Full fart på Campus

Så efter att maken blivit blixtinkallad till HQ och arbete i CPH mellan 13/11 och 5/12 är jag singelmamma-going-strong med vardagsruljangs med allt vad det innebär från att vara värdinna, mamma, styrelsemedlem i diverse utskott, till att vara Rugby-team mamma och det är hektiskt men skoj!!!

I helgen som gick var det Rugby Exchange dvs de internationella skolorna i Sydost-Asien anlände torsdagskväll och det var först Intercultural day på ISB under skoldagen, då Skandinavien satte upp ett Vikingrum. När det var klart var det direkt ut på Campus och starta upp och ställa upp skolans ”Booster hut Spirit Tent”.

Lördagen var likaså full fart på Campus. Söndagen var det födelsedagskalas för Lillskruttan. Jag var så slut att tårarna rann när kvällen kom. Det var gött å lägga huvudet på kudden!

Veckan som precis dragit igång har redan inneburit flera möten och nu är logistiken på max igen. I morgon kommer barnens farmor. Det blir direkt in i elden för en pensionär som är van att kunna ta det lugnt. 

Thanksgiving-middag på torsdag, Spirit weekend med första match kl 3.30 för ISB JV (skollaget) fredagem följt av en helg där jag är arbetande i Booster både fredag och lördag.

Det ska julpyntas och i byn är det julbazar eftersom det är första advent.

Terminen går mot sitt slut, och det är hög press på sonens skoluppgifter- som ska balanseras med Rugbyträning dagligen och Sofia distans (svenskämnet på distans).

Skillnaden mot vardagen hemma är främst att den tid jag tidigare la på mitt jobb, läggs på allt föräldraengagemang som förväntas av den hemmavarande föräldern. Det finns många röster som hävdar ”Vi betalar redan otroligt mycket pengar för skolgång, att vi inte ska behöva lägga tiotals timmar i veckan på skolrelaterade evenemang.” Ja, det kan man ju tycka, men å andra sidan vore inte detta campus och skolans fantastiska miljö så enastående utan volontärerna som sliter för alla barns privilegium att ha en fantastisk skolmiljö att gå till dagligen! 

När jag hör föräldrar kritisera arrangemangen och hävda att de redan betalar för skolans service och fantastiska miljö och därmed tv år sina händer fria blir jag obeskrivligt besviken!

Det är väldigt slitsamt att engagera sig i sitt barns fritid och skola, är vad jag uppfattar i den sortens ställningstagande…och jag uttrycker spontant ”Men herre min Gud och skapare…det är ditt barn! Ditt privilegium att få möjligheten att vara aktiv del i ditt barns miljö, fritid, vardag etc. varför inte njuta av den möjligheten?

Ditt barns tid med dig är extremt begränsad, det går snabbt! Jag ser tillbaka på sonens 14 år och känner verkligen att jag är priviligerad som fått vara en aktiv mamma i hans liv- och tillbringat mycket tid med honom och hans kompisars!

Lillskruttan som också får en aktiv och närvarande mamma så länge vi lever den här typen av liv…min dag kommer tillbaka då mina timmar med barnen på deras skola, i deras fritidsaktiviteter återigen är utbytt mot timmar på jobb…Jag väljer att njuta, vara glad och tacksam över möjligheten som givits oss- men visst blir det lättare när jag har maken hemma om kvällarna 🙂

Annonser

En aktiv helg och kompass inställd mot nordligare breddgrader

I helgen har det varit avslutande finalspel i Rugby och Fotboll. Sonens lag vann fotbollscupen, men inte Rugbyn. Det var schyssta motstånd från många skollag i år.

Maken med ett gäng av sina teammedlemmar ska till huvudkontoret i Kphmn och jobba tillsammans med teamet i Kphmn. Runda slängar 3 veckor ska de samarbeta och detta beslut  är vi båda mycket glada och tillfredsställda över. Kompassen är inställd från 15 breddgraden till något nordligare breddgrader inom kort.

Det är väldigt bra att jobba sig samman efter sammanslagningar, att lära känna varandra vilket ger goda förutsättningar och en god grund att stå på inför gemensamma lösningar som ska arbetas fram i en ny organisationsstruktur, så vi får hoppas att det är ett steg i en fortsatt riktning framåt.

I dag är det måndag och vi hade en rejäl måndagskänsla här hemma i morse. Sonen hade sovit dåligt och Lillskruttan tyckte att det vore bättre om det var söndag. Men vi fick i oss frukost och jag cyklade iväg och lämnade Pluttan på skolan i ett härligt morgonväder. Vädret är härligt nu. Thailand från sin bästa sida. Det är behagligt och skönt att slippa köra mycket AC.

I helgen lyckades maken och jag titta på en film som Leonardo di Caprio gjort. På uppdrag av FN som ambassadör för miljöfrågor. Det var en väldigt, väldigt bra film. Jag tycker att varje människa skulle titta på denna. I filmen gavs exempel på hur 24 timmars AC kräver lika mycket energi som en hamburgare från Burger King.

Before the floor

Jag blir dock så förvånad över att det finns människor som förnekar och inte tror på klimatförändringen. I filmen ”Before the flood” visas hur det 2016 fortfarande bedrivs kampanjer inom politiken med förnekelsepropaganda och riktad misstro för vetenskapliga bevis. Men visst det är ju som andra världskriget – det är ju många som förnekar en hel del av det som genomfördes då.

Mycket utav filmens budskap och exempel upplever jag att jag redan var medveten om, och jag tror att de flesta svenskar är bra upplysta och medvetna. Däremot inte onödigt att bli påmind igen, även om vi är välutbildade på bred front i klimatfrågor som nation och vi har som nation gjort många förbättringar under många år, men jag vet inte riktigt  hur mycket varje individ verkligen har hjälpt till att försöka förhindra den fortsatta utvecklingen? Så bra att fräscha upp minnet lite grand.

Jag kan själv känna att när stora nationer som Kina, och Amerika fortsätter blunda så känns vår lilla åtgärd i Norden kanske tveksamt betydelsefull. Men jag tycker att du ska titta på filmen ”Before the flood”.  Jag hoppas verkligen att Leonardo di Caprio lyckas sprida denna film och budskapet blir belyst igen. Att skolor, lärare, kontor, alla instanser och globala medborgare oavsett klasstillhörighet och innehåll i sin  plånbok och på sina bankkonton tittar på filmen i syfte att sprida kunskap och medvetenhet vidare.

Det är inte bara krig som medför flyktingströmmar. Vi ser också agrikulturell flykt och migration dvs människor som tex drabbas av naturkatastrofer som hamnar under humanitärt bistånd och som försöker fly från torka, nöd och svält, översvämningar etc. Vintern är olidligt kall somliga år, människor fryser i hjäl.

Genom filmen fick jag se effekter som  gör att jag kan förstå att snö blivit en bristvara, medan översvämningar blir allt vanligare förekommande. Jag har en liten tjej som aldrig sett snö, för hon har aldrig bott i Sverige. Vår son är uppvuxen, liksom jag, med skidresor till Alperna fram till avflytt från Sverige och de sista resorna var det påtagligt hur lite snö det fanns i skidorterna. För 15 år sedan var det en ovanlighet att det var ont om snö på skidorterna i Alperna men att glaciärer smälter har åtminstone jag hört i över 10 år. Iår har det utlovats sträng vinter och vi hade så gärna velat fira jullovet hemma i Sverige- vilket ju självklart vore möjligt om vi vetat att maken skulle arbeta från Köpenhamn men nu får vi besök och det fungerar inte att avboka alla gäster för att vi ska hem till Sverige. Vem vet, det kanske är vår sista jul här hemma och då är det skönt att få lov att njuta av den – Sverigehemma kommer alltid att finnas kvar: men det är ingen tvekan om att det kommer att bli tannagnissel här hemma om pappa får uppleva snö och kyla under sin tid på nordligare breddgrader.

Uteblir reflektionerna? Kommer vi att fortsätta anpassa oss efter naturkatastrofer och klimatförändring genom att bygga hus och skolor så att de ska klara översvämningar eller kommer vi att anpassa vårt sätt att leva efter de behov som finns för att naturkatastrofer ska kunna undvikas inom 30 år?

I Thailand lever vi ofta i mycket kraftiga monsunregn, det slår till tyfoner och tornados, jordbävningar och tsunamis runtomkring oss. Vägnätet blir oframkomligt vid regn. Grundvatten har för mycket gifter i sig för att kunna odla basföda. Jag funderar över hur många som verkar anpassat sig efter rådande situation i förhållande till hur många som verkar försöka förändrasituationen och förhindra anpassning till normförändring. Är många verkligen medvetna om att naturkatastrofer är en konsekvens av människans framfarter? Är många medvetna och tror på att vi kan förändra situationen genom aktiv förändring i vårt beteende?

Är det  lättare att lämna kontoret tidigare de dagar som regnet utlovas och hinna hem för att grilla den efterlängtade entrecoten i ett hus som är byggt 5 meter över vattenytan med fundament som ska motstå jordbävning än att försöka förändra konsumtion, beteende och krav på standard och lyx? Årligen blir människor bostadslösa, byar och delar av öar slås ut av naturens krafter- att anpassa byggnader efter naturkatatrofer istället för att vi anpassar oss efter naturensbehov känns fel. Det är lättare för människor att tillexempel minska sitt köttintag, minska användning av AC, samåka oftare och fundera ett steg vidare över varför det inte går att andas frisk luft i stora delar av världen idag och om det kommer att ens vara möjligt att andas om 30 år?

Se filmen!

Before the flood

Hemma i Nichada i gen

Nu börjar det bli kallare hemma Sverige förstår vi. Det blir kallare även i Thailand och vi ser fram emot en lite kyligare period. Vår semester på Ko Lanta var mycket behaglig i temperaturmässigt. Semester vid stranden innebär oftast fler av dygnets vakna timmar utomhus och i synnerhet när kvicksilver visar 24 grader då är det fantastiskt behagligt med sjöbris och att spela volleyboll på stranden, promenera och ta en löprunda-trevligt helt enkelt. Nu är vi tillbaka i Nichada och utomhusträning sker främst runt sjön i Nichada, simning i pool och för sonen som vanligt rugby och fotboll och en hel del cykelturer i byn med kompisarna.

När det är kallt hemma i Sverige vill människor fly till värmen och då är det populärt att ha vänner som bor på sydligare breddgrader som man kan besöka. Vi tycker det är väldigt trevligt och roligt att ta emot besök och har ett par månader framför oss, med besökare i olika omgångar.
En av de trevligare upplevelser med besök i Nichada tycker vi åtminstone är en båttur från vår pier in mot stan och detta genomfördes i lördags med de Lundavänner som ankom i fredags. Vad vi sett fram emot visade sig inte överensstämma med verkligheten. Båtturen var som vanligt, däremot stadsbilden var påtagligt förändrad. Tempel utmed floden var inte upplysta, inne i stan (efter att vi ätit middag och skulle visa skybar) var Bangkok skyline absolut inte vad vi förväntat oss att stolt visa upp för våra vänner. Vi som uppskattar väldigt, väldigt mycket att åka in till stan, äta middag, njuta av en brunch, en runda på en skybar, men framförallt pratat varmt om ”vår stad” med vänner i snart 5 år börjar känna att det är lite dött i dubbla bemärkelser, luften har gått ur, pulsen en lördagskväll påminner om pulsen vid en Sibylla i norra Skånes mindre städer… det är lite anmärkningsvärt må jag säg. Det känns lite snopet att visa vänner, som ansträngt sig och prioriterat att spara pengar för att kunna ha råd och möjlighet att komma och besöka denna fantastiska stad, Bangkok i 2016 års upplaga…

Mest intressant tycker jag faktiskt att det är att Thailands turismminister gått ut på offensiven och påtalat att religiösa firanden, och traditionsenliga högtider måste få tillåtelse att genomföras under landssorg. Dock förväntas diskretion, mindre uppsluppen anda, lite mindre dans och sång och kaaraoke i det offentliga rummet. I det privata rummet ombeds människor att visa respekt genom att vara lite återhållsamma men absolut inte avstå från firande som förenar folket.

Jaha, vad händer hemma i Nichada då? En gated community bakom murar och med tre ingångar- majoriteten av befolkningen är internationella. Då avblåses den enda stora högtiden som förenar hela byn i en otrolig folkfest- det är i dag som det är Halloween och det får inte firas. Ja… vad är Nichada om inte ett enda stort slutet sällskap?  Det är tillochmed en egen styrelse detär en klubb, en sluten förening. Att inte göra en stor folkfest och att låta bli att ha liveband, alkoholförsäljning anser jag vara otvivelaktigt och helt utan diskussion definitivt korrekt,  men att gå ut med ett stort förbud mot firande… när dessutom en stor andel av amerikanska ambassadens uppdrag innefattar att flyga in amerikanskt godis till Halloween kan jag tycka vara et lite för stort steg att ta i en så tydligt avgränsad miljö.

I dag nåddes jag också av beskedet att en av de trevligare händelserna, för oss svenskar som bor i Bangkokområdet, är avblåst. En händelse som definitivt ger svenskar i utlandet en gemenskap och tradition från hemlandet. Den svenska julbasaren ska inte genomföras av respekt för den situation som råder i landet.

Ja, jag har inget annat att tillägga än att jag tycker det är ett galet och felaktigt beslut. Jag har rätt att tycka vad jag tycker! Jag kommer också att för alltid komma i håg känslan av hur detta känns. Kanske inte bara för att jag är en total julnörd, eller för att det sociokulturellt blir en intressant upplevelse utan även om jag sätter detta beslut i relation till de mänskliga rättigheterna…religionsutövande. Detta blir dubbelmoral!

Definitivt en skarpladdad koppling till hur debatter går i Sverige, kring de oika religiösa högtiderna som inte är kristna högtider men som respekteras i dagens Sverige. I synnerhet då Sverige tar en aktiv del i arbete för de mänskliga rättigheterna globalt och nationellt går inte detta beslut att förstå logiskt för mig. Plötsligt ska de mänskliga rättigheterna inskränkas…det blir ju ironiskt när Sverige som land är i bräschen för Human rights…

Jag hade förstått om detta inträffat inom den akuta månadens utlysning – vi är svartklädda här hemma i Nichada och det har vi varit sedan den 13 oktober. Har vi blått på oss finns ett svart sorgeband på vårt vänstra bröst. Inga röda kläder så långt ögat kan nå i Nichada. Tillställningar är inställda och skolmiljön har också anpassat sig efter sorgeperioden. Men att avstå från att få lite julkänsla på andra sidan jordklotet…kom igen… lite grand känner jag nog att det får räcka med anpassning. I synnerhet när det är i ett slutet sällskap. Nu känner jag att det har blivit lite för mycket!!!  Även om jag anser att svensken i förhållande till många andra nationaliteter runtomkring vår jord anpassar sig både för att ta emot hemma i Sverige, men också för att anpassa sig efter rådande norm och kulturell kontext som internationell i värdlandet och försöker visa respekt i mycket stor utsträckning får det finnas lite gränser för var en sluten community och organisationer som uttryckligen har i sitt uppdrag att befrämja, bibehålla och stötta svenska traditioner och kultur för de utlandssvenskar som finns runtomkring vår jord avblåser tradition och kultur.

Ja, det är ett land i sorg – det märks på många plan. När vi var inne i stan var det häftigaste blixtar över Bangkok city, det skojades om ”detta är som taget ur en scen av Bladerunner” men det var påtagligt färre bilar, inga av de berömda höga skyskraporna var tända och det kändes som att stan blivit en spökstad – en besvikelse helt enkelt. Denna landssorg… ja den är intressantatt uppleva men i dag  känner jag att det blir lite för mycket drama även för mig som är en extrem dramaqueen och emotionell trasselsudd.

Händelserik eftermiddag

I går när jag hämtat Lillskruttan och vi hade fikat var det precis som om regnet skulle ankomma. Det blev, som vanligt extremt fuktigt likt en ångbastu, vindstilla och det tropiska klimatet slog i taket. Luftrören fick känningar av lite trängre diameter och det blev dags att stänga dörrar och försöka få AC att kyla ner huset illa kvickt. Bara att få våra AC från istiden att kyla ner vårt hus är en utmaning men som toppen av isberget upptäcker jag att vår katt är ockuperad med en ny lekkamrat.

Paris var inte ett dugg intresserad av att komma in, när jag kallade på henne. Lillskruttan försökte vid ena dörren och jag runt hörnet vid terrassdörren men icke. Paris stod som fastklistrad nedanför altanen, invid muren ut mot regnskogen och jag fick då se vad hon lekte med…en grön orm.

Ni vet den ljusgröna färg som gör ont i ögonen om våren. Den där vackra grönskan som utsöndrar endorfin och serotonin när vi är ute och rör oss i en lövskog som är i lövsprickning. Den färgen gör ont i ögonen precis när våren börjar slå ut – den gröna färgen älskar jag i alla lägen utom när det kommer till att den omsluter en smal lång orm slingrad runt en av mina palmer i min trädgård! Även om jag måste erkänna att det är en vacker ljusgrön färg även på en orm däremot är ormen definitivt inte vad jag kopplar samman med endorfinutsöndring och absolut inte som önskvärd lekkamrat till min katt…men där stod jag alltså inför detta faktum min katt lekte med en illgrön låååååång smal orm en meter från mig, Lillskruttan inne i huset, katten ömsom en centimeter från ormens käkar ömsom två decimeter från ormens svans…jag hade fullt sjå med att få mina två hjärnceller att fungera och hitta en lösning på problemet.

Medan jag tog en kvast och schasade iväg katten, kommenderade jag Lillskruttan att springa till vakten och skrika så högt hon bara kunde hela vägen till vaktkuren ”Snaaaaaake, Snake, Snake” och jag stod stilla och höll ett getöga på den gröna varelsen.

Detta var tämligen paralyserande och emotionellt då det är nästan 5 år sedan jag såg en orm i min trädgård senast.

När väl trädgårdsmästaren kom med en stor träpåle och en liten kvist började jag förstå att det är nog ingen särskilt snäll orm min katt leker med… Thaimänniskorna brukar normalt sätt alltid fånga ormarna med ormsnara och lägga dem i en påse, köra dem utanför vår gated community och släppa den i något träsk eller nära någon liten kanal i närområdet men inte inne i Nichada. Den lilla kvisten användes för att rikta ett slag mot huvudet för att knocka ormen för att kunna få ner ormen på marken. Den stora pålen stöttes likt en pilspets flertalet gånger mot ormens huvud och sedan bars en död orm ut från min kaffehörna.

Jag var lite skakig efter detta – men i dag är det lite bättre. Jag skrev ett mail till fastighetsbolaget och berättade om ormen och att jag hoppas att de kan komma hit och smälla lite smällare i regnskogen, som angränsar till vår trädgård. Vi har en fantastiskt vacker utsikt från kontoret (gästrummet) och sonens rum då dessa vätter ut mot regnskogen. Nu ser jag att katten ligger på AC trumman utanför köksfönstret – antagligen väntar hon på en ny liten grön lekkamrat… Men det hoppas jag att vi slipper i dag!!!

 

 

Bibliotekslektion och förberedelser inför Peace day

I dag när jag lämnade Lillskruttan på ISB var den första lektionen för hennes grupp bibliotek. Jag följde med in på biblioteket – det var ganska många år sedan jag var med och aktiv i Elementary school. När sonen var i Mellanstadiet var jag väldigt aktiv i både föräldraföreningen, förälder-lärare-undervisning, klassmamma m.m. men sedan sonen slutade 5.an har jag varit mer involverad i Middle school och Booster hut.

p_20160906_074943.jpg

Nu blir det väl kanske lite mer utrymme i gen för att aktivera och engagera mig i Elementary school, eftersom Sonen är sista året i Middle school (8:an).

Det som slog mig i gen när jag så att säga återvände till Elementary school library var hur imponerande Mr Whitmans engagemang och drivkraft slår igenom.

p_20160906_082055.jpg

När bibliotekslektionen var över – vilken innehöll välkomstvisa och fingersaga, rim ramsor, boktips och högläsning innan barnen fick kila till en liten läsvrå där de kunde titta, bläddra och läsa för att avsluta sin lektion med att låna böcker till nästa vecka, gick jag en liten runda på skolområdet. De rustar och förbereder för ”Peace day”. I ämnet Art har ett tält konstruerats för att få oss alla att värdesätta och uppskatta vår frihet och stabilitet och tänka på de många flyktingar som finns utspridda i hela världen. På lördag är det konsert och i ämnen läser eleverna olika artiklar, noveller, skriver och bearbetar stoff som berör mänskliga rättigheter, fred och humanitärt arbete.

p_20160906_082111.jpg

I läxa i spanska hade sonen i dag en artikel om Mafalda (en seriefigur) och författaren till serietidningen. Upphovsmannen fick i uppdrag, långt efter att tidningen lades ned, av UNICEF att illustrera Barnkonventionen. SÅ skolan börjar förbereda Peace Day.

 

Knappt en månad hemma

I dag är det den 2 september 2016 och Familjen C har varit tillbaka i Bangkoks förortsdjungel knappt en månad. Båda barnens skola har varit i gång i 2 veckor men det känns som mycket längre. Det känns också som mycket längre sedan som jag packade i hop efter sommarsemester, vägde mina och barnens resväskor,  vintersäkrade trädgården, och tvättade samtliga tvättar för att inte ha smutstvätt väntades i juni 2017 där hemma.

Lördagen den 6 augusti kom barnens mormor och hämtade oss och jag och barnen gav oss av mot 15.e breddgraden för att inte komma hem i gen på 10 månader. I år var avskedet med Sverige svårare än någonsin! Förra året hade vi jullovet inbokat i Sverige, tack vare makens arbetsmöjlighet på kontoret i Köpenhamn och då var det inte så svårt att resa hem till Bkk. I år inväntas besked efter omorganisation vilket kan betyda att han inte har något arbete längre vid årsskiftet och det är knappast läge att resa till Sverige när en väntar på den typen av besked…

Även om båda barnen ville hem till sitt liv i Bangkoks förortsdjungel, var det alltså svårt för oss alla när vi på vår absolut sista dag hemma i Skåne besökte och fikade med barnens gammelfarmor. Hon fyller 100 år i december och som det ser ut för oss nu är det endast maken som kan resa hem och fira henne. Vi andra 3 hoppas på att hon orkar hänga med till juni 2017 men hon grät och vi var ledsna när vi skiljdes åt. Barnens gammelfarmor är en obeskrivligt fantastisk person, positiv och helt underbar och maken har henne väldigt nära sitt hjärta.

När vi kom hem till Rain Tree var vår underbara maid Puh här och tog hand om Lillskruttan hela dagen – som hon längtat efter sin Puh! Den första tiden fylldes dagarna med förberedelser inför skolstart uniformer skulle inhandlas, jet lag skulle bekämpas m.m. Första helgen var vi alla iväg på minisemester i Hua Hin… för att boosta energi inför skolstarten. För den skarptänkte observeras nu att vår semester inföll med terrordåd…

Skolan startade och sedan dess har rutiner och aktiviteter rullat i gång. Fotbollen är i gång. Maken är coach i gen tillsammans med en av våra svenska vänner som är f.d. elitfotbollsspelare. Första matchen redan spelad och andra matchen i morgon. Rugbyn är också i gång och första matchen är på måndag mot NIST (en av de internationella skolorna i stan där väldigt många skandinaver har sina barn).

Vad det gäller mina åtagande har jag både hunnit med SELMA bokklubben i Nichada och månadslunchen med SWEA nere i stan, första POKeNOkvällen med skandinaviska gänget här i Nichada samt två möten på skolan så det är full rulle nu.

Sonen fick hämtat Lillskruttan en dag från skolan då jag var nere i stan. Hela skolan hade early dismissal och slutar då klockan 13.00. Lillskruttan tyckte det var hur coolt som helst att storebror kom och hämtade henne…att hon har en såååå stor och fin storebror gör henne (och oss stolta). Han cyklade med henne i barnsadeln hem ifrån skolan och sedan tog Puh emot barnen med eftermiddagsfika.

I går blev vi informerade om att sonen blivit uttagen för att representera vid det årliga volontärarbetet i Khao Lak på vänskolan som ISB har hjälpt till och bidragit med att bygga upp efter Tsunamin. Det är självklart superskoj! Sista helgen i september reser han iväg fredag till söndag med skolorkestern dels för att hålla konsert för barnen men även för att umgås, knyta kontakter och göra ”community service” med thaibarnen på skolan.

Knappt en månad hemma

I dag är det en månad sedan vi var färdigpackade, resväskorna stod i hallen väntades på att bli utburna till taxin som skulle ta oss till flygplatsen dagen därpå. Jag och barnen gick och la oss för att vakna till dagen då vi tillsammans skulle resa hem för sommarlov och familjens pappa som redan anlänt.

I går njöt sonen, jag och maken av himmamatch. MFF mötte Örebro och Malmö stadion var tjock med himmelsblå färger, knappt 18.000 människor i publiken.  För familjenC som numer inte kan njuta av livespel från våra himmelsblåa gossar mer än en till två gånger per år – blir det magiskt, maffigt, och härligt värre när MFFhymnen drar igång, klacken hoppar och de ljusblå halsdukarna viftas och snurras i luften.

Farmor var barnvakt för Lillskruttan och de hade haft en mysig eftermiddag på biblioteket, stadsparken lekplats och farmor satt i hammocken och njöt av sommarkvällen när vi kom hem.

Denna sommar har varit härlig och inte fullt lika regnig som förra. Midsommarhelgen var det 30 grader i Ravlunda och Haväng där vi tillsammans med delar av makens barndomsgäng traditionsenligt firar midsommar. Det blev till och med havsbad på midsommardagen!

Kvällarna var tillräckligt varma under midsommarhelgen att Lillskruttan blev nedbäddad och somnade utomhus, medan festen fortsatte långt in på småtimmarna, älvorna dansade på sädesfälten, midsommarnattsolen kom och övergick till midsommardag.

Hemvändning är ljuvlig, härlig men det är svårt att få tiden att räcka till. I år, för första gången sedan vi flyttade ut, har årets hemvändning inkluderat återträffar med vänner från Nichada. Ett besök i Köpenhamn (Smörrum) och en långhelg i Stockholm (Kungsängen).

Inget av våra barn har varit i Stockholm och den yngsta har ju aldrig ens bott i Sverige så det blev tågresa genom Sverige för att visa en del av barnens hemland. Sonen reagerade över att hus sannolika ut i Skåne, Småland och Östergötland. Intressant tycker jag!

Boendet var spännande tyckte hela familjen, när vi checkade in på Af Chapman. Ett besök på Gröna Lund, där vi mötte upp ett par vänner och även Junibacken och Vasamuseet besöktes i kombination med träff av barndomsvänner till maken.

Herrmiddag, Dammiddag, Födelsedag för 14 åringen, träff med familj, släkt och vänner har avlöst varandra och nu har vi en dryg vecka kvar innan retur och varje dag är inbokad!

Sill, nypotatis, köttbullar, falukorv, ost, bröd och framför allt jordgubbar frossar familjenC i när vi är hemma!