Bakom leendet finns inte alltid vänlighet, en reflektion efter 1 år som mammaledig FN-hustru i BKK

Efter ett år i Thailand, mer precist Bangkokområdet, känns det som om ”leendets land” faktiskt fått en annan betydelse än vad jag upplevde när jag först kom hit. Alla som lovordade thailändarna, den ena efter den andra som varit på semester många gånger om i Thailand (vilket vi ju inte varit) uttryckte ett sting av svartsjuka på vår utstationering… ”Å i Thailand där alla människor är så trevliga och hjälpsamma. Barnvänliga till tusen. Ni kommer att få det så bra!”

JA och Ja och ja – vi har det bra, oförskämt bra! men vi har också tack vare möjligheten att bo i det här landet blivit medvetna om baksidorna med ”leendets land”. Vi har också blivit medvetna om de otaliga fördelar och förmåner som ett västerländskt land erbjuder i förhållande till hur andra länder har det. Vi kan väl erkänna att vi nog kritiserade och gnällde och var missnöjda på samma sätt som jag upplever att majoriteten av västerlänningarna är. Nu har vi också skapat oss ett nytt perspektiv. Låt säg att vi har fått uppleva en annan dimension både av välfärd och samhällsklyftor. Att prata om välfärd i ett land som är tredje världen blir nog lite tramsigt, men dock…

Grundvalar kanske inte förändras så lätt om de inte blir exponerade och trots ett liv i lyx, eller kanske just tack vare ett liv i lyx, ser vi orättvisor i vårt ”nya hemland” men vi ser också fördelarna i vårt hemland. Vi är lyckligt lottade som fått möjligheten att bo i Bangkok och lära känna Thailand, men leendets land har inte bara vita tänder i sitt leende!

Nu ska inte detta blogginlägg misstolkas: VI känner inget missnöje och vi njuter av vårt lyxliv i Nichada Thani. Vi är tacksamma för att ha fått en fantastisk möjlighet genom att bli utstationerad FN-familj just till Bangkok. Vi är dess värre också lika medvetna om att vi aldrig (om vi inte flyttar inom East Asia regionen) kommer att uppleva denna lyxbubbla någon annanstans igen. Kanske är det just för att vi har det så bra, som det gör så ont att se baksidan i denna fantastiska stad, detta underbara land – leendets land!

Leendets land är en absolut bokstavlig och korrekt benämning på detta land. Människorna ler alltid! Och det känns ju bra, vem mår inte bättre av leenden än sura miner? Det som däremot tar tid att förstå är att leendet inte alltid visar genuin vänlighet och än mindre ärlighet!

Det är i det leende landet som över 20.000 barn faller offer för trafficking varje år. Barn och unga kvinnor blir lockade av leende män och kvinnor som lovar bra livsförhållande, bra pengar om de kommer och arbetar på en fiskebåt, eller på en bar som dansare osv. En mycket stor andel HIV-positiva barn föds, som blivit smittade redan under graviditeten pga sexindustrin. Sexindustrin är en av de mest lönsamma verksamheter som finns här. Familjer säljer sina barn till ”ett bättre liv” i storstan där barnen ska tjäna pengar. Pengar som kan hjälpa resten av familjen för att tex låta ett yngre syskon gå i skola. Diverse UNorganisationer och NGOs arbetar för att hjälpa traffickingoffer. UNICEF gör ett hästjobb i att försöka få politiker att förstå vikten av skolgång.

Den vanligaste dödsorsaken i leendets land är trafikolyckor där motorcyklister representerar den högsta andelen dödsoffer, en stor andel olika chaufförer bidrar till dödsolyckorna genom att köra på amfetamin för att kunna köra så många timmar som absolut är möjligt för att tjäna pengar.

Klyftan mellan rik och fattig är iögonfallande på ett smärtsamt sätt. Leendet finns i varje människas ansikte oavsett om de rotar i soptunnorna, räcker ut handen för att be om en ynka liten baht eller ler mot varje potentiell kund, prostitutionen är plågsamt synlig.

Det är inte så svårt att sitta hemma i trygga Sverige och gnälla över höga skatter, dålig sjukvård, dåligt väder, stressigt vardagspussel och idyllisera ”leendets land” när man baserar sina positiva erfarenheter från ”leendets land” på otaliga semesterresor. Det är väldigt lätt att må bra när man inte har en klocka på armen, en arbetsdag och vardagspussel att klara av, det är väl självklart att ALLA mår bättre när man har semester, solen skiner och barnen käkar glass och bygger sandslott så enkelt är det!

Jag är den förste att erkänna att landet förtjänar helt klart rosor – men riset är tusen gånger tuffare i det här landet än det ris som människor fördelar i sitt gnällande över Sveriges, Skandinaviens och Europas brister.

Västerlänningarna som lever expatliv i den här regionen har det väldigt väldigt mycket bättre än i sina hemländer och många har väldigt svårt att komma tillbaka och leva på en budget, som många säger. Det är framför allt en anledning i tredje världen till att västerlänningen lever lyxliv och det handlar om mänsklig arbetskraft. Ännu så länge är människan inte utbytt mot datorer. Västerlänningar har  råd att betala för att ha en maid som tar hand om hushållssysslorna eftersom en maid som tjänar bra ligger i storleksordningen 12.000 THB vilket är cirka 2.500 s.kr. En normal genomsnittslön i Thailand är ca 380 THB / dag. Arbetstid varierar så klart men ungefär 6 dagar i veckan mellan 10 och 12 timmar per dag. Lägg därtill pendlingstid även för thailändarna… Det kan betyda att det är borta från hemmet 16 timmar varje dag.

De som har det riktigt riktigt bra i East Asia är de tjänstemän som får alla omkostnader ombesörjda dvs skola, hus, tjänstefolk, läkarvård och driftskostnader. Det kryllar av dem här i Nichada Thani och samtliga påtalar ”Vi kan inte återvända hem för vi har inte råd att börja leva efter en budget igen”.

Till syvenes och sist är det just den mänskliga arbetskraften som gör att livskvaliten i East Asia regionen är så hög. Hade vi blivit utstationerade till New York hade inte makens lön från UN täckt den typ av lyxliv som vi kan unna oss här.

Thailand är underbart. Vi har sommar året om. Vi har stränder, shopping, billig arbetskraft, flådiga boendemöjligheter som västerlänning – men vi blir också exponerade för att vi just är västerlänningar. Vi får betala dyrt för våra boende i de gated communities som våra arbetsgivare förväntar sig att vi ska bo i. I de expattäta områdena är mat och livsmedel mycket högre än i lokala trakter. Vi får betala 80 s.kr kg för potatis!

När du omger dig med tjänstefolk hamnar du inte alltför sällan i situationen att tjänstefolken börjar vilja låna pengar. Först bygger thailändaren ett gott förtroende, en bra relation sedan börjar de konstra, de behöver pengar till det ena efter det andra.

Vår främsta erfarenhet handlar om att våra taxichaufförer efter längre eller kortare tid visat sig vilja börja låna en massa pengar av oss. Makens första taxichaffis uttryckte ”Vad är 5000 THB för dig?” Vid nyåret började vår andre taxichaffis hamna i situationer där han behövde låna pengar och det var inga småsummor där handlade det om 10.000 THB vid två tillfällen och 20.000 THB vid ett annat tillfälle. Att behöva säga frankt men vänligt ”Nej, jag lånar inte ut pengar till dig!” kanske inte alla har så mycket problem med, men jag har det.

Bakom leendet finns inte alltid vänlighet!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s