Hemma i Nichada i gen

Nu börjar det bli kallare hemma Sverige förstår vi. Det blir kallare även i Thailand och vi ser fram emot en lite kyligare period. Vår semester på Ko Lanta var mycket behaglig i temperaturmässigt. Semester vid stranden innebär oftast fler av dygnets vakna timmar utomhus och i synnerhet när kvicksilver visar 24 grader då är det fantastiskt behagligt med sjöbris och att spela volleyboll på stranden, promenera och ta en löprunda-trevligt helt enkelt. Nu är vi tillbaka i Nichada och utomhusträning sker främst runt sjön i Nichada, simning i pool och för sonen som vanligt rugby och fotboll och en hel del cykelturer i byn med kompisarna.

När det är kallt hemma i Sverige vill människor fly till värmen och då är det populärt att ha vänner som bor på sydligare breddgrader som man kan besöka. Vi tycker det är väldigt trevligt och roligt att ta emot besök och har ett par månader framför oss, med besökare i olika omgångar.
En av de trevligare upplevelser med besök i Nichada tycker vi åtminstone är en båttur från vår pier in mot stan och detta genomfördes i lördags med de Lundavänner som ankom i fredags. Vad vi sett fram emot visade sig inte överensstämma med verkligheten. Båtturen var som vanligt, däremot stadsbilden var påtagligt förändrad. Tempel utmed floden var inte upplysta, inne i stan (efter att vi ätit middag och skulle visa skybar) var Bangkok skyline absolut inte vad vi förväntat oss att stolt visa upp för våra vänner. Vi som uppskattar väldigt, väldigt mycket att åka in till stan, äta middag, njuta av en brunch, en runda på en skybar, men framförallt pratat varmt om ”vår stad” med vänner i snart 5 år börjar känna att det är lite dött i dubbla bemärkelser, luften har gått ur, pulsen en lördagskväll påminner om pulsen vid en Sibylla i norra Skånes mindre städer… det är lite anmärkningsvärt må jag säg. Det känns lite snopet att visa vänner, som ansträngt sig och prioriterat att spara pengar för att kunna ha råd och möjlighet att komma och besöka denna fantastiska stad, Bangkok i 2016 års upplaga…

Mest intressant tycker jag faktiskt att det är att Thailands turismminister gått ut på offensiven och påtalat att religiösa firanden, och traditionsenliga högtider måste få tillåtelse att genomföras under landssorg. Dock förväntas diskretion, mindre uppsluppen anda, lite mindre dans och sång och kaaraoke i det offentliga rummet. I det privata rummet ombeds människor att visa respekt genom att vara lite återhållsamma men absolut inte avstå från firande som förenar folket.

Jaha, vad händer hemma i Nichada då? En gated community bakom murar och med tre ingångar- majoriteten av befolkningen är internationella. Då avblåses den enda stora högtiden som förenar hela byn i en otrolig folkfest- det är i dag som det är Halloween och det får inte firas. Ja… vad är Nichada om inte ett enda stort slutet sällskap?  Det är tillochmed en egen styrelse detär en klubb, en sluten förening. Att inte göra en stor folkfest och att låta bli att ha liveband, alkoholförsäljning anser jag vara otvivelaktigt och helt utan diskussion definitivt korrekt,  men att gå ut med ett stort förbud mot firande… när dessutom en stor andel av amerikanska ambassadens uppdrag innefattar att flyga in amerikanskt godis till Halloween kan jag tycka vara et lite för stort steg att ta i en så tydligt avgränsad miljö.

I dag nåddes jag också av beskedet att en av de trevligare händelserna, för oss svenskar som bor i Bangkokområdet, är avblåst. En händelse som definitivt ger svenskar i utlandet en gemenskap och tradition från hemlandet. Den svenska julbasaren ska inte genomföras av respekt för den situation som råder i landet.

Ja, jag har inget annat att tillägga än att jag tycker det är ett galet och felaktigt beslut. Jag har rätt att tycka vad jag tycker! Jag kommer också att för alltid komma i håg känslan av hur detta känns. Kanske inte bara för att jag är en total julnörd, eller för att det sociokulturellt blir en intressant upplevelse utan även om jag sätter detta beslut i relation till de mänskliga rättigheterna…religionsutövande. Detta blir dubbelmoral!

Definitivt en skarpladdad koppling till hur debatter går i Sverige, kring de oika religiösa högtiderna som inte är kristna högtider men som respekteras i dagens Sverige. I synnerhet då Sverige tar en aktiv del i arbete för de mänskliga rättigheterna globalt och nationellt går inte detta beslut att förstå logiskt för mig. Plötsligt ska de mänskliga rättigheterna inskränkas…det blir ju ironiskt när Sverige som land är i bräschen för Human rights…

Jag hade förstått om detta inträffat inom den akuta månadens utlysning – vi är svartklädda här hemma i Nichada och det har vi varit sedan den 13 oktober. Har vi blått på oss finns ett svart sorgeband på vårt vänstra bröst. Inga röda kläder så långt ögat kan nå i Nichada. Tillställningar är inställda och skolmiljön har också anpassat sig efter sorgeperioden. Men att avstå från att få lite julkänsla på andra sidan jordklotet…kom igen… lite grand känner jag nog att det får räcka med anpassning. I synnerhet när det är i ett slutet sällskap. Nu känner jag att det har blivit lite för mycket!!!  Även om jag anser att svensken i förhållande till många andra nationaliteter runtomkring vår jord anpassar sig både för att ta emot hemma i Sverige, men också för att anpassa sig efter rådande norm och kulturell kontext som internationell i värdlandet och försöker visa respekt i mycket stor utsträckning får det finnas lite gränser för var en sluten community och organisationer som uttryckligen har i sitt uppdrag att befrämja, bibehålla och stötta svenska traditioner och kultur för de utlandssvenskar som finns runtomkring vår jord avblåser tradition och kultur.

Ja, det är ett land i sorg – det märks på många plan. När vi var inne i stan var det häftigaste blixtar över Bangkok city, det skojades om ”detta är som taget ur en scen av Bladerunner” men det var påtagligt färre bilar, inga av de berömda höga skyskraporna var tända och det kändes som att stan blivit en spökstad – en besvikelse helt enkelt. Denna landssorg… ja den är intressantatt uppleva men i dag  känner jag att det blir lite för mycket drama även för mig som är en extrem dramaqueen och emotionell trasselsudd.