Tankar kring medmänsklighet

Den senaste tiden har jag varit i kontakt med en familj som hamnade i en obeskrivlig, surrealistisk situation. En semesterresa till paradiset ”The Land of smile” slutar i en livshotande sjukhusvistelse. Drömresan blev till en mardrömsresa. Tryggheten förvandlades till otrygghet och isolering. Havsbris förvandlades till syrgas gemenskap förvandlades till isolering. Äntligen är mardrömmen över och familjen är återförenad i Sverige och svensk sjukvård tar över och vederbörande är omsluten sitt grundskydd.

Jag har levt i (miss)tron att om människor är försäkrade omsluts de av en trygghet vid oförutsedda situationer som slår sönder deras tillvaro i spillror. Jag har varit stolt över att vara svensk och har oftast blivit bemött med beundran när mitt ursprung avslöjats. ”Oh, you are from Sweden, good country of human rights.” Ja tidigare har jag väl just känt att det är så- men sedan ett par år tillbaka är jag lite mindre övertygad. Hur står det egentligen till med våra grundvalar kring medmänsklighet?

Jag har precis som så många andra skakat på huvudet när jag läst massmedias rapportering om olyckskorpar i Thailand, Svenskar i fängelse i Thailand, Svenskar som kämpar för sitt liv efter motorcykelolycka, Bedragna och lurade svenskar som hamnat i ekonomiskt trubbel etc. Jag har vid flertalet gånger blivit riktigt irriterad över olika incidenter som jag bevittnat i Thailand. Vad som oftast får mig att gå i spinn är förhållningssätt till thailändarna och respekt för landets kultur, men mest irriterad är jag över turisterna som kör MC som idioter utan hjälm på turistorterna. Jag erkänner att jag slagit massmedias rapportering i från mig och säkert mer än en gång uttryckt ”Ja, det är ju tragiskt och sorgligt att en svensk kämpar för sitt liv, men varför är människan inte försäkrad?” eller ”Men för fasen, se till att ta ansvar för dina egna handlingar.”

I ett land som Thailand där det är så stort flöde av turister är det extra viktigt att tydliggöra turisternas individuella ansvar. Oftast riktas skarp och mycket aggressiv kritik mot ambassad, UD och försäkringsbolag från anhöriga och nationens medborgare. Myndigheterna upplevs svika människan i nöd. Jag förstår den kritiken till viss del – och anser att det måste vara extremt tydligt vad ambassadernas tjänstemän verkligen har som arbetsuppgift. Sverige som statsapparat måste bli bättre på att tydliggöra vikten av eget ansvar. Det är förkastligt att fortsätta servera allt för medborgare på silverfat – det egna ansvaret försvinner, handlingskraft och självrespekt försvinner det är enligt mig inte bra på något sätt.

Det förmånliga och enormt fantastiska sociala grundskydd som finns i Sverige är väldigt unikt. Utanför landets gränser gäller inte samma policy det kanske borde vara underförstått men jag ser ju själv, med egna ögon, hur svenskar super bort sitt förstånd på semestern i Thailand bara för att nämna EN sak ”Hyr motorcyklar och bränner iväg på bergsvägar utan hjälm” därefter förväntas samhället ta hand om dem när de hamnat i trubbel. När inte den hjälp (oftast ekonomisk hjälp) infinner sig och chocken faller över anhöriga hur dyr läkarkostnader är utanför Sveriges gränser blir det en häxjakt på syndabocken – vilket oftast ska handla om att fria semesterfiraren från ansvar och lägga ansvaret på ambassaden, UD, försäkringsbolaget etc. Det anser jag inte vara okej – du bär ansvar för dina egna handlingar har du valt att bränna nerför bergsvägen på semesteröarna i Thailand utan hjälm är det ditt eget fel när skallen spricker. Tragiskt, självklart men oförutsett KNAPPAST!

Det är en självklarhet att en turist vänder sig till UD-jouren i Sverige eller till sin ambassad då den befinner sig i nöd. Min personliga åsikt är då att oavsett befogenhet och tjänsteuppdrag bemöta människan i nöd på ett bra sätt. Då måste klarhet och tydlighet gälla – men det betyder inte ett kallt och avvisande beteende från tjänstemän.

Jag erkänner att jag nog personligen haft väldigt svårt att låta neutral om jag vore tjänsteman och fått in ett ärende där förväntningen är att betala en sjukhustransport efter en MC olycka där vederbörande bevisligen kört fordonet utan hjälm och med stor sannolikhet dessutom efter ett par öl… Men visst… codex bör vara att ta emot människan i nöd och försök förklara vilka kanaler som finns och vilken hjälp som finns att få. När en människa i nöd kontaktar är hon med största sannolikhet i desperation och med största sannolikhet rädd, övergiven, med begränsad tankeverksamhet och väldigt liten om ens någon förförståelse för den thailändska statsapparaten. Som medmänniska är det då viktigt att ha ett empatiskt människorättsperspektiv anser jag. Det är inte acceptabelt att bli slussad mellan instanser utan vägledning.

Vad som gör mig heligt förbannad är när människor följt regelverk och ändå blir avvisad sitt grundskydd. I det uppmärksammade fallet ”Svensken som är fast i Thailand” har massmedia rapporterat att ingen avrådan skett från doktor inför semestervistelse. Vad är då problemet? Skulle svensken själv ha tagit ansvaret och gjort bedömningen att låta bli att resa- varför? Var kommer tilliten till läkarvården in i detta scenario? De flesta av oss har vid något tillfälle knaprat antibiotika inte sant? Många är också medvetna om att oftast kickar en antibiotika in efter 2 dagar och då smittar en inte längre, inte sant?

En samvetsfråga: Hur många gånger har du själv gått till jobbet med feber och tagit Alvedon eller annan febernedsättande medicin?

I vårdsystemet hemma, som jag minns det i alla fall, är det i vissa delar av landet vansinnigt svårt att komma till doktor direkt, för att få ett läkarintyg som skulle vara bevismaterial och legitimitet för sjukfrånvaro. Tidsbokningar har blivit problematiska och därmed ökar sannolikheten för att en människa går till jobbet trots att den inte borde. En anledning till att många svenskar går till jobbet trots att de inte borde kan vara karensdag som ger inkomstbortfall. Det systemet öppnar därmed för systematiserat missbruk av grundskydd och visserligen uppstår kreativitet ”hur att kringgå inkomstbortfall?”

Vi är garanterat många som petat i oss Alvedon, gått till jobbet och arbetat halva dagen medvetet eller omedvetet för att slippa full karensdag. Däremot har syftet förhoppningsvis varit att på så sätt kunnat förbereda, planera, överlämna och arbeta undan för en eller två dagars sjukfrånvaro, med andra ord tagit sitt ansvar och sett om sitt hus och samvete. Å andra sidan samtidigt som vederbörande planerat för sin sjukfrånvaro har baciller spridits bland arbetskollegor – vilket inte är medmänskligt ej heller ansvarsfullt. Men vederbörande har antagligen inte varit tillräckligt sjuk, om en ska anta förhållningssättet ”vårdbehov”. Den individuella upplevelsen av vårdbehov får tolkas som ringa eftersom vederbörande klarat av att gå upp ur sängen, bitit i hop, satt sig i transportmedel mot jobbet och förberett sin sjukfrånvaro. Är en rimlig slutsats då att människan inte varit tillräckligt dålig för att stanna hemma…eller hur hade Trygg Hansas retorik förts vid kontakt av försäkringstagarens anhöriga om hon efter denna situation äskat ersättning för sjukhusvistelse?

I vissa situationer har det även diskuterats (tex föräldraledighetsdebatten) att egna företagare har svårt att se hur de ska kunna vara föräldralediga, då deras kundkrets är deras inkomstkälla. Jag antar att samma tankesätt gäller vid sjukdom. Är du exempelvis snickare och egen företagare och exempelvis fått i uppdrag att bygga om ett kök så har du en klar och tydlig press att färdigställa köket på utsatt tid för att göra kunden nöjd…då funkar det väldigt dåligt att helt plötsligt vara sjukskriven, inte sant? Om någonting kritiskt skulle tillstöta under arbetsdag skulle vederbörande omslutas av svenskt grundskydd utan att stöta på patrull, trots att vederbörande varit sjuk och trots det valt att gå till jobbet.

Detta är pudelns kärna i mitt resonemang – i Sverige har vi ett bra och välfungerande grundskydd men när vi lämnar Sverige omsluts vi inte av det, då är vi inte längre i Svenskt territorium. I dessa situationer faller tillit i knät på försäkringsbolag. I samma sekund som vi ska lämna Sverige måste vi också ta ansvar för våra egna handlingar. Vi måste se om vårt hus, så att säg.

Som utlandssvensk betalar jag 6000 USD årligen för en försäkring – eftersom jag inte omgärdas av svenska systemet längre ÄVEN om jag är svensk medborgare. Det finns ingen arbetsgivare som betalar detta, inte för att jag inte arbetar utan det är helt enkelt bara så att grundskyddet finns inte längre och jag måste se om mitt eget hus. Att se om sitt eget hus innefattar väldigt mycket tex. läkarvård, skolgång, tandvård m.m. som finansieras genom skatter och ges till samtliga svenska medborgare som finns hemma i Sverige oavsett om de arbetar eller inte.

Jag kan känna oro efter att ha följt detta ärende. Jag reser oftast ensam med barnen mellan Sverige och Thailand. Vi bor i Thailand för att vår arbetsplats är i Thailand. Vi valde aktivt att godkänna förflyttning till Thailand av arbetsgivaren, konsekvensen skulle blivit arbetslöshet utan arbetslöshetsersättning eftersom arbetsgivaren inte opererar under nationens lagrum. När vi ska resa hem för sommarlov står vi för dem själv (vartannat år har vi möjlighet att äska pengar för hemresa) och för att ha ekonomisk möjlighet att komma hem till Sverige är biljetterna oftast beställda och betalda ca 9 månader före avresa. Att omboka biljetter har vi fått göra ett antal gånger – och det har varit en kostsam historia och inte så stor skillnad på att köpa helt ny biljett. Med detta ärende (Svensken som är fast i Thailand) färskt i minne betyder det egentligen att jag numer kommer att känna stor oro och osäkerhet under, inför och efter mina långdistansflygningar. Om jag, eller någon i min familj, blir sjuk i samband med långdistansresa och följden blir en lång rad oväntade och oförutsedda komplikationer och sjukhusvård riskerar jag, om jag ska ha Trygg Hansas retorik (som i detta fall representerar ”försäkringsbolag”) i minnet, att inte få ekonomisk hjälp eller bistånd trots att jag betalt en fruktansvärt dyr försäkring i flera år.

Situationerna är på ett plan jämförbara: I Sverige måste jag (trots att hela familjen är svenska medborgare) betala svensk sjukhusvård ur egen ficka dvs på samma sätt som Svensken fick betala thailändsk sjukvård när han blev akut sjuk i Bangkok. Jag är utlämnad och i försäkringsbolagets våld i sin bedömning oavsett var jag befinner mig i världen. Svensken är äntligen tillbaka i sitt hemland, där han omsluts av det unika sociala grundskydd som finns hemma. Ingen ekonomisk hjälp från försäkringsbolaget erhölls under 3 veckors sjukhusvistelse i Bkk. Ingen medmänsklighet från försäkringsbolaget – däremot en enorm uppslutning av medmänsklighet från sin medmänniskor i sin hemkommun ( och många svenskar generellt).

Det finns en underliggande ton av skuldbeläggning i detta ärende : att han rest till Thailand trots att han skulle förstått själv att han inte skulle resa – men faktum kvarstår även om läkare inte avrådde hans semesterresa till Thailand skulle han ha låtit bli att resa. Var lämnar detta oss människor i medmänsklighetens tankebana? Många av oss kommer att vara kulan i den pistol som försäkringsbolagen och myndigheterna håller i sin hand vid det tillfälle som vi eller våra anhöriga kontaktar dem – detta känns mer som ryska roulette än medmänsklighet.

Jag är så oerhört och obeskrivligt besviken på försäkringsbolaget men finner inga ord över den enorma medmänsklighet som visats från kommuninvånarna. När nyheten släpptes agerade kyrkoherden i den kommun, som svensken är hemmahörande i, blixtsnabbt och har sedan dess varit väldigt aktiv i sin kontakt med Svenska kyrkan i Bangkok, för att kunna bistå familjen om behov av samtal uppstår nu när familjen är återförenad i Sverige.

Att vara medmänniska är viktigt – var rädd om dina medmänniskor och sträck ut din hand! Vi kan inte förvänta oss att en medmänniska i nöd kommer att ha ork eller styrka att be om din hjälp. Den här familjen har varit obeskrivligt starka i sin kamp om att få hem sin far, det kan inte någon ha undgått som har tillgång till Facebook. Artiklar har skrivits i Bangkok och i Sverige men familjen har varit oljan i maskineriet, deras medmänniskor har fyllt på oljan genom den enorma uppslutning av välgörenhetsinsamlingar, donationer, rapportering i massmedia och artiklar, insamlingar listan görs lång av engagemang som kommit familjen till handa. Detta har familjen uttryckt på Facebook åtskilliga gånger, min personliga åsikt är att det nu är på sin plats att myndigheter och försäkringsbolag tar sitt ansvar och bidrar med en medmänsklig tanke och reflektion och inte bara uttrycka i massmedia att de beklagar…