En hemsk dröm

Jag har blivit aningen förkyld sedan vi kom tillbaka. Logiskt och inte helt oväntat, när alla återvänder efter semestrar lever basiluskan livets glada dagar.

Efter att familjens yngsta medlem somnat var det dags för MFF-match. Vissa matcher kan vi köpa för 100 kr och titta på via nätet. Denna match var en sådan. Vi bänkade oss och såg fram emot matchen mot Häcken…tja…det hackade, laggade, pixlade trots att vi har vant oss vid detta dvs. under ca 40 minuters tid vid vissa tidpunkter på dygnet, misstänks internettrafiken scannas och då är det väldigt slött och svårt att tex titta på fotboll… Efter en dryg timme, beslöt jag mig för att ge upp och gå och kurera min förkylning istället.

I natt ville jag skona maken, då det kändes som att förkylningen äntligen började anta ny status. Från att ha varit sådär molande och irriterande började näsan rinna m.m. jag tyckte då att det kunde vara bra för maken att utnyttja dubbelsängen i gästrummet, efter MFFmatchen istället för att ligga bredvid mig och få alla bakterierna i snudan.

Jag vaknade av en hemsk dröm, som jag funderar över… Jag befann mig i mitt föräldrahem (som är sålt sedan ett år tillbaka). Vi firade födelsedag (vems vet jag inte). Stämningen var som vanligt trevlig! Vänner gamla som nya var samlade. Plötsligt, som från en blixt från klarblå himmel, började en efter en insjukna. Förloppet började med att en amöbaformad, trögflytande droppe, föll på människornas hud tex på fingertoppen, handryggen etc.

När man insjuknade, blev varje kontaktyta smittohärd. En efter en avvek när de blev smittade. Vid minsta lilla kroppskontakt smittades människorna och självklart blev även jag smittad.

Jag fick en droppe på mitt ringfingers fingertopp. Jag tittar på droppen, sedan lyfter jag blicken mot taket där den kommit ifrån. Jag tittar ut på människorna i vardagsrummet. Jag tittar på vännerna i rummet. Det är fortfarande mina föräldrars vardagsrum, det sitter människor i deras gröna soffa och jag sänker sedan blicken mot min hand, och ser att den nu ser ut som en hand med ett tunt lager Aloe Vera gel.

Jag tittar med tårfyllda ögon, en gång till ut över människorna och går ut i hallen, jag tittar på mina föräldrars hall och känner kylan från det ljusa sjöstensgolvet, jag ser i hallspegeln hur hinnan nu spridit sig över hela min arm och går ut genom dörren.

Jag befinner mig därefter vid en kyrkogård. Efter att jag försökt vara osynlig i skuggan av fönstret till mitt hus, där jag följde och försökte vägleda barnen utan kontaktyta genom telepati.

Jag tittade på mina barn när de utförde sina vardagssysslor efter skolan, med läxläsning vid köksbordet, fram- och avdukning av middagsbordet. Jag visste att jag inte fick komma för nära mina barn, för om de skulle se mig skulle de inte få lov att rusa mot mig och kramas. Efter att min dotter, sittandes vid köksbordet i mitt föräldrahem, upptäckt någonting utanför fönstret, rusat ut genom köksdörren, och upptäckte mig och hjärtskärande skrikit efter mig, blev jag tvungen att gömma mig vid kyrkan. Först här ändras geografin.

Skådespelet har varit i mitt barndomshem. I det vardagsrummet har alla människor som finns i mitt liv samlats för att fira någonting. I vardagsrummet i mitt föräldrahem fanns i drömmen hela mitt sociala trygghetsnät. Det var bara en dam som jag inte kände och jag satte mig bredvid denna dam i soffan och sa ”Hur mår tant?” Jag kunde inte förmå mig tilltala henne på annat sätt, jag antog att hon måste vara någon som hörde dit på något sätt, men visste inte hur… I vardagsrummet fanns alltifrån mammas barndomsväninnor till våra grannar. Till och med när min dotter gjorde läxan, var det i skenet av den kökslampa och gamla köksbord som fanns i mina föräldrars kök. Köksluckorna var gula, vilket de var när jag var liten…detta var helt klart min barndom på något sätt!

När jag vaknade stod jag i skydd av trädens skugga, vid parkeringsplatsen och kyrkan tvärs över gatan till vårt hus. I lampans sken över köksbordet såg jag hur min son stekte någonting vid spisen, min dotter satt vid köksbordet och skrev. Jag hörde ett fruktansvärt gnissel, likt bromsar som låser sig, min dotter möter min blick och där vaknar jag…

Ja, det var en kämpig dröm…nu ska jag försöka förstå vad mitt undermedvetna vill tala om för mig.

image