En aktiv helg och kompass inställd mot nordligare breddgrader

I helgen har det varit avslutande finalspel i Rugby och Fotboll. Sonens lag vann fotbollscupen, men inte Rugbyn. Det var schyssta motstånd från många skollag i år.

Maken med ett gäng av sina teammedlemmar ska till huvudkontoret i Kphmn och jobba tillsammans med teamet i Kphmn. Runda slängar 3 veckor ska de samarbeta och detta beslut  är vi båda mycket glada och tillfredsställda över. Kompassen är inställd från 15 breddgraden till något nordligare breddgrader inom kort.

Det är väldigt bra att jobba sig samman efter sammanslagningar, att lära känna varandra vilket ger goda förutsättningar och en god grund att stå på inför gemensamma lösningar som ska arbetas fram i en ny organisationsstruktur, så vi får hoppas att det är ett steg i en fortsatt riktning framåt.

I dag är det måndag och vi hade en rejäl måndagskänsla här hemma i morse. Sonen hade sovit dåligt och Lillskruttan tyckte att det vore bättre om det var söndag. Men vi fick i oss frukost och jag cyklade iväg och lämnade Pluttan på skolan i ett härligt morgonväder. Vädret är härligt nu. Thailand från sin bästa sida. Det är behagligt och skönt att slippa köra mycket AC.

I helgen lyckades maken och jag titta på en film som Leonardo di Caprio gjort. På uppdrag av FN som ambassadör för miljöfrågor. Det var en väldigt, väldigt bra film. Jag tycker att varje människa skulle titta på denna. I filmen gavs exempel på hur 24 timmars AC kräver lika mycket energi som en hamburgare från Burger King.

Before the floor

Jag blir dock så förvånad över att det finns människor som förnekar och inte tror på klimatförändringen. I filmen ”Before the flood” visas hur det 2016 fortfarande bedrivs kampanjer inom politiken med förnekelsepropaganda och riktad misstro för vetenskapliga bevis. Men visst det är ju som andra världskriget – det är ju många som förnekar en hel del av det som genomfördes då.

Mycket utav filmens budskap och exempel upplever jag att jag redan var medveten om, och jag tror att de flesta svenskar är bra upplysta och medvetna. Däremot inte onödigt att bli påmind igen, även om vi är välutbildade på bred front i klimatfrågor som nation och vi har som nation gjort många förbättringar under många år, men jag vet inte riktigt  hur mycket varje individ verkligen har hjälpt till att försöka förhindra den fortsatta utvecklingen? Så bra att fräscha upp minnet lite grand.

Jag kan själv känna att när stora nationer som Kina, och Amerika fortsätter blunda så känns vår lilla åtgärd i Norden kanske tveksamt betydelsefull. Men jag tycker att du ska titta på filmen ”Before the flood”.  Jag hoppas verkligen att Leonardo di Caprio lyckas sprida denna film och budskapet blir belyst igen. Att skolor, lärare, kontor, alla instanser och globala medborgare oavsett klasstillhörighet och innehåll i sin  plånbok och på sina bankkonton tittar på filmen i syfte att sprida kunskap och medvetenhet vidare.

Det är inte bara krig som medför flyktingströmmar. Vi ser också agrikulturell flykt och migration dvs människor som tex drabbas av naturkatastrofer som hamnar under humanitärt bistånd och som försöker fly från torka, nöd och svält, översvämningar etc. Vintern är olidligt kall somliga år, människor fryser i hjäl.

Genom filmen fick jag se effekter som  gör att jag kan förstå att snö blivit en bristvara, medan översvämningar blir allt vanligare förekommande. Jag har en liten tjej som aldrig sett snö, för hon har aldrig bott i Sverige. Vår son är uppvuxen, liksom jag, med skidresor till Alperna fram till avflytt från Sverige och de sista resorna var det påtagligt hur lite snö det fanns i skidorterna. För 15 år sedan var det en ovanlighet att det var ont om snö på skidorterna i Alperna men att glaciärer smälter har åtminstone jag hört i över 10 år. Iår har det utlovats sträng vinter och vi hade så gärna velat fira jullovet hemma i Sverige- vilket ju självklart vore möjligt om vi vetat att maken skulle arbeta från Köpenhamn men nu får vi besök och det fungerar inte att avboka alla gäster för att vi ska hem till Sverige. Vem vet, det kanske är vår sista jul här hemma och då är det skönt att få lov att njuta av den – Sverigehemma kommer alltid att finnas kvar: men det är ingen tvekan om att det kommer att bli tannagnissel här hemma om pappa får uppleva snö och kyla under sin tid på nordligare breddgrader.

Uteblir reflektionerna? Kommer vi att fortsätta anpassa oss efter naturkatastrofer och klimatförändring genom att bygga hus och skolor så att de ska klara översvämningar eller kommer vi att anpassa vårt sätt att leva efter de behov som finns för att naturkatastrofer ska kunna undvikas inom 30 år?

I Thailand lever vi ofta i mycket kraftiga monsunregn, det slår till tyfoner och tornados, jordbävningar och tsunamis runtomkring oss. Vägnätet blir oframkomligt vid regn. Grundvatten har för mycket gifter i sig för att kunna odla basföda. Jag funderar över hur många som verkar anpassat sig efter rådande situation i förhållande till hur många som verkar försöka förändrasituationen och förhindra anpassning till normförändring. Är många verkligen medvetna om att naturkatastrofer är en konsekvens av människans framfarter? Är många medvetna och tror på att vi kan förändra situationen genom aktiv förändring i vårt beteende?

Är det  lättare att lämna kontoret tidigare de dagar som regnet utlovas och hinna hem för att grilla den efterlängtade entrecoten i ett hus som är byggt 5 meter över vattenytan med fundament som ska motstå jordbävning än att försöka förändra konsumtion, beteende och krav på standard och lyx? Årligen blir människor bostadslösa, byar och delar av öar slås ut av naturens krafter- att anpassa byggnader efter naturkatatrofer istället för att vi anpassar oss efter naturensbehov känns fel. Det är lättare för människor att tillexempel minska sitt köttintag, minska användning av AC, samåka oftare och fundera ett steg vidare över varför det inte går att andas frisk luft i stora delar av världen idag och om det kommer att ens vara möjligt att andas om 30 år?

Se filmen!

Before the flood

Annonser

Hemma i Nichada i gen

Nu börjar det bli kallare hemma Sverige förstår vi. Det blir kallare även i Thailand och vi ser fram emot en lite kyligare period. Vår semester på Ko Lanta var mycket behaglig i temperaturmässigt. Semester vid stranden innebär oftast fler av dygnets vakna timmar utomhus och i synnerhet när kvicksilver visar 24 grader då är det fantastiskt behagligt med sjöbris och att spela volleyboll på stranden, promenera och ta en löprunda-trevligt helt enkelt. Nu är vi tillbaka i Nichada och utomhusträning sker främst runt sjön i Nichada, simning i pool och för sonen som vanligt rugby och fotboll och en hel del cykelturer i byn med kompisarna.

När det är kallt hemma i Sverige vill människor fly till värmen och då är det populärt att ha vänner som bor på sydligare breddgrader som man kan besöka. Vi tycker det är väldigt trevligt och roligt att ta emot besök och har ett par månader framför oss, med besökare i olika omgångar.
En av de trevligare upplevelser med besök i Nichada tycker vi åtminstone är en båttur från vår pier in mot stan och detta genomfördes i lördags med de Lundavänner som ankom i fredags. Vad vi sett fram emot visade sig inte överensstämma med verkligheten. Båtturen var som vanligt, däremot stadsbilden var påtagligt förändrad. Tempel utmed floden var inte upplysta, inne i stan (efter att vi ätit middag och skulle visa skybar) var Bangkok skyline absolut inte vad vi förväntat oss att stolt visa upp för våra vänner. Vi som uppskattar väldigt, väldigt mycket att åka in till stan, äta middag, njuta av en brunch, en runda på en skybar, men framförallt pratat varmt om ”vår stad” med vänner i snart 5 år börjar känna att det är lite dött i dubbla bemärkelser, luften har gått ur, pulsen en lördagskväll påminner om pulsen vid en Sibylla i norra Skånes mindre städer… det är lite anmärkningsvärt må jag säg. Det känns lite snopet att visa vänner, som ansträngt sig och prioriterat att spara pengar för att kunna ha råd och möjlighet att komma och besöka denna fantastiska stad, Bangkok i 2016 års upplaga…

Mest intressant tycker jag faktiskt att det är att Thailands turismminister gått ut på offensiven och påtalat att religiösa firanden, och traditionsenliga högtider måste få tillåtelse att genomföras under landssorg. Dock förväntas diskretion, mindre uppsluppen anda, lite mindre dans och sång och kaaraoke i det offentliga rummet. I det privata rummet ombeds människor att visa respekt genom att vara lite återhållsamma men absolut inte avstå från firande som förenar folket.

Jaha, vad händer hemma i Nichada då? En gated community bakom murar och med tre ingångar- majoriteten av befolkningen är internationella. Då avblåses den enda stora högtiden som förenar hela byn i en otrolig folkfest- det är i dag som det är Halloween och det får inte firas. Ja… vad är Nichada om inte ett enda stort slutet sällskap?  Det är tillochmed en egen styrelse detär en klubb, en sluten förening. Att inte göra en stor folkfest och att låta bli att ha liveband, alkoholförsäljning anser jag vara otvivelaktigt och helt utan diskussion definitivt korrekt,  men att gå ut med ett stort förbud mot firande… när dessutom en stor andel av amerikanska ambassadens uppdrag innefattar att flyga in amerikanskt godis till Halloween kan jag tycka vara et lite för stort steg att ta i en så tydligt avgränsad miljö.

I dag nåddes jag också av beskedet att en av de trevligare händelserna, för oss svenskar som bor i Bangkokområdet, är avblåst. En händelse som definitivt ger svenskar i utlandet en gemenskap och tradition från hemlandet. Den svenska julbasaren ska inte genomföras av respekt för den situation som råder i landet.

Ja, jag har inget annat att tillägga än att jag tycker det är ett galet och felaktigt beslut. Jag har rätt att tycka vad jag tycker! Jag kommer också att för alltid komma i håg känslan av hur detta känns. Kanske inte bara för att jag är en total julnörd, eller för att det sociokulturellt blir en intressant upplevelse utan även om jag sätter detta beslut i relation till de mänskliga rättigheterna…religionsutövande. Detta blir dubbelmoral!

Definitivt en skarpladdad koppling till hur debatter går i Sverige, kring de oika religiösa högtiderna som inte är kristna högtider men som respekteras i dagens Sverige. I synnerhet då Sverige tar en aktiv del i arbete för de mänskliga rättigheterna globalt och nationellt går inte detta beslut att förstå logiskt för mig. Plötsligt ska de mänskliga rättigheterna inskränkas…det blir ju ironiskt när Sverige som land är i bräschen för Human rights…

Jag hade förstått om detta inträffat inom den akuta månadens utlysning – vi är svartklädda här hemma i Nichada och det har vi varit sedan den 13 oktober. Har vi blått på oss finns ett svart sorgeband på vårt vänstra bröst. Inga röda kläder så långt ögat kan nå i Nichada. Tillställningar är inställda och skolmiljön har också anpassat sig efter sorgeperioden. Men att avstå från att få lite julkänsla på andra sidan jordklotet…kom igen… lite grand känner jag nog att det får räcka med anpassning. I synnerhet när det är i ett slutet sällskap. Nu känner jag att det har blivit lite för mycket!!!  Även om jag anser att svensken i förhållande till många andra nationaliteter runtomkring vår jord anpassar sig både för att ta emot hemma i Sverige, men också för att anpassa sig efter rådande norm och kulturell kontext som internationell i värdlandet och försöker visa respekt i mycket stor utsträckning får det finnas lite gränser för var en sluten community och organisationer som uttryckligen har i sitt uppdrag att befrämja, bibehålla och stötta svenska traditioner och kultur för de utlandssvenskar som finns runtomkring vår jord avblåser tradition och kultur.

Ja, det är ett land i sorg – det märks på många plan. När vi var inne i stan var det häftigaste blixtar över Bangkok city, det skojades om ”detta är som taget ur en scen av Bladerunner” men det var påtagligt färre bilar, inga av de berömda höga skyskraporna var tända och det kändes som att stan blivit en spökstad – en besvikelse helt enkelt. Denna landssorg… ja den är intressantatt uppleva men i dag  känner jag att det blir lite för mycket drama även för mig som är en extrem dramaqueen och emotionell trasselsudd.

Driving home for Christmas

Resväskorna är packade, de står i entrén och väntar på att bli utburna av Mr Prayon i morgonbitti. Lillskruttans handbagage står och trängs i hallen, medan sonens ska packas efter att Ipad är laddad under natten, likaså ska mitt handbagage stängas efter att dator, Ipad och frukt är nedpackat i morgonbitti. Jag njuter nu en liten stund av min spotifylista med jullåtar, och glögg. Glöggflaskan från helgens glöggmingel tömdes nyss.

Just nu sjunger Michael Bubblé ”It´s beginning to look a lot like Christmas”för mig och det gör det verkligen. Ett sista blogginlägg innan väntan på obegränsad kvantitet av svensk glögg, pepparkakor, julmust, sill, kavring, brunkål, knäck, kola, frukostfrallor, gräddpastej, ättikgurka, ost, lösviktsgodis, lax, räkor, tända ljus i alla fönster, tallbarrsdoftande julgran och nära och kära på tjugo minuters radie med bil är snart slut.

Julstjärnorna lyser i mina fönster i Nichada, Julgranen likaså, adventsljusstaken, tomtar, en jullöpare ligger under adventsljusstaken på köksbordet, en väggbonad med julbock och två gossar med släde från min mormor pryder väggen utanför Lillskruttans rum. Jag har inte mycket julprydnader ( i synnerhet om man jämför med mina grannar i byn här) men de jag ha tog jag med hemmifrån Sverige i flyttlasset vintern 2012. En del nya julprydnader, som inhandlats under de gångna åren bringar tillsammans en julefrid i Raintree residence – men i helgen ska vi försöka få ordning och julefint i Skåne med.

Jag har förstått att maken varit, som vi misstänkte, hundra procent otillgänglig då vi inte fått tag på varandra via Skype endast få och korta och koncisa messengers är sända med alltför stor tidsskillnad. Men i morgon kommer han och hämtar oss på Kastrup.

Barnen och jag reser dagflyg och vi verkligen avskyr dagtursflighten både jag och sonen. Även om ingen av oss lyckas sova är fördelen att vi kommer direkt mellan Bangkok och Köpenhamn utan mellanlandningar.  Upp i ottan och en resa på drygt 20 timmar från dörr till dörr. Med tidsskillnaden så har vi, om vi lyckas komma i säng kl 22.00 i Sverige = 04.00 thaitid, varit uppe och i gång ett dygn.

Både jag och sonen upplever att de få gånger vi haft råd att resa med Thai airways och nattflyg att resan blir mindre påfrestande. Lillan sover sig igenom hela flighten, likaså gör sonen och jag sover liksom aldrig på planen oavsett men jag kan slappna av och tillåta mig att slumra till lite då och då och sluta ögonen lite grand när de andra sover.

Lägligt nog avlutar jag detta blogginlägg till slutet av ”Driving home for Christmas” en av mina absoluta favoriter i juletid och nu, nu ska du tro att Spotify slumpade fram på min lista Jussi Björlings version av ”O Helga Natt”! I år sjunger jag inte den på skandinaviska julbönen i Christ Church i Bangkok på Julafton, utan jag ska njuta av jullovet i Sverige för första gången sedan vi flyttade ut och det känns riktigt härligt!