Höstfärger och doften av skånsk mylla, hav och tång

I dag är det den 13 september 2017 och det är precis 6 år sedan maken kom hem och berättade att vi skulle flytta till Bangkok, där han skulle starta upp en ny ICT Dev unit.

Jag var gravid i nionde månaden, hade börjat få problem med foglossning och började också känna att det var lång tid att vänta på den lilla Vilda Bebisen som låg därinne.

Allmänhälsotillståndet var lite dassigt, jag hade kräkts sedan april månad och även om det var bara morgon och kväll sedan augusti ungefär så blev det oftare igen desto tröttare jag blev och med foglossning blev nattsömnen inte toppen precis… så jag var ganska slut. Dålig sömn, upp och få iväg sonen till skolan, ta mig till jobb, arbeta i 190, hockeyträning och fotbollsträning, vardagsbestyr … ja allt som det berömda vardagspusslet och ekorrhjulet erbjuder oss med karriärsdrivna respektive… men det var mitt liv då och jag hade inte tråkigt eller var sysslolös på något sätt – det var nog bara så att foglossning på en graviditet gjorde vardagslivet lite tuffare än utan foglossning så att säg. Vad som däremot alltid fick mig att må bättre var att insupa de Skånska höstdofterna. Det var och har alltid varit min energiboost.

I dag är jag sedan 10 veckor tillbaka i Skåne. Jag upplever Skånehöstens dofter igen- för första gången sedan 2011. Skillnaden är att jag nu har en blivande 6 åring, som upplever allting för första gången i sitt liv och ser årstidernas växling. Hon upplever skillnader i luften och försöker definiera begreppen krispig luft, klar himmel, hög luft, regntunga skyar, höstväder, busväder, snålblåst, sensommarkväll etc. Hon får lära sig att äta svenska höstfrukter och häromdagen kom hon och sa ”Kan jag ha ett äpple?” ”Javisst, säger jag, de finns nyköpta äpplen i kylskåpet.” Efter en stund hörde jag henne säga ”Mamma, detta ser ut som äpple men smakar inte riktigt som äpple…faktiskt…den ser inte riktigt ut som ett äpple.” Jag går in i köket och svarar henne ”Nej det är helt rätt, vad bra att du såg eller kände skillnaden. Den smakar inte riktigt äpple för det är inget äpple det är en Nektarin.”

Ja… att återvända med ett barn som är helsvensk, men som aldrig bott i Sverige är en ny lärdom i sig. Jag har alltid sagt till mina elever ”Jag är förvisso er lärare och jag kan väldigt mycket, men jag kan inte allt och framförallt – jag lär mig något nytt varje dag av er. Tack vare er lär jag mig nya saker och tack vare er utvecklas jag. Snälla ni, glöm aldrig att varje människa har något att lära sin medmänniska alltid – det kallas livserfarenheter och dessa ser olika ut beroende av vilken fas i livet vi befinner oss.”

Jag får på nära håll uppleva hur saker, dofter och begrepp som är självklara för många är nyheter för henne. Hur många förutsätter att en svensk flicka, med helsvenska föräldrar förstår hur ett svenskt äpple ser ut och luktar, hur höstlöv ser ut och hur tången luktar utmed de Skånska stränderna om hösten, hur sanden känns under foten på hösten till skillnad från hur den känns under foten på sommaren- tång finns ju överallt där det finns hav (och hon är dessutom uppvuxen i Thailand) sand är ju sand, likaså finns äpplen … inte sant?

Annonser

Drygt 2 månader sedan hemflytt och anställningsintervju avklarad

I dag är huset nästan iordningställt efter att ha stått uthyrt i 5.5 år. Nästan alla kartonger från containern och magasin är uppackade, tapeter och målarfärg ligger visserligen fortfarande kvar och det är en del kvar för målaren att göra, men vardagen fungerar allt bättre.

Skolstart för Lillskruttan blev tuff, hon har gråtit dagligen i tre veckor, hon saknar sina vänner, sin skola, vår Puh och sitt liv medan sonen fick en jättebra klass och skolstart sitt första år på gymnasiet här hemma.

Maken jobbar på, det är intressant och berikande och han lär sig väldigt väldigt mycket i det nya uppdrag han fått i Köpenhamn.

I dag har jag varit på en anställningsintervju och ska börja arbeta två dagar i veckan med nyanlända lågstadiebarn i den kommun som jag arbetade i före avflytt till BKK. Det ska bli så spännande, kul och jag ser verkligen fram emot att använda min erfarenhet från internationella skolan i BKK och livet som utlänning…

Det är fortfarande en tuff acklimatiseringsperiod för hela familjen, även om jag och Lillskruttan är de som har det tuffast med hemkomsten. Det känns därför väldigt bra att mjukstarta som yrkesverksam. Jag hinner forfarande hämta från skolan och vara hemma och fortsätta stabilisera familjen och huset.

Önskar er alla en trevlig dag!

Dagen före containern ska lastas

Hur känns det dagen före containern ska packas??? Definitivt känns det som att Underbart e kort alldeles för kort. Ur barnens perspektiv blir det extra intressant att se hur lång tid 5.5 år egentligen är. Men även ur mitt eget perspektiv. Den förändring jag genomgått och som jag är rädd för att förlora när jag lämnar.
När sonen lämnade Sverige hade han haft kompisar (klasskompisar) i tre skolår. Nu lämnar han vänner och en vardag efter 5 hela läsår. Ur skolperspektiv har han slutfört sin grundskola utomlands, alltså finns det vänner som han lämnar nu vilka han har haft längre än vissa av de vänner som han lämnade som 3:e-klassare.
Vi återvänder också med vår lilla tjej som pratar thai flytande, engelska är hennes dominanta språk, svenska pratas med engelsk ordföljd- hon ser ut som en svensk och talar svenska men är ett barn utan relationer, band eller förförståelse för vardagslivet i Sverige. Hon blir en utlänning i sitt eget hemland. Med erfarenheten från hur tufft det var för sonen att bryta upp och lämna sin vardag, hemland och kompisar (vilka han ändock fått mycket hjälp att hålla kvar och vi har återvänt för semester årligen till Sverige) och flytta till ett nytt hemland är vi förberedda på att Lillskruttans avflytt kommer att vara tuff i början. Antagligen tuffare då hon lämnar sitt hemland och återvänder till ett land som förväntas vara hennes hemland vilket det inte är. Hennes framtida välmående kommer att grunda sig i en balanserad övergång. Att vi reser tillbaka till Thailand och hälsar på i hennes välkända miljö, hjälper henne att hålla kontakt med de sina här i Nichada så länge hon känner saknad blir en av mina absoluta högsta prioriteringar. När vi lämnade Sverige lovade jag sonen att hans liv i Sverige inte skulle försvinna, jag kommer inte att kunna lova Lillskruttan det samma men jag kan lova henne att jag ska göra allt som står i min makt för att hennes relationer från Thailandstiden ska finnas kvar så länge hon önskar. Samtidigt som alla ropar ut sin glädje över att hon (vi) ska flytta hem sitter hon alltså och gråter och säger ”Mamma, jag flyttar inte hem… jag flyttar till Sverige… detta är mitt hem.”
För mig är det en självklarhet att jag, eftersom jag inte är den som har ett arbete som väntar på mig i Sverige, fortsätter vara hemmafru tills familjen acklimatiserats. Så till en början åtminstone kommer jag att vara hemma och se till så att vardagsbestyren utförs, att helgen förblir återhämtningstid och familjetid i så stor utsträckning som möjligt. Jag vill inte att varje helg ska gå åt till att tvätta, städa, stryka, och stå vid spisen och göra veckans matsedel. Vi hade det så när vi flyttade ifrån Sverige, det är inte värt det! Vår familj har haft stor livskvalitet och kvalitetstid tillsammans under dessa år och haft helgerna lediga för att vara aktiva med barnen varken maken eller jag önskar för familjen att hoppa rakt in i tvättkorgen varje lördag för att jag ska vara yrkesverksam direkt när vi återvänder. Jag längtar också efter min trädgård, att få lov att njuta av den och att rensa ogräs, klippa gräset och jag behöver få lov att återanpassa mig i min takt och på mitt sätt och det måste ske medan barnen är i skolan. Jag vill också kunna vara hemma för att ha svängdörrar till barnens vänner och även för att kunna köra och hämta barnens gammelfarmor och ha henne hemma i trädgården så att hon får tid med barnbarnsbarnen igen. Jag är uppvuxen i ett öppet hus med svängdörrar och jag vill ge detsamma för mina barn. Att Lillskruttan ska kunna ta hem kompisar direkt efter skolan (men även att sonens kompisar ska kunna fortsätta njuta av pankisar hemma hos oss, även som gymnasister om de så önskar) är något jag ser fram emot. Vår son har haft kompisar med hem allt som oftast efter skolan här och i synnerhet när jag gjort Kladdkaka kommer killarna hem hit och säger ”Å MsC your kladdkaka is the best ever – sorry there will be nothing left for MrC…”
Att vara hemmafru är inget nedvärderande och mitt perspektiv har förändrats radikalt sedan vi levt vårt vardagsliv i en miljö där en arbetar och den andre är engagerad i skolan och volontärt arbete. Enligt mig begår svensken ett kollektivt arbetsmiljöbrott när systemet inte förstår vikten av att ha kvalitetstid tillsammans. De människor som pratar illa eller nedvärderande om oss hemmafruar vill jag inte umgås med. Jag har själv varit heltidsarbetande och är en ambitiös person, jag har aldrig nöjt mig med att ta mig an saker som jag inte levererar minst 100% av. I systemet hemma i Sverige har jag inte klarat av att hålla balansen på ambition och prestation särskilt bra. Jag har dessutom varit dum nog att inte till fullo lära mig av mina misstag utan blivit utbränd vid 2 tillfällen sedan 1997 då jag tog min lärarexamen. Det är ingenting jag är stolt över, men värst av allt är att jag fortfarande måste leva med sviterna från total utbrändhet resten av mitt liv! Det är ingen som ser trötthet utifrån, det är heller ingen som ser ångesten som rullar upp inuti mig, en del tror att jag får astma när jag börjar få svårt att andas men det är sviter av panikångesten och för det mesta har jag styrka nog att hålla stressen i shack (men ångesten kommer liksom bara utan att jag alltid kan styra den) nåja… att jag tar skada och behöver återhämta mig länge efter ett dolt stressutbrott är det ingen som är medveten om eller tänker på mer än maken och sonen däremot måste jag bli mycket bättre på att säga Nej, i tid. Jag har inte riktigt lyckats fullt ut att bli en människa som till en början säger nej när jag känner att gränsen närmar sig utan jag kör på och tänker att det går lite till, men när jag backar och avskärmar mig och säger stopp då är jag vid min bristningsgräns och då brukar dess värre besvikelsen från yttre världen torna upp sig och resultatet blir att jag får dåligt samvete, försöker kämpa på för att tillfredsställa de krav och behov som finns från andra och detta är något som jag är rädd för ska återvända vid min hemflytt i den kulturella kontext där svensken ska vara så duktig jämt! Jag vill inte att mina barn ska uppleva ytterligare en utbrändhet av mig och jag hoppas att jag stärkt mig och byggt upp mitt inre tillräckligt bra under dessa år i Thailand för att kunna behålla min tro på att en familj, i synnerhet efter så många år i en väldigt annorlunda miljö, mår bäst av att jag är hemma och inte stressar iväg direkt till ett arbete. Vi får acklimatisera oss först, landa in och se till att båda barnen är på banan i gen innan vi blir som alla andra hemma i Sverige…dubbelarbetande.
Jag vet att ett stort argument är ekonomi…ja men i det argumentet ligger också prioritering. Vad prioriterar vi vuxna för våra barns välmående? Det finns ett bra socialt skyddsnät i omsorgsbiten i Sverige, den skiljer sig från resten av världen och det enda det sociala skyddsnätet egentligen orsakat är att barnen spenderar mer tid med pedagoger än med sina föräldrar.

För mig har återvändandet till Sverige många dimensioner och det är faktiskt med lite lätt ångest som jag tittar på vår hemflytt. Kan nog konstatera att 5.5 år är kort tid i mitt 43-åriga liv men det är otvivelaktigt så att dessa 5.5 år förändrat mig och mina grundvärderingar mer än hur jag förändrats under en period av kanske 10 år…
Jag pratar ofta med en av mina väninnor, som är svensk och som bor i BKK sedan många år tillbaka, om hur bra vi upplever det vara för familjen att inte båda föräldrarna stressar rundor och jobbar i hjäl sig. Vi delar åsikten och tittar förundrat över galenskaperna som fortsätter hemma i Sverige – och nu ska jag tillbaka… det blir en kamp att upprätthålla min tro och jag kommer behöva henne och är tacksam över dagens sociala medier där chat fungerar så himla bra. Vi skakar på huvudet i samförstånd… en arbetande person hinner inte se sina barn någonting men eftertraktar höga löner och skriker om bättre arbetsmiljö högre lön etc. Stanna upp lite grand och fundera då kring den höga lönen, eller familjesituationen som båda två byggt upp där familjen ändå aldrig har möjlighet att använda pengarna från de höga positionerna som båda föräldrarna kämpar på med. Helgerna blir inte familjetid utan den går åt till att städa, stryka, tvätta, handla, laga veckomatsedel etc. vad är då glädjen i att slita sitt hår till förbannelse för en skyhög lön?

Hur många äktenskap har inte genom åren förändrats till miserabla relationer pga vardagsmåsten som överhopar relationen och stressar livet ur föräldrar som ska arbeta och hinna med allting? Äktenskap som inte går att rädda är väl sin sak, men att inte heller ha möjligheten att avsluta ett äktenskap värdigt eftersom relationen, respekten, hänsyn och gemenskap brustit och gått vilse i karriären det blir tragiskt! För några år sedan läste jag någon artikel, eller om det var en insändare eller ett reportage vad det nu var kommer jag inte i håg, det som etsade sig fast i mitt minne var hur vederbörande uttryckte att skilsmässan var det bästa som hänt och med argument som att vardagspusslet blev lättare att hantera när det endast var varannan vecka. Varannan vecka hade alltså vederbörande all tid i världen att lägga sina timmar utan hänsyn till familj och barn och det ansågs vara ”det bästa som hänt”. Det är en ganska hemsk inställning känner jag.
Vi, min ”partner in stay at home mum” är ganska överens om att en stor anledning till skilsmässor i Sverige grundar sig just i den individualism som visats i vår generation, samhällets krav på dubbelarbetande föräldrar, karriärsklättringar, i kombination med en samhällsdebatt där låglönearbete inte värdesätts. Den hetsiga pig-debatten är förödande. Samtidigt läser generation efter generation med nostalgi och kärlek Astrid Lindgrens böcker för sina barn och barnbarn där familjerna har pigor. Min och många andra internationella familjers upplevelse av att ha ”piga” är enkom positivt. Om familjer ska ha livskvalitet samtidigt som de ska kunna driva Svensk företagsvärld och produktivitet framåt måste det finnas serviceyrken som avlastar medborgarna.
Det är enligt mig inte enbart barnfamiljer och karriärsmänniskor som behöver hushållsnära tjänster, våra pensionärer behöver det också. Om de ska få lov att bo hemma i sin välkända miljö, så länge de bara över huvud taget kan och vår generation förväntas heltidsarbeta, måste det finnas en acceptans för att avlasta även pensionärerna med hushållssysslor. På en hel del pensioner i dag anser sig många pensionärer inte ha råd till den hjälp.

Systemkrasch / syntax error på alla nivåer lever sitt liv likt en amöba i skydd av argument som jämställdhet, könskvotering, dikterande av föräldraledighet, diskriminering etc…kom igen Sverige… tryck på Paus!

I ett samhälle som bygger på dubbelarbetande föräldrar och där ett system för socialt grundskydd och omsorg blivit ett globalt välkänt varumärke måste just hushållsnära tjänster, barnflickor, hushållerska kalla det vad du vill men dessa personer måste få lov att känna sig välbehövda och värdefulla. Personer som utför dessa arbeten ska inte behöva känna skam, de borde snarare få känna stolthet över att de utför ett väldigt viktigt arbete.

Att våra åldrande föräldrar ska få kvalitetstid bygger också på att det finns tid för socialt umgänge, att barnbarn får sitta i sina mor-farföräldrars knän eller vid köksbordet utan att flå rundor som skållade råttor, att höra dem berätta om svunna tider, att vi som barn känner att vi är välkomna hem till våra föräldrar utan förbehåll och sitta ner tillsammans med dem och äta en god middag eller dricka en kopp kaffe utan att det ska fejjas, putsas och tvättas – hushållsnära tjänster ska alltså finnas för hela samhället och det ska inte skuldbeläggas eller hånas eller på annat sätt nedvärderas utan de människor som utför dessa tjänster ska få lov att gå rakryggade och stolta från sin arbetsdag. Det är jämställdhet att våra ”pigor” på samma sätt som en topptjänsteman tillåts gå rakryggad och stolt ut från sitt kontor (våra hem) och känner att insatserna som gjorts under dagen har gjort arbetsdagen till en bra dag.
Att vara hemmafru ska inte heller ses med skam – det är ingen kvinnofälla däremot är det en ständig kvinnofälla att andra kvinnor ser ner på de kvinnor som valt tillsammans med sin respektive att finnas i bakgrunden. Det blir också en kvinnofälla om samhället fortsätter att nedrusta serviceyrken och skuldbelägga yrkesgrupper som behövs. I vår värld, som internationella (denna väninna är precis som jag inte på flådigt expatkontrakt vill jag understryka och det finns väldigt många familjer utomlands som faktiskt inte är på expatskontrakt) känner vi som ”hemmafru-aktivister” snarare att vill ni ha duktiga tjänstemän oavsett kön, vill ni ha bra skolmiljöer för era barn, är det investering i familjens ryggrad som gäller. Att volontärt arbete värderas och att det finns öppna skolmiljöer med aktiva föräldrar i skolverksamheten är något som jag anser Sverige har mycket att lära från andra delar av världen! En arbetsvecka för mig är i genomsnitt 20 veckotimmar på barnens skola. Ja, det är oavlönat och det är självvalt och jag är glad över att jag fått denna möjlighet. Många av de internationella skolorna har just mycket aktiva föräldragrupper i gengäld är dessa campus obeskrivligt fantastiska och barnen har en unik skolmiljö och nivån på utbildningen är i topp. Det intressanta är att i Sverige har vi en fantastisk ideel verksamhet när det kommer till idrottsföreningar men när det kommer till barnens utbildning…då ska personalen på skolan trolla med knäna och föräldrarna är för upptagna att de inte ens kan boka in föräldrasamtal med sina barn under barnens och lärarens arbetstid utan då ska det ske kvällstid när föräldern inte arbetar… I min vardag och den miljö som familjen C befunnit sig i sedan Januari 2012 existerar inte detta överhuvudtaget. Varje utvecklingssamtal och informationsträff eller annan aktivitet på skolan ser du även de absolut högsta företagstopparna komma till skolan…. Vad är det som gör att en CEO för ett globalt företag kan anpassa sin arbetsdag ett fåtal dagar på skolåret, vad är det som gör att en VD på ett globalt företag kan vara närvarande i barnens skolvardag, hur kan oljebranschens tjänstemän planera in sina tider i denna miljö och vara närvarande i sina barns skolvardag medan yrkesverksamma personer inte kan göra detsamma hemma i Sverige???
Jag är stolt över att ha ändrat min inställning till hemmafruar. När jag ankom var det lite annorlunda… jag hade lite svårt att förstå att högutbildade kvinnor bara lägger sin karriär på hyllan när de får barn. Det första halvåret tänkte jag att det var ju otroligt kvinnoförtryck och ansåg att det där är ju inte bra att befinna sig i ekonomisk beroendeställning till sin man. Det är delvis så jag kan känna ibland fortfarande men är ändå tillfredsställd och nöjd över att jag fått lov att vara så aktiv och engagerad i båda barnens vardag. Många av de utskotten som finns på de internationella skolorna består av styrelserepresentanter med bakgrund i ekonomi, business, juridik, pedagogik etc. och deras yrkeslivserfarenhet och kunskap är just en sådan kunskap som gör att en revision, en konsert, en turnering etc kan bli tjänstemannamässigt utförd. Tänk på det nästa gång du hånar en volontär… du vet inte hur dennes kunskap just bidrar till en bra skolverksamhet och att volontära insatser avlastar de yrkesveksamma så att de kan fokusera på sina arbetsuppgifter är just på grund av att det är accepterat att få tvätten struken av annan person under tiden som volontärarbetaren utför sitt arbete! En bra skolmiljö kräver engagerade föräldrar, volontärarbetande personer och en positiv inställning och respekt och tilltro för personalen och skolmiljön. Men som sagt…det hade inte varit möjligt för mig, eller min väninna att lägga 20 timmar på volontärt arbete om även vi skulle arbeta en 45 timmars arbetsvecka på ett kontor med restid och allt inkluderat… Hemmafruarnas volontära insatser och acceptansen för att ha hushållsnära tjänster har gett våra yrkesverksamma partners tid över för att vara coacher, engagera sig i sina barns fritid, njuta av fantastiska skolkonserter och produktioner och att kunna tillbringa ledig tid från kontoret med familjen att ta en weekend i någon spännande stad etc detta blir möjligt när hushållsnära tjänster får lov att existera. Under åren som gått har jag träffat flera kvinnor som sitter i företagsvärldens absoluta toppskikt – de hade aldrig kommit dit heller om de inte haft starkt stöd från sin respektive.

Jag tror att det handlar om att se på relationen och livet som ett gummiband – båda kanske inte ska gå ut stenhårt i karriärsvärlden på samma gång… De kvinnor som jag lärt känna under min tid som hemmafru i Nichada, stärker min tro och jag önskar att Sverige tar på sig ett par andra glasögon. Jämställdhetsdebatten och kvinnokampen har slagit runt enligt mig och det enda som jag ser i resultat är utbrändhet, nedmontering av välfärdssystemet, utbrända tonåringar och frånvarande föräldrar. I dag ser jag inte många positiva effekter med att återvända till Sverige när det kommer till den samhällskultur som hägrar där hemma. I min reflektion så här dagen före containern ska lastas känns det lite lätt ångestfyllt att återvända till en samhällsstruktur som jag inte tror på, en skola som jag ser hade kunnat vara så mycket bättre. Vi får se hur familjenC hanterar en återanpassning! Det går att satsa på karriär och familjeliv, men det kräver gemensamma beslut och ödmjukhet inför familjers olika val. Det kräver nog också ett par andra glasögon och utrymme för annat tänk. Med detta långa brandtal förstår ni säkert att jag och maken beslutat att jag till en början ska vara hemmafru.

Jag ska fortsätta se till så att familjen får en så stabil och harmonisk återvändning till Sverige. Att maken kan fokusera på nya utmaningar, de nya arbetsuppgifter han kommer att ta är intressanta men också väldigt väldigt tunga. Jag tror definitivt inte på att två hemvändande personer ska yrkesarbeta fullt ut. Jag är rätt övertygad om att mina dagar kommer att bli hektiska nog som det är ändå och till skillnad från innan vi flyttade ut från Sverige kommer jag att fortsätta lämna och hämta barn på skola eftersom de inte kommer att gå i den skola som ligger i vårt närområde och alltså inte kan cykla till och från skolan. Så småningom när familjlen landat in hoppas jag att jag kan starta upp min egen lilla enskilda firma – och vad den kommer att utföra får ni se efter hand.
Nu handlar det först om att få containern packad. Den kommer i morgon och ska vara färdiglastad i övermorgon. Familjen ska få avsluta värdigt, snyggt och harmoniskt i Bangkoks förortsdjungel. Jag jobbar mycket med att balansera upp känslorna inför avflytt och det där är inte lätt. Det är två oroliga och emotionella barn här hemma. Sonen som är den som längtat hem börjar nu sakta men otroligt tydligt känna separationsångest. Lillskruttan ska lämna sitt hemland, sina vänner och sin välkända vardagsmiljö och vad det beträffar henne kommer hon inte att bli lika lyckligt lottad som sonen blev. Det finns inget hem kvar i Thailand att återvända till på sommarloven…det är nog den största skillnaden på nu och då. När vi lämnade Sverige visste vi att vi alltid skulle komma hem till Sverige på sommarloven- när vi lämnar Thailand vet vi att vi i bästa fall kan komma att åka hit som turister.
ISB … 5.5 år i denna obeskrivligt unika elitskola… Jag kommer att sakna detta fantastiska campusliv och att ha möjlighet att vara en naturlig del av mina barns skoldag och vardag genom mitt engagemang i olika skolutskott. ISB en av världselitens toppskolor, med ett campus-liv i särklass (vilket även uttalas av studenter från andra skolor) alltid något på gång; skolutbyte i sportturneringar, konstart (praktisk-estetiska ämnen), naturvetenskap, retorik-och debatt etc. mellan de internatinoella skolorna i Sydostasien. Även lärare med mångårig erfarenhet från väldigt många olika internationella skolor runtomkring i världen påtalar och understryker den unika ”spirit of ISB and Nichada community” som hägrar. Då känns 5.5 år otroligt kort men alldeles underbart att ha fått ta del av.

Storebror och barnens kusin anländer kväll.

I dag kommer min yngste storebror till Bangkok, för en veckas vistelse med sin dotter. De har flugit med mellanlandning i Peking, då min bror tidigare arbetat en del mot och i Peking. Det ska bli intressant att höra hur den mellanlandningen upplevdes. Jag flyger alltid ensam med barnen och därför vill jag gärna flyga direkt och vi har haft turen att Norwegian alltid fungerat väldigt bra för vår del.

I kväll är det juldrink med SWEA och respektive är inbjudna  det brukar alltid vara väldigt trevligt när de respektive också får ansikten på varandra. Jag har inte haft möjlighet att närvara på så många aktiviteter i höst. Det är väldigt mycket med skolan och engagemanget här ute i Nichada och Lillskruttan som slutar skolan redan klockan 13.00 och ska bli hämtad då men det ska bli kul i kväll.

Förra helgen var det Chrstmas Reading på ett av hotellen nere i stan. Vi tog dit med ett par vänner som kommer ifrån Skåne men sedan våren bor och arbetar i Bangkok. Efter julfirande var vi hemma på middag hos dem och det var en trevlig dag på ala sätt och vis. Mycket lyckat evenemang av Sofitel. Perfekt för vår lilla och barn i ådern upp till kanske 8-9 år.

Vi har tagit farväl av en av våra svenska familjer här ute i Nichada. Det är något jag aldrig vänjer mig vid. Och så tittar vi på nyårsfirande när det planerade firandet ändrade skepnad, nu är det bara vi 4 kvar. Hotell utmed kusten är sedan länge fulbokat och tja… att sitta vi fyra helt alena i huset är ingenting som jag och maken jublar över. Det är vid den typen av högtider som det känns att vi bor långt ifrån våra traditioner och våra nära vänner hemma. Det blir lätt ensamt och sårbarheten knackar på och det hjälper liksom inte hur bra och positiva tankar man uppbringar, när nyårsafton är en fest i goda vänners lag.

Vi har ett par vänner som firar utmed kusten, de har semester från Sverige i sitt gamla hemland Thailand och vi kommer att träffas i Bangkok, men vi tänkte att det kunde vara trevligt att ta in på ett hotell där de är och poppa champagnen tillsammans på stranden – men det finns inga lediga hotellrum, som kan fungera så det smög sig. Det ska bli spännande att se hur denna nyårsafton blir och var och med vem – nästan lika spännande som vårt övriga liv i limbo 🙂

 

Full fart på Campus

Så efter att maken blivit blixtinkallad till HQ och arbete i CPH mellan 13/11 och 5/12 är jag singelmamma-going-strong med vardagsruljangs med allt vad det innebär från att vara värdinna, mamma, styrelsemedlem i diverse utskott, till att vara Rugby-team mamma och det är hektiskt men skoj!!!

I helgen som gick var det Rugby Exchange dvs de internationella skolorna i Sydost-Asien anlände torsdagskväll och det var först Intercultural day på ISB under skoldagen, då Skandinavien satte upp ett Vikingrum. När det var klart var det direkt ut på Campus och starta upp och ställa upp skolans ”Booster hut Spirit Tent”.

Lördagen var likaså full fart på Campus. Söndagen var det födelsedagskalas för Lillskruttan. Jag var så slut att tårarna rann när kvällen kom. Det var gött å lägga huvudet på kudden!

Veckan som precis dragit igång har redan inneburit flera möten och nu är logistiken på max igen. I morgon kommer barnens farmor. Det blir direkt in i elden för en pensionär som är van att kunna ta det lugnt. 

Thanksgiving-middag på torsdag, Spirit weekend med första match kl 3.30 för ISB JV (skollaget) fredagem följt av en helg där jag är arbetande i Booster både fredag och lördag.

Det ska julpyntas och i byn är det julbazar eftersom det är första advent.

Terminen går mot sitt slut, och det är hög press på sonens skoluppgifter- som ska balanseras med Rugbyträning dagligen och Sofia distans (svenskämnet på distans).

Skillnaden mot vardagen hemma är främst att den tid jag tidigare la på mitt jobb, läggs på allt föräldraengagemang som förväntas av den hemmavarande föräldern. Det finns många röster som hävdar ”Vi betalar redan otroligt mycket pengar för skolgång, att vi inte ska behöva lägga tiotals timmar i veckan på skolrelaterade evenemang.” Ja, det kan man ju tycka, men å andra sidan vore inte detta campus och skolans fantastiska miljö så enastående utan volontärerna som sliter för alla barns privilegium att ha en fantastisk skolmiljö att gå till dagligen! 

När jag hör föräldrar kritisera arrangemangen och hävda att de redan betalar för skolans service och fantastiska miljö och därmed tv år sina händer fria blir jag obeskrivligt besviken!

Det är väldigt slitsamt att engagera sig i sitt barns fritid och skola, är vad jag uppfattar i den sortens ställningstagande…och jag uttrycker spontant ”Men herre min Gud och skapare…det är ditt barn! Ditt privilegium att få möjligheten att vara aktiv del i ditt barns miljö, fritid, vardag etc. varför inte njuta av den möjligheten?

Ditt barns tid med dig är extremt begränsad, det går snabbt! Jag ser tillbaka på sonens 14 år och känner verkligen att jag är priviligerad som fått vara en aktiv mamma i hans liv- och tillbringat mycket tid med honom och hans kompisars!

Lillskruttan som också får en aktiv och närvarande mamma så länge vi lever den här typen av liv…min dag kommer tillbaka då mina timmar med barnen på deras skola, i deras fritidsaktiviteter återigen är utbytt mot timmar på jobb…Jag väljer att njuta, vara glad och tacksam över möjligheten som givits oss- men visst blir det lättare när jag har maken hemma om kvällarna 🙂

En aktiv helg och kompass inställd mot nordligare breddgrader

I helgen har det varit avslutande finalspel i Rugby och Fotboll. Sonens lag vann fotbollscupen, men inte Rugbyn. Det var schyssta motstånd från många skollag i år.

Maken med ett gäng av sina teammedlemmar ska till huvudkontoret i Kphmn och jobba tillsammans med teamet i Kphmn. Runda slängar 3 veckor ska de samarbeta och detta beslut  är vi båda mycket glada och tillfredsställda över. Kompassen är inställd från 15 breddgraden till något nordligare breddgrader inom kort.

Det är väldigt bra att jobba sig samman efter sammanslagningar, att lära känna varandra vilket ger goda förutsättningar och en god grund att stå på inför gemensamma lösningar som ska arbetas fram i en ny organisationsstruktur, så vi får hoppas att det är ett steg i en fortsatt riktning framåt.

I dag är det måndag och vi hade en rejäl måndagskänsla här hemma i morse. Sonen hade sovit dåligt och Lillskruttan tyckte att det vore bättre om det var söndag. Men vi fick i oss frukost och jag cyklade iväg och lämnade Pluttan på skolan i ett härligt morgonväder. Vädret är härligt nu. Thailand från sin bästa sida. Det är behagligt och skönt att slippa köra mycket AC.

I helgen lyckades maken och jag titta på en film som Leonardo di Caprio gjort. På uppdrag av FN som ambassadör för miljöfrågor. Det var en väldigt, väldigt bra film. Jag tycker att varje människa skulle titta på denna. I filmen gavs exempel på hur 24 timmars AC kräver lika mycket energi som en hamburgare från Burger King.

Before the floor

Jag blir dock så förvånad över att det finns människor som förnekar och inte tror på klimatförändringen. I filmen ”Before the flood” visas hur det 2016 fortfarande bedrivs kampanjer inom politiken med förnekelsepropaganda och riktad misstro för vetenskapliga bevis. Men visst det är ju som andra världskriget – det är ju många som förnekar en hel del av det som genomfördes då.

Mycket utav filmens budskap och exempel upplever jag att jag redan var medveten om, och jag tror att de flesta svenskar är bra upplysta och medvetna. Däremot inte onödigt att bli påmind igen, även om vi är välutbildade på bred front i klimatfrågor som nation och vi har som nation gjort många förbättringar under många år, men jag vet inte riktigt  hur mycket varje individ verkligen har hjälpt till att försöka förhindra den fortsatta utvecklingen? Så bra att fräscha upp minnet lite grand.

Jag kan själv känna att när stora nationer som Kina, och Amerika fortsätter blunda så känns vår lilla åtgärd i Norden kanske tveksamt betydelsefull. Men jag tycker att du ska titta på filmen ”Before the flood”.  Jag hoppas verkligen att Leonardo di Caprio lyckas sprida denna film och budskapet blir belyst igen. Att skolor, lärare, kontor, alla instanser och globala medborgare oavsett klasstillhörighet och innehåll i sin  plånbok och på sina bankkonton tittar på filmen i syfte att sprida kunskap och medvetenhet vidare.

Det är inte bara krig som medför flyktingströmmar. Vi ser också agrikulturell flykt och migration dvs människor som tex drabbas av naturkatastrofer som hamnar under humanitärt bistånd och som försöker fly från torka, nöd och svält, översvämningar etc. Vintern är olidligt kall somliga år, människor fryser i hjäl.

Genom filmen fick jag se effekter som  gör att jag kan förstå att snö blivit en bristvara, medan översvämningar blir allt vanligare förekommande. Jag har en liten tjej som aldrig sett snö, för hon har aldrig bott i Sverige. Vår son är uppvuxen, liksom jag, med skidresor till Alperna fram till avflytt från Sverige och de sista resorna var det påtagligt hur lite snö det fanns i skidorterna. För 15 år sedan var det en ovanlighet att det var ont om snö på skidorterna i Alperna men att glaciärer smälter har åtminstone jag hört i över 10 år. Iår har det utlovats sträng vinter och vi hade så gärna velat fira jullovet hemma i Sverige- vilket ju självklart vore möjligt om vi vetat att maken skulle arbeta från Köpenhamn men nu får vi besök och det fungerar inte att avboka alla gäster för att vi ska hem till Sverige. Vem vet, det kanske är vår sista jul här hemma och då är det skönt att få lov att njuta av den – Sverigehemma kommer alltid att finnas kvar: men det är ingen tvekan om att det kommer att bli tannagnissel här hemma om pappa får uppleva snö och kyla under sin tid på nordligare breddgrader.

Uteblir reflektionerna? Kommer vi att fortsätta anpassa oss efter naturkatastrofer och klimatförändring genom att bygga hus och skolor så att de ska klara översvämningar eller kommer vi att anpassa vårt sätt att leva efter de behov som finns för att naturkatastrofer ska kunna undvikas inom 30 år?

I Thailand lever vi ofta i mycket kraftiga monsunregn, det slår till tyfoner och tornados, jordbävningar och tsunamis runtomkring oss. Vägnätet blir oframkomligt vid regn. Grundvatten har för mycket gifter i sig för att kunna odla basföda. Jag funderar över hur många som verkar anpassat sig efter rådande situation i förhållande till hur många som verkar försöka förändrasituationen och förhindra anpassning till normförändring. Är många verkligen medvetna om att naturkatastrofer är en konsekvens av människans framfarter? Är många medvetna och tror på att vi kan förändra situationen genom aktiv förändring i vårt beteende?

Är det  lättare att lämna kontoret tidigare de dagar som regnet utlovas och hinna hem för att grilla den efterlängtade entrecoten i ett hus som är byggt 5 meter över vattenytan med fundament som ska motstå jordbävning än att försöka förändra konsumtion, beteende och krav på standard och lyx? Årligen blir människor bostadslösa, byar och delar av öar slås ut av naturens krafter- att anpassa byggnader efter naturkatatrofer istället för att vi anpassar oss efter naturensbehov känns fel. Det är lättare för människor att tillexempel minska sitt köttintag, minska användning av AC, samåka oftare och fundera ett steg vidare över varför det inte går att andas frisk luft i stora delar av världen idag och om det kommer att ens vara möjligt att andas om 30 år?

Se filmen!

Before the flood

Knappt en månad hemma

I dag är det en månad sedan vi var färdigpackade, resväskorna stod i hallen väntades på att bli utburna till taxin som skulle ta oss till flygplatsen dagen därpå. Jag och barnen gick och la oss för att vakna till dagen då vi tillsammans skulle resa hem för sommarlov och familjens pappa som redan anlänt.

I går njöt sonen, jag och maken av himmamatch. MFF mötte Örebro och Malmö stadion var tjock med himmelsblå färger, knappt 18.000 människor i publiken.  För familjenC som numer inte kan njuta av livespel från våra himmelsblåa gossar mer än en till två gånger per år – blir det magiskt, maffigt, och härligt värre när MFFhymnen drar igång, klacken hoppar och de ljusblå halsdukarna viftas och snurras i luften.

Farmor var barnvakt för Lillskruttan och de hade haft en mysig eftermiddag på biblioteket, stadsparken lekplats och farmor satt i hammocken och njöt av sommarkvällen när vi kom hem.

Denna sommar har varit härlig och inte fullt lika regnig som förra. Midsommarhelgen var det 30 grader i Ravlunda och Haväng där vi tillsammans med delar av makens barndomsgäng traditionsenligt firar midsommar. Det blev till och med havsbad på midsommardagen!

Kvällarna var tillräckligt varma under midsommarhelgen att Lillskruttan blev nedbäddad och somnade utomhus, medan festen fortsatte långt in på småtimmarna, älvorna dansade på sädesfälten, midsommarnattsolen kom och övergick till midsommardag.

Hemvändning är ljuvlig, härlig men det är svårt att få tiden att räcka till. I år, för första gången sedan vi flyttade ut, har årets hemvändning inkluderat återträffar med vänner från Nichada. Ett besök i Köpenhamn (Smörrum) och en långhelg i Stockholm (Kungsängen).

Inget av våra barn har varit i Stockholm och den yngsta har ju aldrig ens bott i Sverige så det blev tågresa genom Sverige för att visa en del av barnens hemland. Sonen reagerade över att hus sannolika ut i Skåne, Småland och Östergötland. Intressant tycker jag!

Boendet var spännande tyckte hela familjen, när vi checkade in på Af Chapman. Ett besök på Gröna Lund, där vi mötte upp ett par vänner och även Junibacken och Vasamuseet besöktes i kombination med träff av barndomsvänner till maken.

Herrmiddag, Dammiddag, Födelsedag för 14 åringen, träff med familj, släkt och vänner har avlöst varandra och nu har vi en dryg vecka kvar innan retur och varje dag är inbokad!

Sill, nypotatis, köttbullar, falukorv, ost, bröd och framför allt jordgubbar frossar familjenC i när vi är hemma!