Återblickar

Ett av mina syften med att blogga var att komma ihåg min tid som medföljande FN-hustru och mammaledig från min lärartjänst hemma i en småborgerlig kommun på Sydvästskånska slätten. Ett annat syfte var att dela med mig av mina upplevelser, erfarenheter, observationer i en vardag som inte varje människa ges möjlighet att uppleva. Det viktigaste för mig har, från första dagen tillsammans med er som läser ”Underbart e kort”, varit att förmedla mina tankar och mina upplevelser just precis som jag känner, tänker, och upplever situationer och händelser i Bangkoks förortsdjungel.

Jag bläddrar lite då och då tillbaka bland mina inlägg och idag gick jag (efter att jag igår hade ett mycket intressant och långt samtal med en av mina närmsta vänner) in och kollade på det inlägget som ligger i Familjen C och heter ”att hantera ett sorgebesked från andra sidan jorden”. Där är många saker, som under det här året som gått, visat sig inte bara vara mina upplevelser utan en gemensam nämnare för många internationella familjer; samvetet och saknaden. Framförallt känslan av den ständigt gnagande känslan av otillräcklighet, att aldrig känna sig tillräcklig för nära och kära i hemlandet.

Jag pratade igår med en nära vän hemifrån Sverige, som under sin tid som internationell gått igenom helvetet och tagit sig upp igen flera gånger, för bara ett par månader sedan var det klippt igen med situationer som skakade om livssituationen för den familjen. Min vän är en produkt av en internationell familj. Familjen har total förståelse för vad det innebär att leva utomlands, de har bott utomlands i 25 år, även om de inte alltid förstår de val som min vän gör finns en gemensam erfarenhet i ursprungsfamiljen för hur livet som utlandssvensk kan te sig. Min vän är född som expat och återvände till hemlandet för att gå gymnasiet, eftersom det inte fanns gymnasium där familjen befann sig. Som vuxen gavs möjligheten till internationell tjänstgöring och vi pratade mycket om livet som expat, förväntningar och brustna förhoppningar genom åren och så klart väldigt mycket kring årets kommande hemvändning för våra respektive familjer.

För min väns familj är det slutet och uppbrottet av deras lilla enhet, som ska anta en ny form efter en skilsmässa. För familjen C är det en lycklig hemvändning i år, eftersom vi får lov att bo i vårt eget hus och vi ska njuta varje minut av vårt eget hus även om det, liksom för min väns familj, blir ytterligare en känsloomvälvande Sverigevistelse! Familjen C måste måla huset utvärtes och invärtes och ställa i ordning för nya hyresgäster, eftersom våra hyresgäster sagt upp kontraktet och i värsta fall måste vi ställa huset i ordning för en försäljning om vi inte hittar nya hyresgäster.

Gemensamt för min väns familj och familjen C är uppbrottet. Under makens 3 veckors semester ska jag hjälpa min mamma att flytta, då får Maken vara med barnen. Sedan ska han hjälpa sin mamma att flytta, och då får jag vara med barnen. Dessutom ska vi hinna ställa i ordning vårt eget hus för uthyrning också under de tre veckornas semester… Min vän har en utrensning framför sig och en delning av delat bohag.

I samtalet i går med min vän pratade vi båda just om våra upplevelser kring problematiken med att vara hemma 21 lediga dagar per år… Vad vill man prioritera och vad kräver omgivningen i form av förpliktelser och retroaktivt ansvar? Hur klarar man av att tillmötesgå allas behov? Hur hårda gränser måste man sätta, för att barnen inte ska må dåligt av en sönderstressad mor och far?

Förståelsen för att den internationella familjen önskar och har prioriterat hemresan för att umgås men syskon, syskonbarn, mor-farföräldrar och föräldrar men även med närmsta vännerna verkar inte vara särskilt tydlig och här blir det intressant att i många internationella familjer är det just en gemensam frågeställning: Vem sätter ribban omgivningen eller den internationella hemvändande familjen? Var går gränsen i gränsdragningen av hur mycket tid man kan lägga på omgivningen vid en hemvändning?

Familjen C reser inte hem till Sverige för att ligga och sola och bada, eller gå och shoppa det gör vi bättre under en långhelg i vår vardag här i Thailand. Vi sparar varje månad för att kunna ha råd att resa hem fyra stycken till Sverige. Vi, maken och jag, är överens om att våra barn ska känna att deras hemland är Sverige. Vårt hus i Sverige ska vi återvända till (om vi nu inte behöver tvingas sälja det i sommar) när makens tjänstgöringstid som internationell FN-anställd är över. Vi vill grunda ett Sverigehem för att våra barn behöver känna att deras rötter är i Sverige. Än så länge finns en gemensam önskan i familjen C att ha ett ”sommarresidens” i form av en lägenhet eller en kolonilott men svensk lagstiftning sätter käppar i hjulet för utlandssvenskar och det vi kommit fram till som vår bästa lösning går inte att genomföra. Vi fortsätter hitta och fånga upp möjligheter inför framtiden men denna sommar njuter vi av att komma hem till vårt eget hus! Barnens kusiner, morbröder, nästkusiner, fastrar och farbröder, gammelfarmor, farmor, mormor finns i samma region där vårt hus är och det är därför vår prio ligger i att finna ett hållbart objekt för hemvändningarna framöver.

Pratar jag eller min make med vänner och bekanta, eller som min vän tog upp att i samtal med sina vänner och bekanta runtomkring i världen är vi alla så glada över att vi har nära och kära på nära avstånd och inte som tex amerikanarna som ofta har sin släkt utspridd över hela USA… det kan jag lova dig som läser, våra amerikanska vänner gnisslar väldigt mycket tänder just nu inför sin hemvändning!

Hur kan det komma sig att samma observation är gjord och uttrycks av de allra flesta internationella människor och då inte bara de som jag träffat här utan bland de internationella som min vän träffat på i de tre länder som den familjen tjänstgjort i de senaste sju åren och bland de internationella familjerna på olika ställen där mina Nichidabekanta befunnit sig och umgåtts med eller de internationella som min väns vänner runtomkring på tidigare tjänstgöringsorter umgåtts med? Då är det inte längre endast min känsla och observation!!!

Förra sommaren trodde jag till slut på allvar att det var bara jag som kände snaran runt halsen… Jag skulle försöka tänka om och förstå att det var jag som tänkte och kände fel! Idag kan ingen rubba mig… Majoriteten av de internationella familjerna känner en oförståelse och en snara runt sina halsar inför sina hemvändningar INNAN balansen och stabiliteten satt sig bland människorna runtomkring.

Det verkar finnas en gemensam känsla bland många av de internationella familjerna runtomkring ( om man läser litteratur tex ”Bridging the Gap” eller ”Emotional resilience and the expat child” men även många av de föreläsningar som jag gått på under åren som ISB-mamma) när det gäller bristande förståelse för att det just är en begränsad tid som en internationell familj är hemma. Som internationell dras många dagligen med känslor av skuld och dåligt samvete för att de just inte längre har 365 dagar att fördela på åldrande föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon, syskonbarn, övrig släkt och nära vänner. När man väljer att flytta ut, kan man ju säg är ett val men oftast ligger valet i att bli arbetslös eller att flytta utomlands, väljer man att ta baksidorna med ”frånfallet” och det tomrum som man lämnat i hemmiljön. Det kräver mod och det kräver styrka, framför allt mental styrka och ett väldigt starkt äktenskap när man startar upp ett nytt liv för sin egen lilla enhet. Inte att förglömma att det kostar fruktansvärt mycket pengar att leva som expat…är kommentarer som både jag och många runtomkring mig hört. Det kostar med flytt, uppstart, skola, vård och lägg därtill sparande för hemresor (om man inte har det i sitt expatsavtal).

Vi, familjen C är fortfarande noviser i den internationella miljön… Detta liv klarar kanske inte alla av- vi hade tur och hamnade på en dutystation som är mycket välmående. Det är en attraktiv dutystation för fantastiskt många expats. Vi är så glada över att vi fått möjligheten, även om resan är tuff många gånger. Min vän och jag pratade om hur mycket våra respektive familjer är tvungna att spara för semesterresan till Sverige- en resa som ses som en självklarhet av väldigt många i omgivningen och det är klart att vi väljer att prioritera att kunna komma hem (även om det är väldigt mycket pengar att lägga undan för att kunna lägga vår semester hemma) till nära och kära.

En gemensam upplevelse, vid olika föreläsningar och samtal, samt litteratur som jag deltagit i som ISB-mamma sedan 2012 har varit ledsamheten och sorgen över hur hemvändningen tenderar mynna ut i tre veckors kaskader om oduglighet och att ta emot glåpord, anklagelser och direkta otrevligheter från nära och kära, när man verkligen går balansgång för att tillfredsställa alla. Den gränsen blir liksom droppen som får bägaren att rinna över i vad baksidan kostar… Det är inte längre en konsekvens av expatlivet utan det är ett påhopp från hemmiljön bland nära och kära.

Många är de författare och föreläsare som belyst aspekten att det tar lång tid att acklimatisera en storfamilj till den nya situation som första generationens internationella familjemedlemmar av storfamiljen gör. Det är en tuff infasning och när det väl infunnit sig harmoni och balans i den nya sociala struktur som infunnit sig tenderar hemvändningarna att bli mindre ångestfyllda. Min vän är andra generationen och har trots  total förståelse från sin storfamilj erfarenhet av hur ångest och stressen fyllt hemvändningarna från nära vänner och andra släktingar som inte respekterar att den hemvändande familjen är på semester och vad är en semester till för – jo återhämtning.

I år finns det 21 dagars semester för familjen C, som ska räcka till för återhämtning i Sverige. Utöver tre veckors semester arbetar maken 14 dagar på kontoret i Köpenhamn och det är en förmån vår familj har, vi kan vara hemma knappa 6 veckor tack vare att jag först reser hem ensam till huset och maken anländer Sverige när hans semester från BKK börjar. Sverigevistelsen ska inkludera två veckors arbete för maken med kollegorna på Huvudkontoret.

Min vän och många andra har inte mer än sin semester att fördela jämt under kalenderåret, det är samma sak för er som är kvar hemma i Sverige, eller i hemlandet, inte sant. Vad och hur prioriterar ni under er familjesemester? De som finns kvar i hemlandet när expatfamiljen återvänt till sitt ”vardagshemland” har helger under arbetsåret att fördela på allt det som sköts upp till morgondagen under semestern – expatfamiljen får vänta 10 månader innan nästa tillfälle ges. Den begränsning som finns för en internationell familj, som inte har årets övriga månader att i hemlandet vara behjälplig, finnas till hands och praktiskt utföra och fördela sysslor som tidigare gick att fördela under årets tolv månader, är den stora konfliktfrågan i många internationella familjers storfamilj. Storfamiljen måste på något sätt försöka acceptera, ta in och försöka förhålla sig till begränsningen av tid. Likaså måste, som Julia Simens (författare och föreläsare) belyser, den internationella familjen försöka vara stark och stå på sig men ändå balansera och göra sitt absolut yttersta för att tillfredsställa samtliga runtomkring under en intensiv period av en sommarmånad då alla andra också har semester.

Att blogga är inte lätt alltid, det kan vara  väldigt emotionellt uttömmande men också – som i dag eller vid andra tillfällen då jag varit i samtal eller sammanhang där grundvalar ställts mot varandra väldigt lärorikt. Denna återblick var en liten dos av terapi för mig. Jag förstår att jag inte känner fel, jag känner som många andra. Jag är inte fel! Saker som jag trodde var fel på mig, hur fel jag tänker och hur jag inte lever upp till förväntningar har efter ett års molande blommat ut i ett sammanhang. Min känsla är en gemensam nämnare för många många fler, som befinner sig i en liknande situation. Jag är första generationen i min storfamilj. Min vän är andra generationen och hennes barn kan liksom mina barn komma att bli internationella tjänstemän. Min och makens barnbarn kan komma att bli tredje generationen av Familjen C på den internationella arenan.

Alla människor är olika och vi har alla olika förutsättningar beroende på vilken fas vi befinner oss i livet men en sak som min pappa ofta sa i många olika sammanhang (och som jag försöker leva efter) är ”Förutsätt alltid att människor gjort sitt bästa!”

Jag har alltid gjort mitt yttersta och om inte det duger för omgivningen vet jag, eftersom jag gjort mitt bästa utifrån mina förutsättningar (och hela mitt liv har jag lidit av prestationsångest som, miljontals andra människor) att det är inte jag som inte gjort mitt yttersta för att tillfredsställa min omgivning… om de är missnöjda har de ställt för höga krav på mig!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s