Midsommarafton 2013

Jaha, vid samma tid för ett år sedan var Maken kvar och arbetade i BKK medan jag och barnen firade traditionsenlig midsommar hemma hos samma vänner som vi firat med de senaste fem åren. Det är hos sonens dagiskompisar och många av midsommargästerna är ju sonens närmsta umgängeskrets = våra nära vänner med… Maken känner sig väldigt övergiven och ensam hemma i BKK och jag tror att vi måste försöka få hem pappan i familjen för midsommarfirande nästa år minsann eller så får jag och barnen vänta med att resa till Sverige tills midsommardag! Ett år till i förortsdjungeln vill maken inte utstå, ensam!

För ett år sedan körde jag och barnen till sommarstugan på midsommardag och firade lite midsommar med mina föräldrar…som även dom firat traditionsenligt midsommarafton hos samma vänner sedan femtio år tillbaka. I år firar mamma midsommarafton på Hospice, med pappa. Hon äter både lunch och middag där… Det är hennes sista midsommar med sin livskamrat. Mamma var ungefär 16 år när hon träffade min pappa och nu är hon 74.

Jag och barnen kör in till Hospice innan vårt midsommarfirande. I dag var det bara jag och Lillskruttan på besök och vi träffade mormor där vilket var bra. Även om Hospice är jättefint, lugnt och harmoniskt, min pappa mår jättebra och är lugn och fin och välvårdad är det kämpigt för sonen i synnerhet att se sin älskade morfar tyna bort. Men varannan dag ska han följa med och så är jag där varje dag!

Det blir tyngre och tyngre, insikten kommer närmre och närmre, tårarna bränner allt oftare bakom ögonlocken och det känns som en evighet innan maken kommer till Sverige och kan ta båda barnen så att jag kan få lite mer tid med min pappa. Jag bara hoppas att maken hinner hem! Idag funderade jag över hur jag ska hantera vak med Lillskruttan i mitt kjoltyg.

Det finns gott om barnvakter, men problemet är att hon blir fullkomligt hysterisk när hon inte ser mig…därför kan ingen annan ta henne än maken och det var samma sak förra året!

Idag när jag var hos pappa noterade jag att han förlorat ytterligare kilo. Nu är axlar och knäskålar och höfterna som benpipor.

Jag hoppas att denna midsommar ändå blir ett ljust och positivt minne, men fy vad jag tycker att livet är orättvist! Varför just min underbare far?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s