Nu väntar min far på Körkarlen

Sedan jag och barnen kom hem för en vecka sedan har min pappa blivit både sämre men ändå inte. Det är svårt att förklara, jag skulle vilja uttrycka det som så här: han gick in i ytterligare en fas av sin cancer.

 

Allt fler metastaser kilar sig in mellan senfästen och tumörer poppar upp som svampar och vi har nästan slutat räkna dem nu – de syns och de blir fler och pappa är plågsamt medveten om att döden väntar på honom. Pappa ställer frågan ”Vad kan jag vänta mig?” ”Hur kort tid har jag kvar?” ”Hur kan vi ordna den sista tiden i hemmet?” och inga svar kan han få.

I dag blev han inlagd på hospice, som jag redan bloggat om. Det brukar betyda sista anhalt… Jag har haft en obeskrivligt överjävlig dag och är helt slut, ska försöka sova snart – men behövde skriva av mig lite grand för att rensa systemet.

Omtanke från många nära vänner vet jag finns och jag är glad för det, men snälla jag ber er… säg inte ”jag förstår vad du känner eller går igenom” det finns inte en chans i världen att du kan förstå vad jag känner, eller sätta dig in i min situation. Att fråga hur jag mår och att du låter mig få lov att uttrycka att det känns för jävligt, mitt liv suger, det är pissjobbigt, rent ut sagt jävligare än något jag upplevt under hela mitt liv och försöka förstå att jag trots denna ilska, rädsla, sorg och känsla av orättvisa att allt känns för jävligt dock försöker njuta av min sista tid med min far och skapa så positiva minnesbilder av honom tillsammans med mig och mina barn som jag bara kan, att krama om mig och låta mig fälla mina tårar, att fråga hur min mamma har det, om det finns något jag behöver hjälp med ALLT är bättre än att någon försöker säga att de förstår hur jag känner det eller förstår vad jag går igenom. Snälla jag stirrar döden i vitögat varje gång jag ser min far – det gör inte du som vill ge mig ett tröstande ord. Jag förstår att du vill väl, men det blir fel. Detta är min sista sommar med min pappa. I bästa fall har vi honom ett par veckor kanske lite mer än en månad kvar, det vet vi inte och det är helt omöjligt egentligen att sia om framtiden – men överleva gör han inte! Jag vill träffa honom varje dag ett par timmar. Inget kan förändra cancerns framfart den bokstavligen galopperar i pappas kropp och pappa är själv medveten om att körkarlen väntar honom. Hans stund med oss här på jorden är i nedräkning nu!

Att försöka vara stark, eller rättare sagt jag måste vara stark, och hålla ihop själv framför allt för att ta hand om sonens sorg och oro inför det som komma skall samtidigt som jag ska låta Lillskruttans liv blomstra av livsglädje och nyfikenhet och skapa så många goda sommarminnen som hon bara möjligen kan ta in och behålla när vi återvänder är en tuff uppgift.

Det här med goda och glada sommarminnen är ju viktigt för oss alla, även om vi inväntar den stora sorgen och ska sedan hantera den enorma saknad och tomhet som kommer att fylla oss när körkarlen hämtat pappa. Livet känns riktigt orättvist och det känns väldigt väldigt hårt!

Det känns som om jag mött mitt livs absolut största utmaning. Vilket jag även trodde när jag skulle lämna hemmet för 1,5 år sedan, med 9 resväskor, bilbarnstol, barnvagn en nyfödd och en 9 åring och en flygresa på 11 timmar till andra sidan jordklotet. Då hade jag ensam under en dryg månad också varit ensam med sonens sorg och separation, min egen hormonstinna kropp och jag grät av utmattning liksom nu. Det var tårar av sorg och oro men också saknad. Känslorna kring uppbrottet, avsked, nedpackning och organisering av allt mellan amningar och hockeyträning… var jättejobbigt… nu sitter jag här igen – men utan amningen varannan timme…. Men jag är ensam med barnen utan min man och stora svåra känslor och livsfrågor att hantera utan möjlighet till paus för att hämta andan själv! ÅTERIGEN  är min beundran för ensamstående mödrar stor. I synnerhet de ensamstående som bor långt från sina nära anhöriga och ska klara logistik, oförutsedda händelser helt ensamma. Jag är gift och har en underbar make, som arbetar på andra sidan jordklotet och kommer hem om tre veckor, jag är inte ensamstående tvåbarnsmor egentligen, det är bara tillfälligheten just nu! Men vad hjälper det, när jag är mitt uppe i det? Jag har under hela processen med pappas diagnos och strålbehandlingar och inläggningar på sjukhus i olika omgångar varit så stressad över att jag just inte var på plats hemma i Sverige och kunde vara tillräcklig för min mor och mina bröder jag kunde inte vara delaktig och avlasta i processen. Nu är jag nära mina syskon, vänner och min familj och det är fantastiskt att slippa vara kvar i BKK, när allt detta inträffar. Dock befinner jag och sonen oss trots allt mitt i ett sorgearbete, vilket även min mor och mina bröder gör. Jag ska klara av detta i mitt Katitziliv i resväskor i vänners hus, medan min man arbetar och har tre veckor kvar innan han är i Sverige och kan ta Lillskruttan så att jag kan avlasta mer effektivt. Just nu känner jag att jag knappt håller ihop och jag räcker inte till för någon!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s