Hemma i Nichada i gen

Nu börjar det bli kallare hemma Sverige förstår vi. Det blir kallare även i Thailand och vi ser fram emot en lite kyligare period. Vår semester på Ko Lanta var mycket behaglig i temperaturmässigt. Semester vid stranden innebär oftast fler av dygnets vakna timmar utomhus och i synnerhet när kvicksilver visar 24 grader då är det fantastiskt behagligt med sjöbris och att spela volleyboll på stranden, promenera och ta en löprunda-trevligt helt enkelt. Nu är vi tillbaka i Nichada och utomhusträning sker främst runt sjön i Nichada, simning i pool och för sonen som vanligt rugby och fotboll och en hel del cykelturer i byn med kompisarna.

När det är kallt hemma i Sverige vill människor fly till värmen och då är det populärt att ha vänner som bor på sydligare breddgrader som man kan besöka. Vi tycker det är väldigt trevligt och roligt att ta emot besök och har ett par månader framför oss, med besökare i olika omgångar.
En av de trevligare upplevelser med besök i Nichada tycker vi åtminstone är en båttur från vår pier in mot stan och detta genomfördes i lördags med de Lundavänner som ankom i fredags. Vad vi sett fram emot visade sig inte överensstämma med verkligheten. Båtturen var som vanligt, däremot stadsbilden var påtagligt förändrad. Tempel utmed floden var inte upplysta, inne i stan (efter att vi ätit middag och skulle visa skybar) var Bangkok skyline absolut inte vad vi förväntat oss att stolt visa upp för våra vänner. Vi som uppskattar väldigt, väldigt mycket att åka in till stan, äta middag, njuta av en brunch, en runda på en skybar, men framförallt pratat varmt om ”vår stad” med vänner i snart 5 år börjar känna att det är lite dött i dubbla bemärkelser, luften har gått ur, pulsen en lördagskväll påminner om pulsen vid en Sibylla i norra Skånes mindre städer… det är lite anmärkningsvärt må jag säg. Det känns lite snopet att visa vänner, som ansträngt sig och prioriterat att spara pengar för att kunna ha råd och möjlighet att komma och besöka denna fantastiska stad, Bangkok i 2016 års upplaga…

Mest intressant tycker jag faktiskt att det är att Thailands turismminister gått ut på offensiven och påtalat att religiösa firanden, och traditionsenliga högtider måste få tillåtelse att genomföras under landssorg. Dock förväntas diskretion, mindre uppsluppen anda, lite mindre dans och sång och kaaraoke i det offentliga rummet. I det privata rummet ombeds människor att visa respekt genom att vara lite återhållsamma men absolut inte avstå från firande som förenar folket.

Jaha, vad händer hemma i Nichada då? En gated community bakom murar och med tre ingångar- majoriteten av befolkningen är internationella. Då avblåses den enda stora högtiden som förenar hela byn i en otrolig folkfest- det är i dag som det är Halloween och det får inte firas. Ja… vad är Nichada om inte ett enda stort slutet sällskap?  Det är tillochmed en egen styrelse detär en klubb, en sluten förening. Att inte göra en stor folkfest och att låta bli att ha liveband, alkoholförsäljning anser jag vara otvivelaktigt och helt utan diskussion definitivt korrekt,  men att gå ut med ett stort förbud mot firande… när dessutom en stor andel av amerikanska ambassadens uppdrag innefattar att flyga in amerikanskt godis till Halloween kan jag tycka vara et lite för stort steg att ta i en så tydligt avgränsad miljö.

I dag nåddes jag också av beskedet att en av de trevligare händelserna, för oss svenskar som bor i Bangkokområdet, är avblåst. En händelse som definitivt ger svenskar i utlandet en gemenskap och tradition från hemlandet. Den svenska julbasaren ska inte genomföras av respekt för den situation som råder i landet.

Ja, jag har inget annat att tillägga än att jag tycker det är ett galet och felaktigt beslut. Jag har rätt att tycka vad jag tycker! Jag kommer också att för alltid komma i håg känslan av hur detta känns. Kanske inte bara för att jag är en total julnörd, eller för att det sociokulturellt blir en intressant upplevelse utan även om jag sätter detta beslut i relation till de mänskliga rättigheterna…religionsutövande. Detta blir dubbelmoral!

Definitivt en skarpladdad koppling till hur debatter går i Sverige, kring de oika religiösa högtiderna som inte är kristna högtider men som respekteras i dagens Sverige. I synnerhet då Sverige tar en aktiv del i arbete för de mänskliga rättigheterna globalt och nationellt går inte detta beslut att förstå logiskt för mig. Plötsligt ska de mänskliga rättigheterna inskränkas…det blir ju ironiskt när Sverige som land är i bräschen för Human rights…

Jag hade förstått om detta inträffat inom den akuta månadens utlysning – vi är svartklädda här hemma i Nichada och det har vi varit sedan den 13 oktober. Har vi blått på oss finns ett svart sorgeband på vårt vänstra bröst. Inga röda kläder så långt ögat kan nå i Nichada. Tillställningar är inställda och skolmiljön har också anpassat sig efter sorgeperioden. Men att avstå från att få lite julkänsla på andra sidan jordklotet…kom igen… lite grand känner jag nog att det får räcka med anpassning. I synnerhet när det är i ett slutet sällskap. Nu känner jag att det har blivit lite för mycket!!!  Även om jag anser att svensken i förhållande till många andra nationaliteter runtomkring vår jord anpassar sig både för att ta emot hemma i Sverige, men också för att anpassa sig efter rådande norm och kulturell kontext som internationell i värdlandet och försöker visa respekt i mycket stor utsträckning får det finnas lite gränser för var en sluten community och organisationer som uttryckligen har i sitt uppdrag att befrämja, bibehålla och stötta svenska traditioner och kultur för de utlandssvenskar som finns runtomkring vår jord avblåser tradition och kultur.

Ja, det är ett land i sorg – det märks på många plan. När vi var inne i stan var det häftigaste blixtar över Bangkok city, det skojades om ”detta är som taget ur en scen av Bladerunner” men det var påtagligt färre bilar, inga av de berömda höga skyskraporna var tända och det kändes som att stan blivit en spökstad – en besvikelse helt enkelt. Denna landssorg… ja den är intressantatt uppleva men i dag  känner jag att det blir lite för mycket drama även för mig som är en extrem dramaqueen och emotionell trasselsudd.

Händelserik eftermiddag

I går när jag hämtat Lillskruttan och vi hade fikat var det precis som om regnet skulle ankomma. Det blev, som vanligt extremt fuktigt likt en ångbastu, vindstilla och det tropiska klimatet slog i taket. Luftrören fick känningar av lite trängre diameter och det blev dags att stänga dörrar och försöka få AC att kyla ner huset illa kvickt. Bara att få våra AC från istiden att kyla ner vårt hus är en utmaning men som toppen av isberget upptäcker jag att vår katt är ockuperad med en ny lekkamrat.

Paris var inte ett dugg intresserad av att komma in, när jag kallade på henne. Lillskruttan försökte vid ena dörren och jag runt hörnet vid terrassdörren men icke. Paris stod som fastklistrad nedanför altanen, invid muren ut mot regnskogen och jag fick då se vad hon lekte med…en grön orm.

Ni vet den ljusgröna färg som gör ont i ögonen om våren. Den där vackra grönskan som utsöndrar endorfin och serotonin när vi är ute och rör oss i en lövskog som är i lövsprickning. Den färgen gör ont i ögonen precis när våren börjar slå ut – den gröna färgen älskar jag i alla lägen utom när det kommer till att den omsluter en smal lång orm slingrad runt en av mina palmer i min trädgård! Även om jag måste erkänna att det är en vacker ljusgrön färg även på en orm däremot är ormen definitivt inte vad jag kopplar samman med endorfinutsöndring och absolut inte som önskvärd lekkamrat till min katt…men där stod jag alltså inför detta faktum min katt lekte med en illgrön låååååång smal orm en meter från mig, Lillskruttan inne i huset, katten ömsom en centimeter från ormens käkar ömsom två decimeter från ormens svans…jag hade fullt sjå med att få mina två hjärnceller att fungera och hitta en lösning på problemet.

Medan jag tog en kvast och schasade iväg katten, kommenderade jag Lillskruttan att springa till vakten och skrika så högt hon bara kunde hela vägen till vaktkuren ”Snaaaaaake, Snake, Snake” och jag stod stilla och höll ett getöga på den gröna varelsen.

Detta var tämligen paralyserande och emotionellt då det är nästan 5 år sedan jag såg en orm i min trädgård senast.

När väl trädgårdsmästaren kom med en stor träpåle och en liten kvist började jag förstå att det är nog ingen särskilt snäll orm min katt leker med… Thaimänniskorna brukar normalt sätt alltid fånga ormarna med ormsnara och lägga dem i en påse, köra dem utanför vår gated community och släppa den i något träsk eller nära någon liten kanal i närområdet men inte inne i Nichada. Den lilla kvisten användes för att rikta ett slag mot huvudet för att knocka ormen för att kunna få ner ormen på marken. Den stora pålen stöttes likt en pilspets flertalet gånger mot ormens huvud och sedan bars en död orm ut från min kaffehörna.

Jag var lite skakig efter detta – men i dag är det lite bättre. Jag skrev ett mail till fastighetsbolaget och berättade om ormen och att jag hoppas att de kan komma hit och smälla lite smällare i regnskogen, som angränsar till vår trädgård. Vi har en fantastiskt vacker utsikt från kontoret (gästrummet) och sonens rum då dessa vätter ut mot regnskogen. Nu ser jag att katten ligger på AC trumman utanför köksfönstret – antagligen väntar hon på en ny liten grön lekkamrat… Men det hoppas jag att vi slipper i dag!!!

 

 

Bibliotekslektion och förberedelser inför Peace day

I dag när jag lämnade Lillskruttan på ISB var den första lektionen för hennes grupp bibliotek. Jag följde med in på biblioteket – det var ganska många år sedan jag var med och aktiv i Elementary school. När sonen var i Mellanstadiet var jag väldigt aktiv i både föräldraföreningen, förälder-lärare-undervisning, klassmamma m.m. men sedan sonen slutade 5.an har jag varit mer involverad i Middle school och Booster hut.

p_20160906_074943.jpg

Nu blir det väl kanske lite mer utrymme i gen för att aktivera och engagera mig i Elementary school, eftersom Sonen är sista året i Middle school (8:an).

Det som slog mig i gen när jag så att säga återvände till Elementary school library var hur imponerande Mr Whitmans engagemang och drivkraft slår igenom.

p_20160906_082055.jpg

När bibliotekslektionen var över – vilken innehöll välkomstvisa och fingersaga, rim ramsor, boktips och högläsning innan barnen fick kila till en liten läsvrå där de kunde titta, bläddra och läsa för att avsluta sin lektion med att låna böcker till nästa vecka, gick jag en liten runda på skolområdet. De rustar och förbereder för ”Peace day”. I ämnet Art har ett tält konstruerats för att få oss alla att värdesätta och uppskatta vår frihet och stabilitet och tänka på de många flyktingar som finns utspridda i hela världen. På lördag är det konsert och i ämnen läser eleverna olika artiklar, noveller, skriver och bearbetar stoff som berör mänskliga rättigheter, fred och humanitärt arbete.

p_20160906_082111.jpg

I läxa i spanska hade sonen i dag en artikel om Mafalda (en seriefigur) och författaren till serietidningen. Upphovsmannen fick i uppdrag, långt efter att tidningen lades ned, av UNICEF att illustrera Barnkonventionen. SÅ skolan börjar förbereda Peace Day.

 

Knappt en månad hemma

I dag är det den 2 september 2016 och Familjen C har varit tillbaka i Bangkoks förortsdjungel knappt en månad. Båda barnens skola har varit i gång i 2 veckor men det känns som mycket längre. Det känns också som mycket längre sedan som jag packade i hop efter sommarsemester, vägde mina och barnens resväskor,  vintersäkrade trädgården, och tvättade samtliga tvättar för att inte ha smutstvätt väntades i juni 2017 där hemma.

Lördagen den 6 augusti kom barnens mormor och hämtade oss och jag och barnen gav oss av mot 15.e breddgraden för att inte komma hem i gen på 10 månader. I år var avskedet med Sverige svårare än någonsin! Förra året hade vi jullovet inbokat i Sverige, tack vare makens arbetsmöjlighet på kontoret i Köpenhamn och då var det inte så svårt att resa hem till Bkk. I år inväntas besked efter omorganisation vilket kan betyda att han inte har något arbete längre vid årsskiftet och det är knappast läge att resa till Sverige när en väntar på den typen av besked…

Även om båda barnen ville hem till sitt liv i Bangkoks förortsdjungel, var det alltså svårt för oss alla när vi på vår absolut sista dag hemma i Skåne besökte och fikade med barnens gammelfarmor. Hon fyller 100 år i december och som det ser ut för oss nu är det endast maken som kan resa hem och fira henne. Vi andra 3 hoppas på att hon orkar hänga med till juni 2017 men hon grät och vi var ledsna när vi skiljdes åt. Barnens gammelfarmor är en obeskrivligt fantastisk person, positiv och helt underbar och maken har henne väldigt nära sitt hjärta.

När vi kom hem till Rain Tree var vår underbara maid Puh här och tog hand om Lillskruttan hela dagen – som hon längtat efter sin Puh! Den första tiden fylldes dagarna med förberedelser inför skolstart uniformer skulle inhandlas, jet lag skulle bekämpas m.m. Första helgen var vi alla iväg på minisemester i Hua Hin… för att boosta energi inför skolstarten. För den skarptänkte observeras nu att vår semester inföll med terrordåd…

Skolan startade och sedan dess har rutiner och aktiviteter rullat i gång. Fotbollen är i gång. Maken är coach i gen tillsammans med en av våra svenska vänner som är f.d. elitfotbollsspelare. Första matchen redan spelad och andra matchen i morgon. Rugbyn är också i gång och första matchen är på måndag mot NIST (en av de internationella skolorna i stan där väldigt många skandinaver har sina barn).

Vad det gäller mina åtagande har jag både hunnit med SELMA bokklubben i Nichada och månadslunchen med SWEA nere i stan, första POKeNOkvällen med skandinaviska gänget här i Nichada samt två möten på skolan så det är full rulle nu.

Sonen fick hämtat Lillskruttan en dag från skolan då jag var nere i stan. Hela skolan hade early dismissal och slutar då klockan 13.00. Lillskruttan tyckte det var hur coolt som helst att storebror kom och hämtade henne…att hon har en såååå stor och fin storebror gör henne (och oss stolta). Han cyklade med henne i barnsadeln hem ifrån skolan och sedan tog Puh emot barnen med eftermiddagsfika.

I går blev vi informerade om att sonen blivit uttagen för att representera vid det årliga volontärarbetet i Khao Lak på vänskolan som ISB har hjälpt till och bidragit med att bygga upp efter Tsunamin. Det är självklart superskoj! Sista helgen i september reser han iväg fredag till söndag med skolorkestern dels för att hålla konsert för barnen men även för att umgås, knyta kontakter och göra ”community service” med thaibarnen på skolan.

Knappt en månad hemma

I dag är det en månad sedan vi var färdigpackade, resväskorna stod i hallen väntades på att bli utburna till taxin som skulle ta oss till flygplatsen dagen därpå. Jag och barnen gick och la oss för att vakna till dagen då vi tillsammans skulle resa hem för sommarlov och familjens pappa som redan anlänt.

I går njöt sonen, jag och maken av himmamatch. MFF mötte Örebro och Malmö stadion var tjock med himmelsblå färger, knappt 18.000 människor i publiken.  För familjenC som numer inte kan njuta av livespel från våra himmelsblåa gossar mer än en till två gånger per år – blir det magiskt, maffigt, och härligt värre när MFFhymnen drar igång, klacken hoppar och de ljusblå halsdukarna viftas och snurras i luften.

Farmor var barnvakt för Lillskruttan och de hade haft en mysig eftermiddag på biblioteket, stadsparken lekplats och farmor satt i hammocken och njöt av sommarkvällen när vi kom hem.

Denna sommar har varit härlig och inte fullt lika regnig som förra. Midsommarhelgen var det 30 grader i Ravlunda och Haväng där vi tillsammans med delar av makens barndomsgäng traditionsenligt firar midsommar. Det blev till och med havsbad på midsommardagen!

Kvällarna var tillräckligt varma under midsommarhelgen att Lillskruttan blev nedbäddad och somnade utomhus, medan festen fortsatte långt in på småtimmarna, älvorna dansade på sädesfälten, midsommarnattsolen kom och övergick till midsommardag.

Hemvändning är ljuvlig, härlig men det är svårt att få tiden att räcka till. I år, för första gången sedan vi flyttade ut, har årets hemvändning inkluderat återträffar med vänner från Nichada. Ett besök i Köpenhamn (Smörrum) och en långhelg i Stockholm (Kungsängen).

Inget av våra barn har varit i Stockholm och den yngsta har ju aldrig ens bott i Sverige så det blev tågresa genom Sverige för att visa en del av barnens hemland. Sonen reagerade över att hus sannolika ut i Skåne, Småland och Östergötland. Intressant tycker jag!

Boendet var spännande tyckte hela familjen, när vi checkade in på Af Chapman. Ett besök på Gröna Lund, där vi mötte upp ett par vänner och även Junibacken och Vasamuseet besöktes i kombination med träff av barndomsvänner till maken.

Herrmiddag, Dammiddag, Födelsedag för 14 åringen, träff med familj, släkt och vänner har avlöst varandra och nu har vi en dryg vecka kvar innan retur och varje dag är inbokad!

Sill, nypotatis, köttbullar, falukorv, ost, bröd och framför allt jordgubbar frossar familjenC i när vi är hemma!

Jag kunde inte haft en bättre mamma

image

I dag förstår jag att det är mors dag, i Sverige. Jag kommer inte ihåg det, eftersom vår kalender är amerikansk.

Min mamma går inte att beskriva enkelt. Jag nöjer mig med att uttrycka att jag aldrig önskat någon annan mamma.

Jag anser min mor vara en underbar, stark, kärleksfull och framför allt rättvis mor.

Mamma har alltid strävat efter millimeterrättvisa å ibland har det blivit nästintill lite dumdristigt, men mamma har satt hög prioritet på rättvisa.

Jag önskar att jag vore hemma idag och kunde bjuda min mamma på en härlig fläskstek.

Nedräkning

På FB postas vackra bilder på rapsfält, uppdateringar om att grillen äntligen är ute och att uteplatsen är avdammad, krukorna framtagna och planterade avlöser varandra – Skåne och Sverige rustar sig för sommarsäsong och sommarlov. Svensken vaknar ur vinterdvala och semesterplaner smids, semesteransökningar och semesterschema fylls i med andra ord det rör på sig där himma…men även här hemma!

I Nichada avlöser slutprov varandra och elevers slutproduktioner repeteras om eftermiddagar och visas på kvällar. Teatern på skolan är fylld av stolta föräldrar som sitter packade likt sardiner i bänkraderna och njuter av sina barns framgångar.

FB har också många statusuppdateringar från Thailand om att det är den hetaste och varmaste årstiden! Denna vår är den varmaste sedan 1960…det känner jag att jag nog definitivt kan skriva under på. I år upplever familjen C den femte heta säsongen i Thailand och har ansett den vara fruktansvärd varje år, men i år är det faktiskt ännu värre!!! I år orkar inte AC:n årets hetta tillfredsställande.  Nedräkningen har börjat inför ”the rainy season”.

Normalt sett brukar jag i alla fall kunna vara utomhus och bada i poolen, men när poolens vatten skållar min hud, och solens strålar skär och sticker huden då håller åtminstone jag mig inomhus… och längtar lite extra mycket efter min cykel, skånska sädesfält, långa ljusa sommarkvällar, frisk luft, god fisk, räkor och inlagd sill, Mellbykavring, Bregott, ost, gammeldags lantmjölk, jordgubbar och mammas rabarpaj, svärmors jordgubbssylt – medan thailändaren börjat nedräkning inför regnperiod och svalare väder är familjen C i full nedräkning inför årets hemvändning.

För familjen C och Nichada närmar sig avresa med stormsteg, det betyder också att avskeden närmar sig med stormsteg. I år lämnar de svenskfamiljer som vi välkomnat till Nichada och det känns extra sorgligt! I fredags hade vi en avslutande middag tillsammans med respektive – onsdagen den 25 maj är det tjejträff med champagne och sedan är det bara flyttkartonger och relocationfirmor för hela slanten för de 4 svenskfamiljer som lämnar oss efter cirka 3 år. Nedräkning inför nya jobbmöjligheter i England, Sydafrika, Houston och Göteborg står runt hörnet för våra vänner från Nichada.

När vi flyttade in i Nichada (vintern 2012)  blev vi 3 svenskfamiljer, augusti 2012 kom ytterligare en familj då blev vi 4 svenskfamiljer. Det fylldes på augusti 2013 och vid hemvändningen 2014 hade vi en kräftskiva i Nichada, bland svenskarna, då var vi  15 familjer!!! Den största skandinaviska kolonin i Nichada. När vi återvänder i augusti 2016 är vi 4 familjer kvar och den minsta skandinaviska kolonin i Nichada. Många avsked har det blivit och jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid att resa mig efter varje avsked, ladda om, gå ner på djupet, investera i nya relationer för att sedan ta ytterligare ett ”på återseende”. Expatlivets ekorrhjul är psykiskt påfrestande samtidigt som det är obeskrivligt berikande!

Nedräkning har också börjat inför slutet av Lillskruttans ansökningsprocess till skolan. I juni är det slut med dagis och hon börjar i förskolan, på ISB i augusti. Att bli inskriven, antagen och få en plats på de internationella skolorna är en administrativ process, värre än en långflight (jag har bloggat om det tidigare) men det är helt otroligt. Det ska genomföras grundliga och omfattande läkarundersökningar såsom TBC-röntgen av lungorna, ultraljud av hjärtat, vaccinationsprogram måste vara helt komplett, vilket kan vara lite trixigt eftersom vi inte har samma vaccinationsprogram i Sverige etc. Om någon nu då vill få mig att se det positiva såsom att ”det är väl skönt när det är gjort” erkänner jag gärna att ”jo, det är det visserligen men detta är rutin inför varje läsår”. Även som återvändande elev måste man genomföra läkarundersökning. Det var dags för sonen också att bli komplett i sitt immunsystem i år, så för en vecka sedan fick båda barnen vaccinationspruta och i går fick alltså Lillskruttan den sista sprutan och nu är allting klart – åtminstone när det gäller den medicinska processen för båda barnen.

Den administrativa process som har att göra med pass, visumprocesser, bosättning samt registreringsavgift är fortfarande i rullan. Det ska stämplas kvitton, dokument, passkopior, provresultat etc. i evigheters evighet. Siste juli ska den slutliga summan betalas dvs årsavgiften. Detta blev lite trixigt för oss i år, eftersom våra pass går ut i december, visum gick ut slutet av april, samtidigt som makens tjänstgöringskontrakt förnyas i slutet av juni. Vi är på undantag här just nu och sitter i en liten frysbox så att säg. Makens arbetsgivare håller tack och lov i den processen med thailändska immigrationsministeriet- men vi blir stressade av att vi inte kan påverka den, framför allt kan vi inte resa in och ut ur landet.

Det var inte helt lätt att få tid för att få nya pass utfärdade hemma i Sverige i sommar heller, men vi tackar Kristianstadpolisen ödmjukast, som hade tid att ta emot oss och är evinnerligt tacksamma över att trafiksituationen i Skåne inte är jämförbar med Bangkoktrafik, även om hela Sverige bestämmer sig för att genomföra omfattande vägbyggen semestertid.

Ja, alltså den administration som föregår skolstart är tidsödande, även de psykologiska testerna, kognitiva tester etc. ska vara stämplade godkända och inlämnade och allting tar sådan tid. Listan är oändlig på hela denna process av dokument. Det är nästintill heltidssysselsättning att ansöka till skolor. För ett år sedan satt vi med dubbla skolansökningar, eftersom jobbsituationen var oviss. Det var ansökningshandlingar insända till Wien samtidigt som vi var tvungna att lämna in för reservation till ISB. I år har vi i alla fall bara en skola att ansöka till. När alla papper är inlämnade och årsavgiften är betald kan ny nedräkning påbörjas – skolstarten…

Men just nu befinner vi oss i nedräkningen av de slutliga proven för sonen. Skolårets kunskap provas i ”final exams” i dag är det science och nästa vecka är det matematik. Vi skulle ha rest iväg med en svenskfamilj till Phuket – det är nämligen nedräkning inför Visaka Bucha helgen på torsdag, men vi behöver ha sonen hemma för att säkerställa pluggande. Dessutom är det många avskedskalas bland sonens umgänge nu och det betyder att han är mindre intresserad av att resa iväg – även om han uttryckte att han gärna ville resa med just den familjen.

När vi kommer tillbaka till Nichada efter sommarlovet blir det nedräkning inför söndagsbruncher, långweekends m.m. Vi kommer att kunna ta igen den förlorade möjligheten till gemensam semester, med den familjen för de är tack och lov en av få familjer som är kvar till hösten när vi kommit tillbaka till vardagen i Nichada.