Knappt en månad hemma

I dag är det den 2 september 2016 och Familjen C har varit tillbaka i Bangkoks förortsdjungel knappt en månad. Båda barnens skola har varit i gång i 2 veckor men det känns som mycket längre. Det känns också som mycket längre sedan som jag packade i hop efter sommarsemester, vägde mina och barnens resväskor,  vintersäkrade trädgården, och tvättade samtliga tvättar för att inte ha smutstvätt väntades i juni 2017 där hemma.

Lördagen den 6 augusti kom barnens mormor och hämtade oss och jag och barnen gav oss av mot 15.e breddgraden för att inte komma hem i gen på 10 månader. I år var avskedet med Sverige svårare än någonsin! Förra året hade vi jullovet inbokat i Sverige, tack vare makens arbetsmöjlighet på kontoret i Köpenhamn och då var det inte så svårt att resa hem till Bkk. I år inväntas besked efter omorganisation vilket kan betyda att han inte har något arbete längre vid årsskiftet och det är knappast läge att resa till Sverige när en väntar på den typen av besked…

Även om båda barnen ville hem till sitt liv i Bangkoks förortsdjungel, var det alltså svårt för oss alla när vi på vår absolut sista dag hemma i Skåne besökte och fikade med barnens gammelfarmor. Hon fyller 100 år i december och som det ser ut för oss nu är det endast maken som kan resa hem och fira henne. Vi andra 3 hoppas på att hon orkar hänga med till juni 2017 men hon grät och vi var ledsna när vi skiljdes åt. Barnens gammelfarmor är en obeskrivligt fantastisk person, positiv och helt underbar och maken har henne väldigt nära sitt hjärta.

När vi kom hem till Rain Tree var vår underbara maid Puh här och tog hand om Lillskruttan hela dagen – som hon längtat efter sin Puh! Den första tiden fylldes dagarna med förberedelser inför skolstart uniformer skulle inhandlas, jet lag skulle bekämpas m.m. Första helgen var vi alla iväg på minisemester i Hua Hin… för att boosta energi inför skolstarten. För den skarptänkte observeras nu att vår semester inföll med terrordåd…

Skolan startade och sedan dess har rutiner och aktiviteter rullat i gång. Fotbollen är i gång. Maken är coach i gen tillsammans med en av våra svenska vänner som är f.d. elitfotbollsspelare. Första matchen redan spelad och andra matchen i morgon. Rugbyn är också i gång och första matchen är på måndag mot NIST (en av de internationella skolorna i stan där väldigt många skandinaver har sina barn).

Vad det gäller mina åtagande har jag både hunnit med SELMA bokklubben i Nichada och månadslunchen med SWEA nere i stan, första POKeNOkvällen med skandinaviska gänget här i Nichada samt två möten på skolan så det är full rulle nu.

Sonen fick hämtat Lillskruttan en dag från skolan då jag var nere i stan. Hela skolan hade early dismissal och slutar då klockan 13.00. Lillskruttan tyckte det var hur coolt som helst att storebror kom och hämtade henne…att hon har en såååå stor och fin storebror gör henne (och oss stolta). Han cyklade med henne i barnsadeln hem ifrån skolan och sedan tog Puh emot barnen med eftermiddagsfika.

I går blev vi informerade om att sonen blivit uttagen för att representera vid det årliga volontärarbetet i Khao Lak på vänskolan som ISB har hjälpt till och bidragit med att bygga upp efter Tsunamin. Det är självklart superskoj! Sista helgen i september reser han iväg fredag till söndag med skolorkestern dels för att hålla konsert för barnen men även för att umgås, knyta kontakter och göra ”community service” med thaibarnen på skolan.

Nedräkning

På FB postas vackra bilder på rapsfält, uppdateringar om att grillen äntligen är ute och att uteplatsen är avdammad, krukorna framtagna och planterade avlöser varandra – Skåne och Sverige rustar sig för sommarsäsong och sommarlov. Svensken vaknar ur vinterdvala och semesterplaner smids, semesteransökningar och semesterschema fylls i med andra ord det rör på sig där himma…men även här hemma!

I Nichada avlöser slutprov varandra och elevers slutproduktioner repeteras om eftermiddagar och visas på kvällar. Teatern på skolan är fylld av stolta föräldrar som sitter packade likt sardiner i bänkraderna och njuter av sina barns framgångar.

FB har också många statusuppdateringar från Thailand om att det är den hetaste och varmaste årstiden! Denna vår är den varmaste sedan 1960…det känner jag att jag nog definitivt kan skriva under på. I år upplever familjen C den femte heta säsongen i Thailand och har ansett den vara fruktansvärd varje år, men i år är det faktiskt ännu värre!!! I år orkar inte AC:n årets hetta tillfredsställande.  Nedräkningen har börjat inför ”the rainy season”.

Normalt sett brukar jag i alla fall kunna vara utomhus och bada i poolen, men när poolens vatten skållar min hud, och solens strålar skär och sticker huden då håller åtminstone jag mig inomhus… och längtar lite extra mycket efter min cykel, skånska sädesfält, långa ljusa sommarkvällar, frisk luft, god fisk, räkor och inlagd sill, Mellbykavring, Bregott, ost, gammeldags lantmjölk, jordgubbar och mammas rabarpaj, svärmors jordgubbssylt – medan thailändaren börjat nedräkning inför regnperiod och svalare väder är familjen C i full nedräkning inför årets hemvändning.

För familjen C och Nichada närmar sig avresa med stormsteg, det betyder också att avskeden närmar sig med stormsteg. I år lämnar de svenskfamiljer som vi välkomnat till Nichada och det känns extra sorgligt! I fredags hade vi en avslutande middag tillsammans med respektive – onsdagen den 25 maj är det tjejträff med champagne och sedan är det bara flyttkartonger och relocationfirmor för hela slanten för de 4 svenskfamiljer som lämnar oss efter cirka 3 år. Nedräkning inför nya jobbmöjligheter i England, Sydafrika, Houston och Göteborg står runt hörnet för våra vänner från Nichada.

När vi flyttade in i Nichada (vintern 2012)  blev vi 3 svenskfamiljer, augusti 2012 kom ytterligare en familj då blev vi 4 svenskfamiljer. Det fylldes på augusti 2013 och vid hemvändningen 2014 hade vi en kräftskiva i Nichada, bland svenskarna, då var vi  15 familjer!!! Den största skandinaviska kolonin i Nichada. När vi återvänder i augusti 2016 är vi 4 familjer kvar och den minsta skandinaviska kolonin i Nichada. Många avsked har det blivit och jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid att resa mig efter varje avsked, ladda om, gå ner på djupet, investera i nya relationer för att sedan ta ytterligare ett ”på återseende”. Expatlivets ekorrhjul är psykiskt påfrestande samtidigt som det är obeskrivligt berikande!

Nedräkning har också börjat inför slutet av Lillskruttans ansökningsprocess till skolan. I juni är det slut med dagis och hon börjar i förskolan, på ISB i augusti. Att bli inskriven, antagen och få en plats på de internationella skolorna är en administrativ process, värre än en långflight (jag har bloggat om det tidigare) men det är helt otroligt. Det ska genomföras grundliga och omfattande läkarundersökningar såsom TBC-röntgen av lungorna, ultraljud av hjärtat, vaccinationsprogram måste vara helt komplett, vilket kan vara lite trixigt eftersom vi inte har samma vaccinationsprogram i Sverige etc. Om någon nu då vill få mig att se det positiva såsom att ”det är väl skönt när det är gjort” erkänner jag gärna att ”jo, det är det visserligen men detta är rutin inför varje läsår”. Även som återvändande elev måste man genomföra läkarundersökning. Det var dags för sonen också att bli komplett i sitt immunsystem i år, så för en vecka sedan fick båda barnen vaccinationspruta och i går fick alltså Lillskruttan den sista sprutan och nu är allting klart – åtminstone när det gäller den medicinska processen för båda barnen.

Den administrativa process som har att göra med pass, visumprocesser, bosättning samt registreringsavgift är fortfarande i rullan. Det ska stämplas kvitton, dokument, passkopior, provresultat etc. i evigheters evighet. Siste juli ska den slutliga summan betalas dvs årsavgiften. Detta blev lite trixigt för oss i år, eftersom våra pass går ut i december, visum gick ut slutet av april, samtidigt som makens tjänstgöringskontrakt förnyas i slutet av juni. Vi är på undantag här just nu och sitter i en liten frysbox så att säg. Makens arbetsgivare håller tack och lov i den processen med thailändska immigrationsministeriet- men vi blir stressade av att vi inte kan påverka den, framför allt kan vi inte resa in och ut ur landet.

Det var inte helt lätt att få tid för att få nya pass utfärdade hemma i Sverige i sommar heller, men vi tackar Kristianstadpolisen ödmjukast, som hade tid att ta emot oss och är evinnerligt tacksamma över att trafiksituationen i Skåne inte är jämförbar med Bangkoktrafik, även om hela Sverige bestämmer sig för att genomföra omfattande vägbyggen semestertid.

Ja, alltså den administration som föregår skolstart är tidsödande, även de psykologiska testerna, kognitiva tester etc. ska vara stämplade godkända och inlämnade och allting tar sådan tid. Listan är oändlig på hela denna process av dokument. Det är nästintill heltidssysselsättning att ansöka till skolor. För ett år sedan satt vi med dubbla skolansökningar, eftersom jobbsituationen var oviss. Det var ansökningshandlingar insända till Wien samtidigt som vi var tvungna att lämna in för reservation till ISB. I år har vi i alla fall bara en skola att ansöka till. När alla papper är inlämnade och årsavgiften är betald kan ny nedräkning påbörjas – skolstarten…

Men just nu befinner vi oss i nedräkningen av de slutliga proven för sonen. Skolårets kunskap provas i ”final exams” i dag är det science och nästa vecka är det matematik. Vi skulle ha rest iväg med en svenskfamilj till Phuket – det är nämligen nedräkning inför Visaka Bucha helgen på torsdag, men vi behöver ha sonen hemma för att säkerställa pluggande. Dessutom är det många avskedskalas bland sonens umgänge nu och det betyder att han är mindre intresserad av att resa iväg – även om han uttryckte att han gärna ville resa med just den familjen.

När vi kommer tillbaka till Nichada efter sommarlovet blir det nedräkning inför söndagsbruncher, långweekends m.m. Vi kommer att kunna ta igen den förlorade möjligheten till gemensam semester, med den familjen för de är tack och lov en av få familjer som är kvar till hösten när vi kommit tillbaka till vardagen i Nichada.

 

 

 

The sad good bye, the sweet hello.

image

En dag till Take Off

Veckan som gått har varit mycket fokus på kompisar för sonen. En av bästisarna som lämnade Nichada förra året har varit en vecka på besök och gänget har hängt dagligen. I år flyttar Logan, en annan av bästisarna i samma gäng. Det var sleep over här hemma och i morse sa vi farväl till Logan – det var jobbigt även för mig! Logan är en av gymnastikkillarna så vi har haft lite extra mycket umgänge tack vare det. De flyttar hem till Melbourne.

I dag har sedan nästa kompiskonstellation som splittras varit på bio. Jag körde de tre gossarna till bion, sedan hämtades de av en annan mor. Killarna har sedan hängt på fotbollsplanen men även här blir det ett kämpigt farväl! Den ene ska till Dublin, den andre flyttar hem till Köpenhamn. Familjen som flyttar hem, kommer att lämna ett stort tomrum efter sig. Även om vi kommer att kunna ses när vi är hemma i Skåne, blir det tomt i Nichada.

Ja jag har sorterat ut Lillskruttans urväxta och slitna kläder- de som går att återanvända är donerade till ett barnhem här utanför. Sedan tog jag tag i sonens garderob och skänkte urvuxna kläder till vår maids familj och skoluniform annonseras ut på den lokala yard-sale. Uniformen får inte, enligt policy, komma på villovägar…dvs utanför skolans elever.

Nu är det bara två handbagage kvar att packa!!!

I morgon står läkarundersökning för sonen på agendan- krav från ISB att uppvisa godkänd hälsokontroll för att gå lov att gå i skolan. Inför varje läsår ska screening av hjärta, muskler, allmänhälsotillstånd, blodtryck och blodvärde mm göras. Därefter är det sistaminutenshopping, sista förberedelserna och på kvällen ska vi träffa den avflyttande familjen för gemensam middag innan vi går och lägger oss för att sedan stiga upp kl 05.00 för transport till flygplats. Klockan 17.30 (23.30 thai tid) räknar vi vara incheckade hos våra vänner hemma i Skåne. Då har vi varit på resande fot sedan 05.30…

Thank you for reading my blogs, Sawadika!
Postat med WordPress för Android

Officiell husägare

den 14 juni välkomnas jag och barnen av detta, i trädgården till familjen C:s hemvändarobjekt. Säljarna lämnade kvar den lille skånepågen med sin skånetös och deras Acka, eller stavades hon Akka jag kommer inte ihåg, men min Nils Holgersson kan jag.
image

Jag har ett speciellt förhållande till Nils Holgerssons underbara resa. När jag och maken träffades gjorde jag min slutpraktik som tvåämneslärare. Min kombination är svenska och musik. Som lärarkandidat, och väldigt ambitiös och driven i min natur, satte jag fart på den konservativa skolan i Lund där jag skulle göra min slutpraktik. Jag inledde ett samarbete med läraren i bild, integrerade musikundervisningen med svenskundervisning och satte upp en ”musikal”: tema Skåne. I musik spelade vi och sjöng diverse skånska visor, i svenska läste vi Lagerlöfs Nils Holgersson och i bild målade och gjordes kulisser, jag tror faktiskt att textilslöjdsläraren hängde på i ett hörn och eleverna gavs möjlighet att sy gråa byxor och de lärde sig om kläder och design, arbetskläder tygers struktur etc i ett historiskt perspektiv.

Nils Holgerssons hembygd, Söderslätt, ser jag fram mot att få lära känna. Min far har också bott på Söderslätt som ung. Under 5 års tid var Trelleborg min hemmahamn (som extraknäckande studentska). Från och med nu är vi officiella husägare himma och vi ser fram mot att starta upp ett hemvändarobjekt där rapsfält möter sand.
image

Ja det blir inte alltid som man tänkt sig

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ketchupeffekten är välkänd och vi har alla någon gång drabbats av den – vi gör det lite för ofta känns det som men en ska väl inte klaga det är ju mer intressant när det händer lite saker i vardagen.

Maken har varit hemma på huvudkontoret, i samband med en stor omorganisering som snart ska komma organisationen till handa. I den här omorganisationen hade han i princip blivit lovad annat ansvarsområde, HR skulle finansiera del av makens tjänst och han skulle fortsätta utveckla sin egen avdelning. Det diskuterades och har diskuterats länge hur maken skulle placeras in i organigramen. Vi är inne på vårt fjärde och sista år, enligt roteringsprincipen för UN, vilket gör att det brinner lite grand i knutarna för organisationen att skaka fram ett nytt kontrakt, innan månadsskiftet april/maj eftersom dels ska jag delge min chef huruvida jag återinträder i tjänst eller ej i augusti dels ska skolan betalas inför höstterminen.

Jag är inte intresserad av att säga upp min tjänst. Jag är intresserad av att ledningen använder mina nya kunskaper, skapar en annan utmanande tjänst där mina kunskaper i organisationsutveckling i kombination med Childrens Human Rights kan komma till nytta.

Samtidigt som maken var hemma köpte han ett litet radhus till oss. Vi har länge varit på gång, vridit och vänt på alla kriterier, budget etc. men i och med att vi är inne på vårt sista år i Bangkok och osäkerheten är så stor kring tjänster är situationen sådan att det inte längre finns utrymme för att återvända till Sverige bostadslösa och arbetslösa. I februari var vi i en budgivning på ett litet pyttehus – men valde att inte gå över det bud på 915.000 som lades (förelåg stora renoveringsbehov och investering i bla varmvatten och dusch). Ett par veckor senare och i samband med makens inkallelse till HQ kom ett bättre objekt ut, som enbart behöver målas för att fräschas upp. Maken bokade in sig på visning och slog till. Jag har alltså inte sett detta hus i verkligheten, men maken och vår hantverkare tittade på det tillsammans och nu har vi alltså säkrat upp våra möjligheter att komma hem till Sverige och klara oss på min lön om situationen innebär att vår tid är över i BKK.

Medan maken var hemma hade jag besök av en väninna och det blev diamanterna från BKK på en långweekend; favoritrestaurangerna, favorit-margarithan, massage, skybar, chattuchack och mycket diskussioner om strategier, framtidsutsikter m.m. vid poolen. Det var skönt att ha henne här att bolla med, medan alla beslut fattades mitt i natten för det var då som vi kunde kommunicera, maken och jag, annars var maken fullt upptagen med jobb. Hon fick uppleva ganska många kovändningar när det gäller tjänstgöring för maken, möjligheter och hinder att parera i olika situationer som kan uppstå.

I går kom då erbjudandet från makens chef – och erbjudandet var inte något som var överenskommet på något sätt och det kan till och med tolkas som en förolämpning, men jag kan inte säga annat än att det politiska spelet är ett tufft spel att spela och det kräver väldigt mycket erfarenhet för att förstå alla stadgar, klausuler etc. 24 timmars betänketid är knappast något ovanligt men utan arbetsrättsligt skyddsnät är det kanske mindre vanligt att man blir utsatt för den typen av press. Makens chef och organisation har gjort vad alla skulle kunna tänkas göra dvs förekomma ett bättre erbjudande innan erbjudandet verkligen har kommit vederbörande till handa. Maken har varit på anställningsintervju och detta vet chefen om och försöker självklart med lite kohandel. Chefen vet att maken med sina 15 år inom UN är väldigt slipad politiskt, och det är två diplomater som stirrar varandra i vitögat just nu. Jag … ja jag håller mig definitivt på min kant och låter diplomaterna stångas, lyssnar på maken, svarar när han ställer direkta frågor men låter bli att göra beslutet svårare för detta är ett knivigt ärende. Vi har haft en sömnlös natt i Bangkoks förortsdjungel. Förhoppningsvis kan jag ta bladet från tungan så småningom, men just nu… nix! Jag kan bara säga att vi är fruktansvärt tacksamma över att vi hann säkra en emergency-hemflytt om det kommer att behövas…

Om en knapp vecka kommer min kusin och hennes familj, det ska bli jättehärligt att få hit dem. Innan dess är det råplugg som gäller – nästa tenta i Humanitarian Response in emergency ska lämnas in om ett par dagar.

I dag blir det lite tjänstgöring på ISB.

I morgon är det St Patricks Day firande – en fest där pengarna går till ett välgörenhetsprojekt.

Återblickar

Ett av mina syften med att blogga var att komma ihåg min tid som medföljande FN-hustru och mammaledig från min lärartjänst hemma i en småborgerlig kommun på Sydvästskånska slätten. Ett annat syfte var att dela med mig av mina upplevelser, erfarenheter, observationer i en vardag som inte varje människa ges möjlighet att uppleva. Det viktigaste för mig har, från första dagen tillsammans med er som läser ”Underbart e kort”, varit att förmedla mina tankar och mina upplevelser just precis som jag känner, tänker, och upplever situationer och händelser i Bangkoks förortsdjungel.

Jag bläddrar lite då och då tillbaka bland mina inlägg och idag gick jag (efter att jag igår hade ett mycket intressant och långt samtal med en av mina närmsta vänner) in och kollade på det inlägget som ligger i Familjen C och heter ”att hantera ett sorgebesked från andra sidan jorden”. Där är många saker, som under det här året som gått, visat sig inte bara vara mina upplevelser utan en gemensam nämnare för många internationella familjer; samvetet och saknaden. Framförallt känslan av den ständigt gnagande känslan av otillräcklighet, att aldrig känna sig tillräcklig för nära och kära i hemlandet.

Jag pratade igår med en nära vän hemifrån Sverige, som under sin tid som internationell gått igenom helvetet och tagit sig upp igen flera gånger, för bara ett par månader sedan var det klippt igen med situationer som skakade om livssituationen för den familjen. Min vän är en produkt av en internationell familj. Familjen har total förståelse för vad det innebär att leva utomlands, de har bott utomlands i 25 år, även om de inte alltid förstår de val som min vän gör finns en gemensam erfarenhet i ursprungsfamiljen för hur livet som utlandssvensk kan te sig. Min vän är född som expat och återvände till hemlandet för att gå gymnasiet, eftersom det inte fanns gymnasium där familjen befann sig. Som vuxen gavs möjligheten till internationell tjänstgöring och vi pratade mycket om livet som expat, förväntningar och brustna förhoppningar genom åren och så klart väldigt mycket kring årets kommande hemvändning för våra respektive familjer.

För min väns familj är det slutet och uppbrottet av deras lilla enhet, som ska anta en ny form efter en skilsmässa. För familjen C är det en lycklig hemvändning i år, eftersom vi får lov att bo i vårt eget hus och vi ska njuta varje minut av vårt eget hus även om det, liksom för min väns familj, blir ytterligare en känsloomvälvande Sverigevistelse! Familjen C måste måla huset utvärtes och invärtes och ställa i ordning för nya hyresgäster, eftersom våra hyresgäster sagt upp kontraktet och i värsta fall måste vi ställa huset i ordning för en försäljning om vi inte hittar nya hyresgäster.

Gemensamt för min väns familj och familjen C är uppbrottet. Under makens 3 veckors semester ska jag hjälpa min mamma att flytta, då får Maken vara med barnen. Sedan ska han hjälpa sin mamma att flytta, och då får jag vara med barnen. Dessutom ska vi hinna ställa i ordning vårt eget hus för uthyrning också under de tre veckornas semester… Min vän har en utrensning framför sig och en delning av delat bohag.

I samtalet i går med min vän pratade vi båda just om våra upplevelser kring problematiken med att vara hemma 21 lediga dagar per år… Vad vill man prioritera och vad kräver omgivningen i form av förpliktelser och retroaktivt ansvar? Hur klarar man av att tillmötesgå allas behov? Hur hårda gränser måste man sätta, för att barnen inte ska må dåligt av en sönderstressad mor och far?

Förståelsen för att den internationella familjen önskar och har prioriterat hemresan för att umgås men syskon, syskonbarn, mor-farföräldrar och föräldrar men även med närmsta vännerna verkar inte vara särskilt tydlig och här blir det intressant att i många internationella familjer är det just en gemensam frågeställning: Vem sätter ribban omgivningen eller den internationella hemvändande familjen? Var går gränsen i gränsdragningen av hur mycket tid man kan lägga på omgivningen vid en hemvändning?

Familjen C reser inte hem till Sverige för att ligga och sola och bada, eller gå och shoppa det gör vi bättre under en långhelg i vår vardag här i Thailand. Vi sparar varje månad för att kunna ha råd att resa hem fyra stycken till Sverige. Vi, maken och jag, är överens om att våra barn ska känna att deras hemland är Sverige. Vårt hus i Sverige ska vi återvända till (om vi nu inte behöver tvingas sälja det i sommar) när makens tjänstgöringstid som internationell FN-anställd är över. Vi vill grunda ett Sverigehem för att våra barn behöver känna att deras rötter är i Sverige. Än så länge finns en gemensam önskan i familjen C att ha ett ”sommarresidens” i form av en lägenhet eller en kolonilott men svensk lagstiftning sätter käppar i hjulet för utlandssvenskar och det vi kommit fram till som vår bästa lösning går inte att genomföra. Vi fortsätter hitta och fånga upp möjligheter inför framtiden men denna sommar njuter vi av att komma hem till vårt eget hus! Barnens kusiner, morbröder, nästkusiner, fastrar och farbröder, gammelfarmor, farmor, mormor finns i samma region där vårt hus är och det är därför vår prio ligger i att finna ett hållbart objekt för hemvändningarna framöver.

Pratar jag eller min make med vänner och bekanta, eller som min vän tog upp att i samtal med sina vänner och bekanta runtomkring i världen är vi alla så glada över att vi har nära och kära på nära avstånd och inte som tex amerikanarna som ofta har sin släkt utspridd över hela USA… det kan jag lova dig som läser, våra amerikanska vänner gnisslar väldigt mycket tänder just nu inför sin hemvändning!

Hur kan det komma sig att samma observation är gjord och uttrycks av de allra flesta internationella människor och då inte bara de som jag träffat här utan bland de internationella som min vän träffat på i de tre länder som den familjen tjänstgjort i de senaste sju åren och bland de internationella familjerna på olika ställen där mina Nichidabekanta befunnit sig och umgåtts med eller de internationella som min väns vänner runtomkring på tidigare tjänstgöringsorter umgåtts med? Då är det inte längre endast min känsla och observation!!!

Förra sommaren trodde jag till slut på allvar att det var bara jag som kände snaran runt halsen… Jag skulle försöka tänka om och förstå att det var jag som tänkte och kände fel! Idag kan ingen rubba mig… Majoriteten av de internationella familjerna känner en oförståelse och en snara runt sina halsar inför sina hemvändningar INNAN balansen och stabiliteten satt sig bland människorna runtomkring.

Det verkar finnas en gemensam känsla bland många av de internationella familjerna runtomkring ( om man läser litteratur tex ”Bridging the Gap” eller ”Emotional resilience and the expat child” men även många av de föreläsningar som jag gått på under åren som ISB-mamma) när det gäller bristande förståelse för att det just är en begränsad tid som en internationell familj är hemma. Som internationell dras många dagligen med känslor av skuld och dåligt samvete för att de just inte längre har 365 dagar att fördela på åldrande föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon, syskonbarn, övrig släkt och nära vänner. När man väljer att flytta ut, kan man ju säg är ett val men oftast ligger valet i att bli arbetslös eller att flytta utomlands, väljer man att ta baksidorna med ”frånfallet” och det tomrum som man lämnat i hemmiljön. Det kräver mod och det kräver styrka, framför allt mental styrka och ett väldigt starkt äktenskap när man startar upp ett nytt liv för sin egen lilla enhet. Inte att förglömma att det kostar fruktansvärt mycket pengar att leva som expat…är kommentarer som både jag och många runtomkring mig hört. Det kostar med flytt, uppstart, skola, vård och lägg därtill sparande för hemresor (om man inte har det i sitt expatsavtal).

Vi, familjen C är fortfarande noviser i den internationella miljön… Detta liv klarar kanske inte alla av- vi hade tur och hamnade på en dutystation som är mycket välmående. Det är en attraktiv dutystation för fantastiskt många expats. Vi är så glada över att vi fått möjligheten, även om resan är tuff många gånger. Min vän och jag pratade om hur mycket våra respektive familjer är tvungna att spara för semesterresan till Sverige- en resa som ses som en självklarhet av väldigt många i omgivningen och det är klart att vi väljer att prioritera att kunna komma hem (även om det är väldigt mycket pengar att lägga undan för att kunna lägga vår semester hemma) till nära och kära.

En gemensam upplevelse, vid olika föreläsningar och samtal, samt litteratur som jag deltagit i som ISB-mamma sedan 2012 har varit ledsamheten och sorgen över hur hemvändningen tenderar mynna ut i tre veckors kaskader om oduglighet och att ta emot glåpord, anklagelser och direkta otrevligheter från nära och kära, när man verkligen går balansgång för att tillfredsställa alla. Den gränsen blir liksom droppen som får bägaren att rinna över i vad baksidan kostar… Det är inte längre en konsekvens av expatlivet utan det är ett påhopp från hemmiljön bland nära och kära.

Många är de författare och föreläsare som belyst aspekten att det tar lång tid att acklimatisera en storfamilj till den nya situation som första generationens internationella familjemedlemmar av storfamiljen gör. Det är en tuff infasning och när det väl infunnit sig harmoni och balans i den nya sociala struktur som infunnit sig tenderar hemvändningarna att bli mindre ångestfyllda. Min vän är andra generationen och har trots  total förståelse från sin storfamilj erfarenhet av hur ångest och stressen fyllt hemvändningarna från nära vänner och andra släktingar som inte respekterar att den hemvändande familjen är på semester och vad är en semester till för – jo återhämtning.

I år finns det 21 dagars semester för familjen C, som ska räcka till för återhämtning i Sverige. Utöver tre veckors semester arbetar maken 14 dagar på kontoret i Köpenhamn och det är en förmån vår familj har, vi kan vara hemma knappa 6 veckor tack vare att jag först reser hem ensam till huset och maken anländer Sverige när hans semester från BKK börjar. Sverigevistelsen ska inkludera två veckors arbete för maken med kollegorna på Huvudkontoret.

Min vän och många andra har inte mer än sin semester att fördela jämt under kalenderåret, det är samma sak för er som är kvar hemma i Sverige, eller i hemlandet, inte sant. Vad och hur prioriterar ni under er familjesemester? De som finns kvar i hemlandet när expatfamiljen återvänt till sitt ”vardagshemland” har helger under arbetsåret att fördela på allt det som sköts upp till morgondagen under semestern – expatfamiljen får vänta 10 månader innan nästa tillfälle ges. Den begränsning som finns för en internationell familj, som inte har årets övriga månader att i hemlandet vara behjälplig, finnas till hands och praktiskt utföra och fördela sysslor som tidigare gick att fördela under årets tolv månader, är den stora konfliktfrågan i många internationella familjers storfamilj. Storfamiljen måste på något sätt försöka acceptera, ta in och försöka förhålla sig till begränsningen av tid. Likaså måste, som Julia Simens (författare och föreläsare) belyser, den internationella familjen försöka vara stark och stå på sig men ändå balansera och göra sitt absolut yttersta för att tillfredsställa samtliga runtomkring under en intensiv period av en sommarmånad då alla andra också har semester.

Att blogga är inte lätt alltid, det kan vara  väldigt emotionellt uttömmande men också – som i dag eller vid andra tillfällen då jag varit i samtal eller sammanhang där grundvalar ställts mot varandra väldigt lärorikt. Denna återblick var en liten dos av terapi för mig. Jag förstår att jag inte känner fel, jag känner som många andra. Jag är inte fel! Saker som jag trodde var fel på mig, hur fel jag tänker och hur jag inte lever upp till förväntningar har efter ett års molande blommat ut i ett sammanhang. Min känsla är en gemensam nämnare för många många fler, som befinner sig i en liknande situation. Jag är första generationen i min storfamilj. Min vän är andra generationen och hennes barn kan liksom mina barn komma att bli internationella tjänstemän. Min och makens barnbarn kan komma att bli tredje generationen av Familjen C på den internationella arenan.

Alla människor är olika och vi har alla olika förutsättningar beroende på vilken fas vi befinner oss i livet men en sak som min pappa ofta sa i många olika sammanhang (och som jag försöker leva efter) är ”Förutsätt alltid att människor gjort sitt bästa!”

Jag har alltid gjort mitt yttersta och om inte det duger för omgivningen vet jag, eftersom jag gjort mitt bästa utifrån mina förutsättningar (och hela mitt liv har jag lidit av prestationsångest som, miljontals andra människor) att det är inte jag som inte gjort mitt yttersta för att tillfredsställa min omgivning… om de är missnöjda har de ställt för höga krav på mig!

Studenter i pipeline

I dag när jag och maken kom till min mamma för att hjälpa till att ställa i ordning, inför den student som i nästa vecka ska komma och titta på ett rum att hyra av mamma, berättar mamma att det antagligen kommer en utbytesstudent från Tyskland, som ska hyra ett av våra barnrum. Det betyder att mamma i bästa fall kommer att hyra ut sin klinik till en LTH-student och ett av våra barnrum till en utbytesstudent.

Det är positivt och vi jobbade på för glatta livet! Pappas kontor blev utrymt och städat och en säng är på plats. Det bredvidliggande barnrummet ska bli kontor och vi hoppas att vi i morgon har fått ordning på de båda små barnrummen. I nästa vecka hoppas mamma att VVSkillen kommer för att installera den trinett, som maken hjälpte mamma bära in i söndags.

Förra veckan, när vi varit i stugan tillsammans med mamma och min äldste storebror tömde jag torkrummet och Stadsmissionen fick 6 stora sopsäckar kläder. En del kläder var helt oanvända, med prislappen kvar tillochmed…