Jim Thompsons house

Idag skulle jag tillsammans med mamma och en av svenskornas pappa och sambo till Nationalmuseet i Bangkok. Lyxigt att få låna väninnans driver. När vi kom fram visade det sig att Nationalmuseum är stängt måndagar och tisdagar…typiskt! Jaha det blev att framarbeta en ny plan: Jim Thompson blev vårt nya resmål.

Intressant. Vackert. God lunch i mysig miljö. Ett bra val helt enkelt!

Denne man kom från USA till Thailand och byggde upp sidenindustrin. Han är försvunnen under mystiska omständigheter- än idag vet ingen vad som hänt honom. Huset donerades och flyttades till Bangkok för allmänheten att njuta likt ett museum.

En trevlig dag! I morgon reser mamma på ett par dagars semester vid kusten, till Cha Am. På lördag kör vi ner och tar en övernattning och hämtar hem henne.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Traffic Jam

I dag var det ISB’s årliga konsert i kampen mot human trafficking. I år var en av föreläsarna från Mekong (NGO) och andra deltagare var tex Zoe.

Human trafficking är ett ämne som berör. Jag som i våras studerade Human Trafficking och Ilicit Trading har ju varit engagerad i detta ämne tidigare. Att jag fortsatte med Human Rights Law och Child Rights är kanske mindre förvånande. Men hur man ska kunna få resten av världen engagerad i detta ämne är lika svårt som kampen och det preventiva arbetet i ämnet!!!

Jag önskar att jag skulle kunna driva igenom en årlig ”Traffic Jam” på min arbetsplats, helst i min kommun när jag återvänder till Sverige. Drömmen hade ju varit i mitt landskap och helst i hela
Sverige- funkar RFSUs regnbågsfestival skulle väl en Traffic Jam parad fungera, inte sant?

I Sverige upplever jag att man ”blundar” man tror inte riktigt på det där fenomenet- man gömmer sig lite grand bakom ” Välfärds-Sverige ” och pekar finger mot fattiga Asien och kanske främst Thailand och Filippinerna (kanske Indien). Lilja 4-ever är glömd och begraven trots att hon var Sveriges (Europas) språngbräda i traffickingfrågan då hon hittades död på motorvägen mellan Lund och Malmö vid Sydsvenskan-huset, sorgligt! Dags att lyfta Pandoras ask igen!!!

Jag får via bloggen dela ett mer grundligt inlägg – information och kännedom är faktorer som bidrar i kampen och vi har alla ett ansvar men jag vill sortera kvällens intryck bättre, innan jag bloggar på djupet i detta.

Mormor är här

Så kom mormor äntligen! Läkare rekommenderade C-vitaminboost dvs sol bad och värme. Sedan i måndags har mormor varit här och hon är utomhus och läser eller sover, antingen sitter på altanen eller ligger vid poolen. Simmade både idag och igår – idag blev tempot lite för högt när Lillskruttan satte fart och simtävlade med mormor…

En bra start på en, förhoppningsvis, rekreationsresa!

Ibland kommer hemlängtan som en flodvåg

I gårmorse klockan 05.00 lämnade våra vänner oss – det blir alltid extra tomt när besökare lämnat oss. Vi har haft gäster här sedan den 8/12 och det har varit härligt, men just därför kanske det blev en lite extra känslosam dag i dag.

I dag diskuterades olika strategier, eftersom Maken började jobba 2012 den 20 januari på kontoret i BKK  och om ingen förändrad position för honom här i BKK konstitueras är vi på väg och kommer att flytta till sommaren. Det blev kanske därför också lite extra känslosamt för det blev lite påtagligt att klockan tickar… Förhoppningsvis vet vi i slutet av februari åt vilket håll det lutar dvs flytt tillbaka till Sverige eller nytt kontrakt och 4 nya år i BKK.

Kraftig hemkänsla slog mot maken idag – normalt sätt är det jag som drabbas av den typen av emotionell berg-och-dalbana. Det blev skype hem till en av barndomsvännerna tillika fosterfamiljen till vår lilla gråa ljuvliga underbara katt. När makens barndomsvän berättade att han nu stod med resväskan packad för en veckas skidåkning i franska alperna brast det liksom inuti maken. Katten och  Skidsemestern, tillsammans med MFF-matcherna och ishockeyträningen för sonen är vad maken saknar mest hemifrån – förutom sina killkompisar. Men han fick i alla fall snackat lite grand om sina jobbdubier med sin vän och jag gick upp och nattade Lillskruttan.

Vi har ett jättebra liv här och vi mår bra, men som vi pratade om i dag, vi tycker att vår resa och acklimatisering var väldigt långdragen och det har varit många tuffa förluster under våra tre år i Thailand. Vi har skapat ett väldigt trivsamt hem där vi mår bra och känner trygghet, lugn och harmoni i vårt Thailandshem. Vi har också landat i var vi hör hemma i Sverige dvs var våra hjärtan vilar starkt och djupt. Vi lämnade ett väldigt bra liv i Skåne men har lyckats skapa ett bra liv i Thailand också. Det har tagit tid! Det har tagit mycket energi, kraft, tårar, diskussioner, konflikter och som om vi inte haft nog med acklimatiseringen till detta så otroligt annorlunda liv har basala frågor och grundtrygghet försvunnit hemma i Sverige och genom alla förändringar och svåra frågor att fatta beslut i, beslut som rivit upp och sårat, skadat en del beslut är fattade efter att knivar blivit slängda rakt in i min hjärterot vilka jag bara hoppas att jag någon gång kommer att ha förlåtit, kommit över och lagt till arkivet. Trots allt har alla emotionella kovändningar stärkt maken och mig i vår relation och som en idrottslärarkollega till lmig alltid brukade säg ”Det som inte dödar det härdar!” och ja… så är det säkert!

Våren blir spännande inte bara för att om vi inte får ett nytt förordnande för maken kommer vi att flytta ifrån Thailand under 2015 och jag ska avsluta mina studier. Vi har även många härliga besök inbokade att se fram mot, min mamma kommer först och främst nu på måndag och vi har fått förmånen att ha henne hos oss nästan en hel månad mellan två cellgiftsbehandlingar. Därefter inväntar vi fd Nichadabor under februari, samt en av mina nära kollegor som kommer till oss för tredje gången. I början av mars kommer en av mina nära väninnor, i slutet av mars kommer min underbara kusin Fia med sin familj och någongång däremellan kommer min kollegas två döttrar som är och backpackar, så vi har mycket härligt att se fram mot under 2015 första hälft.

Hemresan till Sverige ligger såklart på is på grund av det osäkra läget. Ska vi lämna Thailand under 2015 vill vi inte åka hem till Sverige utan njuta och krama ut det sista av vårt liv i Thailand och East Asia.

Detta blogginlägg är ju mer i syfte för mig själv som ett ihågkommande – ett beslut ska lyftas upp om ett tag i gen för validering och kanske revidering – men fram till dess ska jag minnas denna dag när jag tittar tillbaka.

I dag var en av de få dagar då maken inte var diplomatisk, antagligen eftersom hans hemlängtan satte honom ur balans. I dag möttes vi i ett samförstånd. Vi har ofta diskuterat strategier och planer och förutsättningar etc men i dag kom ett slutgiltigt och enat beslut, ett beslut som är ett extremt stort steg, men ett beslut vi fattat tillsammans. VI står enade än en gång!

Nu är maken med sonen på bio, Lillskruttan sover, jag är helt slutkörd efter inlämningen av tentan i går och idag har jag haft huvudvärk sedan jag vaknade – och bättre har den väl knappast blivit av alla strategiska diskussioner som både vänt in och ut på känslor och förnuft och trygghet… Jag avslutar denna blogg med ett urval av de två världar som jag befinner mig i Thailand och Skåne.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En kompott av en fantastisk möjlighet, som erbjöd det bästa av två världar under lånad tid börjar gå mot sitt slut. Underbart e kort. Nu ska jag ta ett glas vin, sätta mig och titta på ett avsnitt av en av de underbaraste humorserierna som min käre bror och hans familj hade med sig när de kom och hälsade på oss hösten 2012.

Årets sista och första veckor, i backspegeln.

Ja, när jag var hemma i Skåne första veckan i december fick jag ta emot lite gliringar om hur dåligt uppdaterad ”Underbartekort” är. Det gläder mig att ni uppmärksammat detta- det betyder att ni är fler läsare än vad jag varit medveten om 😉 Därmed inte sagt att jag kommer avge 2015 års nyårslöfte, som föreslaget av kollegor, med daglig uppdatering men jag ska försöka bli bättre med tätare uppdateringar i alla fall!

Mammas flytt blev slutligen lagd till handlingarna och hon har fått ett mycket, mycket trivsamt nytt hus. Det är synd att pappa inte får vara med om detta ljuvliga lilla nätta hus, med ett fantastiskt härligt uterum och en liten täppa att njuta solen i lä. Det intressanta är att jag känner hans närvaro, så på sätt och vis har han givit sitt godkännande till mammas husköp. I bland när jag steg ut i uterummet var det som om jag bara väntade mig att pappa skulle sitta där i en av fåtöljerna, med radion på och en kaffekopp bredvid sig och tidningen, eller korsordet i handen. Men han är ju borta, min pappa… Även om saknaden fortfarande finns är hans närvaro fortfarande tydlig för mig hemma i mammas nya hus. Han är tillsammans med mamma i hennes nya hus- han har inte försvunnit. Men jag skulle fortfarande helst ha honom kvar- det vill vi väll alltid med de som vi förlorat?

Statusen på mammas lymfkörtelcancer är stabil och läkarna har gett henne tillstånd att resa ner till oss här i Bangkok och för det är vi alla obeskrivligt glada, sonen i synnerhet som längtar efter sin mormor – men jag längtar ju efter min mamma 🙂 Den 19 januari anländer mamma, då kommer hon mellan två cellgiftsbehandlingar. Hon får numera inte en i månaden utan nu är det nästan två månader mellan behandlingarna och nästa behandling är runt den 9 februari.

När jag vände hemåt till Bangkok hade jag svärmor med mig. Efter ett par dagars sjukhusvistelse fick hon boka om sina biljetter och reste således på samma flight som jag. Lillskruttans födelsedag, makens födelsedag och julen firades med farmor sedan reste hon hem på Annandag Jul. En resa till Chiang Mai gjordes med farmor och vi fick härlig naturupplevelse, kall och hög luft, mycket behaglig temp och det kändes nästan som en sommardag hemma i Skåne i vissa avseende. Julafton sjöng jag i kyrkan på den skandinaviska julbönen och efter det blev det julfirande med ett par av de vännerna som var kvar över julledigheten.

Efter farmors avresa blev ett par dagar där jag satt med huvudet djupt försjunket i min kurslitteratur och läste ikapp. Allt för rörig höst har inte varit bra och jag hoppas att jag slipper omtenta på kommande ordinarie kurs – för det är inte ett stressmoment jag önskar bygga på berget…framför allt hoppas jag att jag klarade den omtenta som gjordes i går…

Nyårsdagen välkomnades sonens ena hockeykompis och barndomsvän med familj. Tillsammans med dem har vi haft et par härliga dagar och det har varit både Bangkokupplevelser, och förortsdjungeln har välkomnat de frusna nordborna med behaglig temp, poolbad, semesterslapp och en kompott av upplevelser och nedvarvning.

Nyårsafton firades med en svensk familj och när vi firat vårt nyår färdigt, skypade vi först med mamma och jag fick då prata med de nära och kära som fanns hemma hos mamma och ringde in det nya året. Efter Skype med mamma blev det Skype med makens barndomsvänner – de var på huvudrätten och vi fick en trevlig stund genom Skype. Vi beslöt att skåla in det svenska nyåret också innan de skulle bli hämtade av taxin. Det betydde att vi först skålade in thailändska nyåret och när vi satt vid frukostbordet skålade vi in det svenska nyåret med dem – och det var en absurd känsla. En av vännerna hade så svårt att få in att vi faktiskt sovit, medan de festat och nu ”träffades” vi igen liksom… Ja tidszonerna är märkliga!

Tiden som kommer fram till fredag den 16 handlar om att tentaläsa igen och det är intressant men tufft. Jag läser faktiskt avancerad nivå, enl kursbeskrivningen, internationell juridik med mycket svår byråkratengelska. Många gånger känns det som att jag verkligen tagit mig vatten över huvudet – men samtidigt har jag nog hittat min nisch och hoppas kunna väva in min Lärarexamen, Masters i skolutveckling och organisationsutveckling, tillsammans med juridiken som består av arbetsrätt och International Human Rights Law samt Childs Rights. Kursen som jag verkligen ser fram mot är flyktingbarnet i politik och praktik. Jag blir drillad i lagtexter, UN systemet och hoppas att jag vid något tillfälle när jag kommit hem till Sverige kan arbeta som Skolutvecklare med inriktning mot internationalisering och ensamkommande flyktingbarn utifrån Barnkonventionen och andra Mänskliga rättigheter. Jag vill inte vara rektor, därför har jag inte valt rektorsutbildningen – jag vill arbeta på kommunal och övergripande instans därav min långa vandring genom de postakademiska kurserna.

 

 

När jag var hemma i Skåne fick jag möjligheten att vikariera på min arbetsplats. Det är bara en del av niorna som vet vem jag är, men det var väldigt intressant att hoppa in i yrkeskläderna igen efter tre års tjänstledighet. Framför allt var det så otroligt roligt att träffa mina kollegor igen!

Jag har förändrats mer än vad jag trodde. Jag ser på elevernas uppförande i synnerhet, med helt annan skärpa på glasögonen efter mina år i internationell elitskola. Det är väldigt bra att vårt land arbetat effektivt och drivit barnkonventionen in i våra ungdomars arbetsmiljö, och vi ska vara stolta över det politiska jämställdhetsarbete som drivs i Sverige, men felet vi gjort i skolan vid implementering av nya skolreformer är att vi låtit disciplin ställas som likvärdigt med de gamla auktoritära magistrarna. Vi kämpar med föraktet mot de metoder som hörde den ”gamla skolan” till, i våra skolreformer, med resultatet att vi tappat fotfästet.

Det är och ska vara skillnad mellan vuxen och barn! Det handlar om livserfarenhet, våra erfarenheter bygger upp ett analytiskt verktyg inom oss vilket ger bättre förförståelse av konsekvens utifrån val och agerande. Ett barn är ett barn, även om det kan vara moget i vissa avseende är den vuxne dock alltid mer rustad för att ha en vidare överblick vilket ger bättre förutsättningar för en riskanalys, konsekvensanalys och därigenom blir den äldres uppgift att vidarebefordra och guida (eller om du hellre vill använda ordet vägleda). De växande barnen är allas vårt ansvar i samhället, medan det enskilda barnet är den enskilde förälderns primära ansvar. Vi (skolan) är bundna även enligt barnkonventionen, att sätta ”barnets bästa” i första rummet, men det är inte likställt med att låta barnet bestämma genom att sätta sig över den vuxnes beslut, som oftast är grundat i livserfarenhet och noga avvägd innan deklarerande och verkställande beslut.

Jag verkligen älskar mitt lärarjobb, och jag har alltid varit väldigt förtjust i alla mina elever. Jag har ställt mycket höga krav, på de elever som jag sett inte lagt tillräckligt med sin kunskap i sina inlämningsuppgifter. Jag har ställt krav på de elever som haft sina begåvningar i annat ämne än mitt -men jag har också upplevt hur de flesta av mina elever klarat gymnasiet bättre än andra. Jag har delvis använt mig av elevdemokrati i dess bemärkelse att jag presenterat vilka arbetsområden som ligger under läsåret och givit eleverna möjlighet att på olika sätt göra sin röst hörd i frågan som ”när ska vi arbeta med detta området” och ”hur vill ni presentera er kunskap”. Jag har också använt mig av lektionsplanering där eleverna i arbetsområde får på egen hand beta av arbetsuppgifter och bocka av när uppgiften är avklarad och jag har också använt mig av elevutvärderingar där jag alltid får samma kommentarer; ”ställer för höga krav”, ”vi får inte sitta hur vi vill (dvs med fötterna på bänkar och stolar, med neddragna hoods och solbrillor, oftast inte heller med mobiltelefon i fickan utan dessa inlämnade vid katedern), ”hon snor mobilerna”, ”när jag kom en minut försent hade hon redan låst dörren” (har alltid älskat tonåringarnas tidsuppfattning)

Jag har två ickeförhandlingsbara regler som gäller i undervisningssituation med mig 1) alla elever ställer upp utanför klassrummet, jag ser var och en in i ögonen och tar i hand och hälsar med förnamn. 2) 5 minuter efter utsatt lektionsstart låser jag dörren och den förblir låst tills det passar i undervisningssituationen att öppna och släppa in de som inte passat tiden.

Japp, och jag erkänner härmed att jag begår brott mot barnkonventionen eftersom det är beslut fattade enkom av mig! Men anmäl mig då, det är ju Barnets rättighet att anmäla kränkande behandling, inte sant! Ett barns rättigheter har dessvärre blivit feltolkade av många ungdomar i Sverige.

Vad jag kräver är ordning, uppförande och respekt av mina elever! Det kan omöjligt vara kränkande att barnet tvingas mot sin vilja att titta en medmänniska i ögonen, ej heller är det en kränkning att låsa dörren fem minuter efter lektionsstart. Men här kommer tonåringarnas egofix och förvrängning av ansvarstagande ”Barnet har blivit kränkt då det inte kommit in i klassrummet.” Huaenemej! Barnet har blivit exkluderat och bestraffat för att det inte släckte sin cigg (den som de ändå inte får lov att röka i åldern under 15 år) i tid och hann inte heller hänga av sig sitt  rökstinkande utanpåplagg. Alltså…barnet har blivit kränkt och diskriminerat pga att det ensam i gruppen är rökare, vilket var anledningen till att barnet inte kunde passa tiden! Efter kränkande behandling utsätter den försenade eleven majoriteten i klassrummet dvs icke-rökarna för passiv rökning och som toppen på isberget läggs kronan på verket genom den välriktade preventiva välviljan av svensk omsorgsmetod; elevhälsovård… för att kamouflera den äckliga röklukt i andningen ska ett nikotintuggummi (utdelat av skolsköterskan och ”sluta röka-gruppen”) stoppas in i munnen och sedan ska vi alla få lida av ett smaskande under resterande 60 minuter… Vari ligger kränkningen Vi är enligt barnkonventionen, skyldiga att se till barnets bästa och låta barnen aktivt delta vid beslut som påverkar barnet direkt. Här kommer det intressanta… Hur kan det vara barnets bästa att släppa in en rökare bland ickerökare? På vilket sätt har vi väglett barnet att sluta röka genom att istället ge dem nikotintuggummi – det röker ju ändå och resultatet blir för stort intag av nikotin genom att både röka och tugga tuggummi.

Att överlägga tillsammans med ett barn och vägleda i beslut för att barnets rätt att bli hörd ska leda fram till ett barn som kan se konsekvenser och dra analyser av ett val och därmed fatta beslut som bottnar i barnets bästa är enligt barnkonventionen författat ”utifrån barnets mognad” det betyder att vuxna inte ska överlåta beslutsprocess utan endast övervaka och vägleda beslutsprocesser. Min upplevelse är att samhället (dvs vi alla) överlåtit och givit det omogna, växande barnet för stort inflytande. Detta är gjort i all välmening, med avsikten att visa och inkludera, och kanske ett försök att visa respekt för det växande barnet och försöka uppnå jämlikhet inför de mänskliga rättigheterna, resultatet blev att Pandoras ask öppnades.

Jag skulle vilja lägga många av de artiklar och konventioner, tilläggsprotokoll etc som jag läst inom mina kurser i international Human Rights Law som arbetsmaterial för lärare hemma i Sverige och lyfta diskussionen kring UN:S intention, the UN Committee of Child Rights tolkning, samt konventionens syfte. En relevant arbetsmiljöfråga, om så önskas. Diskussionens syfte skulle initiera reflekterande samtal gällande förståelse och tolkning av grundläggande syfte och barnkonventionens andemening så att säga ”barnkonventionen i teori och praktik”. I synnerhet skulle jag vilja lägga rapporten kring barnfattigdom, och de anledningar som barn själv uppger som stressande i sin utsatta position som fattiga, i händerna på er alla som är emot skoluniform! Just policies kring skoluniform minskar barn och ungdomars inre stress av att vara exkluderade- tack vare uniformen ser alla likadana ut i den gemenskap som skolmiljön ger. Detta uppger barn själv! Skoluniform är av UN upptagen som en framgångsfaktor i kampen mot barnfattigdom, angivit i rekommendationer till medlemsstaterna. Jag har aldrig undanhållit min inställning och den har enbart blivit än starkare sedan jag lämnade Sverige. Skoluniform är bra, otvivelaktigt! Argument som att barnets identitet riskerar gå förlorad är rena rama skitsnacket – identitet och inre trygghet ska inte sitta i kläderna det ska byggas upp inifrån! Mobbningen ligger oftast i de synliga tecknen som kläder. Varför har sportlag gemensam klädpolicy – jo för att bekräfta varandra i gemenskap och grupp. Inför skoluniform och skärp till er därhemma i skolmiljön så tror jag att ni kommer att få en bättre arbetsmiljö och eleverna bättre studiero och skolmiljö. Vi måste värna om den unika möjlighet som vårt samhälle erbjuder – gratis och obligatorisk skola. Men vi måste försöka balansera jämställdheten och rättvisan för den är kantrad.