Mitt liv som faderslös

Fredagen den 28 juni förändrades mitt liv för alltid. Min älskade pappa, en mycket stor, trygg och fin förebild för min son drog sitt sista andetag och lämnade sin stund på jorden klockan 15.06.

Min mamma satt vid den ena sidan av sängen, hållandes min faders hand. Jag satt på den andra sidan och strök min far i pannan, kinderna och höll hans hand. När den yngste av mina två storebröder kom, flyttade jag ner mot fotänden av pappas säng, fortsatte att stryka hans hand in i det sista.

Jag är så obeskrivligt tacksam över att jag var med när pappa dog. Det gick snabbt. Själva förloppet, slutskedet, tog ca en timme. Det är jag också tacksam över, men jag erkänner villigt att jag flera gånger varje dag, inkluderat fredagen, önskar att jag ändock fått ” bara en dag till”. Inte för att jag skulle få möjligheten att säga, göra eller få höra något annat utan för att jag själviskt inte vill vara utan min pappa. Jag vill ha honom kvar!

Jag sa till pappa, när han kommit till hospice, ”jag vet inte om det spelar någon roll eller gör någon skillnad att jag är här varje dag, jag kommer ju ändå inte att kunna acceptera när du inte finns längre! ”
Det är så sant, på ett sätt samtidigt är pappas svar ännu mer sant ”jo det spelar roll.”

Min saknad kan jag inte sätta ord på. Det är en tomhet, en smärta. Jag känner mig, inuti som målningen ”skriet”, samtidigt som min hjärna känner lättnad över att pappas lidande inte blev långdraget.

image

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s