Nu känner familjen C märkbart av den sidan av det internationella livet som heter ”tack för alla roliga stunder”, ”lycka till på ert nya äventyr” och ”vi kommer att sakna vår gemensamma vardag tillsammans med er”.
När vi anlände blev den första frågan alltid ”hur länge ska ni stanna?”. Underliggande ligger en förfrågan huruvida det är lönt att investera i en bekantskap eller ej, vilket för många är avhängigt på expatkontraktet som är signerat (ett år eller 2+1 eller i vissa fall 3+1). När vi var nyanlända kände vi att det var ju väldigt exkluderande… Dvs om vi inte garanterade människor mer än två år var vi inte intressanta att investera i!
Nu kan jag erkänna att jag också efter snart tre år, förstår vad ni menar! Jag har upplevt avskeden… men samtidigt det så ljuvliga välkomnandet av så många fantastiska människor, intressanta, roliga kanske rent av vänner för livet.
Detta är det internationella livet, du knyter an och bryter upp konstant och det är slitsamt. I kväll har vi tagit avsked av människor som vi umgåtts nära med, vi har varit på semester tillsammans, min man har pendlat dagligen med hustrun och vi har träffats regelbundet. Deras nya destination är Uganda. I går var vi på avskedskalas för en australiensisk familj som flyttar vidare till Shanghai. Det föreligger risk för ytterligare två mycket trista avsked innan året är slut.
Jag är oxe, enligt många horoskop m.m. är jag som oxe inte bara envis, stark och omtänksam utan jag är också enormt svag när det kommer till förändringar. Att flytta, förlora trygghet, fotfäste, sväva i ovisshet är faktorer som får påtagligt negativa effekter på mig. När ovissheten förföljer mig som min skugga, får jag panik och jag sparkar och slår åt alla håll och kanter. Samtidigt finns det födelsehoroskop på mig, som förutspått en nyfiken och intresserad, utåtriktad oxe, som gillar att resa och upptäcka nya saker, mitt hem skulle alltid komma att vara min Borg och jag skulle alltid komma att uppskatta en festmåltid i hemmets lugna vrå mer än äventyret som jag vänt hem ifrån… så vad säger detta egentligen om mina förutsättningar att hantera, överleva och klara av det kringresande, rotlösa internationella liv som vi lever?
Jag vill inte byta bort denna underbara möjlighet som makens jobb givit oss. Jag kommer alltid att bära med mig sorgen av den förlorade tid med mina föräldrar, som kommit i bagaget med mina resväskor. Visst vet jag att verkligheten handlar om att alla ska dö någon gång, men att timglaset sinade så fort när jag befann mig på andra sidan jordklotet kommer alltid att sitta som en tagg i mitt hjärta. Snart är det på dagen två år sedan pappa och mamma kom till oss, tillsammans. De tillbringade en vecka, för mer ville pappa inte vara ifrån katten, hemmet och sin välkända miljö… Den resan lämnade han sin pyjamas kvar. Han skulle återvända, här hade han fått en positiv upplevelse och goda minnen. Vad INGEN räknat med var att när han skulle återvända blev det hans sista resa någonsin. Han dog en månad efter sin tvåveckors vistelse hos oss 8 månader efter sin första visit som han gjorde tillsammans med mamma. Min make hann aldrig komma till Sverige, hans sista och slutgiltiga farväl tog han i det ögonblick som pappa lämnade BKK i maj 2013.
Vi lämnade inte ett dåligt liv hemma i Sverige. Vi lämnade inte för att vi behövde nystart i äktenskapet, nya äventyr som skulle blåsa liv i vår relation, det fanns absolut inget negativt i vår vardag och vårt liv hemma i Sverige som vi flyttade från, snarare tvärtom…
Jag uppskattade väldigt mycket närheten till mamma och pappa, umgänget med mina bröder, våra vänner, släkten, släktmiddagar som jag anordnade, jag älskade dagarna (de flesta i alla fall) med mina elever och kollegor, vi älskade livet som hockeyföräldrar, vi hade äntligen köpt vårt drömhus, jag skulle njuta av en föräldraledighet för sista gången och vårt liv var toppen helt enkelt, så vi flyttade inte av någon annan anledning än att vi stod inför valet arbetslös med en nyfödd eller flytta till BKK under min föräldraledighet (till att börja med).
Vi har ett behagligt liv i Nichada. Ett enkelt liv. Vi möter många, betydligt fler människor med olika grundläggande värderingar, olika kulturer och religioner än vad vi träffat om vi bott kvar hemma. Dessa år berikar oss på ett sätt som är ovärderligt- men avskeden är tunga! Det är jobbigt att säga på återseende till underbara människor som du lärt känna, även om du vet att det är en lånad tid i din internationella miljö, men svårast är det alltid när man står och tittar nära och kära i ögonen och säger ”Vi ses om ett år!”
Just att lämna efter en hemvändning, tror jag kommer vara det mest slitsamma för min personlighet. Min känsla av att jag förlorar tid (i synnerhet med mamma som nyss fått sin andra cellgiftsbehandling) med nära och kära hemma i Sverige är tungt att hantera. En stor lärdom jag gör är att acceptera och hitta en balans under vår tid som internationella. Jag måste lära mig leva med och bli vän med mitt dåliga samvete, känslan av otillräcklighet och frånvaro… likaså måste jag lära mig att distansera mig och förhålla mig till de människor som lägger pekpinnar och uttrycker sina förväntningar och ger oss förmaningar på vad vi ska och bör göra när vi har vår tid hemma i Sverige.
Nästa sommar vet vi inte om vi är i en relocation och ska hålla en avskedsfest och säga ”på återseende” eller om vi påbörjar vårt sista år i Nichada Thani, Bangkoks förortsdjungel och ska infinna oss på en massa avskedsfester. Vi vet inte hur många avsked som väntar oss, vi vet bara att det liv vi lever innebär roterande i olika tidsintervall och detta år har vi sagt farväl och på återseende till väldigt väldigt många fantastiska människor. Men vi har TACK och LOV också sagt ”Hej! vad kul att se dig välkommen tillbaka…hur har din sommar varit?” Och vi har glädjande nog även sagt ”Hej! Välkomna till Nichada hoppas ni kommer att trivas, hör av er om vi kan hjälpa er med något.”
Avskeden avlöser varandra likaså gör alla välkomnande det är livet som internationell snabba kontakter snabba uppbrott under en gemensam lånad tid i en fantastiskt intressant och berikande miljö.
Tack alla underbara människor som finns i vårt liv, ni berikar vårt liv, oavsett om ni tillhör skaran nära och kära hemma i Sverige eller skaran internationella så finns ni allesamman enda inne i hjärteroten.
underbart e kort 