Rekvisit: tillfälligt

Det finns olika anledningar att lämna sitt hemland men gemensamt är att alla som lämnat sitt hemland är invandrare i den nya nationen. Jag är invandrare och utlänning i Thailand! Min familj lever på rekvisit  – åtminstone var det avsikten när vi blev förflyttade pga arbete i januari 2012. Resultatet efter 5 år i Bangkoks förortsdjungel är att vi för första gången, sedan 1997, bott sammanhängande längst tid i ett och samma hus, men vi är fortfarande utlänningar som lever på rekvisit tillfälligt uppehållstillstånd och arbetsvisum i Thailand.

Det var inte riktigt planen att vi skulle bli kvar i BKK längre än 3 år, men maken fick nytt kontrakt och ny position 2015 därmed förlängdes vår vardag i Thailand. Faktum är att om vi skulle få en möjlighet till ett permanent uppehållstillstånd, eller makens chef/organisation skulle skaka fram ett nytt kontrakt för en ny position och nya arbetsuppgifter på kontoret i BKK skulle vi inte kunna svära på att vi skulle välja att avsluta vår vardag och det liv vi byggt upp efter 5 år i Thailand.

Sverige kommer alltid att vara mitt hemland. Det kommer alltid att vara dit jag återvänder oavsett om det är för semester eller om jag flyttar hem i gen – men faktum kvarstår jag har ett barn som liksom många invandrare i Sverige aldrig bott i sitt hemland. Hon är utlänning i det land som är hennes hem. Vi, precis som de flesta invandrare i Sverige/skandinavien har byggt upp ett liv i vårt nya hemland. Vår yngsta har aldrig bott i Sverige, även om hon är svenska. Vår yngsta ser sig inte som thailändska trots att hon pratar och förstår thailändska (i bland bättre än svenska). För vår son blir en hemflytt (ur skolperspektivet) en väldigt stor och omvälvande situation, även om han och många andra är av åsikten att det borde inte vara  några problem att återvända till svenskt skolsystem han är ju svensk och talar svenska… förvisso, men han kom i klass 3 och avslutar i juni klass 8 vilket i detta internationella skolsystem betyder att han avslutar grundskolan. Vår son har alltså gått fler år i skolan i Thailand än i Sverige. Utifrån den aspekten ställde jag mig själv frågan, när jag vaknade häromdagen: ”Vad skiljer mig (och min familj) som invandrare i Thailand, från en del av invandrarna i våra skandinaviska länder?”

Den generalisering som oftast används när det kommer till invandrarfrågan är en argumentationsteknik som ur mitt perspektiv känns väldigt ogenomtänkt. Låt oss reflektera över och kika lite grand på perspektivet västerländsk man i Thailand… När en thai tittar på min son, eller på min man vad ser dennes ögon? Hur kan thailändaren, vid första anblicken, urskilja min make eller min son från andra manliga västerlänningar i Thailand?

I bland är invandrarna i Thailand småfifflare, men det finns även grovt kriminella individer som flyr sitt hemland för att överleva. En del av småfifflarna fortsätter att leva utanför systemet i Thailand, en del av de grovt kriminella har definitivt inte för avsikt att avsluta sin karriär som kriminell, medan en del av småtjyvarna och underhuggarna lyckas bryta sig loss och försöker bygga upp en ny tillvaro i Thailand.

I bland är invandrarna till Thailand olyckliga ensamma män, som längtar efter värme och omtänksamhet. I bland är det pensionärer som invandrar. I bland är invandraren inflyttad till Thailand för att utföra ett arbete osv. Oavsett anledning till vistelse i Thailand för den vite västerländske mannen är den gemensamma nämnare för oss alla (oavsett kön) att vi är utlänningar och/eller invandrare i Thailand. Alltså oavsett anledning är vi utlänningar!

Vad som är ledsamt är att småfifflare och kriminella ger sina landsbröder dåligt rykte! De dåliga attityderna och förhållningssätt som ibland kan uppvisas från västerlänningar klumpas ihop och blir en generell åsikt/inställning/uttalande och riktas till kollektivet ”vita män/västerlänningar”. Denna generaliseringsretorik blir orättfärdig gentemot de andra västerlänningar som tex den ensamme kärlekskranke vite  mannen, eller den yrkesverksamme inflyttade vite mannen, eller den vite äldre mannen som är pensionär, eller den unge vite mannen som är utbytesstudent, de vita männen som är turister utan ont uppsåt etc.

Det finns så många olika anledningar till att västerlänningar invandrar till Thailand. Att generalisera den vite mannen och anklaga alla vita män för att vara pedofiler, sexturister eller kriminella anser jag vara jämförbart med den generalisering av invandrare som finns i Skandinavien. Sedan ett par år tillbaka strösslas uttalande som bottnar i generalisering runt där hemma i den skandinaviska argumentationstekniken avseende invandrare.

Att arbeta och bo på kontrakt är en gemensam nämnare för majoriteten av de som vi umgås med. Majoriteten av de som bor i Nichada, eller av de som vi umgås med i Bangkok med omnejd, har lämnat sitt hemland på grund av arbete. Det finns självklart en del som bryter upp sin vardag för att starta upp ett nytt liv i Thailand, lite grand som gamla tiders ”DRÖMMEN OM AMERIKAT” men oavsett anledning är vi invandrare och utlänningar i Thailand och vid diskussioner eller debatter där jag hör generaliseringsretorik användas har jag väldigt svårt att låta bli att reagera. Det kanske är för att jag själv hamnar i facket ”alla invandrare…”  trots att jag inte tillhör kategorin som avses när uttalande som ”alla invandrare” används. De som sköter sig, försöker anpassa sig och acklimatisera sig till rådande norm i gästnationen ska inte behöva känna skuld eller skam för de rötägg som inte uppför sig eller försöker anpassa sig. Problemet är att bra och skötsamma invandrare känner sig oskyldigt anklagade och skäms över sitt ursprung oavsett om generaliseringsretorik används i Skandinavien eller Thailand och oavsett om du är invandrare/utlänning i Skandinavien eller Thailand eller annan nation!

 

Annonser

Bibliotekslektion och förberedelser inför Peace day

I dag när jag lämnade Lillskruttan på ISB var den första lektionen för hennes grupp bibliotek. Jag följde med in på biblioteket – det var ganska många år sedan jag var med och aktiv i Elementary school. När sonen var i Mellanstadiet var jag väldigt aktiv i både föräldraföreningen, förälder-lärare-undervisning, klassmamma m.m. men sedan sonen slutade 5.an har jag varit mer involverad i Middle school och Booster hut.

p_20160906_074943.jpg

Nu blir det väl kanske lite mer utrymme i gen för att aktivera och engagera mig i Elementary school, eftersom Sonen är sista året i Middle school (8:an).

Det som slog mig i gen när jag så att säga återvände till Elementary school library var hur imponerande Mr Whitmans engagemang och drivkraft slår igenom.

p_20160906_082055.jpg

När bibliotekslektionen var över – vilken innehöll välkomstvisa och fingersaga, rim ramsor, boktips och högläsning innan barnen fick kila till en liten läsvrå där de kunde titta, bläddra och läsa för att avsluta sin lektion med att låna böcker till nästa vecka, gick jag en liten runda på skolområdet. De rustar och förbereder för ”Peace day”. I ämnet Art har ett tält konstruerats för att få oss alla att värdesätta och uppskatta vår frihet och stabilitet och tänka på de många flyktingar som finns utspridda i hela världen. På lördag är det konsert och i ämnen läser eleverna olika artiklar, noveller, skriver och bearbetar stoff som berör mänskliga rättigheter, fred och humanitärt arbete.

p_20160906_082111.jpg

I läxa i spanska hade sonen i dag en artikel om Mafalda (en seriefigur) och författaren till serietidningen. Upphovsmannen fick i uppdrag, långt efter att tidningen lades ned, av UNICEF att illustrera Barnkonventionen. SÅ skolan börjar förbereda Peace Day.

 

Nedräkning

På FB postas vackra bilder på rapsfält, uppdateringar om att grillen äntligen är ute och att uteplatsen är avdammad, krukorna framtagna och planterade avlöser varandra – Skåne och Sverige rustar sig för sommarsäsong och sommarlov. Svensken vaknar ur vinterdvala och semesterplaner smids, semesteransökningar och semesterschema fylls i med andra ord det rör på sig där himma…men även här hemma!

I Nichada avlöser slutprov varandra och elevers slutproduktioner repeteras om eftermiddagar och visas på kvällar. Teatern på skolan är fylld av stolta föräldrar som sitter packade likt sardiner i bänkraderna och njuter av sina barns framgångar.

FB har också många statusuppdateringar från Thailand om att det är den hetaste och varmaste årstiden! Denna vår är den varmaste sedan 1960…det känner jag att jag nog definitivt kan skriva under på. I år upplever familjen C den femte heta säsongen i Thailand och har ansett den vara fruktansvärd varje år, men i år är det faktiskt ännu värre!!! I år orkar inte AC:n årets hetta tillfredsställande.  Nedräkningen har börjat inför ”the rainy season”.

Normalt sett brukar jag i alla fall kunna vara utomhus och bada i poolen, men när poolens vatten skållar min hud, och solens strålar skär och sticker huden då håller åtminstone jag mig inomhus… och längtar lite extra mycket efter min cykel, skånska sädesfält, långa ljusa sommarkvällar, frisk luft, god fisk, räkor och inlagd sill, Mellbykavring, Bregott, ost, gammeldags lantmjölk, jordgubbar och mammas rabarpaj, svärmors jordgubbssylt – medan thailändaren börjat nedräkning inför regnperiod och svalare väder är familjen C i full nedräkning inför årets hemvändning.

För familjen C och Nichada närmar sig avresa med stormsteg, det betyder också att avskeden närmar sig med stormsteg. I år lämnar de svenskfamiljer som vi välkomnat till Nichada och det känns extra sorgligt! I fredags hade vi en avslutande middag tillsammans med respektive – onsdagen den 25 maj är det tjejträff med champagne och sedan är det bara flyttkartonger och relocationfirmor för hela slanten för de 4 svenskfamiljer som lämnar oss efter cirka 3 år. Nedräkning inför nya jobbmöjligheter i England, Sydafrika, Houston och Göteborg står runt hörnet för våra vänner från Nichada.

När vi flyttade in i Nichada (vintern 2012)  blev vi 3 svenskfamiljer, augusti 2012 kom ytterligare en familj då blev vi 4 svenskfamiljer. Det fylldes på augusti 2013 och vid hemvändningen 2014 hade vi en kräftskiva i Nichada, bland svenskarna, då var vi  15 familjer!!! Den största skandinaviska kolonin i Nichada. När vi återvänder i augusti 2016 är vi 4 familjer kvar och den minsta skandinaviska kolonin i Nichada. Många avsked har det blivit och jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid att resa mig efter varje avsked, ladda om, gå ner på djupet, investera i nya relationer för att sedan ta ytterligare ett ”på återseende”. Expatlivets ekorrhjul är psykiskt påfrestande samtidigt som det är obeskrivligt berikande!

Nedräkning har också börjat inför slutet av Lillskruttans ansökningsprocess till skolan. I juni är det slut med dagis och hon börjar i förskolan, på ISB i augusti. Att bli inskriven, antagen och få en plats på de internationella skolorna är en administrativ process, värre än en långflight (jag har bloggat om det tidigare) men det är helt otroligt. Det ska genomföras grundliga och omfattande läkarundersökningar såsom TBC-röntgen av lungorna, ultraljud av hjärtat, vaccinationsprogram måste vara helt komplett, vilket kan vara lite trixigt eftersom vi inte har samma vaccinationsprogram i Sverige etc. Om någon nu då vill få mig att se det positiva såsom att ”det är väl skönt när det är gjort” erkänner jag gärna att ”jo, det är det visserligen men detta är rutin inför varje läsår”. Även som återvändande elev måste man genomföra läkarundersökning. Det var dags för sonen också att bli komplett i sitt immunsystem i år, så för en vecka sedan fick båda barnen vaccinationspruta och i går fick alltså Lillskruttan den sista sprutan och nu är allting klart – åtminstone när det gäller den medicinska processen för båda barnen.

Den administrativa process som har att göra med pass, visumprocesser, bosättning samt registreringsavgift är fortfarande i rullan. Det ska stämplas kvitton, dokument, passkopior, provresultat etc. i evigheters evighet. Siste juli ska den slutliga summan betalas dvs årsavgiften. Detta blev lite trixigt för oss i år, eftersom våra pass går ut i december, visum gick ut slutet av april, samtidigt som makens tjänstgöringskontrakt förnyas i slutet av juni. Vi är på undantag här just nu och sitter i en liten frysbox så att säg. Makens arbetsgivare håller tack och lov i den processen med thailändska immigrationsministeriet- men vi blir stressade av att vi inte kan påverka den, framför allt kan vi inte resa in och ut ur landet.

Det var inte helt lätt att få tid för att få nya pass utfärdade hemma i Sverige i sommar heller, men vi tackar Kristianstadpolisen ödmjukast, som hade tid att ta emot oss och är evinnerligt tacksamma över att trafiksituationen i Skåne inte är jämförbar med Bangkoktrafik, även om hela Sverige bestämmer sig för att genomföra omfattande vägbyggen semestertid.

Ja, alltså den administration som föregår skolstart är tidsödande, även de psykologiska testerna, kognitiva tester etc. ska vara stämplade godkända och inlämnade och allting tar sådan tid. Listan är oändlig på hela denna process av dokument. Det är nästintill heltidssysselsättning att ansöka till skolor. För ett år sedan satt vi med dubbla skolansökningar, eftersom jobbsituationen var oviss. Det var ansökningshandlingar insända till Wien samtidigt som vi var tvungna att lämna in för reservation till ISB. I år har vi i alla fall bara en skola att ansöka till. När alla papper är inlämnade och årsavgiften är betald kan ny nedräkning påbörjas – skolstarten…

Men just nu befinner vi oss i nedräkningen av de slutliga proven för sonen. Skolårets kunskap provas i ”final exams” i dag är det science och nästa vecka är det matematik. Vi skulle ha rest iväg med en svenskfamilj till Phuket – det är nämligen nedräkning inför Visaka Bucha helgen på torsdag, men vi behöver ha sonen hemma för att säkerställa pluggande. Dessutom är det många avskedskalas bland sonens umgänge nu och det betyder att han är mindre intresserad av att resa iväg – även om han uttryckte att han gärna ville resa med just den familjen.

När vi kommer tillbaka till Nichada efter sommarlovet blir det nedräkning inför söndagsbruncher, långweekends m.m. Vi kommer att kunna ta igen den förlorade möjligheten till gemensam semester, med den familjen för de är tack och lov en av få familjer som är kvar till hösten när vi kommit tillbaka till vardagen i Nichada.

 

 

 

Årets sista och första veckor, i backspegeln.

Ja, när jag var hemma i Skåne första veckan i december fick jag ta emot lite gliringar om hur dåligt uppdaterad ”Underbartekort” är. Det gläder mig att ni uppmärksammat detta- det betyder att ni är fler läsare än vad jag varit medveten om 😉 Därmed inte sagt att jag kommer avge 2015 års nyårslöfte, som föreslaget av kollegor, med daglig uppdatering men jag ska försöka bli bättre med tätare uppdateringar i alla fall!

Mammas flytt blev slutligen lagd till handlingarna och hon har fått ett mycket, mycket trivsamt nytt hus. Det är synd att pappa inte får vara med om detta ljuvliga lilla nätta hus, med ett fantastiskt härligt uterum och en liten täppa att njuta solen i lä. Det intressanta är att jag känner hans närvaro, så på sätt och vis har han givit sitt godkännande till mammas husköp. I bland när jag steg ut i uterummet var det som om jag bara väntade mig att pappa skulle sitta där i en av fåtöljerna, med radion på och en kaffekopp bredvid sig och tidningen, eller korsordet i handen. Men han är ju borta, min pappa… Även om saknaden fortfarande finns är hans närvaro fortfarande tydlig för mig hemma i mammas nya hus. Han är tillsammans med mamma i hennes nya hus- han har inte försvunnit. Men jag skulle fortfarande helst ha honom kvar- det vill vi väll alltid med de som vi förlorat?

Statusen på mammas lymfkörtelcancer är stabil och läkarna har gett henne tillstånd att resa ner till oss här i Bangkok och för det är vi alla obeskrivligt glada, sonen i synnerhet som längtar efter sin mormor – men jag längtar ju efter min mamma 🙂 Den 19 januari anländer mamma, då kommer hon mellan två cellgiftsbehandlingar. Hon får numera inte en i månaden utan nu är det nästan två månader mellan behandlingarna och nästa behandling är runt den 9 februari.

När jag vände hemåt till Bangkok hade jag svärmor med mig. Efter ett par dagars sjukhusvistelse fick hon boka om sina biljetter och reste således på samma flight som jag. Lillskruttans födelsedag, makens födelsedag och julen firades med farmor sedan reste hon hem på Annandag Jul. En resa till Chiang Mai gjordes med farmor och vi fick härlig naturupplevelse, kall och hög luft, mycket behaglig temp och det kändes nästan som en sommardag hemma i Skåne i vissa avseende. Julafton sjöng jag i kyrkan på den skandinaviska julbönen och efter det blev det julfirande med ett par av de vännerna som var kvar över julledigheten.

Efter farmors avresa blev ett par dagar där jag satt med huvudet djupt försjunket i min kurslitteratur och läste ikapp. Allt för rörig höst har inte varit bra och jag hoppas att jag slipper omtenta på kommande ordinarie kurs – för det är inte ett stressmoment jag önskar bygga på berget…framför allt hoppas jag att jag klarade den omtenta som gjordes i går…

Nyårsdagen välkomnades sonens ena hockeykompis och barndomsvän med familj. Tillsammans med dem har vi haft et par härliga dagar och det har varit både Bangkokupplevelser, och förortsdjungeln har välkomnat de frusna nordborna med behaglig temp, poolbad, semesterslapp och en kompott av upplevelser och nedvarvning.

Nyårsafton firades med en svensk familj och när vi firat vårt nyår färdigt, skypade vi först med mamma och jag fick då prata med de nära och kära som fanns hemma hos mamma och ringde in det nya året. Efter Skype med mamma blev det Skype med makens barndomsvänner – de var på huvudrätten och vi fick en trevlig stund genom Skype. Vi beslöt att skåla in det svenska nyåret också innan de skulle bli hämtade av taxin. Det betydde att vi först skålade in thailändska nyåret och när vi satt vid frukostbordet skålade vi in det svenska nyåret med dem – och det var en absurd känsla. En av vännerna hade så svårt att få in att vi faktiskt sovit, medan de festat och nu ”träffades” vi igen liksom… Ja tidszonerna är märkliga!

Tiden som kommer fram till fredag den 16 handlar om att tentaläsa igen och det är intressant men tufft. Jag läser faktiskt avancerad nivå, enl kursbeskrivningen, internationell juridik med mycket svår byråkratengelska. Många gånger känns det som att jag verkligen tagit mig vatten över huvudet – men samtidigt har jag nog hittat min nisch och hoppas kunna väva in min Lärarexamen, Masters i skolutveckling och organisationsutveckling, tillsammans med juridiken som består av arbetsrätt och International Human Rights Law samt Childs Rights. Kursen som jag verkligen ser fram mot är flyktingbarnet i politik och praktik. Jag blir drillad i lagtexter, UN systemet och hoppas att jag vid något tillfälle när jag kommit hem till Sverige kan arbeta som Skolutvecklare med inriktning mot internationalisering och ensamkommande flyktingbarn utifrån Barnkonventionen och andra Mänskliga rättigheter. Jag vill inte vara rektor, därför har jag inte valt rektorsutbildningen – jag vill arbeta på kommunal och övergripande instans därav min långa vandring genom de postakademiska kurserna.

 

 

När jag var hemma i Skåne fick jag möjligheten att vikariera på min arbetsplats. Det är bara en del av niorna som vet vem jag är, men det var väldigt intressant att hoppa in i yrkeskläderna igen efter tre års tjänstledighet. Framför allt var det så otroligt roligt att träffa mina kollegor igen!

Jag har förändrats mer än vad jag trodde. Jag ser på elevernas uppförande i synnerhet, med helt annan skärpa på glasögonen efter mina år i internationell elitskola. Det är väldigt bra att vårt land arbetat effektivt och drivit barnkonventionen in i våra ungdomars arbetsmiljö, och vi ska vara stolta över det politiska jämställdhetsarbete som drivs i Sverige, men felet vi gjort i skolan vid implementering av nya skolreformer är att vi låtit disciplin ställas som likvärdigt med de gamla auktoritära magistrarna. Vi kämpar med föraktet mot de metoder som hörde den ”gamla skolan” till, i våra skolreformer, med resultatet att vi tappat fotfästet.

Det är och ska vara skillnad mellan vuxen och barn! Det handlar om livserfarenhet, våra erfarenheter bygger upp ett analytiskt verktyg inom oss vilket ger bättre förförståelse av konsekvens utifrån val och agerande. Ett barn är ett barn, även om det kan vara moget i vissa avseende är den vuxne dock alltid mer rustad för att ha en vidare överblick vilket ger bättre förutsättningar för en riskanalys, konsekvensanalys och därigenom blir den äldres uppgift att vidarebefordra och guida (eller om du hellre vill använda ordet vägleda). De växande barnen är allas vårt ansvar i samhället, medan det enskilda barnet är den enskilde förälderns primära ansvar. Vi (skolan) är bundna även enligt barnkonventionen, att sätta ”barnets bästa” i första rummet, men det är inte likställt med att låta barnet bestämma genom att sätta sig över den vuxnes beslut, som oftast är grundat i livserfarenhet och noga avvägd innan deklarerande och verkställande beslut.

Jag verkligen älskar mitt lärarjobb, och jag har alltid varit väldigt förtjust i alla mina elever. Jag har ställt mycket höga krav, på de elever som jag sett inte lagt tillräckligt med sin kunskap i sina inlämningsuppgifter. Jag har ställt krav på de elever som haft sina begåvningar i annat ämne än mitt -men jag har också upplevt hur de flesta av mina elever klarat gymnasiet bättre än andra. Jag har delvis använt mig av elevdemokrati i dess bemärkelse att jag presenterat vilka arbetsområden som ligger under läsåret och givit eleverna möjlighet att på olika sätt göra sin röst hörd i frågan som ”när ska vi arbeta med detta området” och ”hur vill ni presentera er kunskap”. Jag har också använt mig av lektionsplanering där eleverna i arbetsområde får på egen hand beta av arbetsuppgifter och bocka av när uppgiften är avklarad och jag har också använt mig av elevutvärderingar där jag alltid får samma kommentarer; ”ställer för höga krav”, ”vi får inte sitta hur vi vill (dvs med fötterna på bänkar och stolar, med neddragna hoods och solbrillor, oftast inte heller med mobiltelefon i fickan utan dessa inlämnade vid katedern), ”hon snor mobilerna”, ”när jag kom en minut försent hade hon redan låst dörren” (har alltid älskat tonåringarnas tidsuppfattning)

Jag har två ickeförhandlingsbara regler som gäller i undervisningssituation med mig 1) alla elever ställer upp utanför klassrummet, jag ser var och en in i ögonen och tar i hand och hälsar med förnamn. 2) 5 minuter efter utsatt lektionsstart låser jag dörren och den förblir låst tills det passar i undervisningssituationen att öppna och släppa in de som inte passat tiden.

Japp, och jag erkänner härmed att jag begår brott mot barnkonventionen eftersom det är beslut fattade enkom av mig! Men anmäl mig då, det är ju Barnets rättighet att anmäla kränkande behandling, inte sant! Ett barns rättigheter har dessvärre blivit feltolkade av många ungdomar i Sverige.

Vad jag kräver är ordning, uppförande och respekt av mina elever! Det kan omöjligt vara kränkande att barnet tvingas mot sin vilja att titta en medmänniska i ögonen, ej heller är det en kränkning att låsa dörren fem minuter efter lektionsstart. Men här kommer tonåringarnas egofix och förvrängning av ansvarstagande ”Barnet har blivit kränkt då det inte kommit in i klassrummet.” Huaenemej! Barnet har blivit exkluderat och bestraffat för att det inte släckte sin cigg (den som de ändå inte får lov att röka i åldern under 15 år) i tid och hann inte heller hänga av sig sitt  rökstinkande utanpåplagg. Alltså…barnet har blivit kränkt och diskriminerat pga att det ensam i gruppen är rökare, vilket var anledningen till att barnet inte kunde passa tiden! Efter kränkande behandling utsätter den försenade eleven majoriteten i klassrummet dvs icke-rökarna för passiv rökning och som toppen på isberget läggs kronan på verket genom den välriktade preventiva välviljan av svensk omsorgsmetod; elevhälsovård… för att kamouflera den äckliga röklukt i andningen ska ett nikotintuggummi (utdelat av skolsköterskan och ”sluta röka-gruppen”) stoppas in i munnen och sedan ska vi alla få lida av ett smaskande under resterande 60 minuter… Vari ligger kränkningen Vi är enligt barnkonventionen, skyldiga att se till barnets bästa och låta barnen aktivt delta vid beslut som påverkar barnet direkt. Här kommer det intressanta… Hur kan det vara barnets bästa att släppa in en rökare bland ickerökare? På vilket sätt har vi väglett barnet att sluta röka genom att istället ge dem nikotintuggummi – det röker ju ändå och resultatet blir för stort intag av nikotin genom att både röka och tugga tuggummi.

Att överlägga tillsammans med ett barn och vägleda i beslut för att barnets rätt att bli hörd ska leda fram till ett barn som kan se konsekvenser och dra analyser av ett val och därmed fatta beslut som bottnar i barnets bästa är enligt barnkonventionen författat ”utifrån barnets mognad” det betyder att vuxna inte ska överlåta beslutsprocess utan endast övervaka och vägleda beslutsprocesser. Min upplevelse är att samhället (dvs vi alla) överlåtit och givit det omogna, växande barnet för stort inflytande. Detta är gjort i all välmening, med avsikten att visa och inkludera, och kanske ett försök att visa respekt för det växande barnet och försöka uppnå jämlikhet inför de mänskliga rättigheterna, resultatet blev att Pandoras ask öppnades.

Jag skulle vilja lägga många av de artiklar och konventioner, tilläggsprotokoll etc som jag läst inom mina kurser i international Human Rights Law som arbetsmaterial för lärare hemma i Sverige och lyfta diskussionen kring UN:S intention, the UN Committee of Child Rights tolkning, samt konventionens syfte. En relevant arbetsmiljöfråga, om så önskas. Diskussionens syfte skulle initiera reflekterande samtal gällande förståelse och tolkning av grundläggande syfte och barnkonventionens andemening så att säga ”barnkonventionen i teori och praktik”. I synnerhet skulle jag vilja lägga rapporten kring barnfattigdom, och de anledningar som barn själv uppger som stressande i sin utsatta position som fattiga, i händerna på er alla som är emot skoluniform! Just policies kring skoluniform minskar barn och ungdomars inre stress av att vara exkluderade- tack vare uniformen ser alla likadana ut i den gemenskap som skolmiljön ger. Detta uppger barn själv! Skoluniform är av UN upptagen som en framgångsfaktor i kampen mot barnfattigdom, angivit i rekommendationer till medlemsstaterna. Jag har aldrig undanhållit min inställning och den har enbart blivit än starkare sedan jag lämnade Sverige. Skoluniform är bra, otvivelaktigt! Argument som att barnets identitet riskerar gå förlorad är rena rama skitsnacket – identitet och inre trygghet ska inte sitta i kläderna det ska byggas upp inifrån! Mobbningen ligger oftast i de synliga tecknen som kläder. Varför har sportlag gemensam klädpolicy – jo för att bekräfta varandra i gemenskap och grupp. Inför skoluniform och skärp till er därhemma i skolmiljön så tror jag att ni kommer att få en bättre arbetsmiljö och eleverna bättre studiero och skolmiljö. Vi måste värna om den unika möjlighet som vårt samhälle erbjuder – gratis och obligatorisk skola. Men vi måste försöka balansera jämställdheten och rättvisan för den är kantrad.

I dag är det en stor högtidsdag

Jag tänker inte bara på att det hemma i Sverige är nationaldag, utan här i Nichada är det High School Graduation en högtidfsull ceremoni. Flaggorna på ISB är i topp, springvattnet står högt och glädjen är stor, det vilar en andaktig känsla över Nichada Thani i dag!

Två av våra vänner (båda lämnande familjer dess värre) har barn som ska ta på sig sin svarta cape, den svarta fyrkantiga hatten, ställa sig på podiet och ta emot diplomet från ISB. Det är i dag som Ella och Joachim och deras Grade-mates talar om sin skoltid i imperfektum och den ljusnande framtid börjar i dag. Jag är så glad över att jag fått möjligheten att dela Ellas stora dag i dag. Tack vare att hennes far redan påbörjat familjens vardag i Syd Afrika stod en stol och gapade tom, men den fick jag möjligheten att fylla! TACK!

Som lärare är avslutningsdagar alltid oerhört stora och högtidliga. Jag har två väldigt speciella och kära årskullar, som jag fortfarande har djupt i mitt hjärta. När den första av dessa två årskullar lämnade ”mig” hade jag följt många av dem sedan de gick i 5:an. Jag grät så mycket att jag aldrig gråtit så mycket, när de lämnade nian. Jag hade då givits fördel och möjlighet att följa dem vidare från mellanstadiet- men deras lärare på mellanstadiet var rödgråtna och tomheten var stor när den årskullen lämnade Mellanvångsskolan. Min nästa speciella årskull hade jag haft sedan de gick i 2:an… Jag var deras lärare i 7år. Jag stångades med många av dem, jag gick genom eld och flyttade berg för många av dem och saknaden blev stor när de lämnade skolan. Nu är båda dessa årskullar antingen i universitetslivet eller i arbetslivet, men en dag som den här eller en vanlig sommaravslutning tänker jag alltid på dem. Jag minns dem som om det vore i går.

Jag känner att jag av mina elever lärt mig så mycket- det är galet att tro att eleverna bara ”ska läras ut till” de har minsann lika mycket att lära ut till mig! Det har mina elever gjort med!

Min övertygelse är att om jag ska kunna utföra mitt yrke och ge mina elever de verktyg som de förväntas ha när de lämnar stadiet och går vidare mot nya läromiljöer, måste jag också förstå hur mina elever tänker och tar emot det stöd och uppmuntran som jag som lärare ska ge dem. För att jag ska kunna ge mina elever de verktyg som ”apparaten” satt upp och angett som viktiga och relevanta kunskaper och verktyg inför framtiden måste jag möta eleven där den befinner sig… inte där jag förväntar mig att den skall befinna sig… Jag som lärare ska bildligt sett ta varje elev i handen och hålla dem i handen stadigt genom sina skolår. Allt eftersom de utvecklas ska min hand släppa taget, men det får inte ske för snabbt eller för abrupt och det är här som jag vill hävda att läraren absolut inte får kapitulera och ge för stort ansvar och för fria tyglar och för lösa ramar när eleverna får ökat förtroende och ökat ansvar. Eleven måste lära sig att uttrycka sina behov, att kommunicera och föra ansvarsfulla resonemang, när eleven uppvisar mognad och ett ökat ansvar är inte elevens bedömning utan den vuxne människans bedömning. Varför? Därför att även om vi kan och ska och verkligen måste förstå att även våra elever lär oss någonting är det dock vi som har livserfarenhet, och ska ansvara för goda bedömningar som är förankrade utifrån livserfarenhet. Låter du en människa, som står utan fallskärm i flygplanet hoppa? I många fall har svenska skolväsendet givit allt för stort utrymme till eleverna som befinner sig i en mognadsprocess, de är mitt i livets berg-och-dalbana och kravet att de ska ha medbestämmanderätt i allt som rör dem själv har, enligt mig, blivit utfallet att pendeln slagit runt ett antal gånger… Att ge för stort medbestämmande kan bildligt sett innebära att du i samma stund som du låter människan hoppa utan fallskärm för det är människans eget beslut…begår du i samma stund brottet ”medhjälp till dråp” för du hindrade inte människan att hoppa trots att du förstod att människan inte själv förstod vad utgångsläget skulle bli om den hoppar…

Vi ska lära våra ungdomar att se vilka konsekvenser som följer efter vissa beslut- och somliga konsekvenser blir dyrköpta livserfarenheter och en del personligheter kommer alltid att vilja hoppa utan fallskärm…

ISB är en fantastiskt professionell skola, med ett otroligt stort mått av socialt elevengagemang, från tidig ålder lär sig barnen att samla in och skänka till behövande. I Middle school ska barnen välja ett utskott, som är schemalagt med samhällssocial anknytning i närområdet, volontärarbete på barnhem, eller pensionärsboende m.m. I High school är samhällsengagemanget tex att en dag i veckan gå till en lokal skola och lära ut engelska till barnen i de yngre klasserna i lokala thaiskolor.

Många olika evenemang roddas runt med ett stort spann av föräldrar i ryggen och lärare och övrig skolpersonal tex Trafic Jam, Book Sales i varje grade, Fairs m.m. där intjänade pengar går till olika samhällsprojekt för behövande såsom naturkatastrofdrabbade Filipinerna, eller fattiga delar av Thailand m.m. Detta inslag i internationell skolmiljö är någonting som jag är övertygad om bidrar till en ökad förståelse för sin omvärld, empati och respekt.

Jag har alltid varit en lärare som hävdat att skoluniform är det absolut bästa sättet att skapa jämlikhet bland skolungdomarna, det skapar också en VI-känsla; VI tillsammans har gjort, skänkt eller genomfört någonting och ven utåt sett syns det att vi är från den här skolan! Med skoluniform skapas en tydlig inramning av din arbetsdag,  du går till skolan i din uniform, du avslutar din skoldag och byter om till privata kläder.

Din personlighet sitter inte i dina kläder- den sitter i dina uttalanden, i dina tankar, i ditt resonemang och i ditt förhållningssätt till din medvärld. I dag är den stora Graduation Day kommen för ISBs High school elever årskull 2014, jag minns med glädje mina avgångselevers sprudlande ungdomliga yra och glädje genom åren som gått. I dag är den stora dagen kommen då lärare släpper taget om sina elever och gör det med blandade känslor glädje och sorg men med en stolthet över den utveckling som de sett i sina elever.

ISB’s seniors står lika inför sin Graduation Ceremony, det är sista dagen med samma kläder tillsammans i samma grupp och till skillnad från sin dagliga utstyrsel av skoluniform (marinblå pikettröja med skolans emblem och svarta eller sandfärgade chinos/shorts/ eller tenniskjol) har seniors of 2014 under sina svarta caper sina privata examensklänningar/kostymer.

 

IFF på ISB

image

I helgen var det dags för en av ISB’s största evenemang International Family Fair. Det är ett jättestort partaj med mat från hela världen, lekar, nöjesfält, uppträden från olika kulturer och länder m.m.
Min fredag var fylld med förberedelserna och på kvällen när barnen somnat blev det tid för köttbullarna…

image

image

Från skandinaviska kolonin bjuds köttbullar m potatismos och lingonsylt samt våfflor m kallpressade jordgubbar och mesost ( norrmännens specialitet mesost på våfflan). Det brukar alltid vara braksuccé, potatismosen är slut redan efter två timmar och våffelmixen likaså men inte i år! I år var det bara potatismoset som tog slut, som vanligt…..

image

image

IFF är ett enormt jippo det är väldigt välbesökt och återigen är vi så tacksamma över denna fantastiska skola som inte bara är en skola utan tack vare att den ligger mitt inne i Nichada Thani blir den en naturlig samlingspunkt både under skoldagen men även efter skoldagen.

image

ISB är öppen med alla sina faciliteter, barnen cyklar till och från skolan, vi vuxna promenerar dit med barnvagnar och låter yngre syskon leka fritt i en stor, härlig miljö med prunkande buganvilla i alla de färger, träd och buskar, fågelkvitter och enorma ytor, café och skolrestaurang ett paradis!

image

image

image

Ett helt år till nästa IFF, härligt var det och lika välorganiserat som vanligt.

Föreläsning på ISB

image

I går följde min mamma med mig till sonens skola, där den första parent work shop för året gick av stapeln. Ämnet igår handlade om hur vi kan uppmuntra våra barn/studenter i lärprocessen skriva. Hur kan vi, lärare och föräldrar stötta dem och hjälpa dem i sin utveckling som skribenter?

Här är debatten kring läsning passé, det är ingen som ifrågasätter vikten av läsning. Läsning är ett eget ämne och den är schemalagd, man får tom separat betyg i läsning (utifrån ett liknande system som i Sverige typ LUS eller stanine osv.)

Biblioteken ( ja helt rätt bibliotek i plural) på ISB är enastående och att läsa, bearbeta och anteckna det lästa använder ISBs kollegium ett antal metoder för. Bibliotekarier och assistenter till bibliotekarierna är mycket aktiva och integrerade i undervisningen.

Här löper alltså debatten kring den förlorade färdigheten ” att skriva” och hur man ska återerövra skrivförmågan.Jag misstänker att Sverige om några år befinner sig där ISB befinner sig nu.

Att kombinera pennan med tangentbord är vad man tror på här, efter ett erkännande att man  under många år lagt för stor tilltro till tekniken. Här lutar man sig mot forskning som påvisar att hjärnans båda halvor blir aktiverade vid pennans andvändning och hjälper också den del av hjärnan som styr läsförståelse, avkodning och läsförmåga vilket resulterat i att man återinfört handstil och ”writing” som ämne schemalagd separat ämne.

Föreläsare var en amerikansk författare och det var en intressant workshop!