en svensk flicka, med helsvenska föräldrar förstår hur ett svenskt äpple ser ut och luktar, hur höstlöv ser ut och hur tången luktar utmed de Skånska stränderna om hösten, hur sanden känns under foten på hösten till skillnad från hur den känns under foten på sommaren- tång finns ju överallt där det finns hav (och hon är dessutom uppvuxen i Thailand) sand är ju sand, likaså finns äpplen … inte sant?

Annonser

Drygt 2 månader sedan hemflytt och anställningsintervju avklarad

I dag är huset nästan iordningställt efter att ha stått uthyrt i 5.5 år. Nästan alla kartonger från containern och magasin är uppackade, tapeter och målarfärg ligger visserligen fortfarande kvar och det är en del kvar för målaren att göra, men vardagen fungerar allt bättre.

Skolstart för Lillskruttan blev tuff, hon har gråtit dagligen i tre veckor, hon saknar sina vänner, sin skola, vår Puh och sitt liv medan sonen fick en jättebra klass och skolstart sitt första år på gymnasiet här hemma.

Maken jobbar på, det är intressant och berikande och han lär sig väldigt väldigt mycket i det nya uppdrag han fått i Köpenhamn.

I dag har jag varit på en anställningsintervju och ska börja arbeta två dagar i veckan med nyanlända lågstadiebarn i den kommun som jag arbetade i före avflytt till BKK. Det ska bli så spännande, kul och jag ser verkligen fram emot att använda min erfarenhet från internationella skolan i BKK och livet som utlänning…

Det är fortfarande en tuff acklimatiseringsperiod för hela familjen, även om jag och Lillskruttan är de som har det tuffast med hemkomsten. Det känns därför väldigt bra att mjukstarta som yrkesverksam. Jag hinner forfarande hämta från skolan och vara hemma och fortsätta stabilisera familjen och huset.

Önskar er alla en trevlig dag!

Första och sista midsommar i Bangkok

Midsommar 2012 reste jag och barnen hem direkt samma natt som skolorna slutat. Sonen hade så smått acklimatiserat sig men fortfarande var det jättetufft för honom att acceptera att pappa blivit placerad för att utföra ett uppdrag som innebar mellan 1-3 år i Bangkok – sonen ville hem till vårt underbara hemma-hemma, till morföräldrar, kompisar, välkänd miljö etc. Vi reste hem jag och barnen samma dag som skolorna slutade och hem till vårt ”hemma-hemma” som vi kallade det då.

Maken var kvar och firade midsommar ensam i Bangkok. Han gick ensam på first class movie. Medan vi andra njöt av midsommar tillsammans med våra vänner i Bunkeflostrand.

Sommaren 2012 skulle vi förbereda huset och färdigställa för uthyrning, då det inte hunnits med innan jag skulle flytta ensam ner på februarilovet med barnen. Maken hade redan påbörjat arbetet i BKK i januari. Sommaren 2012 blev lite hektisk Lillskruttan var bara 6 månader och jag hade inte så mycket tid för att lämna henne obevakad eftersom hon redan börjat fara runt på golvet snabb var hon i sin krypning. Det funkade hyfsat, men vi valde att ta in en firma som magasinerade och packade efter att jag och barnen rest tillbaka efter sommarlovet i Sverige.

Varje sommar sedan vi flyttade har jag och barnen varit hemma i Sverige till midsommar men i år är vi alla kvar här hemma. Vi har alla längtat hem till Sverige från slutet av april och kört count down valt att åka så fort som möjligt och lämna Sverige så sent som möjligt. Sommaren 2015 vände det helt och hållet, då fick vi stabilitet på hemmaplan i Skåne. Vi hade vårt hemvändarhus och då upphörde även en stor del av den önskan om att återvända dvs att flytta ifrån BKK tillbaka till Sverige. Vårt underbara lilla hus på Söderslätt – dit längtade vi ofta men vi hade fått balans och hade ett Sverigehemma och ett hemma.

Sommaren 2016 hade Lillskruttan blivit så stor att hon inte ville vara i Sverige lika länge som jag och sonen ville. Men även sonen satt och sa vår sista natt ”Mamma nu är det skönt att komma hem i gen. Det har varit en underbar sommar, men nu vill jag hem igen.”

Hösten 2016 kom det besked om sammanslagning och omorganisation som vi väntat på och det blev oro. Jag blev jättebesviken på hur en del av människorna i vår närhet uppförde sig gentemot oss, vi blev exkluderade från ett umgänge utan förklaringar och som toppen på moset skötte organisationen hela processen under all kritik. Jag blev så besviken, kände mig så lurad och ledsen, det fanns ingen känsla av lojalitet kvar i mig. Jag förberedde för hemflytt, åtminstone avflytt och/eller avsked från organisationen!

När jag väl kommit över den värsta chocken och började söka jobb i BKK, för att vi skulle kunna fortsätta vårt liv i BKK, men inte vara beroende av makens arbetsgivare och jag kopplade bort de människor som visat sig inte vara vänner även om jag investerat i dem men det kom ingenting tillbaka mer än undanflykter vid förslag om att äta middag tillsammans etc helt enkelt jag kopplade bort de negativa krafterna och fokuserade på annat … när det väl vänt och jag kände att okey då stannar vi och ser till att lösa situationen på bästa sätt…då tar hela vår arbetssituation en ny svängom och allting ställdes på sin spets! När jag inte längre ville hem då skulle jag hem… till vad?

Så summa sumarum under våra 5.5. år har jag haft en tuff acklimatiseringsperiod det första halvåret-året sedan har jag varit tacksam glad och positiv till våra möjligheter i denna miljö. Året 2013/2014 var ett tufft år, av många olika anledningar och främst handlade det om att vi var hemlösa i Sverige och  många vänner flyttade ifrån Nichada det året. Men som sagt vintern 2015 vände den känslan helt då vi investerade i ett eget litet radhus som alltid kommer att stå och vänta på oss.

Det är midsommarafton 2017, för första gången på 5.5 år har jag ingen hemlängtan…mycket märkligt….jag ser inte fram emot detta! Jag hade helst sett att vi åkt hem till Sverige som vanligt för sommarlov men återvänt till vår vardag och den miljö som vi byggt upp under våra år här i augusti igen. Nu är det slut…snart…snart…snart…jag vill inte…Lillskruttan vill inte…sonen har kluven känsla och maken ser fram emot nytt uppdrag, nya utmaningar och hemflytt…nu är det som det är…underbart e kort!

I dag sluter vi cirkeln genom att avsluta som maken påbörjade för 5.5 år sedan skillnaden är att i dag är maken inte ensam på first class movie utan han och jag går tillsammans för middag och bio på något av de favoritstsälle som vi fått under vår tid här i BKK. Vår underbara maid som vi haft alla åren stannar här hemma med Lillskruttan. Sonen kramar ut det absolut sista av den sista tiden med de få kompisar som fortfarande är kvar. Det känns fortfarande overkligt att vi ska lämna fastän huset och skåpen blir allt mer tomma för varje dag som går.

Glad midsommar, jag ska fira min första och sista midsommar i Bangkok – utan hemlängtan till Skåne…mycket märklig känsla.

Dagen före containern ska lastas

Hur känns det dagen före containern ska packas??? Definitivt känns det som att Underbart e kort alldeles för kort. Ur barnens perspektiv blir det extra intressant att se hur lång tid 5.5 år egentligen är. Men även ur mitt eget perspektiv. Den förändring jag genomgått och som jag är rädd för att förlora när jag lämnar.
När sonen lämnade Sverige hade han haft kompisar (klasskompisar) i tre skolår. Nu lämnar han vänner och en vardag efter 5 hela läsår. Ur skolperspektiv har han slutfört sin grundskola utomlands, alltså finns det vänner som han lämnar nu vilka han har haft längre än vissa av de vänner som han lämnade som 3:e-klassare.
Vi återvänder också med vår lilla tjej som pratar thai flytande, engelska är hennes dominanta språk, svenska pratas med engelsk ordföljd- hon ser ut som en svensk och talar svenska men är ett barn utan relationer, band eller förförståelse för vardagslivet i Sverige. Hon blir en utlänning i sitt eget hemland. Med erfarenheten från hur tufft det var för sonen att bryta upp och lämna sin vardag, hemland och kompisar (vilka han ändock fått mycket hjälp att hålla kvar och vi har återvänt för semester årligen till Sverige) och flytta till ett nytt hemland är vi förberedda på att Lillskruttans avflytt kommer att vara tuff i början. Antagligen tuffare då hon lämnar sitt hemland och återvänder till ett land som förväntas vara hennes hemland vilket det inte är. Hennes framtida välmående kommer att grunda sig i en balanserad övergång. Att vi reser tillbaka till Thailand och hälsar på i hennes välkända miljö, hjälper henne att hålla kontakt med de sina här i Nichada så länge hon känner saknad blir en av mina absoluta högsta prioriteringar. När vi lämnade Sverige lovade jag sonen att hans liv i Sverige inte skulle försvinna, jag kommer inte att kunna lova Lillskruttan det samma men jag kan lova henne att jag ska göra allt som står i min makt för att hennes relationer från Thailandstiden ska finnas kvar så länge hon önskar. Samtidigt som alla ropar ut sin glädje över att hon (vi) ska flytta hem sitter hon alltså och gråter och säger ”Mamma, jag flyttar inte hem… jag flyttar till Sverige… detta är mitt hem.”
För mig är det en självklarhet att jag, eftersom jag inte är den som har ett arbete som väntar på mig i Sverige, fortsätter vara hemmafru tills familjen acklimatiserats. Så till en början åtminstone kommer jag att vara hemma och se till så att vardagsbestyren utförs, att helgen förblir återhämtningstid och familjetid i så stor utsträckning som möjligt. Jag vill inte att varje helg ska gå åt till att tvätta, städa, stryka, och stå vid spisen och göra veckans matsedel. Vi hade det så när vi flyttade ifrån Sverige, det är inte värt det! Vår familj har haft stor livskvalitet och kvalitetstid tillsammans under dessa år och haft helgerna lediga för att vara aktiva med barnen varken maken eller jag önskar för familjen att hoppa rakt in i tvättkorgen varje lördag för att jag ska vara yrkesverksam direkt när vi återvänder. Jag längtar också efter min trädgård, att få lov att njuta av den och att rensa ogräs, klippa gräset och jag behöver få lov att återanpassa mig i min takt och på mitt sätt och det måste ske medan barnen är i skolan. Jag vill också kunna vara hemma för att ha svängdörrar till barnens vänner och även för att kunna köra och hämta barnens gammelfarmor och ha henne hemma i trädgården så att hon får tid med barnbarnsbarnen igen. Jag är uppvuxen i ett öppet hus med svängdörrar och jag vill ge detsamma för mina barn. Att Lillskruttan ska kunna ta hem kompisar direkt efter skolan (men även att sonens kompisar ska kunna fortsätta njuta av pankisar hemma hos oss, även som gymnasister om de så önskar) är något jag ser fram emot. Vår son har haft kompisar med hem allt som oftast efter skolan här och i synnerhet när jag gjort Kladdkaka kommer killarna hem hit och säger ”Å MsC your kladdkaka is the best ever – sorry there will be nothing left for MrC…”
Att vara hemmafru är inget nedvärderande och mitt perspektiv har förändrats radikalt sedan vi levt vårt vardagsliv i en miljö där en arbetar och den andre är engagerad i skolan och volontärt arbete. Enligt mig begår svensken ett kollektivt arbetsmiljöbrott när systemet inte förstår vikten av att ha kvalitetstid tillsammans. De människor som pratar illa eller nedvärderande om oss hemmafruar vill jag inte umgås med. Jag har själv varit heltidsarbetande och är en ambitiös person, jag har aldrig nöjt mig med att ta mig an saker som jag inte levererar minst 100% av. I systemet hemma i Sverige har jag inte klarat av att hålla balansen på ambition och prestation särskilt bra. Jag har dessutom varit dum nog att inte till fullo lära mig av mina misstag utan blivit utbränd vid 2 tillfällen sedan 1997 då jag tog min lärarexamen. Det är ingenting jag är stolt över, men värst av allt är att jag fortfarande måste leva med sviterna från total utbrändhet resten av mitt liv! Det är ingen som ser trötthet utifrån, det är heller ingen som ser ångesten som rullar upp inuti mig, en del tror att jag får astma när jag börjar få svårt att andas men det är sviter av panikångesten och för det mesta har jag styrka nog att hålla stressen i shack (men ångesten kommer liksom bara utan att jag alltid kan styra den) nåja… att jag tar skada och behöver återhämta mig länge efter ett dolt stressutbrott är det ingen som är medveten om eller tänker på mer än maken och sonen däremot måste jag bli mycket bättre på att säga Nej, i tid. Jag har inte riktigt lyckats fullt ut att bli en människa som till en början säger nej när jag känner att gränsen närmar sig utan jag kör på och tänker att det går lite till, men när jag backar och avskärmar mig och säger stopp då är jag vid min bristningsgräns och då brukar dess värre besvikelsen från yttre världen torna upp sig och resultatet blir att jag får dåligt samvete, försöker kämpa på för att tillfredsställa de krav och behov som finns från andra och detta är något som jag är rädd för ska återvända vid min hemflytt i den kulturella kontext där svensken ska vara så duktig jämt! Jag vill inte att mina barn ska uppleva ytterligare en utbrändhet av mig och jag hoppas att jag stärkt mig och byggt upp mitt inre tillräckligt bra under dessa år i Thailand för att kunna behålla min tro på att en familj, i synnerhet efter så många år i en väldigt annorlunda miljö, mår bäst av att jag är hemma och inte stressar iväg direkt till ett arbete. Vi får acklimatisera oss först, landa in och se till att båda barnen är på banan i gen innan vi blir som alla andra hemma i Sverige…dubbelarbetande.
Jag vet att ett stort argument är ekonomi…ja men i det argumentet ligger också prioritering. Vad prioriterar vi vuxna för våra barns välmående? Det finns ett bra socialt skyddsnät i omsorgsbiten i Sverige, den skiljer sig från resten av världen och det enda det sociala skyddsnätet egentligen orsakat är att barnen spenderar mer tid med pedagoger än med sina föräldrar.

För mig har återvändandet till Sverige många dimensioner och det är faktiskt med lite lätt ångest som jag tittar på vår hemflytt. Kan nog konstatera att 5.5 år är kort tid i mitt 43-åriga liv men det är otvivelaktigt så att dessa 5.5 år förändrat mig och mina grundvärderingar mer än hur jag förändrats under en period av kanske 10 år…
Jag pratar ofta med en av mina väninnor, som är svensk och som bor i BKK sedan många år tillbaka, om hur bra vi upplever det vara för familjen att inte båda föräldrarna stressar rundor och jobbar i hjäl sig. Vi delar åsikten och tittar förundrat över galenskaperna som fortsätter hemma i Sverige – och nu ska jag tillbaka… det blir en kamp att upprätthålla min tro och jag kommer behöva henne och är tacksam över dagens sociala medier där chat fungerar så himla bra. Vi skakar på huvudet i samförstånd… en arbetande person hinner inte se sina barn någonting men eftertraktar höga löner och skriker om bättre arbetsmiljö högre lön etc. Stanna upp lite grand och fundera då kring den höga lönen, eller familjesituationen som båda två byggt upp där familjen ändå aldrig har möjlighet att använda pengarna från de höga positionerna som båda föräldrarna kämpar på med. Helgerna blir inte familjetid utan den går åt till att städa, stryka, tvätta, handla, laga veckomatsedel etc. vad är då glädjen i att slita sitt hår till förbannelse för en skyhög lön?

Hur många äktenskap har inte genom åren förändrats till miserabla relationer pga vardagsmåsten som överhopar relationen och stressar livet ur föräldrar som ska arbeta och hinna med allting? Äktenskap som inte går att rädda är väl sin sak, men att inte heller ha möjligheten att avsluta ett äktenskap värdigt eftersom relationen, respekten, hänsyn och gemenskap brustit och gått vilse i karriären det blir tragiskt! För några år sedan läste jag någon artikel, eller om det var en insändare eller ett reportage vad det nu var kommer jag inte i håg, det som etsade sig fast i mitt minne var hur vederbörande uttryckte att skilsmässan var det bästa som hänt och med argument som att vardagspusslet blev lättare att hantera när det endast var varannan vecka. Varannan vecka hade alltså vederbörande all tid i världen att lägga sina timmar utan hänsyn till familj och barn och det ansågs vara ”det bästa som hänt”. Det är en ganska hemsk inställning känner jag.
Vi, min ”partner in stay at home mum” är ganska överens om att en stor anledning till skilsmässor i Sverige grundar sig just i den individualism som visats i vår generation, samhällets krav på dubbelarbetande föräldrar, karriärsklättringar, i kombination med en samhällsdebatt där låglönearbete inte värdesätts. Den hetsiga pig-debatten är förödande. Samtidigt läser generation efter generation med nostalgi och kärlek Astrid Lindgrens böcker för sina barn och barnbarn där familjerna har pigor. Min och många andra internationella familjers upplevelse av att ha ”piga” är enkom positivt. Om familjer ska ha livskvalitet samtidigt som de ska kunna driva Svensk företagsvärld och produktivitet framåt måste det finnas serviceyrken som avlastar medborgarna.
Det är enligt mig inte enbart barnfamiljer och karriärsmänniskor som behöver hushållsnära tjänster, våra pensionärer behöver det också. Om de ska få lov att bo hemma i sin välkända miljö, så länge de bara över huvud taget kan och vår generation förväntas heltidsarbeta, måste det finnas en acceptans för att avlasta även pensionärerna med hushållssysslor. På en hel del pensioner i dag anser sig många pensionärer inte ha råd till den hjälp.

Systemkrasch / syntax error på alla nivåer lever sitt liv likt en amöba i skydd av argument som jämställdhet, könskvotering, dikterande av föräldraledighet, diskriminering etc…kom igen Sverige… tryck på Paus!

I ett samhälle som bygger på dubbelarbetande föräldrar och där ett system för socialt grundskydd och omsorg blivit ett globalt välkänt varumärke måste just hushållsnära tjänster, barnflickor, hushållerska kalla det vad du vill men dessa personer måste få lov att känna sig välbehövda och värdefulla. Personer som utför dessa arbeten ska inte behöva känna skam, de borde snarare få känna stolthet över att de utför ett väldigt viktigt arbete.

Att våra åldrande föräldrar ska få kvalitetstid bygger också på att det finns tid för socialt umgänge, att barnbarn får sitta i sina mor-farföräldrars knän eller vid köksbordet utan att flå rundor som skållade råttor, att höra dem berätta om svunna tider, att vi som barn känner att vi är välkomna hem till våra föräldrar utan förbehåll och sitta ner tillsammans med dem och äta en god middag eller dricka en kopp kaffe utan att det ska fejjas, putsas och tvättas – hushållsnära tjänster ska alltså finnas för hela samhället och det ska inte skuldbeläggas eller hånas eller på annat sätt nedvärderas utan de människor som utför dessa tjänster ska få lov att gå rakryggade och stolta från sin arbetsdag. Det är jämställdhet att våra ”pigor” på samma sätt som en topptjänsteman tillåts gå rakryggad och stolt ut från sitt kontor (våra hem) och känner att insatserna som gjorts under dagen har gjort arbetsdagen till en bra dag.
Att vara hemmafru ska inte heller ses med skam – det är ingen kvinnofälla däremot är det en ständig kvinnofälla att andra kvinnor ser ner på de kvinnor som valt tillsammans med sin respektive att finnas i bakgrunden. Det blir också en kvinnofälla om samhället fortsätter att nedrusta serviceyrken och skuldbelägga yrkesgrupper som behövs. I vår värld, som internationella (denna väninna är precis som jag inte på flådigt expatkontrakt vill jag understryka och det finns väldigt många familjer utomlands som faktiskt inte är på expatskontrakt) känner vi som ”hemmafru-aktivister” snarare att vill ni ha duktiga tjänstemän oavsett kön, vill ni ha bra skolmiljöer för era barn, är det investering i familjens ryggrad som gäller. Att volontärt arbete värderas och att det finns öppna skolmiljöer med aktiva föräldrar i skolverksamheten är något som jag anser Sverige har mycket att lära från andra delar av världen! En arbetsvecka för mig är i genomsnitt 20 veckotimmar på barnens skola. Ja, det är oavlönat och det är självvalt och jag är glad över att jag fått denna möjlighet. Många av de internationella skolorna har just mycket aktiva föräldragrupper i gengäld är dessa campus obeskrivligt fantastiska och barnen har en unik skolmiljö och nivån på utbildningen är i topp. Det intressanta är att i Sverige har vi en fantastisk ideel verksamhet när det kommer till idrottsföreningar men när det kommer till barnens utbildning…då ska personalen på skolan trolla med knäna och föräldrarna är för upptagna att de inte ens kan boka in föräldrasamtal med sina barn under barnens och lärarens arbetstid utan då ska det ske kvällstid när föräldern inte arbetar… I min vardag och den miljö som familjen C befunnit sig i sedan Januari 2012 existerar inte detta överhuvudtaget. Varje utvecklingssamtal och informationsträff eller annan aktivitet på skolan ser du även de absolut högsta företagstopparna komma till skolan…. Vad är det som gör att en CEO för ett globalt företag kan anpassa sin arbetsdag ett fåtal dagar på skolåret, vad är det som gör att en VD på ett globalt företag kan vara närvarande i barnens skolvardag, hur kan oljebranschens tjänstemän planera in sina tider i denna miljö och vara närvarande i sina barns skolvardag medan yrkesverksamma personer inte kan göra detsamma hemma i Sverige???
Jag är stolt över att ha ändrat min inställning till hemmafruar. När jag ankom var det lite annorlunda… jag hade lite svårt att förstå att högutbildade kvinnor bara lägger sin karriär på hyllan när de får barn. Det första halvåret tänkte jag att det var ju otroligt kvinnoförtryck och ansåg att det där är ju inte bra att befinna sig i ekonomisk beroendeställning till sin man. Det är delvis så jag kan känna ibland fortfarande men är ändå tillfredsställd och nöjd över att jag fått lov att vara så aktiv och engagerad i båda barnens vardag. Många av de utskotten som finns på de internationella skolorna består av styrelserepresentanter med bakgrund i ekonomi, business, juridik, pedagogik etc. och deras yrkeslivserfarenhet och kunskap är just en sådan kunskap som gör att en revision, en konsert, en turnering etc kan bli tjänstemannamässigt utförd. Tänk på det nästa gång du hånar en volontär… du vet inte hur dennes kunskap just bidrar till en bra skolverksamhet och att volontära insatser avlastar de yrkesveksamma så att de kan fokusera på sina arbetsuppgifter är just på grund av att det är accepterat att få tvätten struken av annan person under tiden som volontärarbetaren utför sitt arbete! En bra skolmiljö kräver engagerade föräldrar, volontärarbetande personer och en positiv inställning och respekt och tilltro för personalen och skolmiljön. Men som sagt…det hade inte varit möjligt för mig, eller min väninna att lägga 20 timmar på volontärt arbete om även vi skulle arbeta en 45 timmars arbetsvecka på ett kontor med restid och allt inkluderat… Hemmafruarnas volontära insatser och acceptansen för att ha hushållsnära tjänster har gett våra yrkesverksamma partners tid över för att vara coacher, engagera sig i sina barns fritid, njuta av fantastiska skolkonserter och produktioner och att kunna tillbringa ledig tid från kontoret med familjen att ta en weekend i någon spännande stad etc detta blir möjligt när hushållsnära tjänster får lov att existera. Under åren som gått har jag träffat flera kvinnor som sitter i företagsvärldens absoluta toppskikt – de hade aldrig kommit dit heller om de inte haft starkt stöd från sin respektive.

Jag tror att det handlar om att se på relationen och livet som ett gummiband – båda kanske inte ska gå ut stenhårt i karriärsvärlden på samma gång… De kvinnor som jag lärt känna under min tid som hemmafru i Nichada, stärker min tro och jag önskar att Sverige tar på sig ett par andra glasögon. Jämställdhetsdebatten och kvinnokampen har slagit runt enligt mig och det enda som jag ser i resultat är utbrändhet, nedmontering av välfärdssystemet, utbrända tonåringar och frånvarande föräldrar. I dag ser jag inte många positiva effekter med att återvända till Sverige när det kommer till den samhällskultur som hägrar där hemma. I min reflektion så här dagen före containern ska lastas känns det lite lätt ångestfyllt att återvända till en samhällsstruktur som jag inte tror på, en skola som jag ser hade kunnat vara så mycket bättre. Vi får se hur familjenC hanterar en återanpassning! Det går att satsa på karriär och familjeliv, men det kräver gemensamma beslut och ödmjukhet inför familjers olika val. Det kräver nog också ett par andra glasögon och utrymme för annat tänk. Med detta långa brandtal förstår ni säkert att jag och maken beslutat att jag till en början ska vara hemmafru.

Jag ska fortsätta se till så att familjen får en så stabil och harmonisk återvändning till Sverige. Att maken kan fokusera på nya utmaningar, de nya arbetsuppgifter han kommer att ta är intressanta men också väldigt väldigt tunga. Jag tror definitivt inte på att två hemvändande personer ska yrkesarbeta fullt ut. Jag är rätt övertygad om att mina dagar kommer att bli hektiska nog som det är ändå och till skillnad från innan vi flyttade ut från Sverige kommer jag att fortsätta lämna och hämta barn på skola eftersom de inte kommer att gå i den skola som ligger i vårt närområde och alltså inte kan cykla till och från skolan. Så småningom när familjlen landat in hoppas jag att jag kan starta upp min egen lilla enskilda firma – och vad den kommer att utföra får ni se efter hand.
Nu handlar det först om att få containern packad. Den kommer i morgon och ska vara färdiglastad i övermorgon. Familjen ska få avsluta värdigt, snyggt och harmoniskt i Bangkoks förortsdjungel. Jag jobbar mycket med att balansera upp känslorna inför avflytt och det där är inte lätt. Det är två oroliga och emotionella barn här hemma. Sonen som är den som längtat hem börjar nu sakta men otroligt tydligt känna separationsångest. Lillskruttan ska lämna sitt hemland, sina vänner och sin välkända vardagsmiljö och vad det beträffar henne kommer hon inte att bli lika lyckligt lottad som sonen blev. Det finns inget hem kvar i Thailand att återvända till på sommarloven…det är nog den största skillnaden på nu och då. När vi lämnade Sverige visste vi att vi alltid skulle komma hem till Sverige på sommarloven- när vi lämnar Thailand vet vi att vi i bästa fall kan komma att åka hit som turister.
ISB … 5.5 år i denna obeskrivligt unika elitskola… Jag kommer att sakna detta fantastiska campusliv och att ha möjlighet att vara en naturlig del av mina barns skoldag och vardag genom mitt engagemang i olika skolutskott. ISB en av världselitens toppskolor, med ett campus-liv i särklass (vilket även uttalas av studenter från andra skolor) alltid något på gång; skolutbyte i sportturneringar, konstart (praktisk-estetiska ämnen), naturvetenskap, retorik-och debatt etc. mellan de internatinoella skolorna i Sydostasien. Även lärare med mångårig erfarenhet från väldigt många olika internationella skolor runtomkring i världen påtalar och understryker den unika ”spirit of ISB and Nichada community” som hägrar. Då känns 5.5 år otroligt kort men alldeles underbart att ha fått ta del av.

Rekvisit: tillfälligt

Det finns olika anledningar att lämna sitt hemland men gemensamt är att alla som lämnat sitt hemland är invandrare i den nya nationen. Jag är invandrare och utlänning i Thailand! Min familj lever på rekvisit  – åtminstone var det avsikten när vi blev förflyttade pga arbete i januari 2012. Resultatet efter 5 år i Bangkoks förortsdjungel är att vi för första gången, sedan 1997, bott sammanhängande längst tid i ett och samma hus, men vi är fortfarande utlänningar som lever på rekvisit tillfälligt uppehållstillstånd och arbetsvisum i Thailand.

Det var inte riktigt planen att vi skulle bli kvar i BKK längre än 3 år, men maken fick nytt kontrakt och ny position 2015 därmed förlängdes vår vardag i Thailand. Faktum är att om vi skulle få en möjlighet till ett permanent uppehållstillstånd, eller makens chef/organisation skulle skaka fram ett nytt kontrakt för en ny position och nya arbetsuppgifter på kontoret i BKK skulle vi inte kunna svära på att vi skulle välja att avsluta vår vardag och det liv vi byggt upp efter 5 år i Thailand.

Sverige kommer alltid att vara mitt hemland. Det kommer alltid att vara dit jag återvänder oavsett om det är för semester eller om jag flyttar hem i gen – men faktum kvarstår jag har ett barn som liksom många invandrare i Sverige aldrig bott i sitt hemland. Hon är utlänning i det land som är hennes hem. Vi, precis som de flesta invandrare i Sverige/skandinavien har byggt upp ett liv i vårt nya hemland. Vår yngsta har aldrig bott i Sverige, även om hon är svenska. Vår yngsta ser sig inte som thailändska trots att hon pratar och förstår thailändska (i bland bättre än svenska). För vår son blir en hemflytt (ur skolperspektivet) en väldigt stor och omvälvande situation, även om han och många andra är av åsikten att det borde inte vara  några problem att återvända till svenskt skolsystem han är ju svensk och talar svenska… förvisso, men han kom i klass 3 och avslutar i juni klass 8 vilket i detta internationella skolsystem betyder att han avslutar grundskolan. Vår son har alltså gått fler år i skolan i Thailand än i Sverige. Utifrån den aspekten ställde jag mig själv frågan, när jag vaknade häromdagen: ”Vad skiljer mig (och min familj) som invandrare i Thailand, från en del av invandrarna i våra skandinaviska länder?”

Den generalisering som oftast används när det kommer till invandrarfrågan är en argumentationsteknik som ur mitt perspektiv känns väldigt ogenomtänkt. Låt oss reflektera över och kika lite grand på perspektivet västerländsk man i Thailand… När en thai tittar på min son, eller på min man vad ser dennes ögon? Hur kan thailändaren, vid första anblicken, urskilja min make eller min son från andra manliga västerlänningar i Thailand?

I bland är invandrarna i Thailand småfifflare, men det finns även grovt kriminella individer som flyr sitt hemland för att överleva. En del av småfifflarna fortsätter att leva utanför systemet i Thailand, en del av de grovt kriminella har definitivt inte för avsikt att avsluta sin karriär som kriminell, medan en del av småtjyvarna och underhuggarna lyckas bryta sig loss och försöker bygga upp en ny tillvaro i Thailand.

I bland är invandrarna till Thailand olyckliga ensamma män, som längtar efter värme och omtänksamhet. I bland är det pensionärer som invandrar. I bland är invandraren inflyttad till Thailand för att utföra ett arbete osv. Oavsett anledning till vistelse i Thailand för den vite västerländske mannen är den gemensamma nämnare för oss alla (oavsett kön) att vi är utlänningar och/eller invandrare i Thailand. Alltså oavsett anledning är vi utlänningar!

Vad som är ledsamt är att småfifflare och kriminella ger sina landsbröder dåligt rykte! De dåliga attityderna och förhållningssätt som ibland kan uppvisas från västerlänningar klumpas ihop och blir en generell åsikt/inställning/uttalande och riktas till kollektivet ”vita män/västerlänningar”. Denna generaliseringsretorik blir orättfärdig gentemot de andra västerlänningar som tex den ensamme kärlekskranke vite  mannen, eller den yrkesverksamme inflyttade vite mannen, eller den vite äldre mannen som är pensionär, eller den unge vite mannen som är utbytesstudent, de vita männen som är turister utan ont uppsåt etc.

Det finns så många olika anledningar till att västerlänningar invandrar till Thailand. Att generalisera den vite mannen och anklaga alla vita män för att vara pedofiler, sexturister eller kriminella anser jag vara jämförbart med den generalisering av invandrare som finns i Skandinavien. Sedan ett par år tillbaka strösslas uttalande som bottnar i generalisering runt där hemma i den skandinaviska argumentationstekniken avseende invandrare.

Att arbeta och bo på kontrakt är en gemensam nämnare för majoriteten av de som vi umgås med. Majoriteten av de som bor i Nichada, eller av de som vi umgås med i Bangkok med omnejd, har lämnat sitt hemland på grund av arbete. Det finns självklart en del som bryter upp sin vardag för att starta upp ett nytt liv i Thailand, lite grand som gamla tiders ”DRÖMMEN OM AMERIKAT” men oavsett anledning är vi invandrare och utlänningar i Thailand och vid diskussioner eller debatter där jag hör generaliseringsretorik användas har jag väldigt svårt att låta bli att reagera. Det kanske är för att jag själv hamnar i facket ”alla invandrare…”  trots att jag inte tillhör kategorin som avses när uttalande som ”alla invandrare” används. De som sköter sig, försöker anpassa sig och acklimatisera sig till rådande norm i gästnationen ska inte behöva känna skuld eller skam för de rötägg som inte uppför sig eller försöker anpassa sig. Problemet är att bra och skötsamma invandrare känner sig oskyldigt anklagade och skäms över sitt ursprung oavsett om generaliseringsretorik används i Skandinavien eller Thailand och oavsett om du är invandrare/utlänning i Skandinavien eller Thailand eller annan nation!

 

Nytt år och en rivstart på sonens sista termin som Middle Schooler.

Då har skolan varit i gång en dryg vecka! Efter en rivstart som inte är över ännu på länge känns det som jag är närmre ett nervöst sammanbrott än på 5 år och hade behövt den inbokade strandsemestern redan nu…Nej, skämt å sidor det är en himla händelserik tid för hela vår familj på otroligt många plan och även om det är energikrävande att befinna sig i vår fas av livet är jag väldigt tacksam över möjligheten att få ge mina barn denna upplevelse av en fantastisk skola, att få vara närvarande och aktiv i deras skola, liv och fritid. Vi har våra barn till låns en kort tid och jag är så glad för att inte jag är yrkesverksam just nu, här i denna expatmilijö och under barnens perioder där hormoner snurrar rundor och utveckling sker i en hisnande fart – helt fantastiskt att slippa gå till jobbet varje morgon!!! Det är bara å tugga taggtråd och ta topparna av hyperaktivitet som infinner sig i bland.

Med ett av ISBs största händelser på läsåret IFF (International Family Fair) som går av stapeln på lördag har det blivit intensiva dagar och dessa är icke över ännu… När vi ankom för 5 år sedan hette det International Food Fair och det var ett lika stort evenemang (dock var vi fler elever på ISB och fler invånare i Nichada då som nu) så jag förstår inte riktigt varför de skulle byta namn på det – men det är i alla fall så att skolans alla nationaliteter sätter upp ett bås med sina nationalrätter. På Campus är det lekar, utmaningar, tävlingar, uppträden och hela festen invigs med en stor flaggparad. I år, eftersom vår son är avgångselev, kommer han att vara Sveriges fanbärare tillsammans med en danska som är avgångselev och en norska som är avflyttande elev. I dag har jag varit i väg med en av norskorna och fixat t-shirts som ska broderas med de skandinaviska flaggorna på bröstet och egen landsflagga på ryggen.

Förutom IFF är veckan fullspäckad, som vanligt men det känns extra mycket just nu…Det har varit styrelsemöte i går på ISB och i dag har jag försökt rodda med allting praktiskt som behöver göras och som bara blivit uppskjutet under alla trevliga månader som vi varit berikade med gäster – hopningseffekten känner ni väl alla till… den upphör inte bara för att arbetslivet pausas tro inte det! I morgon ska jag in till stan och träffa ett par härliga vänner, samtidigt som jag ska leverera en del ungdomsböcker till SWEOR som har barn som vuxit in i sonens utlästa och direktimporterade böcker från Sverige genom åren. På torsdag ska jag både på infomöte om sonens fieldtrip till Chiang Mai en vecka i februari, på födelsedagskalas och påbörja bak av 4 saffransbröd till IFF…jag inser att jag kommer att behöva baka på fredagen också…jag saknar verkligen mammas hushållsassistent. Jag har aldrig ägt någon själv, men jag har haft så enkel tillgång till mammas eftersom jag arbetat i samma ort som mitt föräldrahem. På min checklista står att investera i hushållsassistent!!! På torsdagskväll är det årets första Ärtsoppaträff för herrarna och maken ska njuta av ärtsoppa och punsch. På fredag är det bakdag…jag kommer antagligen att slockna när jag nattar Lillskruttan… På lördag är det då den stora dagen öppen för allmänheten det är bara å kom! Jag ska redan nu beställa helkroppsmassage för lördagskväll… efter att vi packat ner allting behövs en rejäl genomgång av alla trötta muskler. På söndag är det att förbereda gästrummet igen inför måndagen. Full rulle och plattan i mattan kan man säg…

Ja, jullovet hade vi min yngste storebror med dotter på besök och det var fantastiskt trevligt att se hur småkusinerna, som egentligen inte känner varandra då vi bott utomlands hela Lillskruttans livstid trots allt, har så starkt band och trivs så bra tillsammans. Det blev ingen strandtripp med dem, men vi gjorde små upplevelser för barnen här i omnejden och farmor/mormor tyckte det var trevligt att ha barnbarn samlade för julaftonsfirande.

I veckan kom en av de mest fantastiska nyheterna på länge – en av mina närmsta väninnor kommer med sin dotter för tio dagars vistelse i mars månad. Vi är alla så otroligt glada över detta. Hennes dotter är född samma år som vår son och de fungerar superbra tillsammans. De har sin egen relation vid sidan av vår, så det är faktiskt som att en av sonens kompisar kommer på besök och inte en dotter till en av mina kompisar så att säg… Mammor och äldsta barn har bokat en tripp till Ko Samed och favorithotellet Vongdeuan. Maken och Lillskruttan får kvalitetstid hemma – en riktigt härlig tjejhelg för oss där ungdomarna får njuta av backpackerlivet och vi kan sitta och babbla och ta igen förlorad tid.

 

Storebror och barnens kusin anländer kväll.

I dag kommer min yngste storebror till Bangkok, för en veckas vistelse med sin dotter. De har flugit med mellanlandning i Peking, då min bror tidigare arbetat en del mot och i Peking. Det ska bli intressant att höra hur den mellanlandningen upplevdes. Jag flyger alltid ensam med barnen och därför vill jag gärna flyga direkt och vi har haft turen att Norwegian alltid fungerat väldigt bra för vår del.

I kväll är det juldrink med SWEA och respektive är inbjudna  det brukar alltid vara väldigt trevligt när de respektive också får ansikten på varandra. Jag har inte haft möjlighet att närvara på så många aktiviteter i höst. Det är väldigt mycket med skolan och engagemanget här ute i Nichada och Lillskruttan som slutar skolan redan klockan 13.00 och ska bli hämtad då men det ska bli kul i kväll.

Förra helgen var det Chrstmas Reading på ett av hotellen nere i stan. Vi tog dit med ett par vänner som kommer ifrån Skåne men sedan våren bor och arbetar i Bangkok. Efter julfirande var vi hemma på middag hos dem och det var en trevlig dag på ala sätt och vis. Mycket lyckat evenemang av Sofitel. Perfekt för vår lilla och barn i ådern upp till kanske 8-9 år.

Vi har tagit farväl av en av våra svenska familjer här ute i Nichada. Det är något jag aldrig vänjer mig vid. Och så tittar vi på nyårsfirande när det planerade firandet ändrade skepnad, nu är det bara vi 4 kvar. Hotell utmed kusten är sedan länge fulbokat och tja… att sitta vi fyra helt alena i huset är ingenting som jag och maken jublar över. Det är vid den typen av högtider som det känns att vi bor långt ifrån våra traditioner och våra nära vänner hemma. Det blir lätt ensamt och sårbarheten knackar på och det hjälper liksom inte hur bra och positiva tankar man uppbringar, när nyårsafton är en fest i goda vänners lag.

Vi har ett par vänner som firar utmed kusten, de har semester från Sverige i sitt gamla hemland Thailand och vi kommer att träffas i Bangkok, men vi tänkte att det kunde vara trevligt att ta in på ett hotell där de är och poppa champagnen tillsammans på stranden – men det finns inga lediga hotellrum, som kan fungera så det smög sig. Det ska bli spännande att se hur denna nyårsafton blir och var och med vem – nästan lika spännande som vårt övriga liv i limbo 🙂