Dagen före containern ska lastas

Hur känns det dagen före containern ska packas??? Definitivt känns det som att Underbart e kort alldeles för kort. Ur barnens perspektiv blir det extra intressant att se hur lång tid 5.5 år egentligen är. Men även ur mitt eget perspektiv. Den förändring jag genomgått och som jag är rädd för att förlora när jag lämnar.
När sonen lämnade Sverige hade han haft kompisar (klasskompisar) i tre skolår. Nu lämnar han vänner och en vardag efter 5 hela läsår. Ur skolperspektiv har han slutfört sin grundskola utomlands, alltså finns det vänner som han lämnar nu vilka han har haft längre än vissa av de vänner som han lämnade som 3:e-klassare.
Vi återvänder också med vår lilla tjej som pratar thai flytande, engelska är hennes dominanta språk, svenska pratas med engelsk ordföljd- hon ser ut som en svensk och talar svenska men är ett barn utan relationer, band eller förförståelse för vardagslivet i Sverige. Hon blir en utlänning i sitt eget hemland. Med erfarenheten från hur tufft det var för sonen att bryta upp och lämna sin vardag, hemland och kompisar (vilka han ändock fått mycket hjälp att hålla kvar och vi har återvänt för semester årligen till Sverige) och flytta till ett nytt hemland är vi förberedda på att Lillskruttans avflytt kommer att vara tuff i början. Antagligen tuffare då hon lämnar sitt hemland och återvänder till ett land som förväntas vara hennes hemland vilket det inte är. Hennes framtida välmående kommer att grunda sig i en balanserad övergång. Att vi reser tillbaka till Thailand och hälsar på i hennes välkända miljö, hjälper henne att hålla kontakt med de sina här i Nichada så länge hon känner saknad blir en av mina absoluta högsta prioriteringar. När vi lämnade Sverige lovade jag sonen att hans liv i Sverige inte skulle försvinna, jag kommer inte att kunna lova Lillskruttan det samma men jag kan lova henne att jag ska göra allt som står i min makt för att hennes relationer från Thailandstiden ska finnas kvar så länge hon önskar. Samtidigt som alla ropar ut sin glädje över att hon (vi) ska flytta hem sitter hon alltså och gråter och säger ”Mamma, jag flyttar inte hem… jag flyttar till Sverige… detta är mitt hem.”
För mig är det en självklarhet att jag, eftersom jag inte är den som har ett arbete som väntar på mig i Sverige, fortsätter vara hemmafru tills familjen acklimatiserats. Så till en början åtminstone kommer jag att vara hemma och se till så att vardagsbestyren utförs, att helgen förblir återhämtningstid och familjetid i så stor utsträckning som möjligt. Jag vill inte att varje helg ska gå åt till att tvätta, städa, stryka, och stå vid spisen och göra veckans matsedel. Vi hade det så när vi flyttade ifrån Sverige, det är inte värt det! Vår familj har haft stor livskvalitet och kvalitetstid tillsammans under dessa år och haft helgerna lediga för att vara aktiva med barnen varken maken eller jag önskar för familjen att hoppa rakt in i tvättkorgen varje lördag för att jag ska vara yrkesverksam direkt när vi återvänder. Jag längtar också efter min trädgård, att få lov att njuta av den och att rensa ogräs, klippa gräset och jag behöver få lov att återanpassa mig i min takt och på mitt sätt och det måste ske medan barnen är i skolan. Jag vill också kunna vara hemma för att ha svängdörrar till barnens vänner och även för att kunna köra och hämta barnens gammelfarmor och ha henne hemma i trädgården så att hon får tid med barnbarnsbarnen igen. Jag är uppvuxen i ett öppet hus med svängdörrar och jag vill ge detsamma för mina barn. Att Lillskruttan ska kunna ta hem kompisar direkt efter skolan (men även att sonens kompisar ska kunna fortsätta njuta av pankisar hemma hos oss, även som gymnasister om de så önskar) är något jag ser fram emot. Vår son har haft kompisar med hem allt som oftast efter skolan här och i synnerhet när jag gjort Kladdkaka kommer killarna hem hit och säger ”Å MsC your kladdkaka is the best ever – sorry there will be nothing left for MrC…”
Att vara hemmafru är inget nedvärderande och mitt perspektiv har förändrats radikalt sedan vi levt vårt vardagsliv i en miljö där en arbetar och den andre är engagerad i skolan och volontärt arbete. Enligt mig begår svensken ett kollektivt arbetsmiljöbrott när systemet inte förstår vikten av att ha kvalitetstid tillsammans. De människor som pratar illa eller nedvärderande om oss hemmafruar vill jag inte umgås med. Jag har själv varit heltidsarbetande och är en ambitiös person, jag har aldrig nöjt mig med att ta mig an saker som jag inte levererar minst 100% av. I systemet hemma i Sverige har jag inte klarat av att hålla balansen på ambition och prestation särskilt bra. Jag har dessutom varit dum nog att inte till fullo lära mig av mina misstag utan blivit utbränd vid 2 tillfällen sedan 1997 då jag tog min lärarexamen. Det är ingenting jag är stolt över, men värst av allt är att jag fortfarande måste leva med sviterna från total utbrändhet resten av mitt liv! Det är ingen som ser trötthet utifrån, det är heller ingen som ser ångesten som rullar upp inuti mig, en del tror att jag får astma när jag börjar få svårt att andas men det är sviter av panikångesten och för det mesta har jag styrka nog att hålla stressen i shack (men ångesten kommer liksom bara utan att jag alltid kan styra den) nåja… att jag tar skada och behöver återhämta mig länge efter ett dolt stressutbrott är det ingen som är medveten om eller tänker på mer än maken och sonen däremot måste jag bli mycket bättre på att säga Nej, i tid. Jag har inte riktigt lyckats fullt ut att bli en människa som till en början säger nej när jag känner att gränsen närmar sig utan jag kör på och tänker att det går lite till, men när jag backar och avskärmar mig och säger stopp då är jag vid min bristningsgräns och då brukar dess värre besvikelsen från yttre världen torna upp sig och resultatet blir att jag får dåligt samvete, försöker kämpa på för att tillfredsställa de krav och behov som finns från andra och detta är något som jag är rädd för ska återvända vid min hemflytt i den kulturella kontext där svensken ska vara så duktig jämt! Jag vill inte att mina barn ska uppleva ytterligare en utbrändhet av mig och jag hoppas att jag stärkt mig och byggt upp mitt inre tillräckligt bra under dessa år i Thailand för att kunna behålla min tro på att en familj, i synnerhet efter så många år i en väldigt annorlunda miljö, mår bäst av att jag är hemma och inte stressar iväg direkt till ett arbete. Vi får acklimatisera oss först, landa in och se till att båda barnen är på banan i gen innan vi blir som alla andra hemma i Sverige…dubbelarbetande.
Jag vet att ett stort argument är ekonomi…ja men i det argumentet ligger också prioritering. Vad prioriterar vi vuxna för våra barns välmående? Det finns ett bra socialt skyddsnät i omsorgsbiten i Sverige, den skiljer sig från resten av världen och det enda det sociala skyddsnätet egentligen orsakat är att barnen spenderar mer tid med pedagoger än med sina föräldrar.

För mig har återvändandet till Sverige många dimensioner och det är faktiskt med lite lätt ångest som jag tittar på vår hemflytt. Kan nog konstatera att 5.5 år är kort tid i mitt 43-åriga liv men det är otvivelaktigt så att dessa 5.5 år förändrat mig och mina grundvärderingar mer än hur jag förändrats under en period av kanske 10 år…
Jag pratar ofta med en av mina väninnor, som är svensk och som bor i BKK sedan många år tillbaka, om hur bra vi upplever det vara för familjen att inte båda föräldrarna stressar rundor och jobbar i hjäl sig. Vi delar åsikten och tittar förundrat över galenskaperna som fortsätter hemma i Sverige – och nu ska jag tillbaka… det blir en kamp att upprätthålla min tro och jag kommer behöva henne och är tacksam över dagens sociala medier där chat fungerar så himla bra. Vi skakar på huvudet i samförstånd… en arbetande person hinner inte se sina barn någonting men eftertraktar höga löner och skriker om bättre arbetsmiljö högre lön etc. Stanna upp lite grand och fundera då kring den höga lönen, eller familjesituationen som båda två byggt upp där familjen ändå aldrig har möjlighet att använda pengarna från de höga positionerna som båda föräldrarna kämpar på med. Helgerna blir inte familjetid utan den går åt till att städa, stryka, tvätta, handla, laga veckomatsedel etc. vad är då glädjen i att slita sitt hår till förbannelse för en skyhög lön?

Hur många äktenskap har inte genom åren förändrats till miserabla relationer pga vardagsmåsten som överhopar relationen och stressar livet ur föräldrar som ska arbeta och hinna med allting? Äktenskap som inte går att rädda är väl sin sak, men att inte heller ha möjligheten att avsluta ett äktenskap värdigt eftersom relationen, respekten, hänsyn och gemenskap brustit och gått vilse i karriären det blir tragiskt! För några år sedan läste jag någon artikel, eller om det var en insändare eller ett reportage vad det nu var kommer jag inte i håg, det som etsade sig fast i mitt minne var hur vederbörande uttryckte att skilsmässan var det bästa som hänt och med argument som att vardagspusslet blev lättare att hantera när det endast var varannan vecka. Varannan vecka hade alltså vederbörande all tid i världen att lägga sina timmar utan hänsyn till familj och barn och det ansågs vara ”det bästa som hänt”. Det är en ganska hemsk inställning känner jag.
Vi, min ”partner in stay at home mum” är ganska överens om att en stor anledning till skilsmässor i Sverige grundar sig just i den individualism som visats i vår generation, samhällets krav på dubbelarbetande föräldrar, karriärsklättringar, i kombination med en samhällsdebatt där låglönearbete inte värdesätts. Den hetsiga pig-debatten är förödande. Samtidigt läser generation efter generation med nostalgi och kärlek Astrid Lindgrens böcker för sina barn och barnbarn där familjerna har pigor. Min och många andra internationella familjers upplevelse av att ha ”piga” är enkom positivt. Om familjer ska ha livskvalitet samtidigt som de ska kunna driva Svensk företagsvärld och produktivitet framåt måste det finnas serviceyrken som avlastar medborgarna.
Det är enligt mig inte enbart barnfamiljer och karriärsmänniskor som behöver hushållsnära tjänster, våra pensionärer behöver det också. Om de ska få lov att bo hemma i sin välkända miljö, så länge de bara över huvud taget kan och vår generation förväntas heltidsarbeta, måste det finnas en acceptans för att avlasta även pensionärerna med hushållssysslor. På en hel del pensioner i dag anser sig många pensionärer inte ha råd till den hjälp.

Systemkrasch / syntax error på alla nivåer lever sitt liv likt en amöba i skydd av argument som jämställdhet, könskvotering, dikterande av föräldraledighet, diskriminering etc…kom igen Sverige… tryck på Paus!

I ett samhälle som bygger på dubbelarbetande föräldrar och där ett system för socialt grundskydd och omsorg blivit ett globalt välkänt varumärke måste just hushållsnära tjänster, barnflickor, hushållerska kalla det vad du vill men dessa personer måste få lov att känna sig välbehövda och värdefulla. Personer som utför dessa arbeten ska inte behöva känna skam, de borde snarare få känna stolthet över att de utför ett väldigt viktigt arbete.

Att våra åldrande föräldrar ska få kvalitetstid bygger också på att det finns tid för socialt umgänge, att barnbarn får sitta i sina mor-farföräldrars knän eller vid köksbordet utan att flå rundor som skållade råttor, att höra dem berätta om svunna tider, att vi som barn känner att vi är välkomna hem till våra föräldrar utan förbehåll och sitta ner tillsammans med dem och äta en god middag eller dricka en kopp kaffe utan att det ska fejjas, putsas och tvättas – hushållsnära tjänster ska alltså finnas för hela samhället och det ska inte skuldbeläggas eller hånas eller på annat sätt nedvärderas utan de människor som utför dessa tjänster ska få lov att gå rakryggade och stolta från sin arbetsdag. Det är jämställdhet att våra ”pigor” på samma sätt som en topptjänsteman tillåts gå rakryggad och stolt ut från sitt kontor (våra hem) och känner att insatserna som gjorts under dagen har gjort arbetsdagen till en bra dag.
Att vara hemmafru ska inte heller ses med skam – det är ingen kvinnofälla däremot är det en ständig kvinnofälla att andra kvinnor ser ner på de kvinnor som valt tillsammans med sin respektive att finnas i bakgrunden. Det blir också en kvinnofälla om samhället fortsätter att nedrusta serviceyrken och skuldbelägga yrkesgrupper som behövs. I vår värld, som internationella (denna väninna är precis som jag inte på flådigt expatkontrakt vill jag understryka och det finns väldigt många familjer utomlands som faktiskt inte är på expatskontrakt) känner vi som ”hemmafru-aktivister” snarare att vill ni ha duktiga tjänstemän oavsett kön, vill ni ha bra skolmiljöer för era barn, är det investering i familjens ryggrad som gäller. Att volontärt arbete värderas och att det finns öppna skolmiljöer med aktiva föräldrar i skolverksamheten är något som jag anser Sverige har mycket att lära från andra delar av världen! En arbetsvecka för mig är i genomsnitt 20 veckotimmar på barnens skola. Ja, det är oavlönat och det är självvalt och jag är glad över att jag fått denna möjlighet. Många av de internationella skolorna har just mycket aktiva föräldragrupper i gengäld är dessa campus obeskrivligt fantastiska och barnen har en unik skolmiljö och nivån på utbildningen är i topp. Det intressanta är att i Sverige har vi en fantastisk ideel verksamhet när det kommer till idrottsföreningar men när det kommer till barnens utbildning…då ska personalen på skolan trolla med knäna och föräldrarna är för upptagna att de inte ens kan boka in föräldrasamtal med sina barn under barnens och lärarens arbetstid utan då ska det ske kvällstid när föräldern inte arbetar… I min vardag och den miljö som familjen C befunnit sig i sedan Januari 2012 existerar inte detta överhuvudtaget. Varje utvecklingssamtal och informationsträff eller annan aktivitet på skolan ser du även de absolut högsta företagstopparna komma till skolan…. Vad är det som gör att en CEO för ett globalt företag kan anpassa sin arbetsdag ett fåtal dagar på skolåret, vad är det som gör att en VD på ett globalt företag kan vara närvarande i barnens skolvardag, hur kan oljebranschens tjänstemän planera in sina tider i denna miljö och vara närvarande i sina barns skolvardag medan yrkesverksamma personer inte kan göra detsamma hemma i Sverige???
Jag är stolt över att ha ändrat min inställning till hemmafruar. När jag ankom var det lite annorlunda… jag hade lite svårt att förstå att högutbildade kvinnor bara lägger sin karriär på hyllan när de får barn. Det första halvåret tänkte jag att det var ju otroligt kvinnoförtryck och ansåg att det där är ju inte bra att befinna sig i ekonomisk beroendeställning till sin man. Det är delvis så jag kan känna ibland fortfarande men är ändå tillfredsställd och nöjd över att jag fått lov att vara så aktiv och engagerad i båda barnens vardag. Många av de utskotten som finns på de internationella skolorna består av styrelserepresentanter med bakgrund i ekonomi, business, juridik, pedagogik etc. och deras yrkeslivserfarenhet och kunskap är just en sådan kunskap som gör att en revision, en konsert, en turnering etc kan bli tjänstemannamässigt utförd. Tänk på det nästa gång du hånar en volontär… du vet inte hur dennes kunskap just bidrar till en bra skolverksamhet och att volontära insatser avlastar de yrkesveksamma så att de kan fokusera på sina arbetsuppgifter är just på grund av att det är accepterat att få tvätten struken av annan person under tiden som volontärarbetaren utför sitt arbete! En bra skolmiljö kräver engagerade föräldrar, volontärarbetande personer och en positiv inställning och respekt och tilltro för personalen och skolmiljön. Men som sagt…det hade inte varit möjligt för mig, eller min väninna att lägga 20 timmar på volontärt arbete om även vi skulle arbeta en 45 timmars arbetsvecka på ett kontor med restid och allt inkluderat… Hemmafruarnas volontära insatser och acceptansen för att ha hushållsnära tjänster har gett våra yrkesverksamma partners tid över för att vara coacher, engagera sig i sina barns fritid, njuta av fantastiska skolkonserter och produktioner och att kunna tillbringa ledig tid från kontoret med familjen att ta en weekend i någon spännande stad etc detta blir möjligt när hushållsnära tjänster får lov att existera. Under åren som gått har jag träffat flera kvinnor som sitter i företagsvärldens absoluta toppskikt – de hade aldrig kommit dit heller om de inte haft starkt stöd från sin respektive.

Jag tror att det handlar om att se på relationen och livet som ett gummiband – båda kanske inte ska gå ut stenhårt i karriärsvärlden på samma gång… De kvinnor som jag lärt känna under min tid som hemmafru i Nichada, stärker min tro och jag önskar att Sverige tar på sig ett par andra glasögon. Jämställdhetsdebatten och kvinnokampen har slagit runt enligt mig och det enda som jag ser i resultat är utbrändhet, nedmontering av välfärdssystemet, utbrända tonåringar och frånvarande föräldrar. I dag ser jag inte många positiva effekter med att återvända till Sverige när det kommer till den samhällskultur som hägrar där hemma. I min reflektion så här dagen före containern ska lastas känns det lite lätt ångestfyllt att återvända till en samhällsstruktur som jag inte tror på, en skola som jag ser hade kunnat vara så mycket bättre. Vi får se hur familjenC hanterar en återanpassning! Det går att satsa på karriär och familjeliv, men det kräver gemensamma beslut och ödmjukhet inför familjers olika val. Det kräver nog också ett par andra glasögon och utrymme för annat tänk. Med detta långa brandtal förstår ni säkert att jag och maken beslutat att jag till en början ska vara hemmafru.

Jag ska fortsätta se till så att familjen får en så stabil och harmonisk återvändning till Sverige. Att maken kan fokusera på nya utmaningar, de nya arbetsuppgifter han kommer att ta är intressanta men också väldigt väldigt tunga. Jag tror definitivt inte på att två hemvändande personer ska yrkesarbeta fullt ut. Jag är rätt övertygad om att mina dagar kommer att bli hektiska nog som det är ändå och till skillnad från innan vi flyttade ut från Sverige kommer jag att fortsätta lämna och hämta barn på skola eftersom de inte kommer att gå i den skola som ligger i vårt närområde och alltså inte kan cykla till och från skolan. Så småningom när familjlen landat in hoppas jag att jag kan starta upp min egen lilla enskilda firma – och vad den kommer att utföra får ni se efter hand.
Nu handlar det först om att få containern packad. Den kommer i morgon och ska vara färdiglastad i övermorgon. Familjen ska få avsluta värdigt, snyggt och harmoniskt i Bangkoks förortsdjungel. Jag jobbar mycket med att balansera upp känslorna inför avflytt och det där är inte lätt. Det är två oroliga och emotionella barn här hemma. Sonen som är den som längtat hem börjar nu sakta men otroligt tydligt känna separationsångest. Lillskruttan ska lämna sitt hemland, sina vänner och sin välkända vardagsmiljö och vad det beträffar henne kommer hon inte att bli lika lyckligt lottad som sonen blev. Det finns inget hem kvar i Thailand att återvända till på sommarloven…det är nog den största skillnaden på nu och då. När vi lämnade Sverige visste vi att vi alltid skulle komma hem till Sverige på sommarloven- när vi lämnar Thailand vet vi att vi i bästa fall kan komma att åka hit som turister.
ISB … 5.5 år i denna obeskrivligt unika elitskola… Jag kommer att sakna detta fantastiska campusliv och att ha möjlighet att vara en naturlig del av mina barns skoldag och vardag genom mitt engagemang i olika skolutskott. ISB en av världselitens toppskolor, med ett campus-liv i särklass (vilket även uttalas av studenter från andra skolor) alltid något på gång; skolutbyte i sportturneringar, konstart (praktisk-estetiska ämnen), naturvetenskap, retorik-och debatt etc. mellan de internatinoella skolorna i Sydostasien. Även lärare med mångårig erfarenhet från väldigt många olika internationella skolor runtomkring i världen påtalar och understryker den unika ”spirit of ISB and Nichada community” som hägrar. Då känns 5.5 år otroligt kort men alldeles underbart att ha fått ta del av.