Vad är tid?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hur definieras tid? Vad är tid? Tar jag till vara på min tid? Vad vill jag göra med min tid?

Tid är omdiskuterat och har lika många värderingar som det finns människor, skulle jag misstänka. Vad ordet tid har för innebörd och symboliserar för mig behöver nödvändigtvis inte vara den samma för dig. Jag är ganska säker på att våra uppfattningar liknar varandras, i synnerhet om vi är i samma ålder, fas av livet, befinner oss i samma kulturella kontext, har en lång tid av vänskap men något som blivit för mig uppenbart är helt klart att min tonårsson och jag lägger otvivelaktigt olika innebörd i ordet tid!

En tanke jag har brottats med är att tolkningar av tid bör respekteras, på samma sätt som jag måste respektera mina medmänniskors olika åsikter oavsett om deras åsikter enligt mig är uppåt väggarna fel eller om deras politiska åsikter stundom borde dra dit pepparn växer enligt min personliga åsikt. Olika åsikter är fullkomligt irrelevant, jag är skyldig att respektera olika åsikter, olika tankesätt, jag är också skyldig att visa empati när medmänniskor uttrycker sina känslor, oavsett om jag delar vederbörandes upplevelse uppfattning eller känsla så ska respekt för medmänniskan visas! Men, funderar jag då, hur kan jag applicera mitt rättspatos när det kommer till innebörden av ordet tid?

För mig är det, sedan vi kom tillbaka från sommarlovet och min son började grade 7, tydligt att vi definitivt inte delar uppfattningen av innebörden i ordet tid – främst då tid för skolarbete kontra tid för sociala medier och datorspel via skype… Visst kan jag fullständigt hävda min status som förälder och åberopa livserfarenhet (och i mitt fall även lärarprofession som har spetsats med expertis i barnens mänskliga rättigheter) och hävda att han inte levt tillräckligt länge för att kunna förstå konsekvenserna av hans tolkning av arbetstid och därmed inte heller insikt i hur mycket tid som är tillräckligt mycket tid för skolarbete. Men vad tjänar det till?

Sonen är 13 år! och i hans verklighet just nu är han odödlig och har hela livet framför sig. Den fullkomliga övertygelsen att det han inte fixar i dag fixar han någon annan dag är hans patos just nu. Han lever fullständigt i sin tonårsbubbla. Han har påbörjat sin väg mot sin framtid. Hans personlighet, grundläggande värderingar m.m. befinner sig i samma virrvarr som hans tillökning av testosteron och adrenalin. Han formas växer så det knakar, äter som en häst, rösten åker berg-och-dalbana och hans grundvärderingar smältes samman med våra. Vår son skapar sina egna åsikter genom sina egna livserfarenheter och börjar formas till den samhällsmedborgare som han en gång ska bli. Han har stängt öronen och stoppat huvudet sanden och uppvisar ett tydligt strutsbeteende – med andra ord: han är en hundraprocentigt normal tonåring!

Ja, självklart anser jag att han behöver vägledning och ganska ofta behöver han nog få alternativ givna för att veta hur pass lång tid diverse skoluppgifter tar, men du som har en tonåring, haft en tonåring vet att den kampen är en tuff kamp med viljestarka hormonstinna individer, som tror sig vara mogna för att veta sitt eget bästa i exakt alla situationer. De är som små treåringar dvs de vet allt och kan allt – åtminstone i smyg…och i de allra flesta fall ordnar det upp sig med tiden men det vågar jag inte riktigt tro på än…just nu känns det som att vi närmar oss situationen där det återigen dags att än en gång släppa efter på linan lite varsamt – men problemet är att linan inte är lika härdig som tiden.

Jag har då även fått den fantastiska förmånen att ha 9 år mellan mina barn och trotsåldrarna infaller samtidigt – men tar sig olika uttryck. När jag befinner mig mellan två stycken ”Lotta på Bråkmakargatan” upprepar jag ofta mitt mantra Underbart e kort! Jag är begåvad med två stycken fantastiska barn. Viljestarka. Duktiga. Charmiga. Begåvade. Friska superlativen hopar sig och tar aldrig slut de är helt underbara men vi har definitivt helt skilda åsikter om begreppet tid. Medan min lilla skriker ”Nu, jag vill det NU!” säger min stora ”Chilla! jag ska…snart…ta det lugnt…”

Ja, detta är min vardag, som tonårsförälder och jag vet att jag delar den med miljontals andra mödrar genom tiden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s