I dag är det lite drygt två månader sedan familjenC drabbades. Efter provsvar och diagnoser påbörjades en process i att rusta, hantera, bearbeta, överleva, trösta, stötta, kämpa och leva varje dag med viljan, styrkan och målet att skapa värdefulla dagar. Att på ett naturligt sätt låta vardagen gå sin gilla gång utan att överskuggas av sorg är i sig själv en balansgång även om Cancer inte alltid dödar. Men att bara få ordet till sig, skapar ångest, oro och ger psykisk åverkan oavsett om det är behandlingsbart, med goda förutsättningar, eller icke behandlingsbart.
Eftersvallningar, utifrån min erfarenhet, kan jag inte sätta ord på eller beskriva på ett vettigt sätt, jag försöker hantera tankar och känslor så gott jag kan. Kämpar med att försöka förstå hur många tårar som ryms i min kropp, och hur jag ska få ut alla känslor som finns inombords. Jag blir inte av med det hur mycket jag än försöker. Jag tränar mig sönder och samman, jag skriver, jag pratar, jag gråter, jag spelar piano och sjunger men det försvinner liksom inte. I går försökte jag visualisera för mina bröder mitt inre ”Jag önskar att jag kunde klippa upp hela bröstkorgen och bara få ut allt. Du vet så som man kan se i en tecknad serie eller i en film, där en svart massa av rök bara flyger ut ur bröstet … jag önskar det vore så lätt…”
Att vara en krigare och bli lite tuff på ytan är kanske naturligt när man är yngsta barnet … i synnerhet som lillasyster till två bröder. Jag är en krigare, jag är envis som synden jag vet det… men i bland veknar även den tuffaste och hårdaste krigaren. Fighten som förs just nu är en parallellstig, där båda stigarna når sitt slut men den ena stigen kommer att ta en ny vändning bakom kröken, medan den andra stigen försvinner ut i horisonten. Förhoppningsvis står min pappa i horisonten och möter upp, leendes, och vinkande sträcker han ut sin hand och bjuder upp min mor till en hambo och de får äntligen dansa tillsammans i gen, i livet efter detta.
Den gemensamma nämnaren för mina föräldrar, och vad som alltid glatt oss alla runtomkring och njutit fulla muggar av, är den totala glädjen och fantastiska samspeltheten mellan dem när de virvlat runt på dansgolvet. De var ett mycket bra danspar oavsett dans (även om mamma inte riktigt tyckte pappa fick riktigt kläm på bugg…). De tre senaste dagarna jag besökt min mor har hennes hud antagit en tydligare gul ton även ögonvitor är gulaktiga nu. Hon slumrar till allt tätare. Hon uppvisar fortfarande mycket gott mod även om hon blir ledsen när hon känner att hjärnan arbetar snabbare än vad talet gör. Hon vet vad hon vill säga, men det kommer inte alltid ut rätt och hon säger att hon tappar orden allt oftare när hon talar – men att de finns i hennes tankebana. Jag känner det så starkt, det ligger liksom i luften, att hon snart dansar vidare i livet efter detta – och jag kommer aldrig få svar på hur många tårar som finns i min kropp, 
det verkar finnas oändligt många!
.
underbart e kort 