Tankar och funderingar kring ordet och innebörden i ordet ”hemma”

För ett tag sedan lyfte jag upp en text som jag påbörjade sommaren 2010. Jag intervjuade då min pappa, som inte längre finns med oss mer än i minnet eftersom han dog sommaren 2013. Syftet med släkthistorian var främst tillägnad vår son eftersom vid det laget visste vi inte att det ett år senare även skulle finnas en liten dotter. Det var mycket vi inte visste sommaren 2010!!!

Jag har alltid tyckt mycket om att skriva och jag har varit intresserad av min bakgrund och är fortfarande, men jag är inte i fasen av mitt liv där jag kan sätta mig och påbörja något större släktforskningsarbete. Jag skrev och utgångspunkten var, sommaren 2010, att ge sonen berättelsen om mormor och morfar.

Min svärmor är en duktig skribent och har arbetat som journalist. Hon är dessutom dotter till en av Sveriges mycket kända kåsörer. Svärmor har bedrivit släktforskning så länge jag känt henne och hon har också skrivit boken om mina barns gammelfarmor.

I november 2013 lyfte jag upp texten igen och har redigerat den. Tanken var att sända den till min faster för komplettering som min pappa inte längre kan fylla i. Det blev inte av, 2016 lyftes texten upp igen. Men jag tror inte att jag kommer aktivt genomarbeta den förrän efter årets hemvändning och när jag är tillbaka i Nichada och vår vardag kan jag färdigställa den texten – kanske….

Vad är det som blir så kämpigt med denna text och detta projekt, tänker jag? Hur svårt kan det egentligen vara att få till en text om min mamma och pappa? Så slog det mig att det är känslor, minnen och förändrade värderingar i kombinatione med en flytt till andra sidan jordklotet som spökar.

När jag satt i sommarstugan, där sonen sprang runt och hjälpte sin morfar med allt möjligt sommaren 2010 befann jag mig hemma. I den sommarstugan hade jag mitt rotsystem. Jag är yngsta barnet och delar inte de sommarminnen som mina äldre bröder har från den sommarstuga som min mamma växte upp i och där mina äldre bröder har spenderat sina somrar.

I nejden kring sommarstugan började i början av 40 talet allting. Eller om man bara ska fokusera på mormor och morfar, började allting sommaren 1955 då mina föräldrar möttes. Sommaren 2010 hade jag nog inte ens i min fantasi kunnat föreställa mig vad som skulle utspela sig 3 år senare än mindre hur tankear, känslor och relationer skulle se ut 2016… Sommaren 2010 representerade makens och mitt hus hemma i Bunkeflostrand (vilket är uthyrt under utladstjänstgöring), sommarstugan och mitt föräldrahem starka betydelsefulla ”hemma” för mig. Jag kunde inte ens föreställa mig att mitt liv skulle ta sådana höghastighetskurvor och bli så annorlunda som det blivit.

Vad är ett hem? Vad är innebörden av ett ”hemma”? Rangordnas hemma genom åren som går? Vad innebär det att vara ”hemma”?

Nu finns inte bara sonen, utan sonen har fått en kusin och sonen har också fått en lillasyster. Vi bor inte hemma i Sverige längre, vi är utstationerade på andra sidan jordklotet långt ifrån det land som är sonens, mitt och makens hemland. Jag sitter och skriver i vårt nya hemland. Jag lyfter upp texten om mina föräldrar, som påbörjades ”hemma” sommaren 2010 då jag ännu inte var medveten om att vi skulle flytta till andra sidan jordklotet och inte att det skulle komma en liten tjej vintern 2011 och förgylla vår tresamhet.

Detta hem, Rain Tree residence i Nichada Thani, är vår dotters hemma. Hon har inga band bundna till Sverige. Hela hennes trygghet vilar i familjen C´s tillvaro, i Bangkoks förortsdjungel. Har Nichada Thani blivit hela familjen C´s hemma nu eller är hemma fortfarande Sverige? Är hemma fortfarande sommarstugan, eller mitt föräldrahem och hur är det med huset som är uthyrt, är det fortfarande hemma? Hur många hemma kan man ha? Blir de rangordnade? Vad är det som gör att någonting känns som ”hemma”? Funderingar som kanske kan upplevas som onödigt dravel tja… tyck du det och sluta läsa då…

I dag, en månad till midsommarafton 2016 har vi två hem ett i Thailand och vi är svenskar. Vi reser hem till Skåne och vi reser också tillbaka hem till Bangkok.

Innan jag kom utomlands fanns det inte i mitt universum att mitt ”hemma” skulle rubbas. Jag är oxe – tryggheten är i bland sjukligt viktig för mig, förändringar är obehagliga och jobbiga för mig (markant mycket jobbigare för mig än för min make). Så när maken kom hem och berättade att om tre månader flyttar vi till andra sidan jordklotet på obestämd tid framöver, huset ska hyras ut eller säljas vi har inte råd att ha det stående… Jaha… höggravid och snart 40 år gammal… Ni förstår väl att det var en rak höger för mig, som lever främst efter ordspråket ”mitt hem är min borg”.

Ni kan kanske föreställa er vad det innebar för en trygghetsberoende kontrollfreak. Känslor och tankar riktigt bara for runt i en emotionell berg-och-dalbana. Jag hade aldrig flyttat i hela mitt liv. Mitt föräldrahem byggdes 1966 och såldes 2014 då min mor blivit änka. Själv flyttade jag in i en lägenhet när jag skulle plugga och när jag träffade maken har jag flyttat hur mycket som helst…varje gång har varit lika kämpig emotionellt för mig!

Jag var dessutom höggravid och Lillskruttan skulle födas 4 veckor innan vi skulle flytta till BKK!!! Ja det blev en tuff tid… Hormonerna är ju redan vad de är under en graviditet… men efter drygt ett halvt år, när vi kommit tillbaka från sommarvistelsen 2012, började lugnet lägga sig och runt jul och nyår ett år efter vår flytt till Bangkoks förortsdjungel kände jag att balansen inombords började återkomma! Det kanske skulle bli ett bra hemma ändå!

Nu när vi är inne på vårt femte år i detta hus, i detta land, i denna miljö… Ja… Vad har hänt nu? Hur tänker jag nu? Hur och vem är jag nu?

För det första jag lär mig sakta, men säkert, framför allt jag lär mig fortfarande att hantera mina svagheter. Sakta försöker jag lära mig att leva med de svagheter som är svårare att förändra. Jag arbetar fortfarande med att anpassa mig efter den miljö, som vi befinner oss i. Det kan ju vara lätt att säga att du e den du e oavsett var du e… Ja du e kanske den du e, men självklart förändras du genom hela ditt liv, annars vore det ju förfärligt däremot sker förändringarna olika snabbt. Jag levde i en naiv tro på att en utlandsflytt inte skulle förändra mig nämnvärt. I dag känner jag, hur är det möjligt det borde vara omöjligt att förändras så mycket, som jag känner att jag gjort, på så kort tid… Eller är det så kort tid egentligen? När jag tittar tillbaka ser jag dock att jag har förändrats mycket mer under dessa år än vad jag gjort på 35 år.

Alla jublar inte över vissa sidor som förändrats, men förhoppningsvis kan man någon gång acceptera mig för den jag blir och förstå att det liv jag och min familj lever och de erfarenheter som vi gör i tredje världen påverkar oss mer än hur yttre och inre faktorer påverkade oss hemma i Sverige. Det är nog bara att räkna med att ett internationellt liv kommer att förändra oss vidare, resten av vår tid som internationella. Jag kommer säkert att göra många av mina nära besvikna vid flera tillfällen eftersom jag tänker och tycker inte likadant längre. Mina grundvärderingar har förändrats- de har blivit prövade och jag har varit tvungen att förändra mitt sätt att se, tänka och agera. Rutinerade expats säger att det främst är dina grundvärderingar som prövas gång på gång i synnerhet vid varje ny postering.

Den enklaste och mest påtagliga skillnaden att sätta fingret på är faktiskt den förändring som ett par av våra bästa och närmsta vänner hemma i Sverige påtalade dvs den största skillnaden på mig och maken är att vårt sätt att leva efter schema och kalender in absurdum verkar ha blivit ett avslutat kapitel… för nu i alla fall. Att inte följa min agenda var helt uteslutet för mig. Livet var inrutat i min kalender. Sida upp och sida ner var planerade. Sommarsemestern planerad och bokad 9 månader i förväg, skidresan betald och fixad i augusti ja, jag planerade upp till tänderna, inte bara i mitt jobb utan även privat. Jag inkluderade och vred och kompromissade med alla i närheten innan det spikades i i kalendern – sedan var det ju jättejobbigt om något oförutsett hände och man skulle försöka boka in ett nytt datum för någonting eftersom hela kalendern var fullspäckad med möten, socialisering, träning, familj osv ja ni vet själva hur det i bland kan vara hemma i Sverige…Ekorrhjulet, Vardagspusslet  ”kärt barn har många namn”.

Hur bra lyckas jag att hålla kalendern öppen nu för tiden då? Jo för det mesta väldigt bra. Vi har lärt oss, både maken och jag, att i den här delen av världen kan man inte planera någonting. Det händer alltid någonting som gör att din planering brister. Framför allt har inte thailändarna en stress och tid är inte pengar på samma sätt här. Det får ta den tid det tar, i bland är det mer vanligt att bussen går när den är fylld och inte när klockan är slagen. Det går inte att köra samma tid varje morgon till kontoret och tro att man är på plats exakt 30 minuter efter, för att det råkade vara så i går. Vi har upplevt att inte ens flygbiljetter mellan Sverige och Thailand är säkert att boka utan ett stort mått av flexibilitet, varje gång vi bokat och betalt har den blivit ombokad av olika anledningar. Det är helt enkelt inte möjligt att leva lika inrutat som hemma i Sverige, där du kan följa din tidsplanering med tio minuters marginal. Hela livet hemma i Sverige är uppbyggt efter ” projektplanen” och du lär dig att lägga in tio-femton minuters marginal i ditt körschema, för att parera eventuella vägarbete på motorvägen som sinkar dig. Så för det första att boka in allting i en kalender är ganska meningslöst för oss numera! Visst sker det, men kalendern är betydligt luftigare här hemma än hemma i Sverige.

Det blev dock lite intressant när makens fd kollega skulle försöka boka in en träff med oss, innan hon skulle iväg på sin utstationering för UN i Sudan. Normalt sett har vi inte särskilt inrutat liv längre, att just bli varse om att kommande två helger var fullspäckade med socialisering blev lite märkligt men även härligt… vi klagar absolut inte över att vi har ett socialt umgänge – men i synnerhet maken och jag utbrast i ett frustande skratt när vår vän säger ”bizzi bizzi social life as a UNwife….”

Var tog nu resonemanget vägen kring funderingen kring ordet hemma och dess innebörd vägen? Jo, en stor del i att känna sig hemma har med vänner och aktiviteter att göra.

Sommaren 2013 blev krav och förväntningar, hårda ord och kritik, uttalade missnöje och pekpinnar för stort ok för mig att bära. I början av augusti hamnade jag i en situation där jag hyperventilerade, min äldste bror och make var på väg att köra in mig på psyket, jag var så nära en kollaps och jag kände hur vintern 2000 snurrade förbi i revy (den första episoden av utbrändhet i mitt liv, med panikångest och jag klappade ihop totalt och for långt under isen, jobbrelaterad stress) och jag skrek ”Jag har vridit in och ut på mig själv, sedan första dagen jag landade! Jag bor utomlands. Jag reser ensam med 2 barn på långflighter för att underhålla relationer likt förbannat räcker inte det… Ingen är nöjd… Vad fan begär ni av mig egentligen? Nu räcker det, nu får det fan i mej räcka nu vill jag HEEEEM!!! Jag orkar inte mer nu, ta mig hem!”

JA, där satt den… Jag var ju hemma… Eller? jag befann mig ju i Sverige. Dessutom vid det tillfället faktiskt i mitt föräldrahem. Jag var så nära ”hemma” man kunde anse att jag rimligen skulle kunna komma inte sant? I synnerhet för den person som alla nog KÄNDE som jag… Men sanningen slog mig återigen som en rak höger… det var inte hemma längre! Min trygghet var förflyttad från mitt föräldrahem. Min trygghet var förflyttad från sommarstugan. Den enda trygghet, som jag kände att jag hade kvar i Sverige var min och makens gemensamma Borg, men den är uthyrd! Vad fasen var hemma egentligen sommaren 2013?

Vi upplevde båda att vårt ”hemma” förvandlades i det ögonblicket till en geografisk plats och inte längre kopplad till de hus som vi betraktat som hemmabas… Vårt hemma är i Bangkoks förortsdjungel… Det hade blivit hemma! 1 ½ år efter en utflytt var inte längre konceptet ”hemma” det samma längre.

Vi tycker fortfarande att omgivningarna är fantastiska, där sommarstugan är belägen. Vi pratar fortfarande om mitt föräldrahem med mycket värme. Vi kallar våra tidigare trygga punkter vid adresser och säger inte längre hemma. För här är hemma! Men i den by där vårt hus, som är uthyrt, finns är våra hjärtan fastetsade och så lär det nog förbli. När vi kom tillbaka till Bangkok efter hemvändning 2013 var det så tydligt att vi kom hem. Ja, vi kom hem allihopa. Sviterna efter sommaren 2013 tog tid att bearbeta, de bearbetas fortfarande emellanåt. Dock var den direkta känslan ”Gud, vad skönt det är att vara hemma!” Känslan av ”hemma” infann sig i första minut som vi landade på flygplatsen i BKK. När jag la mig i min säng samma dag kändes det fantastiskt – jag var hemma! I samma minut som vi stigit ur bilen stod sonens kompisar och bankade på dörren och det var full rulle den dagen i augusti 2013 – sonen var efterlängtad. Likaså blev det grillkväll och härlig återträff med vänner som man hejjar på dagligen i livet som Nichadabo. Sonen myntade uttrycket ”Sverige-hemma” och ”Vardagshemma”.

Det stod klart att jag tillsammans med min make hade lyckats bygga ett hem för vår familj ute i vida världen. Långt långt ifrån min trygga Borg! Det blev så tydligt att nu var det jag, min man och våra barn. Vi har vårt hem på andra sidan jordklotet. Familjen C är vår trygghet, vi skapar tryggheten i familjen, där vi bor.

En del i en känsla av att vara hemma ligger i socialisering och samvaro. I början var vår familj ganska ensamma för vi lämnade ju familj, släkt och vänner i Sverige . Vi hade ett mycket rikt socialt liv. Vi gav oss ut på ett äventyr. Före januari 2012 kunde vi anpassa oss, vi hade en närhet till familj och vänner som gjorde att man kunde anpassa sig och diskutera sig fram till olika lösningar. Om stormen ven runt husknuten kunde vi kanske inte köra hem och hälsa på som planerat i föräldraborgen, då fick vi stanna hemma i vårt hemma och åka och hälsa på dagen efter, när stormen lagt sig. Om maginfluensa hägrade och vi bokat in en middag med vänner kunde vi skjuta den till nästa öppna dag i kalendern för båda familjerna. Vi kunde anpassa oss för vi hade obegränsat med tid hemma, det vill säga hemma i Skåne och som boende i Sverige. Här kommer den andra stora påtagliga förändringen av mig och maken.

Vi måste anpassa oss efter den korta tid som maken har semester och fördela vårt sociala liv jämnt och vi gör så gott vi kan! Vi försöker fördela vår tid hemma i Sverige balanserat, men tiden är begränsad till semestern. Vi har inte längre ett liv och en vardag som är utspridd på 365 dagar hemma i Sverige. Det sociala umgänge som vi byggt upp, och fortfarande bygger upp i Bangkok med omnejd, blir ju sakta på liknande premisser, som umgänget hemma i Sverige. När något inträffar skjuter man det till nästa möjlighet man vet att man har åtminstone fram till sommaren på sig att ses… Att det finns ett socialt umgänge bidrar säkert till att vi känner oss ”hemma”. Vardagsrutinerna finns här i Bangkok. Vårt liv är i Bangkoks förortsdjungel och vår semester är förlagd till hemvändning under sommarlovet.

Vad är syftet med hemvändning? Så klart att fortsätta hålla kvar rötterna, att träffa familj, släkt och vänner. Att tillfredsställa sonens stora behov av att hålla kvar sina barndomsvänner. Den stora utmaningen är att kunna ge Lillskruttan en känsla av att Sverige är hemma… Vi kan inte återvända till det hus där våra hjärtan och vårt hemma är…det är inte ekonomiskt lösligt att ha det stående. För att kunna underhålla relationer kan vi inte bo för långt bort. Vi måste på sikt kunna klara oss utan transportmedel, men ha tillgång till makens huvudkontor i Köpenhamn.

Efter ett tag blev det för oss glasklart att vi var tvungna att investera i ett eget litet hemvändarobjekt. Geografiska läget blir högsta prio. Vi sparade stora summor varje månad för handpenning till ett hemvändarobjekt. Om vi inte skapar ett ” hemma” i Sverige, kommer vi så småningom att förlora fotfästet,  vilket inte var vår avsikt när jag och maken beslutade oss för att starta utlandslivet den där höstdagen 2011 då vi fattade beslutet att lämna våra hemman! Vårt hemland ska alltid vara Sverige!

Jag är stolt över att jag lyckats bemästra och genomföra en av de absolut största personlighetsförändringarna och släppt taget om min Borg i Sverige. Jag lyckades skapa ett hemma som är lika trevligt, mysigt och fullt med positiva trygga känslor på andra sidan jordklotet. Jag saknar mitt hus, mitt vardagsrum med öppna spisen och matbordets placering ut mot trädgården. Jag saknar att vinka till grannen genom köksfönstret. Jag saknar doften från saltstänkta vindar, när jag ligger i min säng i sovrummet med balkongdörren öppen ut mot trädgården. Jag saknar att krypa upp i soffan i gillestugan, snurra in mig i min filt, tända ljusen och njuta av en kopp glödhet glögg och titta på TV. Jag saknar att gå till stadion och hejja på MFF eller att stå i ishallen och höra puckarna slå in i sargen medan sonen sprudlar av lycka! Jag saknar mitt liv hemma i Sverige, men jag har ett bra liv här hemma med!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s