Rekvisit: tillfälligt

Det finns olika anledningar att lämna sitt hemland men gemensamt är att alla som lämnat sitt hemland är invandrare i den nya nationen. Jag är invandrare och utlänning i Thailand! Min familj lever på rekvisit  – åtminstone var det avsikten när vi blev förflyttade pga arbete i januari 2012. Resultatet efter 5 år i Bangkoks förortsdjungel är att vi för första gången, sedan 1997, bott sammanhängande längst tid i ett och samma hus, men vi är fortfarande utlänningar som lever på rekvisit tillfälligt uppehållstillstånd och arbetsvisum i Thailand.

Det var inte riktigt planen att vi skulle bli kvar i BKK längre än 3 år, men maken fick nytt kontrakt och ny position 2015 därmed förlängdes vår vardag i Thailand. Faktum är att om vi skulle få en möjlighet till ett permanent uppehållstillstånd, eller makens chef/organisation skulle skaka fram ett nytt kontrakt för en ny position och nya arbetsuppgifter på kontoret i BKK skulle vi inte kunna svära på att vi skulle välja att avsluta vår vardag och det liv vi byggt upp efter 5 år i Thailand.

Sverige kommer alltid att vara mitt hemland. Det kommer alltid att vara dit jag återvänder oavsett om det är för semester eller om jag flyttar hem i gen – men faktum kvarstår jag har ett barn som liksom många invandrare i Sverige aldrig bott i sitt hemland. Hon är utlänning i det land som är hennes hem. Vi, precis som de flesta invandrare i Sverige/skandinavien har byggt upp ett liv i vårt nya hemland. Vår yngsta har aldrig bott i Sverige, även om hon är svenska. Vår yngsta ser sig inte som thailändska trots att hon pratar och förstår thailändska (i bland bättre än svenska). För vår son blir en hemflytt (ur skolperspektivet) en väldigt stor och omvälvande situation, även om han och många andra är av åsikten att det borde inte vara  några problem att återvända till svenskt skolsystem han är ju svensk och talar svenska… förvisso, men han kom i klass 3 och avslutar i juni klass 8 vilket i detta internationella skolsystem betyder att han avslutar grundskolan. Vår son har alltså gått fler år i skolan i Thailand än i Sverige. Utifrån den aspekten ställde jag mig själv frågan, när jag vaknade häromdagen: ”Vad skiljer mig (och min familj) som invandrare i Thailand, från en del av invandrarna i våra skandinaviska länder?”

Den generalisering som oftast används när det kommer till invandrarfrågan är en argumentationsteknik som ur mitt perspektiv känns väldigt ogenomtänkt. Låt oss reflektera över och kika lite grand på perspektivet västerländsk man i Thailand… När en thai tittar på min son, eller på min man vad ser dennes ögon? Hur kan thailändaren, vid första anblicken, urskilja min make eller min son från andra manliga västerlänningar i Thailand?

I bland är invandrarna i Thailand småfifflare, men det finns även grovt kriminella individer som flyr sitt hemland för att överleva. En del av småfifflarna fortsätter att leva utanför systemet i Thailand, en del av de grovt kriminella har definitivt inte för avsikt att avsluta sin karriär som kriminell, medan en del av småtjyvarna och underhuggarna lyckas bryta sig loss och försöker bygga upp en ny tillvaro i Thailand.

I bland är invandrarna till Thailand olyckliga ensamma män, som längtar efter värme och omtänksamhet. I bland är det pensionärer som invandrar. I bland är invandraren inflyttad till Thailand för att utföra ett arbete osv. Oavsett anledning till vistelse i Thailand för den vite västerländske mannen är den gemensamma nämnare för oss alla (oavsett kön) att vi är utlänningar och/eller invandrare i Thailand. Alltså oavsett anledning är vi utlänningar!

Vad som är ledsamt är att småfifflare och kriminella ger sina landsbröder dåligt rykte! De dåliga attityderna och förhållningssätt som ibland kan uppvisas från västerlänningar klumpas ihop och blir en generell åsikt/inställning/uttalande och riktas till kollektivet ”vita män/västerlänningar”. Denna generaliseringsretorik blir orättfärdig gentemot de andra västerlänningar som tex den ensamme kärlekskranke vite  mannen, eller den yrkesverksamme inflyttade vite mannen, eller den vite äldre mannen som är pensionär, eller den unge vite mannen som är utbytesstudent, de vita männen som är turister utan ont uppsåt etc.

Det finns så många olika anledningar till att västerlänningar invandrar till Thailand. Att generalisera den vite mannen och anklaga alla vita män för att vara pedofiler, sexturister eller kriminella anser jag vara jämförbart med den generalisering av invandrare som finns i Skandinavien. Sedan ett par år tillbaka strösslas uttalande som bottnar i generalisering runt där hemma i den skandinaviska argumentationstekniken avseende invandrare.

Att arbeta och bo på kontrakt är en gemensam nämnare för majoriteten av de som vi umgås med. Majoriteten av de som bor i Nichada, eller av de som vi umgås med i Bangkok med omnejd, har lämnat sitt hemland på grund av arbete. Det finns självklart en del som bryter upp sin vardag för att starta upp ett nytt liv i Thailand, lite grand som gamla tiders ”DRÖMMEN OM AMERIKAT” men oavsett anledning är vi invandrare och utlänningar i Thailand och vid diskussioner eller debatter där jag hör generaliseringsretorik användas har jag väldigt svårt att låta bli att reagera. Det kanske är för att jag själv hamnar i facket ”alla invandrare…”  trots att jag inte tillhör kategorin som avses när uttalande som ”alla invandrare” används. De som sköter sig, försöker anpassa sig och acklimatisera sig till rådande norm i gästnationen ska inte behöva känna skuld eller skam för de rötägg som inte uppför sig eller försöker anpassa sig. Problemet är att bra och skötsamma invandrare känner sig oskyldigt anklagade och skäms över sitt ursprung oavsett om generaliseringsretorik används i Skandinavien eller Thailand och oavsett om du är invandrare/utlänning i Skandinavien eller Thailand eller annan nation!

 

Annonser

Driving home for Christmas

Resväskorna är packade, de står i entrén och väntar på att bli utburna av Mr Prayon i morgonbitti. Lillskruttans handbagage står och trängs i hallen, medan sonens ska packas efter att Ipad är laddad under natten, likaså ska mitt handbagage stängas efter att dator, Ipad och frukt är nedpackat i morgonbitti. Jag njuter nu en liten stund av min spotifylista med jullåtar, och glögg. Glöggflaskan från helgens glöggmingel tömdes nyss.

Just nu sjunger Michael Bubblé ”It´s beginning to look a lot like Christmas”för mig och det gör det verkligen. Ett sista blogginlägg innan väntan på obegränsad kvantitet av svensk glögg, pepparkakor, julmust, sill, kavring, brunkål, knäck, kola, frukostfrallor, gräddpastej, ättikgurka, ost, lösviktsgodis, lax, räkor, tända ljus i alla fönster, tallbarrsdoftande julgran och nära och kära på tjugo minuters radie med bil är snart slut.

Julstjärnorna lyser i mina fönster i Nichada, Julgranen likaså, adventsljusstaken, tomtar, en jullöpare ligger under adventsljusstaken på köksbordet, en väggbonad med julbock och två gossar med släde från min mormor pryder väggen utanför Lillskruttans rum. Jag har inte mycket julprydnader ( i synnerhet om man jämför med mina grannar i byn här) men de jag ha tog jag med hemmifrån Sverige i flyttlasset vintern 2012. En del nya julprydnader, som inhandlats under de gångna åren bringar tillsammans en julefrid i Raintree residence – men i helgen ska vi försöka få ordning och julefint i Skåne med.

Jag har förstått att maken varit, som vi misstänkte, hundra procent otillgänglig då vi inte fått tag på varandra via Skype endast få och korta och koncisa messengers är sända med alltför stor tidsskillnad. Men i morgon kommer han och hämtar oss på Kastrup.

Barnen och jag reser dagflyg och vi verkligen avskyr dagtursflighten både jag och sonen. Även om ingen av oss lyckas sova är fördelen att vi kommer direkt mellan Bangkok och Köpenhamn utan mellanlandningar.  Upp i ottan och en resa på drygt 20 timmar från dörr till dörr. Med tidsskillnaden så har vi, om vi lyckas komma i säng kl 22.00 i Sverige = 04.00 thaitid, varit uppe och i gång ett dygn.

Både jag och sonen upplever att de få gånger vi haft råd att resa med Thai airways och nattflyg att resan blir mindre påfrestande. Lillan sover sig igenom hela flighten, likaså gör sonen och jag sover liksom aldrig på planen oavsett men jag kan slappna av och tillåta mig att slumra till lite då och då och sluta ögonen lite grand när de andra sover.

Lägligt nog avlutar jag detta blogginlägg till slutet av ”Driving home for Christmas” en av mina absoluta favoriter i juletid och nu, nu ska du tro att Spotify slumpade fram på min lista Jussi Björlings version av ”O Helga Natt”! I år sjunger jag inte den på skandinaviska julbönen i Christ Church i Bangkok på Julafton, utan jag ska njuta av jullovet i Sverige för första gången sedan vi flyttade ut och det känns riktigt härligt!

 

Att hjälpa på plats utesluter inte andra insatser

När jag växte upp  var det väldigt populärt med stora stödgalor – internationella TV-sända musikgalor tex Band Aid, Live Aid och häromdagen var det då tydligen en stödgala hemma i Sverige till förmån för flyktingkatastrofen och Syriens krigsbarn, med flera.

12072795_10153649257364793_7646618787905797968_n

Min personliga åsikt är att den här typen av journalistik och socialt drev och mediabevakning,  är väldigt farlig – det kommer för stort massivt pådrag, en punktinsats utförs så att säg. Insatser som tillfälligt uppmärksammar krisen. När stormen bedarrar är risken stor att verkligheten försvinner i svallvågorna och Svensson återgår till sin vanliga trall och livet utanför Sveriges gränser faller i glömska, för vilken gång i ordningen är inte ens aktuellt att försöka nämna.

01

Hållbara lösningar ”Sustainable solutions” vad är detta egentligen? När jag läste Childrens Human Rights Law, Refugee Law och Humanitarian Law var detta uttryck ett mantra. I kombination med ekonomi, natur, lokalbefolkningens kompetens och genom socialisering uppmanades alla att stanna upp och reflektera, analysera sina handlingar och försöka se vilka konsekvenser våra handlingar kan få. Alltid arbeta efter ett barnrättsperspektiv och bygga upp hållbara lösningar – barnen är nämligen de som drabbas hårdast vid förändringar och kriser. Hållbara lösningar är ett krav, ställt från omvärlden och vilar i på fundamentet mänskliga rättigheter.

Argument som att hjälpa på plats spottas ur var och varannan människa – oftast människor som befunnit sig i sitt välfärdssamhälle största delen av sitt liv. Jo det är väldigt viktigt att hjäpa på plats men det görs redan – i otroligt stor utsträckning. Bistådsarbetare, emergency rescue team, läkare utan gränser, Röda korset och Rädda barnet det kryllar av volontärarbetare m.fl  på fältet i krigszonerna. FN:s tält finns redan på plats. Kvadratmeterytan som varje enskild individ har till sitt förfogande, i ett flyktingläger eller i ett tillfälligt läger i naturkatastrofdrabbade område, är i de allra flesta fall långt under humana. Det går att leva så temporärt, men allt fler flyktingläger ter sig som permanenta lösningar på de drabbades boendesituation.

Fotot på det döda barnet är lånat från en fotograf. Det är inte från krigets Syrien utan från Nepal. Tycker dock att det är intressant att lyfta upp fotot igen i denna blogg och ställa frågan ”Hur många av er där ute kommer ihåg katastrofen i Nepal för mindre än ett halvt år sedan?” Jag gör det!

Varför kommer jag i håg det? kanske för att jag var med och volontärade för att hjälpa de drabbade, eller för att jag befinner mig utanför Sverige och bor tillsammans med många nationaliteter med olika erfarenheter och där någon jag känner alltid känner någon i ett drabbat område. Det är irrelevant egentligen då min poäng är att uttrycka min personliga oro över att punktinsatser inte bygger hållbara lösningar. Även om en stödgala är en punktinsats är det fantastiskt bra – det är en trevlig tillställning och insamlingen är ämnad hjälp på plats… jättebra! hjälp på plats är ju också vad Sverigedemokraterna och en del andra människor hävdar och förespråkar. Kritisera då inte initiativet och för helvete visa inte din dumhet genom att fortsätta upprepa ditt mantra ”Hjälp ska ges på plats! Här ska inte skänkas en spänn, Sverige skickar redan så mycket pengar.”

Min nästa poäng är fortsatt en reaktion på argument… De insatser som vi i vår community engagerade oss i, vid naturkatastrofen i Nepal (men även vid naturkatastrofen på Filipinerna, eller andra naturkatastrofer i Sydostasien) var många. Det var allt från att våra barn bakade kakor och sålde vid de lokala affärerna och fiken i byn, till att lärarna anordnade auktion på elevers alster i Bild, eleverna anordnade konserter, spelade in DVD-skivor och sålde, satte upp improvisationsteater/dramaföreställningar där biljettpriset gick till insamling men hela communityn slöt upp och gick man ur huse för att packa lådor med skor, filtar och kläder, rent vatten, tändstickor, batterier, ficklampor, konservburkar med mat etc. etc. Den första volontära räddningsaktionen lämnade Don Muang flygplats 48 timmar efter första skredet. Visserligen cirklade planet runt, runt, runt för det var väldigt svårt att landa, men hjälpen kom fram och alla nationaliteter slöt upp för Nepal. I debatten hemma i Sverige känner jag att det inte är allt för ovanligt förekommande att människor säger ”Vi måste först ta hand om våra egna.” Det är ganska korkat faktiskt tycker jag… för det är inte ”våra egna” som blivit drabbade av en bombräd, eller en naturkatastrof som resulterat i att vägar sköljts bort, husen rasat och familjemedlemmar omkommit och försvunnit ner i ett jordskred eller i havets djup. Det är inga av ”våra egna” som fattas rent vatten. Så därför tycker jag det är ett dumt argument.

I Nichada finns många FN-tjänstemän och de olika FN-organisationerna har olika arbetsområden. Den organisation som vi tillhör är en organisation som kommer in i skedet där infrastrukturen ska byggas upp, men de är också med i hela processen då de hela tiden finns som stöd för alla de andra FNorganisationerna tex genom att övervaka logistiken så att mediciner som finns i Indien kommer fram till Nepal (om vi nu tar Nepal som exempel), att tält som kanske finns i Sydamerika kommer till Nepal m.m. en samordning helt enkelt för att de FNtjänstemän som finns på plats kan utföra sitt arbete tillsammans med andra jätteviktiga organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, Läkare utan gränser mfl. En av mina väninnors make arbetar i det akuta nödläget, dvs hans Emergency Team ska vara på plats helst 12 timmar efter nödsituationen. I det akuta skedet är det mycket som ska falla på plats – det ska spåras människor, säkras upp safe-havens för barnen, rent vatten och medicin ska in m.m. i samarbete med lokalbefolkningen ska temporära skydd skapas, befolkningen ska räknas in, en dräglig akutsituation ska växa fram under de första dygnen i kombination med röjningsarbete m.m. Vår granne arbetar för World Bank (inte ett FN organ men arbetar i nära samarbete med FN) vilka är med i ekonomiska lösningar och dessa behövs både i det akuta skedet och under processen. Det finns ett väldigt omfattande praktiskt, tekniskt och diplomatiskt arbete som utförs på plats redan – med detta vill jag understryka att det är visst viktigt att hjälpa på plats, men käre tid det finns väldigt mycket hjälp redan på plats och nu behöver hjälpen komma från omvärlden.

Många verkar tro att bara FN viftar med sitt trollspö lite grand så fixar sig allting. Problemet är att FN innefattar drygt 50 olika organisationer. Jag upplever allt oftare i debatter att missnöjet är starkt och det är väldigt hård kritik som riktas mot FN. Det är sorgligt! FN är inte bara de organisationer som de flesta människor kanske kommer i kontakt med via insamlingar, reklam etc. det finns en uppsjö av organisationer. Det finns specialenheter som granskar allt möjligt från atomvapen och nukleär industri, till miljö och population, ekonomi, medicin, nutrition etc. Så alltså ytterligare en poäng är att försöka understryka argumentationen som förs och ha i åtanke att FN är drygt 50 olika organisationer! Kritik som riktas mot FN blir helt befängd, det riktas då kritik som om FN vore ETT organ. Det är en generalisering människor gör när de drar FN över en kam. Att dra drygt 50 olika organisationer OCH generalsekretariatet (vars uppgift är att administrera de olika organens verksamhet) och klumpa i hop det och säga att FN gör ett dåligt jobb är katastrofalt.

Slutligen, hela poängen med detta inlägg har varit att påtala dålig retorik och argumentation enligt mig! När människor hävdar och för retoriken ”att hjälpa på plats” blir bara hälften av en hållbar lösning uppfylld eller utförd. Att skapa en dräglig vardag i krigszoner är en livserfarenhet som väldigt få människor drabbas av. Jag tänker inte ens försöka skriva om det, men jag kan förstå att många människor saknar perspektiv. Var gång det byggs upp ett nytt sjukhus bombas det sönder och samman igen. FN-personal mfl åker kana tillbaka till ruta 1. Detta pågår år ut och år in i olika länder där samhällsapparaten inte fungerar . Det är just i dessa länder dvs i de länder där ingen annan kan vara verksam, ingen annan kan agera därför att samhällsapparaten är gravt dysfunktionell som FN har tjänstemän. Dessa arbetar dag ut och dag in och stirrar verkligheten, kriget, misären, döden i vitögat medan du och jag i lugn och ro sitter med vår tidning och kaffekopp på väg till vår vardag som flyter på i en samhällsstruktur som fungerar. Många tjänstemän kämpar redan för att hjälpa civilbefolkningen till en dräglig vardag på plats. Det finns hjälp på plats, fältet kryllar av proffs som försöker hjälpa civilbefolkningen till en dräglig vardag i ett dysfunktionellt land.

Hoppas att du njuter av din frukost, att du sitter bekvämt i din stol, att du sovit gott i din säng i natt och att du har en härlig middag att se fram emot i kväll- uppskatta din vardag för alla har det inte lika bra som vi har det.

Vad är tid?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hur definieras tid? Vad är tid? Tar jag till vara på min tid? Vad vill jag göra med min tid?

Tid är omdiskuterat och har lika många värderingar som det finns människor, skulle jag misstänka. Vad ordet tid har för innebörd och symboliserar för mig behöver nödvändigtvis inte vara den samma för dig. Jag är ganska säker på att våra uppfattningar liknar varandras, i synnerhet om vi är i samma ålder, fas av livet, befinner oss i samma kulturella kontext, har en lång tid av vänskap men något som blivit för mig uppenbart är helt klart att min tonårsson och jag lägger otvivelaktigt olika innebörd i ordet tid!

En tanke jag har brottats med är att tolkningar av tid bör respekteras, på samma sätt som jag måste respektera mina medmänniskors olika åsikter oavsett om deras åsikter enligt mig är uppåt väggarna fel eller om deras politiska åsikter stundom borde dra dit pepparn växer enligt min personliga åsikt. Olika åsikter är fullkomligt irrelevant, jag är skyldig att respektera olika åsikter, olika tankesätt, jag är också skyldig att visa empati när medmänniskor uttrycker sina känslor, oavsett om jag delar vederbörandes upplevelse uppfattning eller känsla så ska respekt för medmänniskan visas! Men, funderar jag då, hur kan jag applicera mitt rättspatos när det kommer till innebörden av ordet tid?

För mig är det, sedan vi kom tillbaka från sommarlovet och min son började grade 7, tydligt att vi definitivt inte delar uppfattningen av innebörden i ordet tid – främst då tid för skolarbete kontra tid för sociala medier och datorspel via skype… Visst kan jag fullständigt hävda min status som förälder och åberopa livserfarenhet (och i mitt fall även lärarprofession som har spetsats med expertis i barnens mänskliga rättigheter) och hävda att han inte levt tillräckligt länge för att kunna förstå konsekvenserna av hans tolkning av arbetstid och därmed inte heller insikt i hur mycket tid som är tillräckligt mycket tid för skolarbete. Men vad tjänar det till?

Sonen är 13 år! och i hans verklighet just nu är han odödlig och har hela livet framför sig. Den fullkomliga övertygelsen att det han inte fixar i dag fixar han någon annan dag är hans patos just nu. Han lever fullständigt i sin tonårsbubbla. Han har påbörjat sin väg mot sin framtid. Hans personlighet, grundläggande värderingar m.m. befinner sig i samma virrvarr som hans tillökning av testosteron och adrenalin. Han formas växer så det knakar, äter som en häst, rösten åker berg-och-dalbana och hans grundvärderingar smältes samman med våra. Vår son skapar sina egna åsikter genom sina egna livserfarenheter och börjar formas till den samhällsmedborgare som han en gång ska bli. Han har stängt öronen och stoppat huvudet sanden och uppvisar ett tydligt strutsbeteende – med andra ord: han är en hundraprocentigt normal tonåring!

Ja, självklart anser jag att han behöver vägledning och ganska ofta behöver han nog få alternativ givna för att veta hur pass lång tid diverse skoluppgifter tar, men du som har en tonåring, haft en tonåring vet att den kampen är en tuff kamp med viljestarka hormonstinna individer, som tror sig vara mogna för att veta sitt eget bästa i exakt alla situationer. De är som små treåringar dvs de vet allt och kan allt – åtminstone i smyg…och i de allra flesta fall ordnar det upp sig med tiden men det vågar jag inte riktigt tro på än…just nu känns det som att vi närmar oss situationen där det återigen dags att än en gång släppa efter på linan lite varsamt – men problemet är att linan inte är lika härdig som tiden.

Jag har då även fått den fantastiska förmånen att ha 9 år mellan mina barn och trotsåldrarna infaller samtidigt – men tar sig olika uttryck. När jag befinner mig mellan två stycken ”Lotta på Bråkmakargatan” upprepar jag ofta mitt mantra Underbart e kort! Jag är begåvad med två stycken fantastiska barn. Viljestarka. Duktiga. Charmiga. Begåvade. Friska superlativen hopar sig och tar aldrig slut de är helt underbara men vi har definitivt helt skilda åsikter om begreppet tid. Medan min lilla skriker ”Nu, jag vill det NU!” säger min stora ”Chilla! jag ska…snart…ta det lugnt…”

Ja, detta är min vardag, som tonårsförälder och jag vet att jag delar den med miljontals andra mödrar genom tiden.