Tänder ljus för min väninnas barn!

Ja… I dag blir inget glättigt inlägg. I veckan som gått har det som många kallar rätt och slätt ”livet” knackat på min inre dörr…

En av mina närmsta väninnor genomgår sitt livs prövning just nu. Hennes äldsta barn, lika gammal som min son dvs född 2002, föll av hästen för drygt 10 dagar sedan och har legat nedsövd med en shunt inopererad i huvudet, för att avhjälpa den blödning som uppstod i fallet ned från hästryggen, inne i hjärnan. Min väninna har sina föräldrar, syskon, syskonbarn m.fl. i Sverige, hennes man har sina föräldrar och släktingar i England, de bor själv i Afrika.

Min väninna har alltid haft en fantastiskt positiv inställning till livet och i alla lägen sagt ”Det reder sig nock, ska du se!” ryckt på axlarna liksom och sedan gått vidare. Aldrig suttit och klurat och vridit och vänt på saker, ej heller haft läggningen att grotta ner sig – hon har så länge jag känt henne (vilket är över tjugo år nu) alltid tagit livet med en klackspark och sagt att det löser sig!

Makens farmor, snart 98 år, har haft ett väldigt hårt och tufft liv. Hon föddes i början av 1900-talet och har upplevt världskriget, depressionen etc. Hon har varit med om när bilen kom, telefonen, elektricitet, vattenklosetter dvs från utedass på gården till toalett inomhus… Hon har varit ensamstående heltidsarbetande fyrabarnsmor utan hjälp från vare sig hushållerska, piga eller fattigvården. Hon var ensamstående fyrabarnsmor före ”Socialen” och ”barnbidrag, bostadstillägg, flerbarnstillägg” etc. Farmor M tog hand om sina fyra barn ensam, som heltidsarbetande. Hennes väg genom livet har varit kantad av höga berg och djupa dalar men genom ett ständigt positivt tänk och en envis tro på att tänka och se det positiva i alla situationer är hon en stark, positiv förebild för många.

När farmor M för ett år sedan började, som 97-åring, få livsångest och rädsla över att vara ensam tog jag mig väldigt illa av den inställning som hennes barn körde mot henne, uttalanden som: bit ihopa, det ordnar sig ska du se, tänk positivt osv. Denna Kvinna, urmodern, som ensam har fostrat fyra barn, varav tre bor utomlands och är extremt välbärgade, blev på ålderns höst, nära sina hundra år uppläxad av sina barn- istället för omhändertagen med förståelse för åldrande och rädsla för att dö ensam.

Familjens urmoder har fyra barnbarn och 10 barnbarnsbarn och har stöttat, skrattat, spridit livsglädje och positiva tankar till sina barnbarn och barnbarnsbarn (jag kan ju inte uttala mig om hur hon var som mamma) så länge jag har känt henne- vilket är nästan lika länge som jag känt min väninna, som går genom sitt livs prövning just nu.

Det finns människor som är genuint positiva, de har genom sin livsresa mött patrull och sett det positiva i situationen. De har gett sina medmänniskor en klapp, en upplyftande telefonsignal, en kram, en utekväll, en natt på sin soffa, peppning, glädje och värme tack vare sin förmåga att vara positiv men säg mig hur kan man se något positivt i en situation där man ser sitt barn ligga och kämpa för sitt liv. Nedsövd, med en shunt inopererad för att kunna lätta på trycket av en inre blödning i hjärnan?

De människor som gått genom sitt liv och hållt en positiv inställning, stöttat alla människor runtomkring sig med sin positiva livsenergi i sina medmänniskors mörka stunder, hur stöttar du dem när de behöver det?

Vilken fråga säger du nog… Ja, kanske det… Och svaret är enkelt inte sant? Du stöttar dem på samma sätt som de alltid stått vid din sida när du behövt dem…

Javisst en självklarhet och det är den enklaste sak i världen att fysiskt visa sitt stöd för en medmänniska i nöd. Otvivelaktigt inga problem alls att hjälpa och stötta en medmänniska och stå vid deras sida när de behöver det! Ta femton minuter av din dyrbara tid, lägg din dyrbara tid på omvägen det tar för dig att köra inom den ensamma människan som funnits vid din sida när du behövt den. Stå vid din medmänniskas sida och visa ditt stöd genom att krama, hålla om dem, peppa dem etc. Gör det då, du som har din familj, din mamma och pappa, dina syskon, syskonbarn dina närmsta vänner etc en bilresa eller en promenad eller en cykeltur bort. Titta dig själv i spegeln och fråga dig själv ”Hur ofta du prioriterar en omväg på väg ifrån jobbet?”

När jag bodde hemma svängde jag inom mina föräldrar ett par gånger varje vecka på vägen från jobbet och hem. Det är jag glad över att jag gjorde. Det gör ont i mig att så många människor där hemma har samma förutsättningar som jag hade, men inte tar tag i möjligheten. Du har chansen att visa stöd genom en enkel tjugo minuters färd till en medmänniska i nöd, hur ofta gör du en resa till familj, släkt och vänner? Prioriterar du din medmänniska framför din egen tid?

Hur gör man när man inte längre har möjligheten? När du inte kan stå fysiskt vid deras sida?

Sedan vi flyttade ut från Sverige har en av mina bästa väninnor förlorat sin ena tvilling vid prematurfödsel, som genom en flygevakuering från sin dåvarande UN-post till Lund genomfördes med oddsen antingen hennes liv eller tvillingarnas liv. Hon var då redan mor till en fantastisk gosse. Hon är nu mamma till en överlevande tvilling och dennes storebror. De var i olyckan lyckligt lottade, de gick igenom sin prövning på hemmaplan med Barndomsvänner, föräldrar, syskon och övrig släkt som ett skyddsnät runt dem.

Min pappa dog och jag kommer för alltid att vara glad över de två veckor som min äldste bror gav av sin tid, för att tillsammans med vår döende far kom till Bangkok. Min mor gav också två veckor av sin tid med sin livskamrat för att han skulle få tid med sina barnbarn och mig. Jag är också glad över att jag hann komma hem till Sverige och satt vid hans sida när han drog sitt sista andetag. Jag är också för alltid tacksam för det stöd barndomsvänner och vänner visade den sommaren. Men hade jag inte bott utomlands hade jag haft andra förutsättningar att inte bara stötta min mor utan också vara delaktig i vården kring min far.

I somras fick vi beskedet att min mamma hade blivit drabbad av lymfkörtelcancer uppå det faktum att det var mindre än ett år sedan pappa dog i cancer. Som sagt – enkelt att stötta och finnas till hands om du kan avvara 15 minuters bilresa av din viktiga tid, men om du har din vardag på en annan kontinent- hur löser du din medmänskliga skyldighet för nära vänner och familj i deras mörkaste stunder?

Min väninna, som har sitt barn nedsövd nu på ett sjukhus i en annan kontinent än där mor-farföräldrar finns lever inte ett expatliv som jag tex utan hon började jobba efter vår examen i Afrika där hon träffade sin man, som har sitt eget företag i det landet. De har sitt liv, sitt hem och sin vardag som ”utlänningar” bland lokalbefolkningen. Deras två barn är födda i landet och är 2:a generationens invandrare med en engelsk pappa och en svensk mamma i ett afrikanskt land. Barnen har i likhet med sin mamma, aldrig flyttat från det hem som föräldrarna gemensamt format och avsikten är inte att barnen ska flytta förrän, liksom sin mamma och pappa, det är dags för vuxenlivet…

Detta är nästan samma sak som att du bor och jobbar i tex Umeå, men föräldrar och syskon är kvar i Skåne, tänker du kanske nu? Tja… I princip med den största skillnaden är dock att du är i samma land och i samma tidszon. Du kan ringa utan tidsskillnad flera gånger per dag. Du kan ta ett nattåg från Umeå till Malmö över helgen och krama om din väninna ett par timmar, eller en hel dag för att sedan ta nattåget tillbaka eller om flyget är billigare än tåget.

En annan stor skillnad, som man inte tänker på som stöttning i en livskris och som i jämförelsen med farmor M.s liv under 30 och 40-talet är en positiv faktor, är att Sverige har ett skattesystem som täcker upp läkarvård. Du har ett rättsväsen och en samhällsapparat som tillåter vård av nära anhörig med betalning från Försäkringskassan.

Min väninna kämpar för sin dotter! Hade detta hänt för 20 år sedan hade jag suttit bredvid henne, för då bodde vi i samma stad, i samma land – nu träffas vi en gång om året och det är när vi är hemma i Sverige på semester. I dag har jag endast en möjlighet, om än en fantastisk möjlighet att stötta henne och det är via internet. Jag följer hennes kamp och stöttar henne i sin mörka stund genom sociala medier. Vad jag och maken, samt sonen och Lillskruttan kan göra i Bangkok är att tända ljus, hoppas och försöka visa stöd och positiv peppning genom cyberspace.

Du som är hemma och prioriterar din egen viktiga tid framför en omväg från jobbet, ta en liten minut och reflektera över hur ofta du väljer att stötta och finnas för en medmänniska. Innan det är försent, gläds och ta tillvara på den möjlighet du har att finnas för dina nära och kära en dag har du försuttit möjligheten och en dag är det du själv som sitter där och är i behov av en värmande hand, en omfamning, en axel att gråta ut mot- då kanske den inte finns…

Jag har inget dåligt samvete över mina sociala åtaganden från min vardag hemma i Skåne och Sverige – däremot lever jag med ett ständigt dåligt samvete som bakbunden på andra sidan jordklotet, där endast mina skrivna ord kan ge stöd åt nära och kära i deras mörka stunder!

Ljuset brinner för min väninnas dotter! Mina tankar är med min väninna! Jag önskar, kära vän, att vi kunde vrida klockan tillbaka. Jag önskar att jag kunde finnas bredvid dig och hålla om dig och säga ”Det reder sig nock, ska du se!”

Jag hoppas att din envishet och din positiva livssyn har till fullo gått i arv till din dotter, och det verkar ju så! tio dagar och hon kämpar fortfarande- det verkar som att envisheten kommer från mor!!!

IMG_0173.JPG

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s