I gårmorse klockan 05.00 lämnade våra vänner oss – det blir alltid extra tomt när besökare lämnat oss. Vi har haft gäster här sedan den 8/12 och det har varit härligt, men just därför kanske det blev en lite extra känslosam dag i dag.
I dag diskuterades olika strategier, eftersom Maken började jobba 2012 den 20 januari på kontoret i BKK och om ingen förändrad position för honom här i BKK konstitueras är vi på väg och kommer att flytta till sommaren. Det blev kanske därför också lite extra känslosamt för det blev lite påtagligt att klockan tickar… Förhoppningsvis vet vi i slutet av februari åt vilket håll det lutar dvs flytt tillbaka till Sverige eller nytt kontrakt och 4 nya år i BKK.
Kraftig hemkänsla slog mot maken idag – normalt sätt är det jag som drabbas av den typen av emotionell berg-och-dalbana. Det blev skype hem till en av barndomsvännerna tillika fosterfamiljen till vår lilla gråa ljuvliga underbara katt. När makens barndomsvän berättade att han nu stod med resväskan packad för en veckas skidåkning i franska alperna brast det liksom inuti maken. Katten och Skidsemestern, tillsammans med MFF-matcherna och ishockeyträningen för sonen är vad maken saknar mest hemifrån – förutom sina killkompisar. Men han fick i alla fall snackat lite grand om sina jobbdubier med sin vän och jag gick upp och nattade Lillskruttan.
Vi har ett jättebra liv här och vi mår bra, men som vi pratade om i dag, vi tycker att vår resa och acklimatisering var väldigt långdragen och det har varit många tuffa förluster under våra tre år i Thailand. Vi har skapat ett väldigt trivsamt hem där vi mår bra och känner trygghet, lugn och harmoni i vårt Thailandshem. Vi har också landat i var vi hör hemma i Sverige dvs var våra hjärtan vilar starkt och djupt. Vi lämnade ett väldigt bra liv i Skåne men har lyckats skapa ett bra liv i Thailand också. Det har tagit tid! Det har tagit mycket energi, kraft, tårar, diskussioner, konflikter och som om vi inte haft nog med acklimatiseringen till detta så otroligt annorlunda liv har basala frågor och grundtrygghet försvunnit hemma i Sverige och genom alla förändringar och svåra frågor att fatta beslut i, beslut som rivit upp och sårat, skadat en del beslut är fattade efter att knivar blivit slängda rakt in i min hjärterot vilka jag bara hoppas att jag någon gång kommer att ha förlåtit, kommit över och lagt till arkivet. Trots allt har alla emotionella kovändningar stärkt maken och mig i vår relation och som en idrottslärarkollega till lmig alltid brukade säg ”Det som inte dödar det härdar!” och ja… så är det säkert!
Våren blir spännande inte bara för att om vi inte får ett nytt förordnande för maken kommer vi att flytta ifrån Thailand under 2015 och jag ska avsluta mina studier. Vi har även många härliga besök inbokade att se fram mot, min mamma kommer först och främst nu på måndag och vi har fått förmånen att ha henne hos oss nästan en hel månad mellan två cellgiftsbehandlingar. Därefter inväntar vi fd Nichadabor under februari, samt en av mina nära kollegor som kommer till oss för tredje gången. I början av mars kommer en av mina nära väninnor, i slutet av mars kommer min underbara kusin Fia med sin familj och någongång däremellan kommer min kollegas två döttrar som är och backpackar, så vi har mycket härligt att se fram mot under 2015 första hälft.
Hemresan till Sverige ligger såklart på is på grund av det osäkra läget. Ska vi lämna Thailand under 2015 vill vi inte åka hem till Sverige utan njuta och krama ut det sista av vårt liv i Thailand och East Asia.
Detta blogginlägg är ju mer i syfte för mig själv som ett ihågkommande – ett beslut ska lyftas upp om ett tag i gen för validering och kanske revidering – men fram till dess ska jag minnas denna dag när jag tittar tillbaka.
I dag var en av de få dagar då maken inte var diplomatisk, antagligen eftersom hans hemlängtan satte honom ur balans. I dag möttes vi i ett samförstånd. Vi har ofta diskuterat strategier och planer och förutsättningar etc men i dag kom ett slutgiltigt och enat beslut, ett beslut som är ett extremt stort steg, men ett beslut vi fattat tillsammans. VI står enade än en gång!
Nu är maken med sonen på bio, Lillskruttan sover, jag är helt slutkörd efter inlämningen av tentan i går och idag har jag haft huvudvärk sedan jag vaknade – och bättre har den väl knappast blivit av alla strategiska diskussioner som både vänt in och ut på känslor och förnuft och trygghet… Jag avslutar denna blogg med ett urval av de två världar som jag befinner mig i Thailand och Skåne.
En kompott av en fantastisk möjlighet, som erbjöd det bästa av två världar under lånad tid börjar gå mot sitt slut. Underbart e kort. Nu ska jag ta ett glas vin, sätta mig och titta på ett avsnitt av en av de underbaraste humorserierna som min käre bror och hans familj hade med sig när de kom och hälsade på oss hösten 2012.
underbart e kort 