Hemvändning ett livspussel utan dess like

Jag har tillbringat en hel del tid med att uppdatera mitt CV och se till att börja hålla koll på arbetsmarknaden hemma i Sverige. Sonen slutar Middle School i juni och det är en naturlig brytpunkt för mig och barnen att lämna, om vi har för avsikt att återvända till Sverige. Har vi det? Det vet vi inte? Det är här skon klämmer!

Vad vill vi? Vad är bäst för familjen C? Kan vi tillfredsställa samtliga 4 familjemedlemmar, eller måste vi fokusera på det äldsta barnet eller det yngsta barnet? Kan vi finna en kompromiss där alla blir nöjda och tillfredsställda? Frågorna och tankarna är många och det snurrar runt runt som en torktrumma. Vad måste vi göra för att garantera våra barns bästa? Hur löser vi hemvändningens livspussel för hem ska vi frågan är bara när?

Att vända hemåt inför nästa läsår fungerar, men det är sämre ur många aspekter som jag inte orkar gå in på. Min övertygelse är dock att det vore bra med ett läsårs acklimatisering och att den startsträckan då förhoppningsvis ger sonen valmöjlighet inför gymnasiet. Att sonens gymnasieval inte får stänga hans framtida möjlighet till universitetsstudier är nästan det som är mest avgörande i min beslutsångest. Vi har hört historier kring hemvändning till gymnasiet och blivit avrådda att komma hem under gymnasiet, i den mån vi kan styra det.

Här finns en springande punkt, makens arbetsgivare  hur fungerar FN´s policy när det gäller utbildning? Ja, den vägen har vi ju redan vandrat och rumlat runt i och det är bara att förhålla sig till de bestämmelserna, anpassa sig och försöka få livspusslet att passa in för alla parter i synnerhet när barnen blir äldre och gymnasieutbildning och högskola/universitetsutbildningar börjar banka på dörren. Vi har fortfarande en enorm fördel i Sverige med fria universitet och möjlighet till studielån, men tillträde till universitet kräver lite planering och framförhållning om du tillbringat majoriteten av din skolgång utomlands.

Det finns möjlighet att gå internationell skola i Malmö – det är i alla fall en fördel vi har som bor i Malmö-Lund regionen det finns bra internationella skolor i både Lund och Malmö vi behöver inte sända sonen till internatskola däremot handlar det om platstillgång. I går när jag var i kontakt med antagningsnämnden verkade det vara väldigt komplicerat att anlända direkt in i gymnasiet och på internationella skolan var det mycket tveksamt om det skulle finnas plats för sonen överhuvudtaget. Ja! jag fick lite kalla fötter. Ja, jag fick andas djupt ett antal gånger och intala mig själv att det ordnar sig. Försökte frammana ett lugn och upprepa mantrat ”det får gå som det går, detta är inget jag kan påverka, det enda jag kan göra är att bestämma mig för vad jag och maken tror är det bästa för sonen, Lillskruttan och anpassa oss efter de förutsättningar som ges därefter!”

Det är vår skyldighet att ta hänsyn till vår sons intresse och behov, det är inte våra barn som bett om att flyttas utomlands från sin vardag, familj och vänner – det är vi som föräldrar som får en möjlighet att ge barnen en vardag utomlands och det är upp till var och en att ta tillvara på den möjligheten eller ej. Med beslutet om att ge barnen en utlandsvistelse och vardag i en annan kultur och skolsystem medföljer ansvaret att se till att göra det bästa för barnen i den nya miljön och i synnerhet vid avflytt, hemvändning eller andra livsomvälvande situationer som kan uppstå under resans gång.

Jag har fortfarande svårt att se hur en del människor aktivt väljer bort möjligheten att vara hemma med sina barn här i Nichada Thani. För oss var det också ett aktivt val att tillbringa tid tillsammans, som familj på ett sätt som inte är lika möjligt hemma i Sverige. Men som sagt, det är var och ens beslut att avgöra vad som ligger i barnets bästa intresse, vår bedömning är att det är bra för barnen att jag varit hemma med dem under så lång tid som jag varit hemma. Nu börjar väl snarare frågan uppstå om det är bra för att fortsätta i Thailand.

Vårt liv är jättebra på så många sätt. Men vi är väldigt långt ifrån Nord Europa och Sverige. Vi närmar oss en tid där sonens barndomsvänner, som vi lyckats hålla intakta, börjar frigöra sig från barndomsvänner och röra sig mot olika gymnasieskolor där nya gruppkonstellationer skapas inför framtiden. Sonen vill närmre Sverige. Han vill inte längre vara så långt ifrån sina vänner och bara komma hem en gång om året. Han vill egentligen gå gymnasiet hemma i Sverige. Hans oro är att återvända som total utlandssvensk och känna att han är en utomjording. Samtidigt har även viss förändring i sonens skolmiljö och vardag påbörjats här i Nichada. Många av hans vänner ska lämna Nichada antingen direkt efter Middle School eller efter första året på high school för att fortsätta High School på boarding school i USA eller UK. Detta blir ytterligare en naturlig brytpunkt i Nichada och det gäller att parera dessa förändringar i sonens liv.

P_20160730_094348

För fem år sedan flyttade vi ut då det i vårt livspussel just då var ett bra tillfälle. Jag skulle vara föräldraledig med Lillskruttan och Maken fick en möjlighet att starta upp en enhet. Det är en erfarenhet för livet denna vår resa från Sverige och tiden som vi varit i Thailand. Vi ångrar inte det beslutet som vi fattade för 5 år sedan, även om det har varit enorma berg och dalar, många tuffa situationer där vi funderat över om vi verkligen orkar fortsätta, om det verkligen är värt en hel del av de situationer som uppstått … men när allt balanserat upp sig och den värsta osäkerheten lagt sig är vi fortsatt tacksamma och glada över att vi fick och antog möjligheten att ge våra barn en unik erfarenhet och många upplevelser.

Jpeg

Nichada Thani

Vad som definitivt aldrig försvinner, för mig, är svårigheten att hantera de farväl som alltid måste tas. Som internationell på expat-kontrakt lever du generellt sett på lånad tid. Ditt uppdrag ska utföras och slutföras, därefter ska du vidare och sprida din nyvunna kunskap – så är åtminstone grundfilosofin. Till sommaren flyttar en av de skandinaviska familjer som kom samtidigt som oss, då är det alltså bara vi kvar av alla skandinaver som anlänt sedan 2012. Även om Nichada Thani är en mycket enkel expat community att leva i, enkelt att skaffa umgänge i tar det trots allt lite tid att bygga upp ett socialt nätverk när människor flyttar in och ut på löpande band.

Alla dessa på återseende slår mig som en käftsmäll, många gånger rakt i ansiktet. Somliga människor fattas mig alltid, medan somliga blir ett trevligt minne. En del människor anstränger sig lika mycket som jag för att försöka hålla kontakten, med hopp om att ett tillfälle kan ges någon gång i framtiden att träffas igen, på någon flygplats, under en lay over, eller för en långweekend någonstans.

Det finns tyvärr också de människor som bara försvinner efter sin acklimatiseringsfas. Verkar enkelt att slänga människor på soptippen, när de inte behövs längre… Jag har alltid haft mycket svårt för den personligheten som umgås mycket intensivt under en period sedan dör umgänget ut. Det är som att dra proppen i badkaret. Det kommer inte ens ett ”hej, hur har ni det, längesedan, kanske vi kan ta en kaffe snart?” Jag arbetar på att försöka behålla distans och att inte släppa in någon för nära, det är faktiskt något jag utvecklat sedan vi kom till Nichada, det blir en del i det internationella livet. Visst är de flesta människor du delar ditt livspussel med i Nichada där och umgänget fortskrider så länge vi delar vardagen- men upplevelsen av att vara utbytbar har nog aldrig slagit mig så mycket som de senaste 5 åren.

Självklart är detta en tillvaro som jag gärna fortsatt i, även med de nackdelar som finns! Nichada Thani är övervägande en positiv miljö att befinna sig i och en bra miljö för barn att växa upp i, med fantastiska förutsättningar för högklassig skolgång, men verkligheten och vårt livspussel när det kommer till vidareutbildning, universitetsstudier i Sverige etc. knackar på dörren allt oftare. Funderingar kring våra förutsättningar och barnens behov och möjligheter vägs allt oftare vid middagsbordet. Det måste finnas en viss framförhållning där jag vill försöka ta in i beräkningarna den tid som vår son, i synnerhet, kan behöva för att förberedas och komma ifatt, acklimatisera sig till en miljö hemma i Sverige i gen.

Många reflekterar inte över att vår son vuxit upp i en internationell skolmiljö och fått en mycket bra utbildning efter ett nordamerikanskt curriculum, på bekostnad av att han förlorat grundplåten för svenskt curriculum tex nordeuropeisk historia, svensk samhällskunskap och geografi. All terminologi är på engelska och det är klart att allting är möjligt, det kommer väl att gå bra att lära in allting på svenska, men hur lång tid tar det? I vissa diskussioner med andra svenskar kommer ofta kommentaren ”Ja, men det är väl inget att vara ledsen över, svensk skola vad har den att erbjuda egentligen?” Lite grand smärtar det mitt lärarhjärta, för jag vet allt för väl hur klimatet på många skolor är, hemma i Sverige. Men jag är ändå lärare i hjärtat och jag är inte särskilt glad över den utveckling som skett där hemma. Det är inte en horder av inkompetenta lärare utan det är ett samhällsklimat som är negativt när det kommer till svenskt skolsystem.

Både jag och maken har hängt upp oss på en del varningens ord när det kommer till att vända hemåt inför gymnasiet eller under gymnasietiden. De flesta med erfarenheten har påtalat att det är bättre med en acklimatiseringsperiod än att anlända under pågående gymnasieperiod. Detta är som ni alla förstår ett evinnerligt vägande i hypotetiska scenario… vi kan ju inte sia in i framtiden. Samtal och funderingar tillsammans med andra internationella har givit mig energi att åtminstone försöka skapa någon form av strategi tillsammans med sonen. Att samtala med sonen om hur han känner och ser på sin framtid.

Jag försöker hålla min oro i schack – vet inte om jag lyckas…men jag försöker att inte hänga med i klagosången kring svensk skola. Det är inte lärarna som är inkompetenta, det är ett samhällsklimat som är negativt. Det har blivit klagomur över hela svenska skolsystemet. Vår erfarenhet av en fantastisk skolmiljö kan vara både positivt och negativt. Vetskap om att en stor framgångsfaktor för att en skola ska vara en positiv miljö för våra ungdomar är att föräldrar har rätt inställning till skola och utbildning. Att föräldrar tar en aktiv roll i sitt barns vardag och att skolan får lov att bli en naturlig mötesplats och länk till hemmet är grundvalar som de flesta internationella skolorna står för.

För många många år sedan arbetade jag som vikarie i Vellinge kommun. På den skolan fanns en stark vision om att bygga en bro mellan skola och fritid. Skolan blev en viktig samlingspunkt för barnen och visserligen anlände jag allt som oftast till en musiksal där gitarrsträngar behövde bytas direkt måndagsmorgon och trumskinn var sönderslagna men ärligt talat… jag var glad och tacksam för att fritidspedagoger och fritidsledare i samverkan med skolan fanns för barnen i byn under helgen ” hellre stränga om en gitarr än att se ett fönster krossat på köpcentrat.”

Innan jag lämnade mitt jobb bakom katedern var skolmiljön stökig och rörig, klassrumsdörren var en svängdörr för många elever, en hel del elever lät bli att passa tider, ganska många elever protesterade högljutt om hur kränkta de blev vid tillsägelser. Mest intressant är nog när jag blir inkallad till rektorn efter att jag satte i system att låsa dörren efter fem minuter, köra genomgång och släppa in eftersläntrarna efter kanske 15 minuter. Jag gav tom eleverna 5 minuters möjlighet till att komma till lektionen, vilket föräldrar ringt in och klagat på. Jag var för sträng och strikt, jag var inte lämplig som lärare, jag var dessutom den enda läraren på hela skolan som ställde upp mina elever (alla elever jag undervisade) i ett led utanför klassrumsdörren och tog i hand, tittade dem in i ögonen och hälsade på dem inför varje lektion. Jag ville avsluta lektionen prydligt genom att det skulle vara tyst i klassrummet, stolar och bänkar tillbaka på sina platser och elever bakom stolar och ett gemensamt hejdå. Ja… det var jag som lärare i 15 år….När jag reflekterar över detta, kan jag inte låta bli att dra på mungiporna, det är helt ofattbart att föräldrar anser att vanlig hyfs, vett och etikett blir något att anmäla till skolledaren för deras barn känner sig kränkta när de inte blir insläppta i klassrummet när de kommit försent. Jag har till och med stått i klassrumsfönster och sett mina elever röka, knackat på rutan, visat på arbandsuret och de har bara nickat och sagt ”kommer snart”… Vad har jag förväntats göra då? jo skicka ett mail hem till föräldern att den sa komma till skolan och hämta sitt barn som röker trots att det är minderårigt och dessutom ska jag informera föräldern om att barnet får sen ankomst pga att det står och röker i stället för att komma in till lektion.

Allvarligt talat… detta är inget jag tror kommer att vara en bra skolmiljö för min son efter 6 skolår utomlands. Vi ska betala skolavgifter i maj månad då måste vi också fatta ett beslut om vad som händer. Det finns väldigt många arrangemang, som vi upplevt under vår tid som internationella där familjen är i ett land och den arbetande befinner sig i ett annat land – det är ingen som säger att det är optimalt men det är definitivt många familjer som har det så och det kanske vi också måste tänka på…

Vad vill vi för vår sons utbildning? Vad önskar han? Vilka behov har han? Trots min förhoppning om att allt kommer att gå bra när vi flyttar hem till Sverige är jag rädd för att den skolmiljö som finns i Sverige kommer att bli så fel för i synnerhet vår son. Skulle han få möjlighet att avsluta sin skolgång (4 år) utomlands tror jag att det är det absolut bästa för honom – men då har han svårigheter att komma hem till universitetsutbildning i Sverige. Om 4 år ska vår Lillskrutta börja i 3 klass enligt svenskt skolsystem och det betyder att hennes majoritet av skolgång kommer att ske i svenska skolsystemet och hon kommer att anpassa sig på samma sätt som vår son anpassat sig efter internationell skolmiljö. Vår son lämnade år 3 i Sverige och vår Lillskrutta anländer år 3 – same same but different. Hur viktigt blir möjligheten för sonen att få tillträde till svenskt universitet? Livspusslet fortsätter läggas medan tankarna stöts och blöts, frustration över osäkerhet, många diskussioner med expats i samma eller liknande situation. De flesta inklusive jag själv är övertygade om att det enda sättet är att bara bestämma sig och landa i sitt beslut. Att göra det bästa av situationen när den väl är inne. Minnas det som var bra på den förra platsen och ge den nya platsen de absolut bästa chanserna genom att vara öppen för det positiva som finns i nästa fas av livet. Inte blicka bakåt utan fixera blicken framåt, när beslutet är taget och kör! Det är vi som dragit iväg barnen, det är också vi som måste bedöma vad som är bäst för barnens bästa intresse och framtid och rätta oss efter att vår bedömning är den rätta det är trots allt vi som känner våra barn bäst… men hemvändningen är ett livspussel utan dess like!

wpid-p_20150917_075648.jpg

Annonser