En vecka i Sverige

Okej, idag är det söndag. För en vecka sedan i detta nu kom jag och barnen till Skåne och hem till mitt föräldrahem där min mamma välkomnade oss med en fin frukost. Den första dagen kom alla hem till föräldraborgen, men pappa fattades oss han var på sjukhuset.

Efter ett par härliga och fantastiska sommardagar på Österlen, med farmor, kom vi till en av våra vänner, som upplåter sitt hus för oss, vilket är helt fantastiskt och vi är så tacksamma! Att kunna ha basen ”hemma” ger sonen maximala möjligheter att fritt cykla till och från sina vänner och fortsätta sitt vanliga liv… Även om vi träffar morfar varje dag hinner sonen med både fotbollsträning med gamla lagkamrater och att leka med kompisar varje dag. Det hade varit helt uteslutet och fullkomligt omöjligt om vi, vilket vi tänkt från början, skulle bo hemma i Ängatorpet, sommarstugan. Det är 1,5 timmars körning enkel resa.

Jag är övertygad om att i synnerhet sonens sorgearbete blir mer uthärdligt när han givits möjligheten att både träffa morfar och sina vänner varje dag. Om vi bott hemma i mitt föräldrahem hade sorgearbetet aldrig fått bearbetas i lugn och ro. Det tar tid och utrymme att bearbeta sina känslor och tankar. Jag har full rulle med Lillskrutan, som absolut inte förstår vad som är i görningen. Sonen å andra sidan är betydligt mer medveten om vad som händer. Min oro över hur jag ska orka ta hand om allting ensam med både sonens känslor och mina egna känslor känns lite lättare när jag ser, efter hembesök hos morfar, hur sonen cyklar iväg till en bästis. Hos sina barndomsvänner är han i en välkänd miljö och får sin friborg. När sonen kommer hem till sina bästisar omges han av en stor värme och trygghet efter många år i denna stabila miljö som alltid kommer att vara vårt hem! Jag och Lillskruttan tar vagnen och promenerar längs med Öresund, eller obehindrat mellan nära vänners hus. Vår unika möjlighet, i denna tuffa situation, gör nog både sonens och mitt sorgearbete lite lättare. Denna sommar är en tuff sommar! Det är inte möjligt att beskriva i ord vad man känner och tänker när man stirrar döden i vitögat. Pappa… Varför nu? och varför redan? Det är inte okej jag är inte redo än för att bli av med min pappa…pappa är inte ens gammal, varför ska livet vara så jävla orättvist?

Vi har givits en unik möjlighet, en obeskrivlig gästfrihet denna sommar. Tack vare vänner som lånar ut sitt hus under sin semester, eller öppnat sitt hem för oss och gav oss möjlighet att gå och komma i deras hus även om de inte har semester, kan vi köra till pappa på ca 25 minuter och vara där varje dag ett par timmar. Det är ovärderligt!

Min far har nu själv kommit till insikt med att hans dagar är räknade och han funderar och funderar över allt möjligt. Han väntar på körkarlen samtidigt som han i lite förvirrat tillstånd, när mediciner håller på att ticka in, planerar hur huset kan byggas om efter de förändrade livsvillkor som han och mamma lever efter nu.

Vänner: jag vill gärna träffa er, men jag orkar inte köra runt. Ni är välkomna dit jag bor men jag kan inte planera, ge er fixa datum eller tider denna sommar. Denna sommar är definitivt att ta dagen som den kommer och att samla krafter, bearbeta och skapa glada sommarminnen trots att vi stirrar döden i vitögat dygnet runt. Ni får mer än gärna komma och hälsa på mig det är fritt fram, som min husvärd säger, men jag har inte riktigt tankar på något annat än att köra till pappa, helst varje dag. I juli kommer maken hem, fram till dess är jag ensam med barnens känslor och behov samtidigt som jag vill kunna räcka till för min far, min mor och mig själv…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s