Direktlina till min pappaängel

Så klart handlar mycket nu om att försöka ta sig genom det akuta sorgearbetet både för min mamma, mina bröder och mig, min make och vår son – men i kväll när jag skulle natta Lillskruttan undrar jag vad hon tänker egentligen… Hon är 1,5 år gammal och när morfar var i Bangkok och hälsade på första gången tillsammans med mormor i september för knappt ett år sedan och sedan för en dryg månad sedan, drog de igång ett gemensamt sätt att prata med varandra med fingrarna. Detta mojsande med pekfingrarna och långfingret kom hon i håg direkt när vi kom till Sverige och träffade pappa, som då låg på lasarettet i Lund. När han blev förflyttad hem till mitt föräldrahem var det samma mojs med fingrarna och detta har liksom följt dem åt hela tiden enda tills i torsdags då det var sista gången som Lillskruttan och sonen träffade morfar på Hospice.

I dag körde vi till mormor och morfars hus och Lillskruttan sa när vi körde upp på uppfarten ”måmmå” och ”pappa” och mojsade med sina fingrar. I det här läget är det inte min make, dvs hennes egen pappa, hon menar utan barnens morfar. Eftersom jag hela tiden sa och säger ”pappa” blev det vad Lillskruttan lärde sig säga. Oturligt nog var mormor inte hemma men vi var en liten stund i trädgården innan vi körde. Det känns sorgligt och overkligt att se min fars gummistövlar på trappan det är precis som om man är beredd på att han ska komma ut och dra på sig dem och påbörja sitt göra i trädgården eller med bilen, klippa äppleträden eller häcken eller något annat utomhusarbete. Han är kvar, så levande och jag vill inte att han ska utplånas för fort – men vad är för fort?

När jag flyttade in i min morfars lägenhet 1993 (han dog 1989) och påbörjade mina studier fick jag rensa bort kläder som hängde på vinden. Det luktade fortfarande morfar om kläderna. Jag tyckte det var helt okej att rensa ut hans kläder, som hängt på vinden i minst fyra år. I bland kände jag min morfars närvaro i lägenheten och det var inget märkligt. Det var nästan lite mysigt och skönt. Jag såg honom sitta i gungstolen, med sin rutiga filt i vinrött över knäna. Jag pratade med min morfar och han var helt naturlig för mig. Jag frågade honom om lov, när jag ville tapetsera om, eller när jag skulle släppa in min make i lägenheten, måla om köket osv. Det var möjligt att göra detta för jag befann mig i hans gamla lägenhet. Den dagen som jag lämnade min morfars lägenhet grät jag hejdlöst länge, länge, länge. Det var nästan så att jag själv började fundera över hur friskt mitt förhållningssätt var. Jag och maken skulle påbörja vårt gemensamma liv och flytta från lägenheten och in i vår första gemensamma lägenhet. Jag grät varje gång vi körde förbi lägenheten. Jag grät när den skulle säljas. Jag grät i flera år, när jag gick förbi lägenhetsdörren på väg upp till andra våningen (i många år efter att jag flyttat träffade jag grannfrun). Ännu i dag när jag kör förbi lägenheten bränner tårarna bakom ögonlocken, men jag är okej. Det var en underbar möjlighet och tid och jag har så oerhört fina och trevliga och underbara minnen från den lägenheten. Hade jag och maken haft andra ekonomiska förutsättningar för att ha ett boende stående i Sverige under vår tid som utstationerade hade jag utan tvekan, om den lägenheten (eller de övriga två lägenheterna i samma trappuppgång) blivit till salu, hoppat rakt in i den igen.

Efter pappas begravning, vilken verkar bli den 18 juli, kommer jag att lämna barnen till min make och påbörja sortering och rensning. Jag kommer att försöka vara i mitt föräldrahem ett par timmar varje dag fram till dess att maken börjar arbeta i gen, sedan har jag ingen bil och den 27 augusti åker vi tillbaka till Bangkok och återvänder inte förrän till nästa skollov.

Jag vet inte när min mamma lämnar huset, men det kommer att ske. Det är för stort för henne att ta hand om, trädgården och fruktträd m.m. blir nog övermäktigt henne som ensam. Men vi går alla till mötes den dagen då mamma är inflyttad i sitt nya hem och min pappa och mammas gemensamma boende är ett minne blott. Att sortera bort mina föräldrars femtioåriga gemensamma liv, mina minnen av hela min barndom och uppväxt är inget jag ser fram mot. Det kommer att vara smärtsamt och många tårar kommer att fällas vid minnesbilder.

Min mamma ska sälja mitt föräldrahem och det är helt okej. Jag stöttar henne i det eftersom mitt föräldrahem är väldigt stort och kräver väldigt mycket underhåll och det är redan eftersatt och även om det gjorts en hel del den senaste tiden är det för mycket kvar och definitivt på tok för mycket eftersatt för att man ska kunna förvänta sig att mamma kommer att klara av det. Ur min synvinkel känns det helt rätt att hon ska sälja och flytta, men jag tycker att det känns obeskrivligt tungt att sortera bort min pappa.

Häromdagen stod jag i affären och skulle handla. Jag fick ett vansinnigt sug efter gravad lax – det var min pappas specialitet. Jag tog upp telefonen för att ringa och höra om pappa kunde grava en lax till mig och barnen… smärtan slog emot mig, saknaden fyllde mina ögon till bristningsgränsen och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna i affären. Den här typen av vardagssituationer är nog en del av resten av mitt liv. Jag önskar verkligen att jag kunde få ha en direktlina till min pappaängel. Tänk om man hade kunnat få ha kvar änglarna i en direktlina bara ett telefonsamtal bort, för alltid? Det sägs ju att livet är evigt och att du lever vidare, men hade man då inte för evigheters evighet också kunnat få lov att använda änglatelefonen?

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s