En vecka på dagen

I dag är det precis en vecka sedan som vi förlorade vår pappa! Mina barn förlorade sin morfar, min make sin svärfar och min mamma blev änka. Då var jag i en av min barndomsväninnors hus, som husvakt, i dag är jag i en av makens närmsta barndomsvänners hus. Jag är husvakt och kattvakt till vår egen älsklingskatt som är ”adopterad” av denna familj.

Just nu sitter jag i vinterträdgården, med skjutdörrar öppna ut mot Öresund. Jag hör trafiken på Öresundsbron som ett sus i fjärran, absolut inte störande, flygplanen hörs mer… Ljuvligt fågelkvitter, vindarnas sus i lövträden utanför, fåren bräker på strandängarna, solen håller på att gå ner över sjön (som ursprungsbefolkningen i denna del av staden säger), Lillskruttan sover, sonen är ute med kompisar och spelar inlineshockey de enda som fattas mig nu är maken och min pappa. Maken kommer om tre dagar, pappa kommer aldrig mer tillbaka…

Idag har vi, en stund på kvällen, varit hos makens farmor och dit kom även min mamma. Sedan i morse har jag packat om resväskor och i omgångar gått med resväskor och kläder från det hus som vi haft som bas fram till nu och det hus som blir vår bas nu fram till månadsskiftet. Handlat och försökt bunkra upp kyl och frys. Dagen har, som alla dagar sedan jag och barnen kom till Sverige gått i 190… jag är slut! jag känner inte att jag fått utrymme att bearbeta saknad och sorg eftersom jag är ensam med barnen. I kväll känner jag nu hur allt rinner över… katten min ligger på fotänden, ljusen är tända i den lilla hörnan av vinterträdgården som husets fru byggt upp likt en tempelplats.

Jag har kämpat med att hålla hop mig själv och räcka till och tillfredsställa allas behov, men snart spricker jag! Jag vill fortfarande, varje dag, att pappa ska vara här. Trots allt är jag både glad och ledsen. Glad för att han slapp lida, glad att jag hann hem, glad att vi har så fantastiska vänner som ger oss husrum, så att det var möjligt för mig att köra till och från föräldrahemmet och senare till och från Hospice (nu framöver handlar det om att kunna komma och hjälpa mamma i efterarbetet i huset), glad över att kunna ge sonen ytterligare en sommar sprängfylld med glada sommarminnen tillsammans med sina kompisar i sitt HEMMA även om denna sommar alltid kommer att förknippas med sommaren då livet ändrade riktning. Sedan är jag så obeskrivligt ledsen enda in i den djupaste hjärteroten…

En vecka på dagen… Jag kommer alltid att sakna dig pappa. Jag kommer alltid att älska dig. Jag kommer också alltid att vara dig förevigt tacksam för den kärlek och styrka du gav mig och barnen i dina två veckor hemma hos oss i BKK bara en dryg månad innan du lämnade din stund på jorden. Nu ska jag fortsätta titta på ljusen och minnas min tid med dig, älskade pappa! Vila i frid…jag kommer nog aldrig att riktigt acceptera att du inte längre är hos mig levandes.

20130705-223424.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s