En närmre insyn i thailändsk kultur

Söndagen den 19 februari dog maken till vår kära, underbara maid. Det var en tragisk död; hjärtattack. Han hade egen taxi, arbetade nattetid och blev avvinkad som vanligt av Puh efter deras gemensamma middag på kvällen. Ungefär kl 23.00 blev Puh uppringd. Han hade fått svårt att andas, sagt till kunderna i taxin att han måste svänga av och gå ut ur bilen för att ta lite luft och ramlat ihop. Kunderna hade ringt efter ambulans och när Puh kom till sjukhuset var hennes man dess värre redan död.

Efter 5 år tillsammans med Puh är hennes vardag, glädje, omsorg och kärlek för sina barn, släktingar, syskonbarn och syskonbarnbarn, vänner m.m. en stor del av vår familjs vardag också. När vi fick beskedet måndagsmorgon drabbades även vi av chock och sorg. Jag skulle vilja kalla det för sympatisorg, eller empatisorg.

Sorgen över att Puh förlorat sin livskamrat, sorgen över att hennes barn förlorat sin pappa, sorgen över att en flitig arbetsmyra, en god make och ansvarsfull far (vilket inte alltid är självklart i detta land) lämnat sin stund på jorden inte äldre än 58 om jag minns rätt (Puh blir 55 i år tror jag), oro över om Puh kommer att klara sig ekonomiskt på en lön eller behöver hon flytta från sitt hem även om vi höjer hennes lön med 1000 baht.

Sorg kan ha många bottnar. Jag är ledsen för att Puh förlorat sin man, men jag är också lättad över att det hände utan ett långdraget sjukdomsförlopp, eller när Puh hade små barn. För mig kan förlusten te sig tuffare att bära och hantera i vissa faser av våra liv. Tur i oturen kanske jag kan tänka, även om det känns helt hemskt och okänsligt, är det dock att hennes man omkom i början av deras nya fas av livet. Det gör inte sorgen lättare att bära för Puh, det är nog snarare så att som utomstående (fast ändå inte helt utanför) är det dock så att det känns bättre att Puh blir änka med äldre barn, än med småbarn. Det känns bättre att vi för en månad sedan firade att deras yngsta dotter tagit universitetsexamen och för 4 år sedan delade vi familjens glädje och stolthet över sonens examen från universitetet än att vi skulle ha firat nytillskott och bebisar. Puh stod inför nästa fas i livet, även om det är väldigt sorgligt att hennes man lämnar henne nu när deras liv skulle börja på nytt så att säg utan barn hemma, huset nästan avbetalt, taxin avbetald, lån och utgifter skulle minska känns det ändå på något sätt bättre än om detta skett för 15 år sedan. Och som jag känner Puh är detta också precis exakt så hon ser på saken.

Som arbetsgivare har vi blivit inkluderade i familjens tragedi och sorg inte enbart ekonomiskt utan självklart känslomässigt också. Vilka förväntningar finns på mig? Vilka traditioner och seder gäller? Hur förväntas vi förhålla oss och agera etc. På det personliga planet slås jag återigen av och blir smärtsamt medveten om den, enligt min personliga åsikt, obefogade  klagan från mitt hemland och välfärdsapparaten Sverige. I Sverige betalas skatter och det gnälls över hur höga skatterna är, men tack vare skatterna finns också det sociala skyddsnätet vid sjukdom och dödsfall. Även om välfärdsaparaten nedemonteras finns den fortfarande i betydligt större utsträckning än utanför Skandinavien. Det som fortfarande är högst ovanligt hemma i Sverige, dvs det som kan bli utgången vid extremt olyckliga omständigheter och en direkt inverkan av svenskens sociala trygghet, drabbar fortfarande tack och lov endast en mycket liten minoritet av svenska befolkningen emedan det snarare är regel än undantag för majoriteten av lokalbefolkningen här. Thailändska lokalbefolkningen drabbas direkt vid kritiska livsöden, när livet tar en kovändnig slås fötterna undan på dem – fattigdom, utblottning och hemlöshet blir ofta utgången vid dödsfall eller sjukdom.

I direkta skedet behövde Puh betala 15.000 för sjukhusräkning, 20.000 för tempelvistelse, 6.000 för kista (summan för kremering kommer jag inte i håg). Thilands regering har lagt in direktiv om att minimum dagslön ska vara 400 baht (alltså runda slängar 12.000/mån) Puh har en högre lön än så men det finns inte så stort utrymme att spara pengar på en thailön. De löser oftast situationerna genom att låna pengar av alla människor runtomkring. Klyftorna i detta samhälle är mycket svåra att beskriva, men för vår Puh och för majoriteten av lokalbefolkningen, slås fötterna undan på dem väldigt lätt vid oförutsedda händelser såsom dödsfall eller sjukdom.

Jag upplever ett stort privilegium att stå nära och på sätt och vis bli delaktig i en annan familjs livsöden. Det är få förunnat att dela glädje och sorg med medmänniskor från en betydligt mer annorlunda kultur än Sverige. I tisdags besökte vi Puh och hennes barn i templet. Vi blev presenterade för alla systrar och syskonbarn, släktingar och vänner många har jag redan träffat med de flesta har varit namn för mig. Vår Lillskrutta är ju en mycket mycket stor del av Puhs liv vilket betyder att hon är välkänd till namn för hela familjen och nu fick de träffa henne, alla samtidigt.

p_20170221_183420_011

Puh blev väldigt glad när hon såg oss. Hennes familj tackade oss för att vi betalt omkostnaderna och hennes barn ville bli fotograferade med oss framför kistan. Det var så vördnadsfullt, samtidigt glädjefyllt och sorgset – emotionellt helt enkelt!

Enligt tradition förflyttas den avlidne till en sala (rum/paviljong) på tempelområdet. I salan samlas familj, släkt och vänner med en munk varje kväll och ber mellan 19.00 och 21.00. För Puhs man var det på den fjärde dagen (dvs i torsdags) begravningsceremoni. Den dagen flyttas kistan till ett avskilt tempel, där anhöriga samlas tidig morgon och skiljs åt sen kväll – därefter är det kremering. Om jag förstått traditionen rätt ska även munkar hem och be i deras hus, men i bland är det svårt att förstå vad som sägs även på engelska. På sjunde dagen ska urnan placeras i en pyramidliknande pelare på tempelområdet.

Vi har under våra fem år här upplevt människors olika livsöden tex bröllop, dödsfall, barnafödsel, universitetsexamen, vi har bevittnat konsekvenser efter naturkatastrofer, vi har befunnit oss mitt i regimskifte, landssorg, militärdiktatur upplevelserna som vi fått med oss från vår tid i Thailand är omfattande och det har lärt oss en del av de thailändska traditionerne framförallt har vi fått försöka förhålla oss till, försöka ta reda på och därefter anpassa oss och leva upp till de förväntningar som finns på oss i vår gästnation. Det är en kunskap för livet och jag känner mig väldigt tacksam över denna möjlighet som vi givits av Thailand.