Rekvisit: tillfälligt

Det finns olika anledningar att lämna sitt hemland men gemensamt är att alla som lämnat sitt hemland är invandrare i den nya nationen. Jag är invandrare och utlänning i Thailand! Min familj lever på rekvisit  – åtminstone var det avsikten när vi blev förflyttade pga arbete i januari 2012. Resultatet efter 5 år i Bangkoks förortsdjungel är att vi för första gången, sedan 1997, bott sammanhängande längst tid i ett och samma hus, men vi är fortfarande utlänningar som lever på rekvisit tillfälligt uppehållstillstånd och arbetsvisum i Thailand.

Det var inte riktigt planen att vi skulle bli kvar i BKK längre än 3 år, men maken fick nytt kontrakt och ny position 2015 därmed förlängdes vår vardag i Thailand. Faktum är att om vi skulle få en möjlighet till ett permanent uppehållstillstånd, eller makens chef/organisation skulle skaka fram ett nytt kontrakt för en ny position och nya arbetsuppgifter på kontoret i BKK skulle vi inte kunna svära på att vi skulle välja att avsluta vår vardag och det liv vi byggt upp efter 5 år i Thailand.

Sverige kommer alltid att vara mitt hemland. Det kommer alltid att vara dit jag återvänder oavsett om det är för semester eller om jag flyttar hem i gen – men faktum kvarstår jag har ett barn som liksom många invandrare i Sverige aldrig bott i sitt hemland. Hon är utlänning i det land som är hennes hem. Vi, precis som de flesta invandrare i Sverige/skandinavien har byggt upp ett liv i vårt nya hemland. Vår yngsta har aldrig bott i Sverige, även om hon är svenska. Vår yngsta ser sig inte som thailändska trots att hon pratar och förstår thailändska (i bland bättre än svenska). För vår son blir en hemflytt (ur skolperspektivet) en väldigt stor och omvälvande situation, även om han och många andra är av åsikten att det borde inte vara  några problem att återvända till svenskt skolsystem han är ju svensk och talar svenska… förvisso, men han kom i klass 3 och avslutar i juni klass 8 vilket i detta internationella skolsystem betyder att han avslutar grundskolan. Vår son har alltså gått fler år i skolan i Thailand än i Sverige. Utifrån den aspekten ställde jag mig själv frågan, när jag vaknade häromdagen: ”Vad skiljer mig (och min familj) som invandrare i Thailand, från en del av invandrarna i våra skandinaviska länder?”

Den generalisering som oftast används när det kommer till invandrarfrågan är en argumentationsteknik som ur mitt perspektiv känns väldigt ogenomtänkt. Låt oss reflektera över och kika lite grand på perspektivet västerländsk man i Thailand… När en thai tittar på min son, eller på min man vad ser dennes ögon? Hur kan thailändaren, vid första anblicken, urskilja min make eller min son från andra manliga västerlänningar i Thailand?

I bland är invandrarna i Thailand småfifflare, men det finns även grovt kriminella individer som flyr sitt hemland för att överleva. En del av småfifflarna fortsätter att leva utanför systemet i Thailand, en del av de grovt kriminella har definitivt inte för avsikt att avsluta sin karriär som kriminell, medan en del av småtjyvarna och underhuggarna lyckas bryta sig loss och försöker bygga upp en ny tillvaro i Thailand.

I bland är invandrarna till Thailand olyckliga ensamma män, som längtar efter värme och omtänksamhet. I bland är det pensionärer som invandrar. I bland är invandraren inflyttad till Thailand för att utföra ett arbete osv. Oavsett anledning till vistelse i Thailand för den vite västerländske mannen är den gemensamma nämnare för oss alla (oavsett kön) att vi är utlänningar och/eller invandrare i Thailand. Alltså oavsett anledning är vi utlänningar!

Vad som är ledsamt är att småfifflare och kriminella ger sina landsbröder dåligt rykte! De dåliga attityderna och förhållningssätt som ibland kan uppvisas från västerlänningar klumpas ihop och blir en generell åsikt/inställning/uttalande och riktas till kollektivet ”vita män/västerlänningar”. Denna generaliseringsretorik blir orättfärdig gentemot de andra västerlänningar som tex den ensamme kärlekskranke vite  mannen, eller den yrkesverksamme inflyttade vite mannen, eller den vite äldre mannen som är pensionär, eller den unge vite mannen som är utbytesstudent, de vita männen som är turister utan ont uppsåt etc.

Det finns så många olika anledningar till att västerlänningar invandrar till Thailand. Att generalisera den vite mannen och anklaga alla vita män för att vara pedofiler, sexturister eller kriminella anser jag vara jämförbart med den generalisering av invandrare som finns i Skandinavien. Sedan ett par år tillbaka strösslas uttalande som bottnar i generalisering runt där hemma i den skandinaviska argumentationstekniken avseende invandrare.

Att arbeta och bo på kontrakt är en gemensam nämnare för majoriteten av de som vi umgås med. Majoriteten av de som bor i Nichada, eller av de som vi umgås med i Bangkok med omnejd, har lämnat sitt hemland på grund av arbete. Det finns självklart en del som bryter upp sin vardag för att starta upp ett nytt liv i Thailand, lite grand som gamla tiders ”DRÖMMEN OM AMERIKAT” men oavsett anledning är vi invandrare och utlänningar i Thailand och vid diskussioner eller debatter där jag hör generaliseringsretorik användas har jag väldigt svårt att låta bli att reagera. Det kanske är för att jag själv hamnar i facket ”alla invandrare…”  trots att jag inte tillhör kategorin som avses när uttalande som ”alla invandrare” används. De som sköter sig, försöker anpassa sig och acklimatisera sig till rådande norm i gästnationen ska inte behöva känna skuld eller skam för de rötägg som inte uppför sig eller försöker anpassa sig. Problemet är att bra och skötsamma invandrare känner sig oskyldigt anklagade och skäms över sitt ursprung oavsett om generaliseringsretorik används i Skandinavien eller Thailand och oavsett om du är invandrare/utlänning i Skandinavien eller Thailand eller annan nation!

 

Annonser

Att hjälpa på plats utesluter inte andra insatser

När jag växte upp  var det väldigt populärt med stora stödgalor – internationella TV-sända musikgalor tex Band Aid, Live Aid och häromdagen var det då tydligen en stödgala hemma i Sverige till förmån för flyktingkatastrofen och Syriens krigsbarn, med flera.

12072795_10153649257364793_7646618787905797968_n

Min personliga åsikt är att den här typen av journalistik och socialt drev och mediabevakning,  är väldigt farlig – det kommer för stort massivt pådrag, en punktinsats utförs så att säg. Insatser som tillfälligt uppmärksammar krisen. När stormen bedarrar är risken stor att verkligheten försvinner i svallvågorna och Svensson återgår till sin vanliga trall och livet utanför Sveriges gränser faller i glömska, för vilken gång i ordningen är inte ens aktuellt att försöka nämna.

01

Hållbara lösningar ”Sustainable solutions” vad är detta egentligen? När jag läste Childrens Human Rights Law, Refugee Law och Humanitarian Law var detta uttryck ett mantra. I kombination med ekonomi, natur, lokalbefolkningens kompetens och genom socialisering uppmanades alla att stanna upp och reflektera, analysera sina handlingar och försöka se vilka konsekvenser våra handlingar kan få. Alltid arbeta efter ett barnrättsperspektiv och bygga upp hållbara lösningar – barnen är nämligen de som drabbas hårdast vid förändringar och kriser. Hållbara lösningar är ett krav, ställt från omvärlden och vilar i på fundamentet mänskliga rättigheter.

Argument som att hjälpa på plats spottas ur var och varannan människa – oftast människor som befunnit sig i sitt välfärdssamhälle största delen av sitt liv. Jo det är väldigt viktigt att hjäpa på plats men det görs redan – i otroligt stor utsträckning. Bistådsarbetare, emergency rescue team, läkare utan gränser, Röda korset och Rädda barnet det kryllar av volontärarbetare m.fl  på fältet i krigszonerna. FN:s tält finns redan på plats. Kvadratmeterytan som varje enskild individ har till sitt förfogande, i ett flyktingläger eller i ett tillfälligt läger i naturkatastrofdrabbade område, är i de allra flesta fall långt under humana. Det går att leva så temporärt, men allt fler flyktingläger ter sig som permanenta lösningar på de drabbades boendesituation.

Fotot på det döda barnet är lånat från en fotograf. Det är inte från krigets Syrien utan från Nepal. Tycker dock att det är intressant att lyfta upp fotot igen i denna blogg och ställa frågan ”Hur många av er där ute kommer ihåg katastrofen i Nepal för mindre än ett halvt år sedan?” Jag gör det!

Varför kommer jag i håg det? kanske för att jag var med och volontärade för att hjälpa de drabbade, eller för att jag befinner mig utanför Sverige och bor tillsammans med många nationaliteter med olika erfarenheter och där någon jag känner alltid känner någon i ett drabbat område. Det är irrelevant egentligen då min poäng är att uttrycka min personliga oro över att punktinsatser inte bygger hållbara lösningar. Även om en stödgala är en punktinsats är det fantastiskt bra – det är en trevlig tillställning och insamlingen är ämnad hjälp på plats… jättebra! hjälp på plats är ju också vad Sverigedemokraterna och en del andra människor hävdar och förespråkar. Kritisera då inte initiativet och för helvete visa inte din dumhet genom att fortsätta upprepa ditt mantra ”Hjälp ska ges på plats! Här ska inte skänkas en spänn, Sverige skickar redan så mycket pengar.”

Min nästa poäng är fortsatt en reaktion på argument… De insatser som vi i vår community engagerade oss i, vid naturkatastrofen i Nepal (men även vid naturkatastrofen på Filipinerna, eller andra naturkatastrofer i Sydostasien) var många. Det var allt från att våra barn bakade kakor och sålde vid de lokala affärerna och fiken i byn, till att lärarna anordnade auktion på elevers alster i Bild, eleverna anordnade konserter, spelade in DVD-skivor och sålde, satte upp improvisationsteater/dramaföreställningar där biljettpriset gick till insamling men hela communityn slöt upp och gick man ur huse för att packa lådor med skor, filtar och kläder, rent vatten, tändstickor, batterier, ficklampor, konservburkar med mat etc. etc. Den första volontära räddningsaktionen lämnade Don Muang flygplats 48 timmar efter första skredet. Visserligen cirklade planet runt, runt, runt för det var väldigt svårt att landa, men hjälpen kom fram och alla nationaliteter slöt upp för Nepal. I debatten hemma i Sverige känner jag att det inte är allt för ovanligt förekommande att människor säger ”Vi måste först ta hand om våra egna.” Det är ganska korkat faktiskt tycker jag… för det är inte ”våra egna” som blivit drabbade av en bombräd, eller en naturkatastrof som resulterat i att vägar sköljts bort, husen rasat och familjemedlemmar omkommit och försvunnit ner i ett jordskred eller i havets djup. Det är inga av ”våra egna” som fattas rent vatten. Så därför tycker jag det är ett dumt argument.

I Nichada finns många FN-tjänstemän och de olika FN-organisationerna har olika arbetsområden. Den organisation som vi tillhör är en organisation som kommer in i skedet där infrastrukturen ska byggas upp, men de är också med i hela processen då de hela tiden finns som stöd för alla de andra FNorganisationerna tex genom att övervaka logistiken så att mediciner som finns i Indien kommer fram till Nepal (om vi nu tar Nepal som exempel), att tält som kanske finns i Sydamerika kommer till Nepal m.m. en samordning helt enkelt för att de FNtjänstemän som finns på plats kan utföra sitt arbete tillsammans med andra jätteviktiga organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, Läkare utan gränser mfl. En av mina väninnors make arbetar i det akuta nödläget, dvs hans Emergency Team ska vara på plats helst 12 timmar efter nödsituationen. I det akuta skedet är det mycket som ska falla på plats – det ska spåras människor, säkras upp safe-havens för barnen, rent vatten och medicin ska in m.m. i samarbete med lokalbefolkningen ska temporära skydd skapas, befolkningen ska räknas in, en dräglig akutsituation ska växa fram under de första dygnen i kombination med röjningsarbete m.m. Vår granne arbetar för World Bank (inte ett FN organ men arbetar i nära samarbete med FN) vilka är med i ekonomiska lösningar och dessa behövs både i det akuta skedet och under processen. Det finns ett väldigt omfattande praktiskt, tekniskt och diplomatiskt arbete som utförs på plats redan – med detta vill jag understryka att det är visst viktigt att hjälpa på plats, men käre tid det finns väldigt mycket hjälp redan på plats och nu behöver hjälpen komma från omvärlden.

Många verkar tro att bara FN viftar med sitt trollspö lite grand så fixar sig allting. Problemet är att FN innefattar drygt 50 olika organisationer. Jag upplever allt oftare i debatter att missnöjet är starkt och det är väldigt hård kritik som riktas mot FN. Det är sorgligt! FN är inte bara de organisationer som de flesta människor kanske kommer i kontakt med via insamlingar, reklam etc. det finns en uppsjö av organisationer. Det finns specialenheter som granskar allt möjligt från atomvapen och nukleär industri, till miljö och population, ekonomi, medicin, nutrition etc. Så alltså ytterligare en poäng är att försöka understryka argumentationen som förs och ha i åtanke att FN är drygt 50 olika organisationer! Kritik som riktas mot FN blir helt befängd, det riktas då kritik som om FN vore ETT organ. Det är en generalisering människor gör när de drar FN över en kam. Att dra drygt 50 olika organisationer OCH generalsekretariatet (vars uppgift är att administrera de olika organens verksamhet) och klumpa i hop det och säga att FN gör ett dåligt jobb är katastrofalt.

Slutligen, hela poängen med detta inlägg har varit att påtala dålig retorik och argumentation enligt mig! När människor hävdar och för retoriken ”att hjälpa på plats” blir bara hälften av en hållbar lösning uppfylld eller utförd. Att skapa en dräglig vardag i krigszoner är en livserfarenhet som väldigt få människor drabbas av. Jag tänker inte ens försöka skriva om det, men jag kan förstå att många människor saknar perspektiv. Var gång det byggs upp ett nytt sjukhus bombas det sönder och samman igen. FN-personal mfl åker kana tillbaka till ruta 1. Detta pågår år ut och år in i olika länder där samhällsapparaten inte fungerar . Det är just i dessa länder dvs i de länder där ingen annan kan vara verksam, ingen annan kan agera därför att samhällsapparaten är gravt dysfunktionell som FN har tjänstemän. Dessa arbetar dag ut och dag in och stirrar verkligheten, kriget, misären, döden i vitögat medan du och jag i lugn och ro sitter med vår tidning och kaffekopp på väg till vår vardag som flyter på i en samhällsstruktur som fungerar. Många tjänstemän kämpar redan för att hjälpa civilbefolkningen till en dräglig vardag på plats. Det finns hjälp på plats, fältet kryllar av proffs som försöker hjälpa civilbefolkningen till en dräglig vardag i ett dysfunktionellt land.

Hoppas att du njuter av din frukost, att du sitter bekvämt i din stol, att du sovit gott i din säng i natt och att du har en härlig middag att se fram emot i kväll- uppskatta din vardag för alla har det inte lika bra som vi har det.

Återblickar

Ett av mina syften med att blogga var att komma ihåg min tid som medföljande FN-hustru och mammaledig från min lärartjänst hemma i en småborgerlig kommun på Sydvästskånska slätten. Ett annat syfte var att dela med mig av mina upplevelser, erfarenheter, observationer i en vardag som inte varje människa ges möjlighet att uppleva. Det viktigaste för mig har, från första dagen tillsammans med er som läser ”Underbart e kort”, varit att förmedla mina tankar och mina upplevelser just precis som jag känner, tänker, och upplever situationer och händelser i Bangkoks förortsdjungel.

Jag bläddrar lite då och då tillbaka bland mina inlägg och idag gick jag (efter att jag igår hade ett mycket intressant och långt samtal med en av mina närmsta vänner) in och kollade på det inlägget som ligger i Familjen C och heter ”att hantera ett sorgebesked från andra sidan jorden”. Där är många saker, som under det här året som gått, visat sig inte bara vara mina upplevelser utan en gemensam nämnare för många internationella familjer; samvetet och saknaden. Framförallt känslan av den ständigt gnagande känslan av otillräcklighet, att aldrig känna sig tillräcklig för nära och kära i hemlandet.

Jag pratade igår med en nära vän hemifrån Sverige, som under sin tid som internationell gått igenom helvetet och tagit sig upp igen flera gånger, för bara ett par månader sedan var det klippt igen med situationer som skakade om livssituationen för den familjen. Min vän är en produkt av en internationell familj. Familjen har total förståelse för vad det innebär att leva utomlands, de har bott utomlands i 25 år, även om de inte alltid förstår de val som min vän gör finns en gemensam erfarenhet i ursprungsfamiljen för hur livet som utlandssvensk kan te sig. Min vän är född som expat och återvände till hemlandet för att gå gymnasiet, eftersom det inte fanns gymnasium där familjen befann sig. Som vuxen gavs möjligheten till internationell tjänstgöring och vi pratade mycket om livet som expat, förväntningar och brustna förhoppningar genom åren och så klart väldigt mycket kring årets kommande hemvändning för våra respektive familjer.

För min väns familj är det slutet och uppbrottet av deras lilla enhet, som ska anta en ny form efter en skilsmässa. För familjen C är det en lycklig hemvändning i år, eftersom vi får lov att bo i vårt eget hus och vi ska njuta varje minut av vårt eget hus även om det, liksom för min väns familj, blir ytterligare en känsloomvälvande Sverigevistelse! Familjen C måste måla huset utvärtes och invärtes och ställa i ordning för nya hyresgäster, eftersom våra hyresgäster sagt upp kontraktet och i värsta fall måste vi ställa huset i ordning för en försäljning om vi inte hittar nya hyresgäster.

Gemensamt för min väns familj och familjen C är uppbrottet. Under makens 3 veckors semester ska jag hjälpa min mamma att flytta, då får Maken vara med barnen. Sedan ska han hjälpa sin mamma att flytta, och då får jag vara med barnen. Dessutom ska vi hinna ställa i ordning vårt eget hus för uthyrning också under de tre veckornas semester… Min vän har en utrensning framför sig och en delning av delat bohag.

I samtalet i går med min vän pratade vi båda just om våra upplevelser kring problematiken med att vara hemma 21 lediga dagar per år… Vad vill man prioritera och vad kräver omgivningen i form av förpliktelser och retroaktivt ansvar? Hur klarar man av att tillmötesgå allas behov? Hur hårda gränser måste man sätta, för att barnen inte ska må dåligt av en sönderstressad mor och far?

Förståelsen för att den internationella familjen önskar och har prioriterat hemresan för att umgås men syskon, syskonbarn, mor-farföräldrar och föräldrar men även med närmsta vännerna verkar inte vara särskilt tydlig och här blir det intressant att i många internationella familjer är det just en gemensam frågeställning: Vem sätter ribban omgivningen eller den internationella hemvändande familjen? Var går gränsen i gränsdragningen av hur mycket tid man kan lägga på omgivningen vid en hemvändning?

Familjen C reser inte hem till Sverige för att ligga och sola och bada, eller gå och shoppa det gör vi bättre under en långhelg i vår vardag här i Thailand. Vi sparar varje månad för att kunna ha råd att resa hem fyra stycken till Sverige. Vi, maken och jag, är överens om att våra barn ska känna att deras hemland är Sverige. Vårt hus i Sverige ska vi återvända till (om vi nu inte behöver tvingas sälja det i sommar) när makens tjänstgöringstid som internationell FN-anställd är över. Vi vill grunda ett Sverigehem för att våra barn behöver känna att deras rötter är i Sverige. Än så länge finns en gemensam önskan i familjen C att ha ett ”sommarresidens” i form av en lägenhet eller en kolonilott men svensk lagstiftning sätter käppar i hjulet för utlandssvenskar och det vi kommit fram till som vår bästa lösning går inte att genomföra. Vi fortsätter hitta och fånga upp möjligheter inför framtiden men denna sommar njuter vi av att komma hem till vårt eget hus! Barnens kusiner, morbröder, nästkusiner, fastrar och farbröder, gammelfarmor, farmor, mormor finns i samma region där vårt hus är och det är därför vår prio ligger i att finna ett hållbart objekt för hemvändningarna framöver.

Pratar jag eller min make med vänner och bekanta, eller som min vän tog upp att i samtal med sina vänner och bekanta runtomkring i världen är vi alla så glada över att vi har nära och kära på nära avstånd och inte som tex amerikanarna som ofta har sin släkt utspridd över hela USA… det kan jag lova dig som läser, våra amerikanska vänner gnisslar väldigt mycket tänder just nu inför sin hemvändning!

Hur kan det komma sig att samma observation är gjord och uttrycks av de allra flesta internationella människor och då inte bara de som jag träffat här utan bland de internationella som min vän träffat på i de tre länder som den familjen tjänstgjort i de senaste sju åren och bland de internationella familjerna på olika ställen där mina Nichidabekanta befunnit sig och umgåtts med eller de internationella som min väns vänner runtomkring på tidigare tjänstgöringsorter umgåtts med? Då är det inte längre endast min känsla och observation!!!

Förra sommaren trodde jag till slut på allvar att det var bara jag som kände snaran runt halsen… Jag skulle försöka tänka om och förstå att det var jag som tänkte och kände fel! Idag kan ingen rubba mig… Majoriteten av de internationella familjerna känner en oförståelse och en snara runt sina halsar inför sina hemvändningar INNAN balansen och stabiliteten satt sig bland människorna runtomkring.

Det verkar finnas en gemensam känsla bland många av de internationella familjerna runtomkring ( om man läser litteratur tex ”Bridging the Gap” eller ”Emotional resilience and the expat child” men även många av de föreläsningar som jag gått på under åren som ISB-mamma) när det gäller bristande förståelse för att det just är en begränsad tid som en internationell familj är hemma. Som internationell dras många dagligen med känslor av skuld och dåligt samvete för att de just inte längre har 365 dagar att fördela på åldrande föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon, syskonbarn, övrig släkt och nära vänner. När man väljer att flytta ut, kan man ju säg är ett val men oftast ligger valet i att bli arbetslös eller att flytta utomlands, väljer man att ta baksidorna med ”frånfallet” och det tomrum som man lämnat i hemmiljön. Det kräver mod och det kräver styrka, framför allt mental styrka och ett väldigt starkt äktenskap när man startar upp ett nytt liv för sin egen lilla enhet. Inte att förglömma att det kostar fruktansvärt mycket pengar att leva som expat…är kommentarer som både jag och många runtomkring mig hört. Det kostar med flytt, uppstart, skola, vård och lägg därtill sparande för hemresor (om man inte har det i sitt expatsavtal).

Vi, familjen C är fortfarande noviser i den internationella miljön… Detta liv klarar kanske inte alla av- vi hade tur och hamnade på en dutystation som är mycket välmående. Det är en attraktiv dutystation för fantastiskt många expats. Vi är så glada över att vi fått möjligheten, även om resan är tuff många gånger. Min vän och jag pratade om hur mycket våra respektive familjer är tvungna att spara för semesterresan till Sverige- en resa som ses som en självklarhet av väldigt många i omgivningen och det är klart att vi väljer att prioritera att kunna komma hem (även om det är väldigt mycket pengar att lägga undan för att kunna lägga vår semester hemma) till nära och kära.

En gemensam upplevelse, vid olika föreläsningar och samtal, samt litteratur som jag deltagit i som ISB-mamma sedan 2012 har varit ledsamheten och sorgen över hur hemvändningen tenderar mynna ut i tre veckors kaskader om oduglighet och att ta emot glåpord, anklagelser och direkta otrevligheter från nära och kära, när man verkligen går balansgång för att tillfredsställa alla. Den gränsen blir liksom droppen som får bägaren att rinna över i vad baksidan kostar… Det är inte längre en konsekvens av expatlivet utan det är ett påhopp från hemmiljön bland nära och kära.

Många är de författare och föreläsare som belyst aspekten att det tar lång tid att acklimatisera en storfamilj till den nya situation som första generationens internationella familjemedlemmar av storfamiljen gör. Det är en tuff infasning och när det väl infunnit sig harmoni och balans i den nya sociala struktur som infunnit sig tenderar hemvändningarna att bli mindre ångestfyllda. Min vän är andra generationen och har trots  total förståelse från sin storfamilj erfarenhet av hur ångest och stressen fyllt hemvändningarna från nära vänner och andra släktingar som inte respekterar att den hemvändande familjen är på semester och vad är en semester till för – jo återhämtning.

I år finns det 21 dagars semester för familjen C, som ska räcka till för återhämtning i Sverige. Utöver tre veckors semester arbetar maken 14 dagar på kontoret i Köpenhamn och det är en förmån vår familj har, vi kan vara hemma knappa 6 veckor tack vare att jag först reser hem ensam till huset och maken anländer Sverige när hans semester från BKK börjar. Sverigevistelsen ska inkludera två veckors arbete för maken med kollegorna på Huvudkontoret.

Min vän och många andra har inte mer än sin semester att fördela jämt under kalenderåret, det är samma sak för er som är kvar hemma i Sverige, eller i hemlandet, inte sant. Vad och hur prioriterar ni under er familjesemester? De som finns kvar i hemlandet när expatfamiljen återvänt till sitt ”vardagshemland” har helger under arbetsåret att fördela på allt det som sköts upp till morgondagen under semestern – expatfamiljen får vänta 10 månader innan nästa tillfälle ges. Den begränsning som finns för en internationell familj, som inte har årets övriga månader att i hemlandet vara behjälplig, finnas till hands och praktiskt utföra och fördela sysslor som tidigare gick att fördela under årets tolv månader, är den stora konfliktfrågan i många internationella familjers storfamilj. Storfamiljen måste på något sätt försöka acceptera, ta in och försöka förhålla sig till begränsningen av tid. Likaså måste, som Julia Simens (författare och föreläsare) belyser, den internationella familjen försöka vara stark och stå på sig men ändå balansera och göra sitt absolut yttersta för att tillfredsställa samtliga runtomkring under en intensiv period av en sommarmånad då alla andra också har semester.

Att blogga är inte lätt alltid, det kan vara  väldigt emotionellt uttömmande men också – som i dag eller vid andra tillfällen då jag varit i samtal eller sammanhang där grundvalar ställts mot varandra väldigt lärorikt. Denna återblick var en liten dos av terapi för mig. Jag förstår att jag inte känner fel, jag känner som många andra. Jag är inte fel! Saker som jag trodde var fel på mig, hur fel jag tänker och hur jag inte lever upp till förväntningar har efter ett års molande blommat ut i ett sammanhang. Min känsla är en gemensam nämnare för många många fler, som befinner sig i en liknande situation. Jag är första generationen i min storfamilj. Min vän är andra generationen och hennes barn kan liksom mina barn komma att bli internationella tjänstemän. Min och makens barnbarn kan komma att bli tredje generationen av Familjen C på den internationella arenan.

Alla människor är olika och vi har alla olika förutsättningar beroende på vilken fas vi befinner oss i livet men en sak som min pappa ofta sa i många olika sammanhang (och som jag försöker leva efter) är ”Förutsätt alltid att människor gjort sitt bästa!”

Jag har alltid gjort mitt yttersta och om inte det duger för omgivningen vet jag, eftersom jag gjort mitt bästa utifrån mina förutsättningar (och hela mitt liv har jag lidit av prestationsångest som, miljontals andra människor) att det är inte jag som inte gjort mitt yttersta för att tillfredsställa min omgivning… om de är missnöjda har de ställt för höga krav på mig!

17 reasons we should all probably go live in Nairobi | GlobalPost

http://www.globalpost.com/dispatch/news/regions/africa/kenya/130819/17-reasons-love-nairobi-kenya

Ja någonstans finns det säkert något motsvarande till att bo i Thailand.

Nu är det två år sedan jag anlände och familjen C påbörjade vad vi trodde skulle bli vårt livs mest intressanta äventyrsresa- och hittillsvarande är det också det.

Det har varit större motgångar än vad vi ens i vår vildaste fantasi kunde föreställa oss. Precis när maken och jag känner att vi rätat upp skutan igen kommer nästa kastvind som vi behöver bemöta, hantera och parera. Men som ett gammalt ordspråk säger:
”Sjömannen ber inte om medvind, han lär sig segla”.

Jag lovar dig att vindarna, hemma i trygga miljön som vi lämnade för två år sedan, aldrig var så starka eller kraftiga som de vindar vi rider ut i vårt nya liv.

Jag och maken gav oss ut på livets seglats som FNfamilj på fältet för första gången med våra två barn i början av 2012. Vi är än i dag tacksamma över att vi fick börja lära oss styra vår skuta i den här miljön dvs Bangkoks förortsdjungel Nichada Thani.

Sakta har vi börjat kunna tyda sjökorten och kryssar för det mesta genom kobbarna, kompassen har kommit på plats igen, men vart vindarna bär oss efter fyra år i BKK vet vi fortfarande inte. Vi fortsätter lära oss segla, ett år till!

Vi njuter av den skola vi har fått möjlighet att ge sonen! Vi är tacksamma för den möjlighet som gavs oss att jag kan vara hemma med barnen! Vi njuter av den lyx vi har i att bo så otroligt lugnt, stort och fridfullt att vi kan erbjuda släkten och vännerna en skön tillflyktsmiljö i resortmiljö med sol och värme dagligen! Vi är tacksamma för det förtroende som gavs maken och som förde oss ut på denna emotionella seglats!

Regnet det bara öser ner

Jag tycker det är mysigt och skönt med de svala vindarna i samband med regnen. Vissa dagar har vi nu börjat få det väldigt väldigt varmt, men inte som på våren, utan vintern är på gång och den kommer med torr luft. Då är det också behagligt.

image

Utanför Nichada står vattnet högt, men i går kunde jag fortfarande köra golfbilen när jag skulle lämna Lillskruttan, även om jag fick vada i tre decimeters vatten. I dag ska det bli intressant att se vattennivån…

image

Idag är det thaiklass sedan lunchmöte. I morgon blir det till att packa resväskor för vi ska fem dagar till Krabi. ISB har oktoberlov nästa vecka.

image

Tillbaka på ruta ett

I dag åkte sonen tillsammans med maken till Kambodja. Ett fantastiskt erbjudande från Air Asia ” gratis flyg om ni bokar ett av dessa hotell ”.

En av de vänner som hjälpte oss med boende i sommar påbörjade sin FN-tjänstgöring i Phnom Phen, Kambodja. Familjen C som då endast bestod av två unga föräldrar och en fyraårig son fick en av sitt livs bästa semestrar och semesterminnen då!

Denna helg gavs vi möjligheten igen att återuppleva minnen från Kambodjavistelsen. (Jag valde dock till slut att stanna hemma med Lillskruttan, eftersom vi fortfarande jobbar för att hitta hennes balans igen efter Sverigevistelsen i år, som nog påverkat henne mer än vi anat, tyvärr!) Fadern i den familj, som vi hälsade på (och som lånade ut sitt hus till oss i somras) har kvar kontoret som startades i PP för många år sedan, när de påbörjade sin resa som FNfamilj. Denna helg befinner han sig just nu tillsammans med sin son där och därför åkte maken och sonen på en kvick tur till Phnom Penh!

Dessutom har min makes FN- organisation sedan juli månad ett nystartat kontor i PP och med största sannolikhet kommer maken resa en del till kontoret i PP för att hålla en del utbildning för sin FNorganisation och passar även på att träffa kollegor också i helgen.

Även nästa helg blir det utflykt: bröllopsdag firas i Phuket, även här med erbjudande från Air Asia gratis flygbiljetter! Det är fantastiska möjligheter när man väl hittar bra erbjudanden. Under 1000 skr för flyg och hotell m frukost 4 personer en långweekend i Phuket 😀

Att maken rest iväg m sonen idag medan jag stannade hemma hade för ett år sedan känts väldigt konstigt. Varför? Jag tror att det främst handlar om att efter denna sommar, där vi inte längre har något ställe där våra kläder hänger i garderoben och väntar på oss, eller egna sängar att sova i. Vi återvände utan en trygg och säker bas i Sverige. Vi har vårt hus uthyrt och inget eget hemma längre som vi kan komma och gå till som vi behöver. Gör att hela fam C känner att här är vi hemma nu! Här har vi byggt upp ett nytt hem från grunden. Det tar tid, men vi har lyckats åstadkomma ett bra och behagligt hem i Bangkoks förortsdjungel!

Fortfarande känner jag att jag jobbar med den inre stress, ledsamhet och tomhet som byggdes upp under mina knappa tre månader i Sverige. Det blev också intressant för mig att känna den känsla, som kom inombords idag när jag körde hem efter att ha lämnat halva familjen på flygplatsen, av lugn och igenkänning när jag svängde runt i vägnätet runtomkring…

Trots denna ljuvliga känsla av att vara hemma har denna sommar bevisat för mig och maken vikten av att ha något eget. Något där vi sätter nyckeln i dörren och känner lugnet och hemmakänslan. I den bästa av världar skulle vi ha råd att bara låta huset stå tomt och vi skulle ha råd med trädgårdsmästare som såg till att trädgården blev omhändertagen och så skulle vi ha fina expatavtal med hundra procent betalt boende, skola och sjukvård på duty station, 2 drömresor ( hemresor)  betalda per år och min pension skulle också säkras av makens arbetsgivare;-) Dessvärre har vi det inte så, som FNfamilj. Vi släppte vår bas och vår sons rotsystem när min man blev utstationerad. Vi förlorade grundtryggheten i Svea rike när vi blev utskrivna ur Sverige. Men för att klara av kommande hemvändningar började vi redan i januari att undersöka, fundera och väga möjligheterna för och mot varandra angående ett eget boende, ett ankare i hemlandet.

Vi började med funderingar kring lägenhet i Bunkeflostrand/Limhamn …För dyrt!
Vi växlade om tanken till en kolonilott på koloniområdet en kilometer från Bunkeflostrand. Briljant! Vi bad vänner gå som ombud och vi fastnade för den lösningen. Cykelavstånd för sonen till alla vänner. Trevlig miljö för Lillskruttan. Okomplicerad pendling för maken, som förlägger två veckor per hemvändning, ungefär, på hemmakontoret. Guld helt enkelt! Vi var i kontakt m styrelsen för koloniområdet, mäklare, banktjänstekvinna osv men det sattes käppar i hjulet. Enl stadgarna måste kolonisten ha max en timmes färdväg till kolonin… Styrelsen såg oss inte som potentiella kolonister, inte anmärkningsvärt helt solklart… men trist för oss som börjat gilla tanken på en pytteliten kolonistuga som skulle bli vår bas!
Nästa fundering blev en sommarstuga i Svansjö sommarby. Detta efter att vi vägde summan för en 40kvm kolonistuga på1 sovrum och kök mot 75kvm sommarstuga, vinterbonad med tre sovrum, kök, vardagsrum och gäststuga. Skånetrafikens busslinje trafikerar bra, det tar drygt 30 minuter m bil till Bunke/Hyllie så kommunikationsmöjligheter finns… härlig natur. Barn jadå, eftersom det är en sommarby bra för sonen och Lillskruttan. Det blir nog det bästa för oss och vi tittade på nätet och när jag var husvakt i Sjöbo hade jag ett par visningar inbokade. Jag var i sommarbyn ett par gånger och tittade på olika hus. När maken kom till Sverige åkte vi dtt psr gånger och tittade på stugor. En stuga särskilt fastnade vi för. Men vid närmre eftertanke föll vi på mållinjen… underhåll…? Nä, tillbaka till tanken på lägenhet!

Vi la ett bud på en mycket trevlig lägenhet på perfekt läge för vår familj. Vi var upprymda och glada! Med ett lånelöfte i handen tyckte vi att NU ÄNTLIGEN har vi löst känslan av rotlöshet! Harmoni började infinna sig! Vi la ett bud- inte vårt 😥

Det smög sig, av olika anledningar och vi reste hem till Bangkoks förortsdjungel med samma gnagande känsla av rotlöshet och stress inför nästa års hemvändning!

Vi inser att nästa resa till Sverige inte är en självklarhet. Utan en fast punkt för familjen C och kompromisslöst boende i närheten av vårt rotsystem är inte 15 timmars resa, ensam med två barn, katitziliv och uppbrott från välkänd miljö för Lillskruttan värt mödan.

Den sammanlagda summan av vår  semester, detta år i Sverige, hade gett oss  lyxhotell och otroliga resmål för hälften av pengarna här hemma, trots att vi lever på en månadslön och har större omkostnader här än i Sverige!

Man får perspektiv när man halkar tillbaka på ruta ett!!!

Lugn och ro i sömnen

image

Idag spikades våra respektive masker från Sri Lanka upp över sovrummen. Över gästrummet skyddas man hädanefter och ges god inre styrka, lugn och harmoni i själen. Över Lillskruttans rum hänger en blå påfågelmask, som ska ge ett gott och bra liv.

image

Sonens mask

Över sonens rum hänger den helt makalösa medicinmansmasken. Har pappa en medicinmansdräkt ska sonen ha en medicinman som skyddar sonen mot allt… Över vårt sovrum hänger kobramasken, som sägs skydda oss från ondska, mörker och vemod.

image

Kobramasken

Vårt hem tog ytterligare form när maskerna kom på plats.

image

Påfågelmask