Första och sista midsommar i Bangkok

Midsommar 2012 reste jag och barnen hem direkt samma natt som skolorna slutat. Sonen hade så smått acklimatiserat sig men fortfarande var det jättetufft för honom att acceptera att pappa blivit placerad för att utföra ett uppdrag som innebar mellan 1-3 år i Bangkok – sonen ville hem till vårt underbara hemma-hemma, till morföräldrar, kompisar, välkänd miljö etc. Vi reste hem jag och barnen samma dag som skolorna slutade och hem till vårt ”hemma-hemma” som vi kallade det då.

Maken var kvar och firade midsommar ensam i Bangkok. Han gick ensam på first class movie. Medan vi andra njöt av midsommar tillsammans med våra vänner i Bunkeflostrand.

Sommaren 2012 skulle vi förbereda huset och färdigställa för uthyrning, då det inte hunnits med innan jag skulle flytta ensam ner på februarilovet med barnen. Maken hade redan påbörjat arbetet i BKK i januari. Sommaren 2012 blev lite hektisk Lillskruttan var bara 6 månader och jag hade inte så mycket tid för att lämna henne obevakad eftersom hon redan börjat fara runt på golvet snabb var hon i sin krypning. Det funkade hyfsat, men vi valde att ta in en firma som magasinerade och packade efter att jag och barnen rest tillbaka efter sommarlovet i Sverige.

Varje sommar sedan vi flyttade har jag och barnen varit hemma i Sverige till midsommar men i år är vi alla kvar här hemma. Vi har alla längtat hem till Sverige från slutet av april och kört count down valt att åka så fort som möjligt och lämna Sverige så sent som möjligt. Sommaren 2015 vände det helt och hållet, då fick vi stabilitet på hemmaplan i Skåne. Vi hade vårt hemvändarhus och då upphörde även en stor del av den önskan om att återvända dvs att flytta ifrån BKK tillbaka till Sverige. Vårt underbara lilla hus på Söderslätt – dit längtade vi ofta men vi hade fått balans och hade ett Sverigehemma och ett hemma.

Sommaren 2016 hade Lillskruttan blivit så stor att hon inte ville vara i Sverige lika länge som jag och sonen ville. Men även sonen satt och sa vår sista natt ”Mamma nu är det skönt att komma hem i gen. Det har varit en underbar sommar, men nu vill jag hem igen.”

Hösten 2016 kom det besked om sammanslagning och omorganisation som vi väntat på och det blev oro. Jag blev jättebesviken på hur en del av människorna i vår närhet uppförde sig gentemot oss, vi blev exkluderade från ett umgänge utan förklaringar och som toppen på moset skötte organisationen hela processen under all kritik. Jag blev så besviken, kände mig så lurad och ledsen, det fanns ingen känsla av lojalitet kvar i mig. Jag förberedde för hemflytt, åtminstone avflytt och/eller avsked från organisationen!

När jag väl kommit över den värsta chocken och började söka jobb i BKK, för att vi skulle kunna fortsätta vårt liv i BKK, men inte vara beroende av makens arbetsgivare och jag kopplade bort de människor som visat sig inte vara vänner även om jag investerat i dem men det kom ingenting tillbaka mer än undanflykter vid förslag om att äta middag tillsammans etc helt enkelt jag kopplade bort de negativa krafterna och fokuserade på annat … när det väl vänt och jag kände att okey då stannar vi och ser till att lösa situationen på bästa sätt…då tar hela vår arbetssituation en ny svängom och allting ställdes på sin spets! När jag inte längre ville hem då skulle jag hem… till vad?

Så summa sumarum under våra 5.5. år har jag haft en tuff acklimatiseringsperiod det första halvåret-året sedan har jag varit tacksam glad och positiv till våra möjligheter i denna miljö. Året 2013/2014 var ett tufft år, av många olika anledningar och främst handlade det om att vi var hemlösa i Sverige och  många vänner flyttade ifrån Nichada det året. Men som sagt vintern 2015 vände den känslan helt då vi investerade i ett eget litet radhus som alltid kommer att stå och vänta på oss.

Det är midsommarafton 2017, för första gången på 5.5 år har jag ingen hemlängtan…mycket märkligt….jag ser inte fram emot detta! Jag hade helst sett att vi åkt hem till Sverige som vanligt för sommarlov men återvänt till vår vardag och den miljö som vi byggt upp under våra år här i augusti igen. Nu är det slut…snart…snart…snart…jag vill inte…Lillskruttan vill inte…sonen har kluven känsla och maken ser fram emot nytt uppdrag, nya utmaningar och hemflytt…nu är det som det är…underbart e kort!

I dag sluter vi cirkeln genom att avsluta som maken påbörjade för 5.5 år sedan skillnaden är att i dag är maken inte ensam på first class movie utan han och jag går tillsammans för middag och bio på något av de favoritstsälle som vi fått under vår tid här i BKK. Vår underbara maid som vi haft alla åren stannar här hemma med Lillskruttan. Sonen kramar ut det absolut sista av den sista tiden med de få kompisar som fortfarande är kvar. Det känns fortfarande overkligt att vi ska lämna fastän huset och skåpen blir allt mer tomma för varje dag som går.

Glad midsommar, jag ska fira min första och sista midsommar i Bangkok – utan hemlängtan till Skåne…mycket märklig känsla.

En aktiv helg och kompass inställd mot nordligare breddgrader

I helgen har det varit avslutande finalspel i Rugby och Fotboll. Sonens lag vann fotbollscupen, men inte Rugbyn. Det var schyssta motstånd från många skollag i år.

Maken med ett gäng av sina teammedlemmar ska till huvudkontoret i Kphmn och jobba tillsammans med teamet i Kphmn. Runda slängar 3 veckor ska de samarbeta och detta beslut  är vi båda mycket glada och tillfredsställda över. Kompassen är inställd från 15 breddgraden till något nordligare breddgrader inom kort.

Det är väldigt bra att jobba sig samman efter sammanslagningar, att lära känna varandra vilket ger goda förutsättningar och en god grund att stå på inför gemensamma lösningar som ska arbetas fram i en ny organisationsstruktur, så vi får hoppas att det är ett steg i en fortsatt riktning framåt.

I dag är det måndag och vi hade en rejäl måndagskänsla här hemma i morse. Sonen hade sovit dåligt och Lillskruttan tyckte att det vore bättre om det var söndag. Men vi fick i oss frukost och jag cyklade iväg och lämnade Pluttan på skolan i ett härligt morgonväder. Vädret är härligt nu. Thailand från sin bästa sida. Det är behagligt och skönt att slippa köra mycket AC.

I helgen lyckades maken och jag titta på en film som Leonardo di Caprio gjort. På uppdrag av FN som ambassadör för miljöfrågor. Det var en väldigt, väldigt bra film. Jag tycker att varje människa skulle titta på denna. I filmen gavs exempel på hur 24 timmars AC kräver lika mycket energi som en hamburgare från Burger King.

Before the floor

Jag blir dock så förvånad över att det finns människor som förnekar och inte tror på klimatförändringen. I filmen ”Before the flood” visas hur det 2016 fortfarande bedrivs kampanjer inom politiken med förnekelsepropaganda och riktad misstro för vetenskapliga bevis. Men visst det är ju som andra världskriget – det är ju många som förnekar en hel del av det som genomfördes då.

Mycket utav filmens budskap och exempel upplever jag att jag redan var medveten om, och jag tror att de flesta svenskar är bra upplysta och medvetna. Däremot inte onödigt att bli påmind igen, även om vi är välutbildade på bred front i klimatfrågor som nation och vi har som nation gjort många förbättringar under många år, men jag vet inte riktigt  hur mycket varje individ verkligen har hjälpt till att försöka förhindra den fortsatta utvecklingen? Så bra att fräscha upp minnet lite grand.

Jag kan själv känna att när stora nationer som Kina, och Amerika fortsätter blunda så känns vår lilla åtgärd i Norden kanske tveksamt betydelsefull. Men jag tycker att du ska titta på filmen ”Before the flood”.  Jag hoppas verkligen att Leonardo di Caprio lyckas sprida denna film och budskapet blir belyst igen. Att skolor, lärare, kontor, alla instanser och globala medborgare oavsett klasstillhörighet och innehåll i sin  plånbok och på sina bankkonton tittar på filmen i syfte att sprida kunskap och medvetenhet vidare.

Det är inte bara krig som medför flyktingströmmar. Vi ser också agrikulturell flykt och migration dvs människor som tex drabbas av naturkatastrofer som hamnar under humanitärt bistånd och som försöker fly från torka, nöd och svält, översvämningar etc. Vintern är olidligt kall somliga år, människor fryser i hjäl.

Genom filmen fick jag se effekter som  gör att jag kan förstå att snö blivit en bristvara, medan översvämningar blir allt vanligare förekommande. Jag har en liten tjej som aldrig sett snö, för hon har aldrig bott i Sverige. Vår son är uppvuxen, liksom jag, med skidresor till Alperna fram till avflytt från Sverige och de sista resorna var det påtagligt hur lite snö det fanns i skidorterna. För 15 år sedan var det en ovanlighet att det var ont om snö på skidorterna i Alperna men att glaciärer smälter har åtminstone jag hört i över 10 år. Iår har det utlovats sträng vinter och vi hade så gärna velat fira jullovet hemma i Sverige- vilket ju självklart vore möjligt om vi vetat att maken skulle arbeta från Köpenhamn men nu får vi besök och det fungerar inte att avboka alla gäster för att vi ska hem till Sverige. Vem vet, det kanske är vår sista jul här hemma och då är det skönt att få lov att njuta av den – Sverigehemma kommer alltid att finnas kvar: men det är ingen tvekan om att det kommer att bli tannagnissel här hemma om pappa får uppleva snö och kyla under sin tid på nordligare breddgrader.

Uteblir reflektionerna? Kommer vi att fortsätta anpassa oss efter naturkatastrofer och klimatförändring genom att bygga hus och skolor så att de ska klara översvämningar eller kommer vi att anpassa vårt sätt att leva efter de behov som finns för att naturkatastrofer ska kunna undvikas inom 30 år?

I Thailand lever vi ofta i mycket kraftiga monsunregn, det slår till tyfoner och tornados, jordbävningar och tsunamis runtomkring oss. Vägnätet blir oframkomligt vid regn. Grundvatten har för mycket gifter i sig för att kunna odla basföda. Jag funderar över hur många som verkar anpassat sig efter rådande situation i förhållande till hur många som verkar försöka förändrasituationen och förhindra anpassning till normförändring. Är många verkligen medvetna om att naturkatastrofer är en konsekvens av människans framfarter? Är många medvetna och tror på att vi kan förändra situationen genom aktiv förändring i vårt beteende?

Är det  lättare att lämna kontoret tidigare de dagar som regnet utlovas och hinna hem för att grilla den efterlängtade entrecoten i ett hus som är byggt 5 meter över vattenytan med fundament som ska motstå jordbävning än att försöka förändra konsumtion, beteende och krav på standard och lyx? Årligen blir människor bostadslösa, byar och delar av öar slås ut av naturens krafter- att anpassa byggnader efter naturkatatrofer istället för att vi anpassar oss efter naturensbehov känns fel. Det är lättare för människor att tillexempel minska sitt köttintag, minska användning av AC, samåka oftare och fundera ett steg vidare över varför det inte går att andas frisk luft i stora delar av världen idag och om det kommer att ens vara möjligt att andas om 30 år?

Se filmen!

Before the flood

Hemma i Nichada i gen

Nu börjar det bli kallare hemma Sverige förstår vi. Det blir kallare även i Thailand och vi ser fram emot en lite kyligare period. Vår semester på Ko Lanta var mycket behaglig i temperaturmässigt. Semester vid stranden innebär oftast fler av dygnets vakna timmar utomhus och i synnerhet när kvicksilver visar 24 grader då är det fantastiskt behagligt med sjöbris och att spela volleyboll på stranden, promenera och ta en löprunda-trevligt helt enkelt. Nu är vi tillbaka i Nichada och utomhusträning sker främst runt sjön i Nichada, simning i pool och för sonen som vanligt rugby och fotboll och en hel del cykelturer i byn med kompisarna.

När det är kallt hemma i Sverige vill människor fly till värmen och då är det populärt att ha vänner som bor på sydligare breddgrader som man kan besöka. Vi tycker det är väldigt trevligt och roligt att ta emot besök och har ett par månader framför oss, med besökare i olika omgångar.
En av de trevligare upplevelser med besök i Nichada tycker vi åtminstone är en båttur från vår pier in mot stan och detta genomfördes i lördags med de Lundavänner som ankom i fredags. Vad vi sett fram emot visade sig inte överensstämma med verkligheten. Båtturen var som vanligt, däremot stadsbilden var påtagligt förändrad. Tempel utmed floden var inte upplysta, inne i stan (efter att vi ätit middag och skulle visa skybar) var Bangkok skyline absolut inte vad vi förväntat oss att stolt visa upp för våra vänner. Vi som uppskattar väldigt, väldigt mycket att åka in till stan, äta middag, njuta av en brunch, en runda på en skybar, men framförallt pratat varmt om ”vår stad” med vänner i snart 5 år börjar känna att det är lite dött i dubbla bemärkelser, luften har gått ur, pulsen en lördagskväll påminner om pulsen vid en Sibylla i norra Skånes mindre städer… det är lite anmärkningsvärt må jag säg. Det känns lite snopet att visa vänner, som ansträngt sig och prioriterat att spara pengar för att kunna ha råd och möjlighet att komma och besöka denna fantastiska stad, Bangkok i 2016 års upplaga…

Mest intressant tycker jag faktiskt att det är att Thailands turismminister gått ut på offensiven och påtalat att religiösa firanden, och traditionsenliga högtider måste få tillåtelse att genomföras under landssorg. Dock förväntas diskretion, mindre uppsluppen anda, lite mindre dans och sång och kaaraoke i det offentliga rummet. I det privata rummet ombeds människor att visa respekt genom att vara lite återhållsamma men absolut inte avstå från firande som förenar folket.

Jaha, vad händer hemma i Nichada då? En gated community bakom murar och med tre ingångar- majoriteten av befolkningen är internationella. Då avblåses den enda stora högtiden som förenar hela byn i en otrolig folkfest- det är i dag som det är Halloween och det får inte firas. Ja… vad är Nichada om inte ett enda stort slutet sällskap?  Det är tillochmed en egen styrelse detär en klubb, en sluten förening. Att inte göra en stor folkfest och att låta bli att ha liveband, alkoholförsäljning anser jag vara otvivelaktigt och helt utan diskussion definitivt korrekt,  men att gå ut med ett stort förbud mot firande… när dessutom en stor andel av amerikanska ambassadens uppdrag innefattar att flyga in amerikanskt godis till Halloween kan jag tycka vara et lite för stort steg att ta i en så tydligt avgränsad miljö.

I dag nåddes jag också av beskedet att en av de trevligare händelserna, för oss svenskar som bor i Bangkokområdet, är avblåst. En händelse som definitivt ger svenskar i utlandet en gemenskap och tradition från hemlandet. Den svenska julbasaren ska inte genomföras av respekt för den situation som råder i landet.

Ja, jag har inget annat att tillägga än att jag tycker det är ett galet och felaktigt beslut. Jag har rätt att tycka vad jag tycker! Jag kommer också att för alltid komma i håg känslan av hur detta känns. Kanske inte bara för att jag är en total julnörd, eller för att det sociokulturellt blir en intressant upplevelse utan även om jag sätter detta beslut i relation till de mänskliga rättigheterna…religionsutövande. Detta blir dubbelmoral!

Definitivt en skarpladdad koppling till hur debatter går i Sverige, kring de oika religiösa högtiderna som inte är kristna högtider men som respekteras i dagens Sverige. I synnerhet då Sverige tar en aktiv del i arbete för de mänskliga rättigheterna globalt och nationellt går inte detta beslut att förstå logiskt för mig. Plötsligt ska de mänskliga rättigheterna inskränkas…det blir ju ironiskt när Sverige som land är i bräschen för Human rights…

Jag hade förstått om detta inträffat inom den akuta månadens utlysning – vi är svartklädda här hemma i Nichada och det har vi varit sedan den 13 oktober. Har vi blått på oss finns ett svart sorgeband på vårt vänstra bröst. Inga röda kläder så långt ögat kan nå i Nichada. Tillställningar är inställda och skolmiljön har också anpassat sig efter sorgeperioden. Men att avstå från att få lite julkänsla på andra sidan jordklotet…kom igen… lite grand känner jag nog att det får räcka med anpassning. I synnerhet när det är i ett slutet sällskap. Nu känner jag att det har blivit lite för mycket!!!  Även om jag anser att svensken i förhållande till många andra nationaliteter runtomkring vår jord anpassar sig både för att ta emot hemma i Sverige, men också för att anpassa sig efter rådande norm och kulturell kontext som internationell i värdlandet och försöker visa respekt i mycket stor utsträckning får det finnas lite gränser för var en sluten community och organisationer som uttryckligen har i sitt uppdrag att befrämja, bibehålla och stötta svenska traditioner och kultur för de utlandssvenskar som finns runtomkring vår jord avblåser tradition och kultur.

Ja, det är ett land i sorg – det märks på många plan. När vi var inne i stan var det häftigaste blixtar över Bangkok city, det skojades om ”detta är som taget ur en scen av Bladerunner” men det var påtagligt färre bilar, inga av de berömda höga skyskraporna var tända och det kändes som att stan blivit en spökstad – en besvikelse helt enkelt. Denna landssorg… ja den är intressantatt uppleva men i dag  känner jag att det blir lite för mycket drama även för mig som är en extrem dramaqueen och emotionell trasselsudd.

Knappt en månad hemma

I dag är det den 2 september 2016 och Familjen C har varit tillbaka i Bangkoks förortsdjungel knappt en månad. Båda barnens skola har varit i gång i 2 veckor men det känns som mycket längre. Det känns också som mycket längre sedan som jag packade i hop efter sommarsemester, vägde mina och barnens resväskor,  vintersäkrade trädgården, och tvättade samtliga tvättar för att inte ha smutstvätt väntades i juni 2017 där hemma.

Lördagen den 6 augusti kom barnens mormor och hämtade oss och jag och barnen gav oss av mot 15.e breddgraden för att inte komma hem i gen på 10 månader. I år var avskedet med Sverige svårare än någonsin! Förra året hade vi jullovet inbokat i Sverige, tack vare makens arbetsmöjlighet på kontoret i Köpenhamn och då var det inte så svårt att resa hem till Bkk. I år inväntas besked efter omorganisation vilket kan betyda att han inte har något arbete längre vid årsskiftet och det är knappast läge att resa till Sverige när en väntar på den typen av besked…

Även om båda barnen ville hem till sitt liv i Bangkoks förortsdjungel, var det alltså svårt för oss alla när vi på vår absolut sista dag hemma i Skåne besökte och fikade med barnens gammelfarmor. Hon fyller 100 år i december och som det ser ut för oss nu är det endast maken som kan resa hem och fira henne. Vi andra 3 hoppas på att hon orkar hänga med till juni 2017 men hon grät och vi var ledsna när vi skiljdes åt. Barnens gammelfarmor är en obeskrivligt fantastisk person, positiv och helt underbar och maken har henne väldigt nära sitt hjärta.

När vi kom hem till Rain Tree var vår underbara maid Puh här och tog hand om Lillskruttan hela dagen – som hon längtat efter sin Puh! Den första tiden fylldes dagarna med förberedelser inför skolstart uniformer skulle inhandlas, jet lag skulle bekämpas m.m. Första helgen var vi alla iväg på minisemester i Hua Hin… för att boosta energi inför skolstarten. För den skarptänkte observeras nu att vår semester inföll med terrordåd…

Skolan startade och sedan dess har rutiner och aktiviteter rullat i gång. Fotbollen är i gång. Maken är coach i gen tillsammans med en av våra svenska vänner som är f.d. elitfotbollsspelare. Första matchen redan spelad och andra matchen i morgon. Rugbyn är också i gång och första matchen är på måndag mot NIST (en av de internationella skolorna i stan där väldigt många skandinaver har sina barn).

Vad det gäller mina åtagande har jag både hunnit med SELMA bokklubben i Nichada och månadslunchen med SWEA nere i stan, första POKeNOkvällen med skandinaviska gänget här i Nichada samt två möten på skolan så det är full rulle nu.

Sonen fick hämtat Lillskruttan en dag från skolan då jag var nere i stan. Hela skolan hade early dismissal och slutar då klockan 13.00. Lillskruttan tyckte det var hur coolt som helst att storebror kom och hämtade henne…att hon har en såååå stor och fin storebror gör henne (och oss stolta). Han cyklade med henne i barnsadeln hem ifrån skolan och sedan tog Puh emot barnen med eftermiddagsfika.

I går blev vi informerade om att sonen blivit uttagen för att representera vid det årliga volontärarbetet i Khao Lak på vänskolan som ISB har hjälpt till och bidragit med att bygga upp efter Tsunamin. Det är självklart superskoj! Sista helgen i september reser han iväg fredag till söndag med skolorkestern dels för att hålla konsert för barnen men även för att umgås, knyta kontakter och göra ”community service” med thaibarnen på skolan.

Nedräkning

På FB postas vackra bilder på rapsfält, uppdateringar om att grillen äntligen är ute och att uteplatsen är avdammad, krukorna framtagna och planterade avlöser varandra – Skåne och Sverige rustar sig för sommarsäsong och sommarlov. Svensken vaknar ur vinterdvala och semesterplaner smids, semesteransökningar och semesterschema fylls i med andra ord det rör på sig där himma…men även här hemma!

I Nichada avlöser slutprov varandra och elevers slutproduktioner repeteras om eftermiddagar och visas på kvällar. Teatern på skolan är fylld av stolta föräldrar som sitter packade likt sardiner i bänkraderna och njuter av sina barns framgångar.

FB har också många statusuppdateringar från Thailand om att det är den hetaste och varmaste årstiden! Denna vår är den varmaste sedan 1960…det känner jag att jag nog definitivt kan skriva under på. I år upplever familjen C den femte heta säsongen i Thailand och har ansett den vara fruktansvärd varje år, men i år är det faktiskt ännu värre!!! I år orkar inte AC:n årets hetta tillfredsställande.  Nedräkningen har börjat inför ”the rainy season”.

Normalt sett brukar jag i alla fall kunna vara utomhus och bada i poolen, men när poolens vatten skållar min hud, och solens strålar skär och sticker huden då håller åtminstone jag mig inomhus… och längtar lite extra mycket efter min cykel, skånska sädesfält, långa ljusa sommarkvällar, frisk luft, god fisk, räkor och inlagd sill, Mellbykavring, Bregott, ost, gammeldags lantmjölk, jordgubbar och mammas rabarpaj, svärmors jordgubbssylt – medan thailändaren börjat nedräkning inför regnperiod och svalare väder är familjen C i full nedräkning inför årets hemvändning.

För familjen C och Nichada närmar sig avresa med stormsteg, det betyder också att avskeden närmar sig med stormsteg. I år lämnar de svenskfamiljer som vi välkomnat till Nichada och det känns extra sorgligt! I fredags hade vi en avslutande middag tillsammans med respektive – onsdagen den 25 maj är det tjejträff med champagne och sedan är det bara flyttkartonger och relocationfirmor för hela slanten för de 4 svenskfamiljer som lämnar oss efter cirka 3 år. Nedräkning inför nya jobbmöjligheter i England, Sydafrika, Houston och Göteborg står runt hörnet för våra vänner från Nichada.

När vi flyttade in i Nichada (vintern 2012)  blev vi 3 svenskfamiljer, augusti 2012 kom ytterligare en familj då blev vi 4 svenskfamiljer. Det fylldes på augusti 2013 och vid hemvändningen 2014 hade vi en kräftskiva i Nichada, bland svenskarna, då var vi  15 familjer!!! Den största skandinaviska kolonin i Nichada. När vi återvänder i augusti 2016 är vi 4 familjer kvar och den minsta skandinaviska kolonin i Nichada. Många avsked har det blivit och jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid att resa mig efter varje avsked, ladda om, gå ner på djupet, investera i nya relationer för att sedan ta ytterligare ett ”på återseende”. Expatlivets ekorrhjul är psykiskt påfrestande samtidigt som det är obeskrivligt berikande!

Nedräkning har också börjat inför slutet av Lillskruttans ansökningsprocess till skolan. I juni är det slut med dagis och hon börjar i förskolan, på ISB i augusti. Att bli inskriven, antagen och få en plats på de internationella skolorna är en administrativ process, värre än en långflight (jag har bloggat om det tidigare) men det är helt otroligt. Det ska genomföras grundliga och omfattande läkarundersökningar såsom TBC-röntgen av lungorna, ultraljud av hjärtat, vaccinationsprogram måste vara helt komplett, vilket kan vara lite trixigt eftersom vi inte har samma vaccinationsprogram i Sverige etc. Om någon nu då vill få mig att se det positiva såsom att ”det är väl skönt när det är gjort” erkänner jag gärna att ”jo, det är det visserligen men detta är rutin inför varje läsår”. Även som återvändande elev måste man genomföra läkarundersökning. Det var dags för sonen också att bli komplett i sitt immunsystem i år, så för en vecka sedan fick båda barnen vaccinationspruta och i går fick alltså Lillskruttan den sista sprutan och nu är allting klart – åtminstone när det gäller den medicinska processen för båda barnen.

Den administrativa process som har att göra med pass, visumprocesser, bosättning samt registreringsavgift är fortfarande i rullan. Det ska stämplas kvitton, dokument, passkopior, provresultat etc. i evigheters evighet. Siste juli ska den slutliga summan betalas dvs årsavgiften. Detta blev lite trixigt för oss i år, eftersom våra pass går ut i december, visum gick ut slutet av april, samtidigt som makens tjänstgöringskontrakt förnyas i slutet av juni. Vi är på undantag här just nu och sitter i en liten frysbox så att säg. Makens arbetsgivare håller tack och lov i den processen med thailändska immigrationsministeriet- men vi blir stressade av att vi inte kan påverka den, framför allt kan vi inte resa in och ut ur landet.

Det var inte helt lätt att få tid för att få nya pass utfärdade hemma i Sverige i sommar heller, men vi tackar Kristianstadpolisen ödmjukast, som hade tid att ta emot oss och är evinnerligt tacksamma över att trafiksituationen i Skåne inte är jämförbar med Bangkoktrafik, även om hela Sverige bestämmer sig för att genomföra omfattande vägbyggen semestertid.

Ja, alltså den administration som föregår skolstart är tidsödande, även de psykologiska testerna, kognitiva tester etc. ska vara stämplade godkända och inlämnade och allting tar sådan tid. Listan är oändlig på hela denna process av dokument. Det är nästintill heltidssysselsättning att ansöka till skolor. För ett år sedan satt vi med dubbla skolansökningar, eftersom jobbsituationen var oviss. Det var ansökningshandlingar insända till Wien samtidigt som vi var tvungna att lämna in för reservation till ISB. I år har vi i alla fall bara en skola att ansöka till. När alla papper är inlämnade och årsavgiften är betald kan ny nedräkning påbörjas – skolstarten…

Men just nu befinner vi oss i nedräkningen av de slutliga proven för sonen. Skolårets kunskap provas i ”final exams” i dag är det science och nästa vecka är det matematik. Vi skulle ha rest iväg med en svenskfamilj till Phuket – det är nämligen nedräkning inför Visaka Bucha helgen på torsdag, men vi behöver ha sonen hemma för att säkerställa pluggande. Dessutom är det många avskedskalas bland sonens umgänge nu och det betyder att han är mindre intresserad av att resa iväg – även om han uttryckte att han gärna ville resa med just den familjen.

När vi kommer tillbaka till Nichada efter sommarlovet blir det nedräkning inför söndagsbruncher, långweekends m.m. Vi kommer att kunna ta igen den förlorade möjligheten till gemensam semester, med den familjen för de är tack och lov en av få familjer som är kvar till hösten när vi kommit tillbaka till vardagen i Nichada.

 

 

 

Nu börjar det bli riktigt varmt i Nichada och Ture och Tora Turist börjar bege sig hem till kalla Norden igen.

När sportlovet är över hemma i Sverige och många av Thailandsresenärerna börjar se slutet av sin vistelse på 15 breddgraden, stiger kvicksilvret och det börjar bli olidligt varmt i Thailand för den skara av oss västerlänningar som har sin vardag på ett eller annat sätt här. Än så länge är det uthärdligt åtminstone om man bott en lite längre tid i Thailand, även om timmarna mellan 12 och 14 fortfarande kan få mig att krokna.

Just nu ligger dagstemp mellan 36-38 grader Celsius och jag är tacksam för att kvällarna fortfarande kan upplevas som svala, när kvicksanden sjunker från 36 till 30 grader. Sällan, men någon enstaka kväll, har dock temp sjunkit så lågt som till 28-26 grader och då är det oftast mycket behagligt.

Smärtsamt medveten om att vi om ytterligare några veckor är inne i april månad, den månad då solen står i Zenith och de thailändska skolorna har 2 månaders lov emedan de internationella skolorna tuffar på i hettan och lärare, elever samt Nichada residents räknar ned inför hemvändning och sommarlov 2016. Nichada töms i princip den 10-12 juni och de 6000 invånarna återvänder och fyller byn igen mellan den 3-11 augusti. Jag har gett upp att jag någonsin kommer att bli så pass acklimatiserad att jag kommer att njuta av ”the hot season”. Jag längtar hem till Skåne från mitten av mars och lider av sjuk hemlängtan från mitten av april och fram till skolavslutningen. Nåväl tillbaka till väderleksrapportering och inlägg.

Differensen på ca 10 grader, som fortfarande kan infinna sig på dag- och kvällstemp gör att många thaiare är superförkylda. Vår maid blev sjuk när vi kommit hem från Ko Chang, tack och lov är hon nästan återställd nu, men vi kämpar själv fortfarande med en envis djuplodad hosta.

Många tror att sjukor bara grazerar på nordligare breddgrader, men på sydligare breddgrader kommer många baciller med regnvattnet, myggor sprider inte bara denguefeber och malaria utan även tex zikavirus, insekter vars bett ger influensasymptom och febervärk, för att inte tala om matförgiftningarna som ökar under den heta perioden. Koltabletterna trängs med vätskeersättning och antibiotika vilka har en reserverad plats i medicinskåpet under den heta perioden. Pik är i mitten av april men den heta perioden påbörjas redan i mars och håller i sig genom hela maj månad.

I turismhögsäsong kommer västerländska bakterier med turisterna på flygplanen dvs när Kung Bore har sitt grepp om nordborna och västvärlden flyr de nordligare breddgraderna kommer många bakterier till Thailand…såsom vinterkräksjuka och influensa. Dessa slår hårt mot lokalbefolkning i serviceyrken i synnerhet. Lokalbefolkningen har inte ett immunsystem som är uppbyggt efter västerländsk bakterieflora. Vilket visserligen inte Ture och Tora turist heller har när det gäller motsatsen. Sjukorna får vi således även i paradiset! Dock slår sjukorna olika hårt mot olika individer.

Den senaste tiden har familjen C diskuterat väldigt mycket kring mänskliga rättigheter, den enskilda individens skyldigheter inte bara gentemot värdnationens lagrum utan även jämfört det liv som vi har i Sverige. Lagar och förordningar skiljer sig väldigt mycket åt, inte bara när det kommer till tex straffsatser, utan vad vi bevittnar dagligen är främst det sociala grundskydd och mänskliga rättighet som inbegriper vård, läkarvård, medicin, och skolgång.

Lokalbefolkningens arbetsrätt och arbetsmiljölag är definitivt inte något att hurra för i Thailand. Arbetsdagarna är mellan 14-16 timmar per dygn, i synnerhet under turistsäsongen. En minimidagslön (från regeringen utfärdad som krav) om ca 400 THB och en arbetsvecka på 6 dagar i veckan är jag tveksam till om säsongsarbetare i hotellbranschen verkligen regleras av. Thailändarna lever i största utsträckning på turistnäring och högsäsong är främst december-februari, med pik i december och fram till mitten av februari.

Lokalbefolkningen har inte heller självklar tillgång till läkarvård vid sjukdom. I Sverige kanske vi knaprar i oss en Alvedon när vi har 38 graders feber och så går vi till jobbet ändå för att vi vill slippa karensdag, alternativt arbetas halva dagen på Alvedon sedan avslutas arbetsdagen vid lunch utan karensdag. I Thailand går hen till jobbet oavsett. Hen tar först antibiotika efter flera dagars sjuka. Medicinering förutsätter att hen har haft tid att smita ifrån jobbet, men framförallt att hen har haft råd att gå in på apoteket och köpa receptfri antibiotika / medicin. Denna baksida och orättvisa är ganska svår att hantera för mig, och tar sig uttryck i att jag ofta blir ledsen, irriterad, förbannad och besviken när det klagas och gnälls i Sverige över välfärdssamhällets nedmontering.

Ja – utifrån den svenska folkhemskontexten är det hemskt att det blivit så mycket sämre i Sverige, men sett ur mitt perspektiv har Sverige fortfarande ett otroligt bra socialt grundskydd, åtminstone för majoriteten av individerna i Sverige. Genom skattesatser hemma har samtliga barn tillgång till fri skola och samtliga människor (inklusive de som är papperslösa och de som uppehåller sig enligt Schengenavtal eller andra uppehållsavtal) tillgång till läkarvård.

Däremot som utskriven har du inte tillgång till det sociala grundskyddet i Sverige, även om du är svensk medborgare. Vi har privat läkarförsäkring tecknad, som gäller globalt. Det blev vår räddning hemma i Sverige. Vi betalar varenda dollar ur egen ficka, men som sagt utan den hade sonens brutna arm fått läka i hop med hjälp av några täljda pinnar och någon linda. Att vara försäkrad är superviktigt. I synnerhet som gäst i ett annat land.

Att Ture och Tora turist uppför sig som utomjordingar och släpper alla sina normala koncepter när hen passerar passkontrollen på Kastrup har jag inte svårt att förstå – hen är på väg på semester, garanterat en efterlängtad semester till paradiset solklart! men vad jag har svårt att acceptera är att hjärnan och omdömet lämnades i passkontrollen, tillsammans med en uppdaterad sjukförsäkring och en liten dummie om Thailand ”Dos&dont´s”.

Även om Samir och Viktor uppmanar oss alla till att bada nakna på Sergels torg och leva livet utan sorg – är det nog en majoritet som endast skulle leva livet utan sorg under semesterveckorna på sydligare breddgrader…Svensson vet att farbror Blå skulle plocka hen för civil olydnad och förargelseväckande beteende, därmed avstår majoriteten från att bada nakna på Sergels Torg men följer gärna Markoolios uppmaning å drar en vecka till Phuket, när livet känns surt i Svealand.

Att visa mått på avsaknad av respekt och förståelse för lokalbefolkningen kan bevittnas i olika situationer och på olika sätt. Exempelvis är det kanske inte alltid så oerhört viktigt att pruta på redan billiga Flip-Flops på marknaden i Phatong. Ett par flipflops kostar i storleksordningen maximalt 30 skr… jag menar…att pruta ner dessa för sakens skull till 50 baht dvs ca 12 skr är inte nödvändigt, enligt mig och det är absolut inte respektfullt eller ödmjukt.

Men att uppvisa mått av ansvarslöshet, idioti och dumhet är en helt annan sak. Hit hör tex att låta bli att se över försäkringarna, det är nog det absolut mest viktiga ur mitt perspektiv. Min upplevelse är att även om hen utvandrat på obestämd tid till Thailand vill de flesta fortfarande hålla kvar vid sitt svenska medborgarskap och en dörr öppen tillsammans med en returbiljett till Sverige den dag då paradiset rämnat. Om något inträffar under drömresan i Thailand (eller någon annanstans vad det beträffar) finns det ingenting någon kan göra om Ture eller Tora Turist hamnar på sjukhus, i häktet efter ett fylleslag, på turistpolisstatationen efter ett rån, eller hos migrationsdepartementet för överträdelse av uppehållstillstånd, eller på transportdepartementet för tex en trafikförseelse etc. Det åligger varje enskild individ att försöka förstå och respektera rådande norm och lagrum, sed och kultur. Du har inte rätt som enskild individ att kräva att rådande norm och gräns ska tänjas till din fördel, bara för att du är på din drömsemester.

Att köra motorcykel utan hjälm gör ingen hemma i Sverige, av vilken anledning gör Ture och Tora Turist det på paradisöarna i Thailand?

Att sprätta upp en ung gosses anus med en sönderslagen flaska händer hemma i Sverige det vet jag – men jag skulle vilja hävda att det antagligen sker allt oftare och utförs av människor som aldrig skulle komma på tanken hemma i Sverige, men i Thailand går det…varför?

Få är nog de som skulle ha sex öppet på stranden hemma i Sverige…varför blir det okej i Thailand?

Hemma i Sverige hade säkerligen Ture och Tora haft stort kontrollbehov på sina väskor och tillhörigheter och vidtagit maximala försiktighetsåtgärder – men i Thailand ”det leende landet” där tappar man omdömet och går rakt in i de slipade bedragarnas fälla.

Jag har bott här i 4 år nu, jag har fortfarande inte koll på hela kulturens kontext, men jag har ansträngt mig att lära mig thai, att försöka förstå i den mån det går att förstå den komplexa kulturen, jag har pluggat mina ”Dos and Donts” men framförallt jag anstränger mig för att hålla mig ödmjuk inför nationens seder, bruk och folk.

För en dryg månad sedan blev min man påkörd av en motorcykeltaxi. Till saken hör att vi kör blåregistrerad bil, dvs vi har diplomatstatus och det innebär en väldig massa administrativt klydd så fort någonting händer med vår bil. Vad som sker när motorcyklisten kör på min man är typiskt ”The land of smile”.

5 stycken lokala thaiare rusar rakt ut på gatan, i en millisekund och lyfter bort motorcykeln. (Bevismaterial bortfört). Försäkringsbolag kontaktas. Thaiarna vill bjuda min man på öl, som en god gest i väntan på polisen som de uttrycker det. (Det råder nolltolerans numera i Thailand vad gäller drive and drink). När polisen äntligen kommer pratas det på thai och min man får höra att det var hans fel. Min man håller masken, säger ingenting utan lämnar platsen efter besked att försäkringsreglerare kommer att komma personligen hem till vårt hus dagen efter och göra bedömningen på skadan.

Vad som hände var att min man skulle göra en vänstersväng och zick-zackande mellan fyra bilar kom mc:n bakifrån. Motorcyklisterna kör här i Thailand i vansinnigt hög hastighet och när min man är över i motsatt färdriktnings vägbana smaschar mc:n rakt in i framhjulet. Rätt eller fel?

Som avslutning på detta långa inlägg rekommenderar jag varmt läsning av följande böcker ”Private Dancer” och J.Månvinges självbiografi ”Den senila skalbaggens tröst”.

 

 

 

 

Driving home for Christmas

Resväskorna är packade, de står i entrén och väntar på att bli utburna av Mr Prayon i morgonbitti. Lillskruttans handbagage står och trängs i hallen, medan sonens ska packas efter att Ipad är laddad under natten, likaså ska mitt handbagage stängas efter att dator, Ipad och frukt är nedpackat i morgonbitti. Jag njuter nu en liten stund av min spotifylista med jullåtar, och glögg. Glöggflaskan från helgens glöggmingel tömdes nyss.

Just nu sjunger Michael Bubblé ”It´s beginning to look a lot like Christmas”för mig och det gör det verkligen. Ett sista blogginlägg innan väntan på obegränsad kvantitet av svensk glögg, pepparkakor, julmust, sill, kavring, brunkål, knäck, kola, frukostfrallor, gräddpastej, ättikgurka, ost, lösviktsgodis, lax, räkor, tända ljus i alla fönster, tallbarrsdoftande julgran och nära och kära på tjugo minuters radie med bil är snart slut.

Julstjärnorna lyser i mina fönster i Nichada, Julgranen likaså, adventsljusstaken, tomtar, en jullöpare ligger under adventsljusstaken på köksbordet, en väggbonad med julbock och två gossar med släde från min mormor pryder väggen utanför Lillskruttans rum. Jag har inte mycket julprydnader ( i synnerhet om man jämför med mina grannar i byn här) men de jag ha tog jag med hemmifrån Sverige i flyttlasset vintern 2012. En del nya julprydnader, som inhandlats under de gångna åren bringar tillsammans en julefrid i Raintree residence – men i helgen ska vi försöka få ordning och julefint i Skåne med.

Jag har förstått att maken varit, som vi misstänkte, hundra procent otillgänglig då vi inte fått tag på varandra via Skype endast få och korta och koncisa messengers är sända med alltför stor tidsskillnad. Men i morgon kommer han och hämtar oss på Kastrup.

Barnen och jag reser dagflyg och vi verkligen avskyr dagtursflighten både jag och sonen. Även om ingen av oss lyckas sova är fördelen att vi kommer direkt mellan Bangkok och Köpenhamn utan mellanlandningar.  Upp i ottan och en resa på drygt 20 timmar från dörr till dörr. Med tidsskillnaden så har vi, om vi lyckas komma i säng kl 22.00 i Sverige = 04.00 thaitid, varit uppe och i gång ett dygn.

Både jag och sonen upplever att de få gånger vi haft råd att resa med Thai airways och nattflyg att resan blir mindre påfrestande. Lillan sover sig igenom hela flighten, likaså gör sonen och jag sover liksom aldrig på planen oavsett men jag kan slappna av och tillåta mig att slumra till lite då och då och sluta ögonen lite grand när de andra sover.

Lägligt nog avlutar jag detta blogginlägg till slutet av ”Driving home for Christmas” en av mina absoluta favoriter i juletid och nu, nu ska du tro att Spotify slumpade fram på min lista Jussi Björlings version av ”O Helga Natt”! I år sjunger jag inte den på skandinaviska julbönen i Christ Church i Bangkok på Julafton, utan jag ska njuta av jullovet i Sverige för första gången sedan vi flyttade ut och det känns riktigt härligt!