9 månader

Idag är det 9 månader sedan jag och barnen satte oss på planet med 9 resväskor, en barnvagn, 2 bilbarnstolar och fjärilar i magen. Vi lyfte från Kastrup i 15 minusgrader och togs emot på Suvarnabhumi av maken i 27 plussgrader.

Allting gick så fort, den 15 september 2011 kom maken hem och berättade att vi skulle bli utstationerade till Bangkok. Han förväntades vara där i januari – men vi hade Vildes ankomst att ta hänsyn till. Ett barn som ska födas bestämmer man ju liksom inte över när det tänker komma även om hon var beräknad till luciadagen gick jag 14 dagar över tiden med Luddelma.

En tid efter makens besked snurrade hjulen på i en extrem hastighet i hemlighet. Det var väldigt många papper som skulle fixas, skrivas under, sonens betyg skulle översättas av ackrediterad översättare, sändas in till ISB eftersom det efter många turer blev den skolan som han skulle börja på. Det var den skolan som kunde ta emot en gosse mitt i läsåret som inte hade engelska språket med sig.

Vad skulle vi göra med huset, skulle det vara möjligt att hyra ut det i 1 år? Vi visste att vi skulle vara borta ett år, för det var vad det signerade kontraktet angav. Det visade sig vara totalt stopp hos alla förmedlingar och de internationella företagen ville inte ta in vårt hus och eftersom de alla använder en och samma relocationfirma för sina internationella kontaktade jag slutligen den firman, men fick avslag där med. De är inte intresserade av att en privatperson ska lämna in ett hus till uthyrning. Paniken grodde inombords, om vi inte fick huset uthyrt, hur skulle vi då kunna fortsätta och fullfölja en utstationering? Kontrakt är ju skrivet och vad skulle ett kontraktsbrott innebära? Maken hade lite grand fått reda på att antingen flyttar du till Bangkok på ett år och startar upp utvecklingsteamet där, eller så kan du se dig om efter nytt jobb.

Att välja mellan att stå utan arbete eller att tvingas flytta till andra sidan jordklotet känns inte som ett val! I synnerhet inte när jag skulle påbörja en mammaledighet. För sonen var vår utstationering katastrof. Han insåg att han skulle få ge upp sitt hela liv och sin stora kärlek ”Hockeyn”. Vi var väldigt ledsna, samtidigt som vi var fullt övertygade om att familjen kommer att få en unik erfarenhet som gör oss alla rikare erfarenhetsmässigt.

Nu är vi här och det har hänt så mycket under de gångna månaderna att det känns som flera år!!! I februari 2013 ska kontraktsförhandling inledas då vet vi om det blir ytterligare ett år.

Maken trivs med sitt team. Han trivs på kontoret, han tycker att FN-byggnaden här i Bangkok är en fantastiskt trevlig arbetsplats. Han är på huvudkontoret som ligger i närheten av det kungliga palatset.

Sonen går på ISB, han trivs men han har svårt att anpassa sig efter internationella krav och disciplin, tänket att du själv bär ansvar för allting är tufft för honom att tackla och han har kommit en bit på väg men den svenska skolans curling ligger enormt fast förankrat och han säger ofta ”Men det sa de ingenting om.” och vi säger då ”Frågade du?”

Problemet ligger i förmågan att koppla ihop att han måste vara proaktiv dvs att hela tiden vara steget före och fråga vad som krävs, följa upp information som t.ex. ”Har jag förstått det här rätt nu” osv är väldigt svårt och att ifrågasätta på Elementary school nivå (mellanstadiet) är definitivt inte accepterat i internationell skolmiljö. Du gör vad du blir tillsagd att göra och ifrågasätt inte varför eller vad nyttan är med det här utan det är bara att gilla läget, inordna sig i rådande regler och käka taggtråd!

Vår gosse har fortfarande en lång väg kvar att vandra innan han är komfortabel i den internationella skolmiljön där du ifrågasätter på ett intellektuellt sett med funderingar och reflektioner om andra sätt att lösa uppgifter, men inte att ifrågasätta uppgifterna.

Lillskruttan springer runt här hemma med mig som en röd tråd efter. Hon klättrar i trapporna, stoppar allt i munnen, drar i allting som är över huvudet på henne, har sagt sina första ord på thai, hon säger pappa klart och tydlgt och tack tack, sedan säger hon okey…

Jag har en bra mammaledighet här och njuter av att ha möjligheten att vara en närvarande mamma till vår son när han kommer hem från skolan eftersom då brukar vår maid Puh ta hand om Lillskruttan så att jag kan göra läxorna med sonen. På helgerna är vi ofta iväg – men vi uppskattar alltid att ”komma hem” igen.

Bangkok är stort, fyllt av avgaser och jag blir hes efter varje vistelse i BKK. Det är shoppingcenternas mecka, om du frågar mig. BKK är både vackert och förfärligt och det är svårt att förklara det måste upplevas.

Vi fortsätter uppleva och leva efter uttrycket ”Carpe Diem” vi vet aldrig när vårt äventyr tar slut det enda vi vet är att vardagen alltid kommer ikapp dig oavsett om du är på tillfällig flykt i paradiset. Men det är ju som Povel Ramels gamla slagdänga han hade rätt vår käre Povel: ”Underbart e kort!”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s